Heart's On Fire [SV]

Azome!


jag gillar verkligen Tom felton.

Me too.

Jag vet inte när jag skriver mer på denna ff kommer som sagt vara mer aktiv i den andra!

superbra !

Båda två är ju åååååååzum! varför skriver du så fint människa?

Aw, tack!^^

Jätteravenclawsome!

Tack! Ska försöka ta mig tid att skriva ett till kapitel på båda!

YEAY!

Håller med!

Här kommer ett litet försenat kapitel!


~Kapitel 9.~
Hermione Granger:

Att hålla romansen mellan henne och Draco hemlig och samtidigt mötas ensamma så ofta de kunde var en svår uppgift. Ibland önskade hon nästan att de kunde sluta upp med Hemlighets makerierna och bara komma ut med att de var ett par. Men det gick ju inte. Inte alls. Hon och Draco fick tillsvidare nöja sig med att träffas i hemlighet. Och det räckte gott och väl det med.
De brukade oftast smyga ut tillsammans för att prata sent på kvällarna, de hade blivit mycket skickliga på att smita förbi lärarna som patrullerade i korridorerna. Trots det så var det ändå en mycket pirrig känsla.

”Hermione.” viskade Draco i hennes öra en av de där underbara kvällarna som dom äntligen kunde vara tillsammans på. ”Draco.” viskade hon tillbaka.
Det hade gått flera veckor sen den där underbart konstiga dagen då Draco hade kysst henne för första gången, och det verkade fortfarande som om Ginny inte hade berättat för någon om hennes och Dracos hemliga romans.
-Jag önskar verkligen att vi kunde få vara tillsammans oftare, att slippa smyga med våran kärlek. Draco lade en hårslinga som hade flytt från Hermiones hästsvans bakom hennes öra. Sedan lutade han sig fram och kysste henne. Hon kysste honom tillbaka.
-Jag med, Draco. Svarade hon honom. Jag med.
De satt där i den kyliga kvällsluften och bara höll om varandra. Att sitta där, vid ett av Örtlärans växthus en sen kväll i april var kanske ingen tilltalande tanke, men att vara där med någon man älskar är en helt annan sak, mycket mer tilltalande.

Den natten drömde Hermione en fin, underbar och konstig dröm. Hon drömde att hon och Draco stod i en tom korridor, de stod mycket nära varann, när plötsligt en massa andra elever omslöt dem. I täten av skaran stod Harry, Ron, Ginny, Pansy, Blaise, Crabbe och Goyle. Alla såg lika förvånade ut. Både Draco och Hermione gav publiken och varandra en osäker blick, men när Dracos ögon mötte hennes igen, så log han. Hon visste vad han tänkte göra, och lutade sig närmare hans ansikte för att ta emot de kärleks fulla kyssen han tilldelade henne.
Publiken av elever visade blandade uttryck. Någon avsky, några triumf, andra glädje, vissa oberördhet, men blicken som gjorde Hermione mest glad var den som Ron gav henne. Först hade den en antydning till besvikelse och förvåning, men sedan endast förvåning och en beslutsam glädje, som om han ville visa henne att hon fick kyssa vem hon ville, hon skulle alltid vara hans vän ändå.

När Hermione vaknade morgonen därpå log hon.