What No One Expected [SV]

Jag har skrivit början på det idag och har tänkt lite på vad som ska hända men ikväll ska jag sova över hos en kompis men kapitlet kommer med största säkerhet i morgon eller i övermorgon!

Längtar redan!!!

Samma häär

Accio nästa kapitel!

Har kommit ungefär halvvägs nu.

Bra!

Kapitel 5 – En stjärnklar kväll

Celia
Tillsammans med Neville och Hermione, som jag nu blivit illa tvungen att börja kalla dom, satt jag i biblioteket och planerade redovisningen för våran trolldryck. Eftersom Neville ständigt var nervös av Snapes närhet så skulle vi redovisa på honom. När klockan var nio reste sig Neville och Hermione för att gå.
''Vi ses då.'' Sa Hermione och Neville nickade instämmande.
''Mm, jag stannar kvar ett tag och försöker få ordning på den här satans uppgiften Madame Sprout gav oss!'' Suckade jag irriterat.
''Jag skulle kunna hjälpa dig, alltså om du vill?'' Sa Neville och log, ''Jag blev klar med den förra veckan.''
Tacksamt tog jag emot hjälpen och Hermione gick ensam tillbaka till Gryffindors uppehållsrum. Det var viktigt att jag spelade min roll väl nu, gjorde som han sagt att jag skulle, även om jag inte gillade tanken av att vara utnyttjad som spion och behöva rapportera till honom, träffa honom… så var jag tvungen. Jag hade fått klart för mig vad som skulle hända annars, sett syner av min mor och brors döda kroppar täckta av blod, hört min mors skrik och min brors gråt och rop på hjälp. Jag skulle aldrig stå ut med att det vore mitt fel och jag tvekade inte på att han skulle göra som han sagt. Jag hade inget val, livet var inte rättvist helt enkelt.
Efter lite mindre än en timme så var örtlärauppgiften klar och jag lovade Neville att någon gång hjälpa honom med förvandlingskonst uppsatsen som Professor McGonagall gett oss. Vi skildes åt och jag skyndade mig ner till fängelsehålorna. Uppehållsrummet var till synes tomt och jag slängde mig över ryggstödet och ner på soffan som stod framför den sprakande elden. Alldeles försent upptäckte jag att någon redan låg där och jag landade rakt på någon. Våra huvuden slog ihop och och jag kände hur ögonen tårades, jag kastade mig ner på golvet och skulle just springa när jag fastnade med skjortärmen i det slitna soffbordet. Jag kände en hand på min axel och vände mig sakta om, bävade för vem som skulle stå där. Jag mötte Dracos gråa ögon och han sprack upp i ett hånfullt leende. ''Just precis den jag hoppades på att möta ikväll.'' Jag gned handen mot bakhuvudet och kollade oförstående på honom och undrade för mig själv vad han ville. ''Sätt dig ner.'' Han gjorde en gest mot soffan och satte sig ner. Tvekande satte jag mig bredvid honom, det var något med hans röst som gjorde mig osäker, ett tonfall jag aldrig hört honom använda förut.
''Min far berättade för mig om ditt uppdrag… och jag förstår nu varför du bettet dig så som du gjort, låtsats ogilla mig alltså. Det var för att ha något gemensamt med Potter, Weasley och smutsskallen Granger va?''
''Han, han gjorde vad?!'' Stammade jag. ''Han hade ingen rätt att berätta för dig!''
''Men det gjorde han, och jag berättade för Blaise. Hoppas det inte gör något.'' Sa han nonchalant.
''Är du helt dum i huvudet?'' Nästan skrek jag. Jag kunde inte fatta det, för bara en stund sedan hade det varit helt hemligt men hur länge skulle det dröja innan hela Slytherin huset visste om det?
Jag hade rest mig upp och vankade av och an i rummet, jag var tvungen att skriva till min far. Jag slängde en blick på Draco som hade kunnat döda och sprang sedan upp till sovsalen. Jag tassade tyst in och lös framför mig med trollstaven och tog en bit pergament och krafsade snabbt ner ett meddelande till min far och öppnade fönstret. Den kalla kvällsvinden blåste in och jag stod en stund och kollade upp mot den stjärnklara himlen. Jag skickade upp några lila gnistor och snart hördes vingslag. Jag sträckte ut armen och Hermes landade elegant. ''Till min far.'' Sa jag och knöt fast brevet runt benet han sträckte fram. Jag kollade efter honom när han flög under månens sken men tappade honom snart med blicken. Jag huttrade och stängde fönstret, gick bort till min säng och kröp ner under det tjocka täcket. Det sista jag tänkte innan jag somnade var på hur bestraffad Lucius Malfoy förhoppningsvis skulle bli när vår herre fick höra vad som hänt och jag log ett svagt leende.

Skitbra! Åååh vill ha nästa kapitel!

Haha tack så mkt. :'>

Va bra den är