You're doomed by 15. (Privat)

"Om man blir straffad för minsta lilla grej man gör får man det till slut." Svarar Chuck och har en gammelmansröst bara för att öka effekten - eller för att vara rolig. Han vet knappt skillnaden längre.

Jag tittade på honom. "Är det därför du ska r..." sa jag men avbröt mig. Egentligen vet jag inte vad jag skulle säga därnäst men en sak visste jag, jag hade gått för långt. Sagt för mycket. "Jag måste nog gå", sa jag snabbt. "Vi börjar snart igen."

Chuck höjer frågande ena ögonbrynet. Hon har ju rätt, men han som är intresserad av vad hon skulle säga. Även om hans hjärna kopplade meningen till att hon visste vad han skulle göra och plötsligt blev det mycket viktigare att göra allt så fort som möjligt. Han vet ju aldrig vad hon skulle göra, skvallra kan alla. Till och med vänner.
"Okej." Säger han till slut och låtsas vara ignorant.

Jag nickade och reste mig upp. Min mage kurrade till. Tallriken var nästan orörd.
"Hejdå, Chuck", sa jag och gick därifrån. Jag gick till en bänk där disken togs omhand av de anställda för att sedan lämna jobbet till oss.
En arg kvinna tittade missnöjt på min tallrik. "Varför har du inte ätit?" frågade hon kort.
"Jag var inte hungrig", sa jag tyst.
"Jovisst, det tror jag på", sa hon ironiskt. "Ingen middag för dig då, eftersom du inte är hungrig."
Jag sa inte emot utan gick vidare i kön.

Chuck tänker precis svara med ett: "Ses." när han ångrar sig och sitter ett tag, dricker till slut upp hela soppan och medger att det verkligen smakade pyton. Men han måste stila för personalen för att kunna lura till sig lite extra, en yngre tjej var redan till hälften förälskad i honom. Lite skrämmande kanske, men bra att använda sig av. Chuck ställer sig sist i kön, när han väl kommer längst fram ser han till sin förtjusning att det är den unga tjejen som står och ser över att allt ställs där det ska. Han ställer sina perfekt och ler charmigt mot henne.
"Hur många snälla måste jag sätta framför sötnos för att få lite extra mat?" Viskar han flirtande, han är inte bra på det, men hon faller direkt.
"Kom lite senare så har jag något fixat åt dig." Rodnar hon och han säger tack och försvinner innan nästa kommer för att lägga undan sitt.

Jag tittade på Chuck. Hur han så lätt fick flickan att rodna. Han skulle på fullaste allvar sticka.
Jag vände mig om och gick en bit bort. Fönsterna var klara och nu visste jag inte vad jag skulle göra. Om inte Annie hade varit i närheten skulle jag troligen fått en örfil eller två.
"Bella!" ropade hon och gick till mig. "Kom, sluta söla!"
"Vart ska vi?" frågade jag förvånat.
"Några ska till disken och några till källaren", sa hon.
"Vänta, källaren? Vi brukar inte få gå ner dit", sa jag med en bekymrad rynka mellan ögonen.
"De vill det nu", sa hon och ryckte på axlarna. "Poängen är att vi ska vara i hallen nu för att få reda på var vi ska vara", sa Annie. "Killarna ska också dit."
"Killarna också?" frågade jag chockat.

(skulle skrivit mer på inlägget, men måste äta :3)

Chuck fick höra var han skulle av Robin, men det skulle det aldrig bli något av. Chuck fick tag på maten - och hon snålade inte. Chuck tackade henne med en lätt kyss på kinden innan han sprang iväg mot sitt rum, haffade sin väska och slängde ut alltihop genom fönstret. De träffade marken med en hård duns. Men så blev han haffad.
"Chuck Land. Infinn dig i hallen omedelbart." Säger föreståndaren strängt - turligt nog hade Chuck stängt fönstret och var vid sin säng när han hört det.
"Självklart." Mumlar Chuck till svar och skyndar sig till hallen.

Barnhemsbarnen stod tätt ihoptryckta i den stora hallen. Vi var många. För många.
Jag stod bredvid Annie, den troligen enda personen som faktiskt visste vem jag var.
Föreståndaren som stod på en liten stol för att kunna se ut över alla började prata. Jag snappade upp att några skulle ner och städa i källaren inför kylan och sen vintern. De skulle tydligen behöva platsen som fanns.
Resten skulle få diska som vanligt och återgå till sina vanliga sysslor.
Jag ville för allt i världen inte gå ner i källaren, vem visste vad som fanns där nere? Ingen hade varit där nere på år. Eller i alla fall månader.
Det var knäpptyst i salen bortsett från föreståndarens starka stämma.
"Ställ er på led. Flickor och pojkar", sa föreståndaren och mummel spred sig när folk knuffade sig till rätt plats.

Chuck intar sin plats bredvid Robin som viskar i hans öra.
"När ska du rymma då?" Väser han så tyst han förmår bland mumlet.
"Så snart som möjligt." Svarar Chuck som börjat bli orolig, men hans saker är därute. Allt han behöver är en uppgift utomhus, vilket killarna ofta får.

Ledet blev kortare och kortare och snart stod jag längst fram.
"Du får jobba i källaren", sa föreståndaren och jag hejdade en grimas. Till och med disk är bättre än att städa källaren, det kunde jag slå vad på.
Jag gick mot de andra ungdomarna som stod och väntade på vägledning. Vissa var väldigt unga. Men ingen var äldre än några dagar mer än femton.