Flowers in the dark [PRS]

Ja, Hayleys öron hade nog också klagat en del om rollerna varit omvända. Turligt nog för henne så är det inte lika vanligt att finna den andre gnagandes i hennes öron. Hade dock varit förståeligt om han gjorde det för att ge igen, hon är helt för karma. Tänk, ingen skulle nog orka stå ut med hennes tendens att gnaga en i öronen, hon har verkligen tur att ha fått träffa den tre år äldre och Joshua. Plus de små kissemissarna hemma i New York, men de brukar ibland riva henne om hon biter för hårt. Det brukar hon inte göra, men ändå.
”Du är underbar på det sättet, precis på så många andra sätt. Ingen annan skulle gå med på att bli biten i öronen när de försöker sova..” Påpekar hon lätt drömandes, gud vad skönt det skulle vara att sova. Och gnaga Yaosu i öronen, eller Chuchu. Nej, uppriktigt sagt vet hon inte vad hon skulle göra utan en viss Huaze och en viss Lewis. Hon är evigt tacksam för deras tålamod. Hon kramar om den betydligt större handen, innan hon placerar en liten puss på den. När det däremot kommer till det här med vem som är vackrast är det ett samtalsämne som de aldrig kommer få ett enigt svar på.
”Agree to disagree,” det är inte någonting ovanligt, de har haft såna där diskussioner sen början av deras förhållande. Efter att ha studerat Yaosu en liten stund vänder hon blicken mot huset igen. En del av henne vill stanna där med honom, en annan vill bara få i sig någonting att äta och lite te. Hon påminner sig om att det inte behöver ta någon lång tid, hon kan snart lägga sig ner i sängen och mysa med två lurvbollar. Låter himmelskt.
”Långsamt är bättre än inget.. jag hjälper dig på alla sätt du vill.” Hayley menar allvar, hon vill hjälpa till. Hon skulle nog inte gå med på precis allting, men mycket. Hon släpper långsamt taget hon haft om den större handen med ett litet leende, och börjar röra sig mot huset. ”Jag kommer gå först, lovar att inte ta så lång tid på mig.” Hayley hittar dörren på direkten, och stiger in i det lilla huset där hon finner de alla de andra.

Jo, det fick de nog göra, för Yaosu skulle aldrig hålla med henne om det där. Och han menade verkligen det där, han skulle aldrig hålla med henne om just det där. Men det hörde väl till, särskilt i relationer som höll en längre tid - att man inte höll med om precis allt hela tiden. Det var liksom inte en dålig sak egentligen, kanske ibland, men långt ifrån hela tiden.
Ett leende strök sig över läpparna på den äldre, som vinkade av den yngre flickan när hon rörde sig mot den lilla byggnaden. Hon var så söt, med sina små nafsanden och sättet hon inte höll med på. Att hon även skulle försöka hjälpa honom var som grädden på moset. Om allting varit som innan hade det inte förvånat honom, men efter allt som hänt var det ändå något han inte förväntat sig. Så att hon ens ställde upp på något sådant, var helt fantastiskt.
När hon slutligen försvunnit ut genom dörren, vände tjugotvååringen ryggen mot den lilla stugan och vände stegen mot skogen. Det fanns inga stigar eller liknande, utan han krånglade sig in mellan de täta buskarna och träden. Han fick några rispor på kläderna, men inget allt för illa. Att stanna alldeles för nära till stugan var inte värt, utan det var bättre att ta sig en bit längre in i skogen. Lyckligtvis var den ganska tät, men även utbredd på denna sidan av berget. På den andra sidan var den som sagt betydligt mer gles, och inte alls lika stor.

