PRS kickin' it

Kimberly

Jag drar upp dörren och träffas direkt av en "ny-bils-doft".
"Jack, säg inte att bilen är...", börjar jag men avbryts av Colin.
"...En 2017 modell som hans föräldrar köpte till sin favoritpojke", avslutar han åt mig. Jag bara gapar och Jack blir röd om kinderna, igen.
"Det spelar ingen roll, jag hade hellre haft de hemma på kvällarna", suckar han och hoppar in i framsätet, vilket får oss andra att tystna. Jag sätter mig försiktigt och försöker att inte se alldeles för imponerad ut över inredningen i bilen.
"Vart ska jag?", frågar Jack när alla har satt sig.
"Bens lägenhet är närmast", säger jag och drar upp mobilen för att ta fram gatan på GPS:en.

Efter ungefär 10 minuters bilfärd så är vi framme vid den stora byggnaden.
"Framme", säger Jack och Ben kliver snabbt ur bilen.
"Snart tillbaka", ropar han efter sig när han springer mot den stora porten. Jag vänder mig mot Colin och vickar på ögonbrynen.
"Så... Vad hände inatt då?", frågar jag och han flinar.
"I don't kiss and tell", säger han och blinkar åt mig. "Ni då?"
"Samma här", säger jag och ler mot Jack som flinar. Då öppnas dörren och en Ben kliver in i bilen igen.
"Har ni haft roligt utan mig?", frågar han och syftar på Jack som fortfarande skrattar.
"Inte lika roligt som när du är här", säger Colin och jag höjer ett menande ögonbryn mot Ben som rodnar och tittar ut genom fönstret.
"Vart ska jag nu?", frågar Jack och vänder sig mot mig.
"Bara någon minut härifrån, åk rakt fram och sen till vänster så kommer du fram till en blå villa", säger jag och pekar rakt fram. Jack startar igång bilen igen och börjar åka. När jag ser mitt hus torna fram framför oss så känner jag hur klumpen i magen växer. Mamma skulle vara galen när jag kom in genom ytterdörren. När Jack stannar bilen vänder jag mig om mot Ben och tar ett djupt andetag.
"Önska mig lycka till", säger jag och han gör tummen upp åt mig. Jag drar upp dörren och börjar gå mot ytterdörren. Innan jag ens hunnit ta fram nycklarna så slår mamma upp dörren och drar in mig i hallen.
"Och vart tror du att du har varit unga dam?", Hon är alldeles röd i ansiktet och jag måste hosta till för att dölja skrattet som bubblar upp i halsen.
"Jaså, du tycker att detta är roande?", frågar hon strängt och jag skakar snabbt på huvudet.
"Nej mamma, men om jag inte springer upp och byter om nu så kommer jag, och mina vänner, försent till skolan", säger jag och ser direkt hur mammas blick förändras. Hon skulle aldrig vilja vara anledningen till en försening, varken för mig eller någon annan.
"Låt gå då, men det här pratar vi om ikväll", muttrar hon och går tillbaka in i köket. Jag springer snabbt uppför trappan och in i mitt rum, medan jag slänger av mig kläder och lägger de på golvet. Jag öppnar garderoben och drar fram den första tröjan jag hittar, vilket råkar vara ett vanligt vitt linne. Jag slänger på mig det och drar samtidigt fram svarta jeans och ett par tights. När jag dragit på mig det så springer jag ner i hallen och drar på skorna men innan jag hinner öppna dörren så är mamma framför mig.
"Nähä du, en kofta måste du ha, annars kan du bränna dig i solen", säger hon och tittar menande på mig. Jag suckar högljutt och drar åt mig den närmsta koftan, en stickad som jag köpte när jag var i New York med farmor. Därefter slänger jag upp väskan på axeln och springer ut till bilen där de andra väntar.

