That little thing between love and hate [SV]

aw , mer

tack för era kommentarer!

Kapitel 10

”Kanske det”, svarade Draco och ryckte på axlarna. ”Kom till vid-behov-rummet efter middagen.”
Jag tittade mig snabbt över axeln på Hagrid som stod och talade med vår motståndares gruppledare, som var professor Flithwick. De eleverna som var i gruppen med motståndare så hade jag aldrig lagt någon större förlitelse på, jag kände dem knappt.
”Visst”, mumlade jag sedan till svar på Dracos uttalande innan jag vände mig om och gick fram till Hannah. Vi talade ett tag om hur det hade varit i DA och att vi båda 'saknade' paddan Umbridge väldigt mycket. Mer hann vi inte med innan vi var tvungna att börja med den fördömda matchen. På något sätt hade mitt humör vänt, jag hade ingen lust alls att spela längre och jag visste inte alls varför. Berodde det på Malfoy? Eller var min hjärna annars bara väldigt tom för tillfället.
Vi spelade i ungefär tjugo minuter, sedan orkade ingen röra på sig längre, inte ens fast Flithwick försökte uppmuntra oss med sin pipiga röst. Men-jag som alltid hade allvarlig otur-så verkade det som om idioten McLaggen var i laget som vi spelat mot och jag visste förstås att han hade något för mig. Inte för att jag gillade honom, han äcklade mig.
”Hej på dig Granger”, sade Cormac då han kom fram till mig där jag satt på sidan av fotbollsplanen bredvid Hannah som talade med sin kamrat från sitt elevhem. Jag tittade bestört upp och önskade nästan att Draco kunde slå till idioten eller något.
”McLaggen”, svarade jag tonlöst och vände bort blicken mot Hannah för att låtsas lyssna på vad de talade om. Jag sneglade snabbt mot Dracos håll där han stod och talade med Pansy Parkinson, jag vände snabbt bort blicken från den idioten. Varför var jag plötsligt omringad av idioter?
Cormac satte sig ner bredvid mig, tätt, och jag studsade genast upp från min plats och stirrade på honom.
”Äckel”, muttrade jag och ryckte sedan till vid Dracos röst:
”Problem, Granger?”sade han med samma irriterande, snäsiga röst som han åren innan brukade använda. Men på något sätt så då jag såg in i ögonen på honom märkte jag att han inte menade det på det sättet. Jag blängde på Draco, bara för att göra det hela mer dramatiskt, kanske jag borde gå med i en skådespelargrupp i alla fall?
”Bry dig inte, Malfoy!”snäste jag och Draco bara flinade och höjde snabbt ögonbrynen innan han viskade något åt Pansy som fick henne att börja skratta. Ett sting av avundsjuka gick genom magen på mig, varför var han tvungen att kunna spela så bra? Vad ifall han egentligen spelade med mig? Att han inte alls ville vara med mig på riktigt utan bara lekte med mig för att bevisa något för Parkinson?
”Elever...”började Flithwick men ingen brydde sig om honom. Vi alla var för upptagna med att endast blänga på varandra, till och med de från Ravenclaw och Hufflepuff verkade ha börjat bråka om något. Bra idé det här Dumbledore, verkligen bra idé, tänkte jag bittert.
Jag förstod inte hur lärarna kunde ha trott av vi skulle kunnat samarbeta, nu först förstod jag hur dum den idén egentligen hade varit, men ändå, så hade jag fått vara med Draco lite mer, inte för att det hade gett något resultat.
”Smutsskalle”, sade Draco som plötsligt stod framför mig med ett roat grin i ansiktet. Jag tog inte illa upp, eftersom jag visste vad han höll på med, medan vi 'bråkade' så kunde vi kanske kunna tala lite allvar. Eftersom de andra hade börjat bråka också, Hannah käftade emot Cormac, Pansy skrek på en kille från Hufflepuff och så vidare. Medan Hagrid och Flithwick försökte få alla att sluta med det som de höll på med.
”Jag menade det inte”, viskade han så att de andra inte hörde, inte för att de annars heller skulle ha gjort det fast han skulle ha skrikit ut det. Jag började le utan att kunna kontrollera det. ”Le inte.”
Han höjde menande sina underbara ögonbryn och genast gjorde jag blicken ilsken igen. Sedan slog något mycket allvarligt mig, jag hade helt och hållet glömt bort att jag skulle läsa på läxor med Ron idag på kvällen. Varför hade jag varit så dum att jag hade glömt bort det och om jag skulle ha ändrat planerna så skulle säkert Harry ha misstänkt något.
”Jag kan inte komma till vid-behov-rummet idag”, sade jag lågt med fortfarande ett ilsket uttryck i ansiktet. Dracos flin försvann med ens och blev en aning besviket, men jag hade ju lovat Ron. ”Jag har lovat att vara med Ron och Harry.”
”Förstås”, muttrade han och gjorde en uppgiven gest med händerna. Jag drog på munnen.
”Men det tar säkert inte hela kvällen”, sade jag med huvudet på sned innan jag hårt slog till honom för effektenhetens skull. Han hoppade undan och stirrade på mig innan han förstod varför.
”Din lilla usling!”sade han med lek-arg-röst men jag höjde endast varnande mina knytnävar. ”Jag behöver också hjälp med läxorna.”
”Vilka?”frågade jag och var glad över att vi inte gick i mugglar-skola, eftersom jag i så fall kunde ha gissat vad det handlat om då...om ni förstår vad jag menar.
”Trolldryckskonst”, svarade han och himlade med ögonen, så gjorde även jag.
”Bra försök”, sade jag och knuffade mig förbi honom då Hagrid och Flithwick till sist fått ordning på de övriga eleverna.

Bra!!

Azome!!!!!

AmaziN

Supernajs! c:

meraaa

jättebra

Jäättebra!

När kommer det ett nytt kapitel?