Evolet Gray's Dagbok. [SV, G, PG-13]

Bra!

Kapitel 4. Professor Merrythought.

Den kvällen hade Evolet väldigt svårt att somna, och när hon väl gjorde det så sov hon oroligt. Hon var inte speciellt rädd, men hon fasade för måndagen som hon visste skulle komma snabbare än möjligt.
Lördagen gick fort och hon spenderade hela dagen med att läsa i sin historiebok som hon hade fått av sin mamma när hon reste bort förra året. Hennes favoritkapitel var det om slaget för Troja, en episk men sann berättelse, fylld av kärlek, krig och hat.
Hon hade redan läst det flera gånger, men det var något speciellt med orden som beskrev Troja, Hector, Paris, Briseis och Patroklos, som om de ville att hon skulle komma ihåg dem till någonting viktigt hon skulle göra…

Söndagsmorgonen kom fortare än hon hade tänkt, trots att hon visste att den skulle komma snabbt. För snabbt.
Ett plötsligt knackande väckte Evolet ur hennes dagdrömmar och när hon ryckte till for filtallriken i golvet med ett kras. Knackningarna upphörde och Evolets hjärta började dunka sådär övernaturligt snabbt igen.
Hon smög sig fram till dörren och kollade ut genom ett litet, litet hål där man kunde se vem eller vilka som stod på trappan upp till deras dörr. En mycket underlig kvinna i en lång ljusblåklädnad med svarta spetsar hade just höjt sin hand för att åter igen knacka på dörren.
Evolet öppnade den försiktigt på vidgavel och tittade försiktigt upp på kvinnan, som log glatt mot henne.
”Godmorgon, Ms. Grey. Jag antar att jag var väntad!” Hennes hurtiga och pigga röst fick henne att låta väldigt självsäker, men konstaterandet förvirrade Evolet.
”Väntad!? Nej, jag är rädd att jag inte ens vet vem du är!” Hon kikade förvirrat under lugg på den långa kvinnan, vars leende ersattes av ett förvånat uttryck.
”Vet inte vem jag är? Men, fick du inte mitt brev som jag skickade igår?”
Nu blev Evolet ännu mer förvirrad. Vilket brev? Sedan mindes hon. Brevet från Hogwarts.
”J-jo, men jag trodde att det bara var ett skämt!” sade hon sanningsenligt.
”Ett skämt? Nej, vet du vad!” Men hon såg inte arg ut, tvärtemot road. Sedan började hon förklara hur allt låg till. Evolet häpnade.
”Nu förstår jag! Men, vill du inte komma in och slå dig ner, professorn?”
”Nej tack, det var mycket vänligt av mer, Ms. Grey, men vi har mycket bråttom!” Vi? Tänkte Evolet.
”Vart ska vi någonstans?” frågade hon nyfiket.
”Till Diagongränden!”
”Diagon vadå?” Evolet såg undrande på professorn.
”Diagongränden! Det är en stor shopping gata mitt i London dit häxor och trollkarlar åker för att inhandla alla möjliga sortens saker.”
”Mitt i London? Men hur kommer det sig att ingen normal män... jag menar mugglare har upptäckt det ännu?”
”Det vilar en massa starka förtrollningar över hela stället, precis som över Hogwarts, vilket hindrar mugglare från att av misstag hamna där.” skrockade professorn.
Evolet kände sig otroligt dum, men samtidigt förundrad över allt som den långa kvinnan hade berättat för henne.

goodiiiiiiiiiiiiiiiiii, meeeeer nu

great!!!

Asbra!!!!!!!

-Awwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwsoooome ! ♥
Det var allt jag hade att säga. Tack för mig. ♥

azome!

Superawesome, du är asduktig!! ♥

JÄTTEBRA!!