Ben

Lägenheten ligger i en tystnad när jag kommer in trippandes. Jag hade ärligt talat förväntat mig Felix spela någon typ av sing-songwriter musik medan han klampar omkring i väntandes på att kaffe ska bli klart. Men ingen klampande Felix. Ingen kaffe som rinner. Utan det enda ljudet som får mig att veta att min bror fortfarande är vid livet är teven som spelar någon dålig, vardaglig dokusåpa. Jag sparkar ljudlöst av mig skorna och gör min väg in till vardagsrummet som ligger öppet mot hallen. Innan jag hinner öppna munnen för att fråga vad min storebror håller på med, så avbryter han mig med ens. Han hopar upp från golvet och kommer nästan springandes till mig.
"Vart i helvete har du varit?!" utbrister han och skakar om mina axlar. Juste, jag glömde att skicka ett meddelande till den tjugoåriga grabben bredvid mig. "Jag har varit så jävla orolig! Jag var på väg att ringa polisen innan jag fick ett wake up call,"
"Och vad var det för wake up call?" frågar jag. Felix överreagerar som vanligt, vi båda vet mycket väl att jag klarar mig mer än väl ute på gatorna. Och jag brukar inte ens gå ut, så det finns verkligen ingenting att vara orolig för.
"Jag har gjort rätt så mycket dåligt skit i mina dagar, så jag ska inte vara en hycklare!" Vi båda tittar på varandra en kort stund innan vi brister ut i skratt.
"Jag ska bara byta om, okej?" säger jag och lämnar min bror i vardagsrummet. "Jag stannade över hos några vänner."
"Var det en grabb? Någon jag borde veta om? Någon som min lillebror fallit för?" frågar han och följer efter med snabba steg. Rena underkläder, ett par slitna svarta jeans och en mönstrad långärmad tröja drar jag över min kropp innan jag rotar igenom mina accessoarer. Ett par ringar och örhängen gör min look lite mer representabel ut.
"Ta det lite lugnt, nej ingenting sånt." jag drar på mig ett par svarta kängor och en svart mössa innan jag tittar på min bror.
"Så jag behöver inte oroa mig?" frågar han och möter min blick medan han lutar sig mot väggen i hallen.
"Nej, du behöver inte oroa dig," ler jag och klappar honom på axeln. Jag vet mycket väl att han spelar vara orolig. Få mig att hamna i koma, och det skulle kanske göra honom lite orolig. Kanske. "Och vi får försöka fixa bilen också, den står på Jacks uppfart." Och med det lämnar jag lägenheten och skyndar mig ner för trapporna.

"Så, tänker du berätta för mig vad dina föräldrar jobbar med?" frågar jag och sträcker på mig för att kunna leka med de olika kanalerna på radion. "Because this-" jag pekar på bilen och skakar på huvudet. "Is insane." Ett enkelt skratt lämnar Jacks mun medan han vänder blicken mot mig med händerna på ratten.
"Min mamma är advokat, min pappa är åklagare, duktiga sådana." En rynka vid mina ögonbryn dyker upp medan jag börjar leta efter tuggummin. Om de har råd med en sån här bil, så har de råd med tuggummin, kan man ju tycka. Men jag hittade inga i det lilla facket vid passagerarsätet, utan hittar bara några mint tabletter som jag stoppar in i min mun. Visst är mina tänder nyborstade, men minten får min mun att lukta mycket godare, inte för att jag behöver det.
"Har de någonsin jobbat med samma fall?" frågar jag.
"Varför ställer du så många frågor Bennie?" frågar Jack med ett flin på läpparna. "Om jag inte tar fel så är det här ett tecken på flirtning~" Jag flinar tillbaka mot honom och vickar på ögonbrynen, ett självklart skämt. Colin lägger armen vid min mage och trycker ner mig på baksätet igen.
"Du är inte min typ at all," säger jag och smackar enkelt med tungan. Ärligt talat så var gesten Colin nyss gjort väldigt gullig, vilket får mina kinder att rodna något hysteriskt.
"Vad har du för typ?" frågar Colin med blicken fäst på mig medan Kim hoppar in i bilen igen.