”Vart har du varit egentligen? Vart är Yaosu?” Frågade Zihao när Hayley uppenbarade sig. De mörka ögonen var smalare än de brukade vara och han såg ytterst misstänksam ut. Han rynkade på näsan och lutade sig närmare Joshua, placerade huvudet på den yngres axel och gnagde sig själv i underläppen. Urk, det riktigt stank om henne, så förmodligen luktade Yaosu ännu värre.
”Du luktar Yaosu”, muttrade han och fiskade upp sin tekopp från bordet, för att ta några djupa klunkar. Det hade hunnit svalna en del under tiden, så det gick att dricka utan problem.
”Tyst med dig, din eländiga tölp”, ljöd en röst snart därefter, innan tjugoåringen fick en stekspade över huvudet. ”Sådär kan du inte sitta och babbla, det är ohyfsat”, fortsatte hon grälande och vände sedan de bruna ögonen mot Hayley istället. Ansiktsuttrycket blev genast betydligt mjukare och rösten silkeslen. ”Du måste vara Hayley”, sade hon, på ytterst bruten engelska. ”Kom hit lilla vän och sätt dig, vill du ha te? Det är bara att ta för sig av allt som står framme på bordet”, kvittrade hon sedan och skyndade fram mot den unga flickan, som på något underligt sätt var kortare än hon själv.

Så fort Hayley stiger in i rummet sjunker humöret på direkten. Orsaken till detta är den där dumstruten som sitter och klänger på hennes bästa vän. Hon gillar honom förvisso betydligt bättre än hon gjort de första månaderna han kom in i hennes liv, men det betyder inte att hon gillar honom varje sekund för varje dag. Nittonåringen kan inte undgå att himla med ögonen åt honom, jösses vad barnsligt han beter sig. Inget hej eller så, nehej då. Det är han för bra för.
”Det har du faktiskt ingenting med att göra,” fräser hon med lätt rynkad näsa. Varför ska han fråga vart hon varit? De är liksom inte fastklistrade till varandra och tvungna till att stå vid varandras sida konstant. Hennes humör stiger däremot så fort en gammal liten gumma kommer gåendes mot henne. Liten och liten, hon är längre än Hayley, men ändå. Hon tänker inte riktigt medge det för sig själv heller. ”Jag tror det är din egna lukt du känner.” Det är det sista hon säger till Zihao. Om han inte är välkomnande till henne kommer hon inte vara det tillbaka. Det är bara så hon fungerar, vilket inte riktigt gör henne till en bra människa. Men hon har aldrig påstått att hon är det häller. Ögonen ljusnar en aning och ett leende sprider sig över läpparna när blicken landar på någon hon tror är Mis Yu. Hon tycker om att hon skällt ut den där eländiga tölpen, som Ms Yu använt sig av.
”Och du måste vara Ms Yu! Har hört så många fina saker om dig,” leendet på läpparna är brett, hon har lust att dra in henne i en stor kram.. men det kan nog verka lite underligt, de har trots allt nyss träffats. Hon vet liksom inte hur man brukar presentera sig själv i Kina, om de har några specifika sätt. Men hon får helt enkelt göra bort sig, kramen väntar hon med. Dock skulle hon mycket gärna vilja krama om henne, hon har verkat så snäll och mysig i alla de historier hon hört från både Yaosu och den mellersta Huaze brodern. ”Tack så mycket,” Hayley sätter sig ner vid de andra och tömmer upp lite tevatten i koppen framför sig. Nu hade hon inte tänkt stanna där så länge, men hon är hungrig och kan ta tillfället i akt att prata lite mer med den trevliga kvinnan.