Kimberly

Jag slänger mig andfått ner i sätet och smäller igen dörren efter mig.
"Ojoj, Kimmie, ta det lugnt", Jack flinar mot mig och jag kan bara himla med ögonen, men släpper fram ett litet skratt när jag ser hans fina leende. Eller, va?. "Vad är det?"
"Mamma", säger jag och Ben samtidigt, vilket får oss båda att brista ut i skratt. Jack ser oförstående på mig och jag skrattar åt honom med. Colin harklar sig plötsligt vilket får mig att för en sekund flytta blicken från Jacks ansikte till baksätet.
"Du svarade inte på min fråga", säger han och lägger sin hand på Bens knä, och fångar därmed min uppmärksamhet helt och hållet. Jag spärrar upp ögonen och Jack vänder sig om vartannat för att kunna hålla koll på både vägen och de så uppenbart förälskade pojkarna i baksätet. Jag ser Bens kinder bli, om möjligt, ännu rödare än de redan var.
"Det skulle du allt vilja veta va?", säger han trotsigt och vänder sig fram igen för att byta radiokanal, och därmed var den lilla stunden de hade tillsammans över. Jag kastar en frågande blick på Colin innan jag vänder mig framåt igen.

Jack bromsar in vid skolan och letar febrilt efter en parkering.
"Vi har 3 minuter och ingen parkering...", säger han och muttrar svordomar för sig själv vilket är ganska underhållande. Jag kan inte låta bli att le mot honom, vilket känns som det enda jag har gjort idag.
"Där!", ropar Ben från baksätet och avbryter genast mina tankar. Jack svänger snabbt runt med bilen och hoppar med ens ut. Jag tar tag i min väska och gör detsamma, jag har inte råd att bli sen både första och andra dagen i skolan.
"Vi har kemi", säger Ben och pekar på honom och Colin, och rodnar genast när han märker vad det var han precis sa. "Alltså NO", förklarar han snabbt. Jag fnissar till.
"Det med?", skämtar jag och börjar gå mot skolbyggnaden.
"Jag har samhällskunskap", säger Jack och springer ifatt mig. Jag stelnar till och kan inte hålla tillbaka fjärilarna som väller upp inom mig. Såklart har vi samma lektioner. Igen.
"Så gulligt, skolans nya "it-couple" har samma lektioner", säger Ben och lägger armarna och våra axlar. Colin gör pussljud bakom oss. Jag ruskar av mig honom och ser generat på Jack.
"Jag visar dig dit", ler jag och försöker låta som om fjärilarna i magen inte beter sig som en tornado. Vad är det som händer egentligen, hur kan Jack få mig att känna såhär? Hur kan någon får mig att känna såhär, någon som definitivt inte är Leonardo DiCaprio? Men de har ganska likt hår, halvlångt och svallande...
"Kim?", en röst avbryter mina Titanic-fantasier och jag återkommer till verkligheten.
"Öh,va?", säger jag begåvat.
"Jag frågade om vi ska gå direkt till klassrummet istället för till skåpen först? Colin och Ben gjorde det", Jack tittar frågande på mig och jag ser mig omkring och märker att de två pojkarna är borta.
"Eh, ah", säger jag dumt och förbannar mig själv för att jag låter så korkad. Därefter förbannar jag mig själv för att jag bryr mig om att jag låter korkad. Jag biter mig i läppen och ser upp på Jack som är någon decimeter längre än mig och ändå ser sjukt bra ut från min vinkel. Tanken får mig att haja till och jag måste ha stannat upp lite för Jack vänder sig om och ser bekymrat på mig.
"Okej, Kim, vad är det?", han tar tag i min handled och ser in i mina ögon. Jag blir alldeles varm och svajig i kroppen och rätt vad det är så blir det svart för ögonen.

Ben

Det är en aning generande, att när det kommer till min "type" angående killar så är Colin rätt spot on. Så det är tur att jag inte lät munnen öppnas allt för mycket, för jag lovar, då skulle hela bilresan ha blivit stel. Och jag vet inte vad som är mest pinsamt, faktumet att jag sagt att jag och besserwissern bredvid mig har kemi, eller att jag faktiskt visat att jag vet vad han har för lektion. De här två dagarna har varit alldeles för mycket för mig, jag kanske borde byta skola trots allt.