Att säga att Yaosu såg lite fjantig ut där han stod mitt bland havet av träd, var en rejäl underdrift. Grejen var den att han inte ville hålla på med just det här senare, utan då ville han bara kunna slänga sig ner över Hayleys fötter och somna. Det hade varit en ganska ansträngande dag, fylld med många intryck av olika slag. En god natts sömn var någonting han verkligen gick och suktade efter för stunden, precis på samma sätt som han suktat efter att få kyssa den yngre flickan sedan han först lagt ögonen på henne tidigare under dagen.
Tjugotvååringen drog varsamt av sig hanfun och knöt upp bältet som satt åtdraget runt midjan. Skorna var bokstavligen ett par flipflops, så de kunde han lika gärna gå tillbaka och hämta under morgondagen. Fast nej, för då skulle han säkert glömma dem. Han himlade med ögonen åt sig själv och vek ihop kläderna, placerade skorna högst upp på den lilla högen och knäppte loss halsbandet. Det fick förvaras i en liten innerficka som gick att stänga till ordentligt, tappa bort kedjan ville han inte göra.
De mörka ögonen vändes upp mot den mörka himlen ett slag och benen i ryggen började vrida och vända på sig. Kotorna sköt upp en för en och benen brakade därefter ihop så att knäna fann marken. Smärtan var i alla fall någonting han vant sig vid, åtminstone den smärta som sköt genom kroppen när han faktiskt välkomnade den. Den andra typen hade han inte fått det lättare med, tvärtom, det hade blivit ännu jobbigare än det varit förut.
Tankarna avbröts när tänderna började bli längre, spetsigare och fler. Händerna knöt sig om underlaget på marken och andetagen blev hastigare. Det var svårt att förklara på ett bra sätt, men det var en skön smärta, som om benen ville knäckas och byta plats. Medan det väl skedde var det lite obehagligt, däremot kändes det nästan euforiskt när de äntligen poppade rätt. Så kändes det inte när fullmånen stod högt på himlen, då var hela processen ett jävla helvete som han hellre undvek. Tyvärr var det inte möjligt, men han önskade verkligen att han sluppit all den smärtan. Så onödigt, otroligt onödigt. Dumma Samantha.

”Ja precis!” Utbrast Ms Yu och skyndade fram med en kopp te mot den nittonåriga flickan. ”Det här är grönt te från området, vi gör många olika tesorter själva. Hörde att du gillade att ha mjöl i teet? Det finns i den här kannan och socker i den här”, fortsatte hon uppspelt och ignorerade Zihaos giftiga blickar. Tänkte han hålla tyst? Nejdå, det var praktiskt taget omöjligt för hans karaktär. En Zihao som inte öppnade käften var inte en sann Zihao, svårare än så var det inte.
”Nej, jag känner lukten av era feromoner”, bet tjugoåringen tillbaka och fortsatte dricka av sitt te, innan han tillslut ställde ner en tom kopp.
”Det spelar ingen roll, Zihao, tyst med dig”, upprepade Ms Yu, den här gången på modersmålet. Det verkade som om den mellersta Huaze brodern svarade bättre på det, förmodligen för att han var mer bekväm med det språket och hade växt upp med det. Den gamla damen slog sig ner mittemot Hayley och hällde upp en egen kopp med te, redo att sitta och konversera trots sin brutna engelska.
”Jag har hört många fina saker om dig också, ska du veta”, sade hon och sände iväg ett varmt leende mot den unga flickan. ”Yaosu har talat om dig nästan varje dag i flera månader, dina brev sitter prydligt uppsatta på en anslagstavla i hans rum.”