Trästolarna i klassrummet är hårda och obekväma, gud vad jag har saknat att sitta bakom en bänk och lyssna på lärarnas gamla predika. Kemi är ändå en ut av mina favorit ämnen, forskare har intresserat mig. Men läraren som nu står framme vid tavlan, låter oss inte ens testa de lättaste uppgifterna. Hon skyller på att skolan inte har några väl-fungerade labbrum, vilket ändå är en bra anledning, men både jag och Colin vet att hon inte har någon aning om vad hon pratar om.
"Får jag rita av dig?" frågar den mörkhåriga killen som satt sig bredvid mig. Hans kind är lutad mot handflatan medan hans blick inte lämnar mig en enda gång. Som att han bara ser allting inom mig, alla hemligheter, alla tankar.
"Vi har lektion," säger jag och han höjer enkelt på ögonbrynen mot mig.
"Vilken bra observation Bennie, jag hade aldrig kunnat ana det!" en rodnad stiger mot mina kinder och vänder generat blicken mot de uppslagna sidorna framför mig. "Det skulle hjälpa om du faktiskt hade rätt sidor uppe, vet du." Colin låter sin lediga hand göra sin väg mot min mindre hand, och börjar bläddra mellan sidorna i den slitna, använda boken. Tillslut kommer rätt kapitel upp.
"Vad jag menar är att du borde fokusera på henne, inte på att rita," säger jag och ignorerar den längres ord.
"Äsch, vi båda vet redan att hon inte är någon bra lärare alls, vi kan lära oss om kemi själva," skrattet som lämnar Colins mun är enkelt, men roat. Han verkar nöjd med sitt ordval, flirtig indeed. "Nu, låt mig rita av dig." säger han och låter sin högra hand med blyertspennan i högsta hugg falla ner mot pappret. Jag låter min blick lämna den uppslagna boken för att åka upp mot killen bredvid mig. Ett leende dyker upp på hans ansikte, vilket får mig att undra om det är genuint eller inte. Vanligtvis brukar det bara vara flin som Colin trär över sitt ansikte, falska, men stiliga flin. Men leendet på hans läppar nu är mycket stiligare. "Det är jag som ska måla av dig, är jag verkligen så snygg så att du inte kan sluta stirra på mig?" Hans käft är för arrogant oavsett om han ser bra ut eller inte.
"Håll käften.." muttrar jag och börjar läsa igenom texten framför mig, medan Colin skissar för fullt i sitt block. Vår koncentration störs av våra mobiler vars skärmar lyser upp på bordet. Vi båda lyfter på våra blickar och drar åt oss våra mobiler. Dagen innan hade Jack nappat åt sig både mitt och Kims nummer, han ville antagligen ha en ursäkt så att han kunde prata med Kim oftare, gulligt. Samtidigt hade jag och Colin skrivit in varandras nummer, nu finns det en "Arrogant jävel" och en "Rapunzel 2.0" i mina kontakter. Meddelandet som jag nu fått fram är från ingen mindre än Rapunzel 2.0.
"Fick du samma meddelande Bennie Bains?" frågar Colin och kikar upp på mig med en orolig blick. Varför i helvete hade Kim svimmat mitt på morgonen, med tillräckligt mycket sömn och dryck?
"Ja, jag måste gå och se till att hon är okej," säger jag tvärt och slår igen boken framför mig. Men innan jag ställer mig upp och gör en stor scen, tar Colin ett starkt grepp om min handled.
"Vi går efter lektionen, Jack är med henne i vilket fall som helst," säger han och tvingar ner mig på stolen, det är tur att vi sitter längst bak i klassrummet.
"Skämtar du med mig?" frågar jag förbryllat och trycker min mobil upp mot hans ansikte. "Min bästa kompis har svimmat, klart jag måste sticka härifrån?"
"Och göra vadå? Vi har en skolsköterska av en anledning, ta hand om henne när hon vaknat upp istället," säger Colin, och av någon anledning ser han på mig med lugna ögon. Helt annorlunda från de ögon jag brukar möta.

Kimberly

Huvudet dunkar, det blixtrar framför ögonen och är det inte väldigt varmt härinne? Jag försöker lyfta handen för att skyla mina ögon från det starka ljuset, men orkar inte lyfta den tillräckligt högt. Jag suckar ljudligt och känner frustrationen växa. Jag blinkar sakta och försöker få tillbaka skärpan, allt är så suddigt.
"Kimmie?", en röst så len som honung, jag kan inte undgå att le. "Hur mår du?"
"Hej", mumlar jag och försöker fokusera ögonen på killen framför mig. Jack. Oj jävlar, Jack. Mitt leende bleknar och jag försöker genast sätta mig upp i den obekväma sängen, som jag nu kan identifiera som skolsysterns vilorum.
"Lägg dig ner, det är lugnt, skolsystern sa att det var blodtrycket. Varför har du inte sagt något om det? Har du struntat i dina mediciner? Hon sa...", han har en rynka mellan ögonbrynen och ser genuint bekymrad ut. jag skakar snabbt på huvudet, men ångrar mig direkt när rummet börjar snurra.
"Jag mår bra", säger jag och biter mig i läppen och försöker fokusera på en stilla punkt så att jag kan få tillbaka synen igen.
"Vad menar du med att du mår bra? Du svimmade nyss, Kim", Jack höjer rösten och använder mitt riktiga namn istället för Kimmie, inte bra.
"det är inte så allvarligt, jag lovar, det är bara", jag avbryts av en hård knackning på dörren. Jack reser sig för att kolla vem det är, men blir nästan nerknuffad av två killar som stormar in.
"Kim! Colin lät mig inte gå för lektionen var inte över, hur mår du?", Ben sätter sig på Jacks plats och lägger en hand på min axel. "Är det blo-"
"Bra, ja", avbryter jag och ler intensivt mot honom för att försöka få honom att hålla tyst. Han rynkar på ögonbrynen och ger mig en arg blick, han gillar inte att jag håller det för mig själv, men jag gillar inte när folk tycker synd om mig.
"Kan jag bara få lite vatten så kan jag gå till lektionen sen", suckar jag och pekar mot ett glas.
"Men du kanske borde åka till sjukhuset och kolla? Dina föräldrar gillar inte när du struntar i det, det vet du", Ben ser allvarligt på mig men jag skakar bara på huvudet och den här gången så snurrar inte rummet.
"Jag mår bra, jag lovar", säger jag och ler övertygande. Colin, som fram tills nu stått tyst, kliver fram och ser forskande på mig.
"Vad hände?", frågar han och Jack kliver fram och tittar lika oförstående på mig.
"Skolsystern sa något om blodtrycket och mediciner, men jag förstod inte riktigt", han rynkar på ögonbrynen och Ben suckar högljutt.
"Säg det bara, de berättar inte för Rudy", Ben nickar mot killarna som nu ser ännu mer förvirrade ut än innan. Jag släpper ut ännu en suck och vänder blicken mot pojkarna.
"Jag har lågt blodtryck och jag tar mediciner, men jag hade de inte med till dig igår", jag tittar på Jack och fortsätter. "Man får inte tävla karate på min nivå om man äter de mediciner som jag gör, så jag ljuger för alla och säger att jag har järnbrist. Mina föräldrar, skolan och dojon tror på det. Ben är den enda som vet om det här."
Det är tyst en lång stund innan Colin skrattar tyst.
"Ni två är ett par galna vänner", suckar han och Jack flinar försiktigt. "Det har hänt mig mer de senaste timmarna än det har de senaste åren"
Jag ler mot honom och känner mig genast mycket lugnare.
"Så ni säger inget?", frågar jag och biter mig i läppen.
"Inte så länge du har allt under kontroll", säger Jack och tar min hand. Ben harklar sig och jag känner rodnaden stiga och försöker snabbt dra undan handen, vilket resulterar i att jag välter ut glaset som står bredvid sängen.
"Smooth", suckar Ben och mina kinder bli, om möjligt, ännu rödare.

Ben

Resten av lektionen var lugn, både jag och Colin fokuserade på det framför oss. Kapitlet jag fokuserat på var om magnetism, något jag läst om flera gånger innan. Om man nu kan säga fokuserat, jag tänkte egentligen på Kim hela tiden, så vem försöker jag lura. Colin var alldeles för uppslukad i skissningen för att prata någonting med mig, vilket jag uppskattat. Han är väldigt duktig, vad jag kunnat se. Våra ben vilade mot varandra under hela lektionstiden, och jag skulle aldrig klaga på värmen som strömmade igenom mig. När klockan sedan slagit tio, så skyndade vi oss båda ut ur klassrummet, ner mot skolsköterskans sal.

"Du får ta din medicin här Kimberly," säger skolsköterskan som börjar läsa på banketterna över de små burkarna som står staplade i en ut av lådorna. Min blick är fäst på burkarna och jag försöker att se vad det är som står på dem. Mediciner för vissa, droger för andra. Jag har varit väldigt duktig på att hålla mig borta från pillerna det senaste året, men att se de uppstaplade på det viset, i den mängden, får mig att sakna den lugnande känslan. Vissa gjorde så att jag kunde stanna uppe i timmar för att plugga under natt timmarna, de andra gjorde så att jag kunde sova ut ordentligt på helgerna. Minnet där jag tog för många sömntabletter är fortfarande vagt, allt jag kommer ihåg är doktorns arga ton mot min bror. "Ta de här två, och gå hem och vila med det samma." Kim och Jacks hand in hand moment resulterade ett blött golv som skolsystern torkat upp, men jag tog inte större intresse i det.
"Du kan sova bredvid honom men inte hålla honom i handen?" frågar jag och tvingar blicken tillbaka till Kim som generat satt sig upp i sängen. "Hur kommer det sig?"

Kimberly

Jag ser generat på Ben och ger honom en mördarblick. Jack vänder genast bort blicken och reser sig snabbt.
"Så... Alltså ni behöver inte stanna här", säger jag och ser på de tre killarna.
"Tror du att jag tänker gå så har du fel", Ben sätter sig på kanten av sängen och ler mot mig. Jag nickar och vänder mig mot de andra. Colin skakar på huvudet och Jack sätter sig på en stol.
"Vi blir kvar", säger de båda två och gör sig tillrätta i det lilla rummet. Jag suckar, men innerst inne är det skönt att ha de här.

Jag kollar igenom mobilen, Ben klagar på Colins målning ("Min näsa är inte alls så stor" ) och Jack kollar igenom alla tidningar som ligger uppstaplade på sängbordet. Vi alla hoppar till när det knackar på dörren.
"Vad gör ni kvar här?", skolsköterskan blänger irriterat på oss. "Sa jag inte åt dig att åka hem?"
"Det är vårt fel", Jack reser sig upp och ser ursäktande på henne. "Vi ville inte lämna henne ensam, så vi stannade här istället"
"Då får hon ringa en förälder", säger skolsköterskan och drar upp mobilen ur fickan.
"Nej!", utbrister jag och sätter mig upp i sängen. "Det är lugnt, jag kommer hem", försäkrar jag henne och ger henne ett falskt leende. Hon slänger en blick på Colin och Ben innan hon vänder sig om och travar tillbaka till sitt kontor.
"Kommer du?", frågar Jack och sträcker fram handen.
"Va?", frågar jag begåvat och Ben fnissar till.
"Hem, jag skjutsar dig", säger han enkelt och Colin gör pussljud i bakgrunden.
"Det behövs inte, jag kan...", börjar jag men blir avbruten av Ben.
"Lägg av Kim, han skulle göra vad som helst för dig", säger han och blinkar med ögonen. Jag suckar och reser mig upp, mest för att kunna fly undan den jobbiga situationen.
"Visst", säger jag bara och tar mina saker och börjar gå mot dörren.

Ben

Allt det som hänt de senaste tolv timmarna är rätt sjukt egentligen. Kim har länge varit den enda jag spenderat min tid med, jag har inte riktigt brytt mig om att breda ut min vänskapskrets. Men nu sitter jag här på gräsmattan bakom skolans byggnad eftersom att Colin gnällt på mig att följa med ut under lunch rasten. Kim och Jack hade åkt för ungefär två timmar sedan, och ärligt talat önskar jag att de tagit med mig. Visst har skolan alltid varit det första jag prioriterat väldigt länge, men jag vill vara med när min bästa vän inte mår topp. Men Kim hade sagt att jag borde stanna kvar, eftersom att jag är den nörden jag är. Även om hon vet att jag inte är lärarnas favoritelev, mina betyg är topp, men min närvaro är nope.
"Varför i helvete är jag här med er två?" frågar Jerry och sträcker på sina armar där han ligger i gräset. "Jag trodde vi skulle käka pizza, vad är det här för lögner yo?"
"Ingen ut av oss orkade ju åka och hämta," jag kikar upp från boken i mina händer för att sätta blicken på Jerry. Killen stirrar på mig med uppblåsta kinder och lägger armarna i kors som den bebis han är.
"Jag har ingen bil," förklarar han. "Annars skulle jag ha åkt, men jag vet mycket väl att du har en." Minnet från gårdagen får Colin att flina till och ser upp från skissblocket.
"Bens bil förstördes igår kväll," jag himlar enkelt med ögonen men nickar instämmande.
"Kan jag få se teckningen nu?" frågar jag och lägger hakan mot den längres axel för att kunna se på blocket i hans knä. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att Colin är duktig på att rita, men hans stadiga händer och fokuserade ansiktsuttryck säger något helt annat.
"Nej!" säger han och flyttar på sig. "Du får se mitt mästerverk när jag är klar med det"
"Ey Colin, varför ritar du av Ben?" frågar Jerry medan han funderar på vad för låt han vill spela på sin mobil. Han vet mycket väl att varken jag eller Colin gillar den musik han lyssnar på, men han verkar gilla att slänga det i ansiktet på oss. Frågan får hur som helst mig att se upp på Colin med lika nyfikna ögon. Flinet från innan blir bredare på hans ansikte.
"För att han är vacker," säger Colin ärligt och lutar pennspetsen mot sin kind innan han fortsätter att teckna. Jag känner hur mina kinder blir allt varmare och tittar generat bort från de båda två. Det tar en liten stund för Jerry att få in informationen i huvudet, och visslar till. Dock lägger jag varken märke till visslingen eller faktumet att han lämnar oss två själva under trädet, då min hjärna bara fokuserar på mitt bultande hjärta.

Kimberly

Jag slänger in väskan på golvet vid passagerarsätet och tränger mig sedan in i bilen. Jack stänger bildörren åt mig och springer snabbt runt till förarsidan. Jag suckar, men ler ändå mot honom.
"Jag klarar mig själv, vet du", säger jag och höjer på ögonbrynen. Han skrattar till medan han startar bilen.
"Du säger det ja, men alldeles nyss så svimmade du för att jag är så snygg", skämtar han och mina kinder blossar.
"Då kanske du borde släppa av mig hemma och sen åka tillbaka till skolan, så att jag inte skadar mig ännu värre", jag fnissar och vänder mig mot honom. Jack stannar upp och ser oroligt på mig.
"Du skadade dig väl inte va?", frågar han och lägger handen på min axel. Jag känner pirret i magen, som aldrig någonsin ger sig när han är i närheten, men ignorerar det och skakar snabbt på huvudet.
"Nej, det har jag redan sagt till dig, skolsköterskan, Ben och Colin, men ingen verkar lyssna", säger jag och himlar med ögonen. Medans bilen börjar rulla igen tar Jack bort handen från mig och rycker på axlarna.
"Vi bryr oss om dig", säger han enkelt och börjar köra mot mitt hus.

Det är väldigt tyst under bilresan, antagligen tänker vi båda på samma sak. Vi ska vara hemma hos mig. Ensamma. Fast dock har vi ju redan sovit tillsammans, men på något sätt så känns det här mycket mer intimt. Jag biter mig nervöst i läppen och känner hur fjärilarna i magen gör uppror för varje kvarter vi kommer närmre mitt hus. När Jack bromsar in vid sidan av trottoaren och reser sig för att hjälpa mig ut, så känns det som att alla världens fjärilar festar runt i min mage. Jag tar min väska och låter Jack leda mig mot dörren.
"Jag ska bara ta fram nyckeln", mumlar jag och famlar igenom väskan. Som den klumpiga tjejen jag är så tappar jag nycklarna och de slår i marken. Jack böjer sig genast ner för att plocka upp de, som den gentleman han är. Jag känner hur kinderna blir varma, men tvingar mig själv att tänka på annat.
"Tack", säger jag när han ger mig nycklarna. Våra händer snuddar vid varandra och jag ser upp på honom. "Tack".
"För att jag tog upp nycklarna?", frågar han och om jag inte inbillar mig så går han några steg närmre mig.
"Det med, men för att du finns", andas jag och kan känna hans hand längsmed min arm.
"Alltid", viskar han och jag nickar. Sedan återfår jag fattningen och vänder mig snabbt om mot dörren för att låsa upp, vilket resulterar i att huvudet snurrar ett varv extra och att jag snubblar baklänges. Jack är snabbt vid min sida och drar upp mig.
"Försiktigt", säger han och låser upp dörren åt mig. Han hjälper mig hänga av mig alla saker och följer sedan med mig uppför trappan, med ett vakande öga och en beredd arm bakom min rygg. Jag är så upptagen med alla tankar att jag knappt märker det. Han kommer se mitt rum, snurrar runt, runt i mitt huvud. När vi kommer fram till dörren så vänder jag mig mot honom och ler ursäktande.
"Det är inte så mycket... Men det är mitt rum", säger jag och tänker tillbaka på hans slott i jämförelse med mitt rum. Han ler brett och öppnar dörren bakom mig, snuddandes vid min axel.
"Jag gillar det", säger han och lägger armen om mina axlar medan han följer mig mot sängen. Jag lägger märke till att han stänger dörren bakom sig, även fast ingen är hemma. Jag sätter mig tyst på sängen och ser upp på honom. Han ler och jag känner mig med ens mycket lugnare. Hur kan han ha en sådan inverkan på mig? Ena sekunden får han mitt hjärta att slå så hårt att jag svimmar, och den andra så får han mig att känna mig lugnare än någonsin förr.

Ben

"Vadå, brukar du inte få komplimanger?" frågar Colin och höjer på ögonbrynen mot mig. Jag antar att jag stirrat lite för länge på honom för att han ska låta det slida. Ett svagt leende åker upp på mitt ansikte och skakar enkelt på huvudet. För ungefär ett år sedan var jag i ett förhållande, ett väldigt stadigt ett för att vara så unga som vi var om jag får säga det själv. Men komplimanger var som ett annat språk för honom, jag klagar inte, jag har aldrig känt något behov av komplimanger ärligt talat. "Du borde få överflöd med komplimanger. Jag menar, ditt ansikte är fan ett mästerverk, hela du är ett mästerverk." Colin vänder upp ansiktet från teckningen och stirrar in i mina ögon, vilket gör att våra näsor bara är någon centimeter ifrån varandra.
"Tack.." säger jag och knuffar enkelt till honom. "Du ser inte särskilt dålig ut själv."
"Det vet jag, jag är svinsnygg," Colin ler trotsigt medan han enkelt petar min kind med pennan i hans hand. Jag är på väg att säga emot, men jag inser att hans ord inte är något annat än sant. Han är svinsnygg, minst sagt.
"Snälla kan jag få se teckningen nu?" jag blåser upp mina kinder och putar med underläppen medan jag låter ansiktet åka närmare honom för att få min vilja igenom. Men, Colin höjer bara på ögonbrynen mot mig återigen, lägger sin hand mot min kind och knuffar bort det.
"Vet du, även om jag skulle vilja kyssa dig så är jag inte så lättlurad." orden får mig genast generad och jag stirrar på den längre killen.
"Det var inte det jag ville.." muttrar jag, även om jag vet att Colin antagligen skämtat med mig. Han flinar till och klappar mig på kinden.
"Blev du generad nu?" frågar han och drar handen genom sitt svarta hår. "Det gör dig ännu gulligare, vet du."