Jösses, Hayley blir nästan lite överrumplad av allt den gamla damen säger. Hjärnan har inte behövts på ett tag så den är lite seg på att få in allt som händer. Gud vad gullig hon är, som skyndar sig fram med en kopp te och häller upp det åt henne. Hon vill nästan gråta för att hon är så gullig. Men det gör hon inte. Under graviditeten hade hon kunnat skylla på hormoner, men det går inte riktigt lika bra nu längre. Tyvärr.
”Åh tack så mycket, provade lite förut, gud vad gott det var, och lugnande,” påpekar hon med ett brett leende gentemot den äldre, innan hon tappar upp lite mjölk i sin kopp och provar även lite av det här gröna teet. Hon känner hur axlarna sjunker rofyllt, och hon känner att hon kan andas ut tack vare teet. Inte för att hon varit uppspelt innan, men ändå.
”Är du säker på att det inte är dina egna?” Hon skickar en lång blick mot Zihao. Hon vill inte direkt ge Ms Yu ett dåligt intryck, men den ett år äldre mannen behöver bli lite mer ställd mot väggen. Vilket han verkar bli när Ms Yu byter till modersmålet och säger något på mandarin. Hayley har själv ingen aning om vad som sägs, men hon klagar inte. Det var bra att hon kunnat få tyst på honom. Hon drar till sig en macka och börjar göra i ordning en smörgås. Hon vill inte ha något komplicerat, bara lite smör och ost. Brödet är rostat, vilket passar alldeles perfekt till den varma vätskan i koppen framför henne. Därefter riktar hon all fokus mot damen framför sig. Hon ska kanske inte vara där så länge, men det betyder inte att hon inte kan ta vara på tiden och prata med henne. Lite jobbigt med den brustna engelskan, men lyckligtvis är hon hyfsat duktig på att förstå iallafall.
”Jaså gör de det?” Ögonbrynen åker högt upp i pannan på Hayley, hon hade verkligen inte förväntat sig något liknande, att breven är uppsatta på en anslagstavla. Nej, hon hade skattat sig själv lycklig om han ens sparat breven, vilket hon inte riktigt vågat tro. Hon har bevarat Yaosus brev också, så det gläder honom en hel del. ”Gud vad gulligt! Har du några andra mysiga berättelser om honom? Hörde att ni brukade laga mat tillsammans.”

Tjugotvååringen började så sakteliga rafsa ihop kläderna som han vikt ihop innan. Halsbandet låg i tryckt förvar i en av fickorna som gick att sluta, på så sätt kunde det inte ramla ut. Fan, om det gjorde det skulle han aldrig hitta det igen. Marken var täckt av växter och åkte kedjan ner genom havet av blad skulle det aldrig gå att leta rätt på. Det hade varit svårt nog att laga eländet efter att det gått sönder en andra gång, så av ganska uppenbara anledningar ville han inte behöva skaffa ett nytt. Ms Yu hade tydligen varit med när de tillverkat kedjan. Hon var gammal och vis, en mycket talangfull häxa som höll fast vid uråldriga metoder. Tydligen hade det tagit ett dygn att framställa eländet, och krävt att flertalet personer medverkat i ritualen. Först hade de smält en oputsad klump med guld i en kittel fylld med munkluva, lotus blommor och stormhat, för att därefter recitera en lång, komplicerad rad formler. Sist hade de sträckt ut händerna över den rykande gyttjan och så hade kedjan sakta men säkert letat sig upp genom handflatorna på dem. Alla som varit med och hjälpt till hade därför ett litet, litet ärr i mitten på handen. Det var ett väldigt bra sätt att veta vilka han skulle ha extra mycket respekt gentemot, väldigt smidigt.
Yaosu sträckte på sig och började finna sin väg tillbaka mot stugan. Det hade bara tagit några minuter att leta sig in bland träden och därmed tog det ännu kortare tid att ta sig tillbaka. Tassarna rev upp delar av underlaget och vinden drog genom den tjocka pälsen på ett ytterst behagligt vis. Åh, han förstod varför Zihao alltid pratade om hur rogivande det var att lämna delar av den mänskliga sidan bakom sig. Man blev mer fri, närmare naturen och moder jord.
När små strålar av ljus från lyktorna började lysa mellan grenarna, saktade han in på farten, bara för att lägga sig vid kanten på vägen med de bärnstensfärgade ögonen fästa på dörren. Det doftade av både mat och te, och Hayley. Hon hade lämnat ett färskt spår av sin härliga doft bakom sig, men förmodligen var det bara den äldre som kunde snappa upp den, nosen visste liksom vad den skulle söka efter.

”Jo, det var bland det första han gjorde när han kom tillbaka hem”, svarade Ms Yu och log sitt vanliga, varma leende. Det gråa håret satt uppsatt i en lös knut och även hennes kläder var traditionella. På en av händerna fanns det lilla ärret i mitten på handflatan, det som hon fått vid tillverkningen av guldkedjan.
”Jag lärde de två äldsta bröderna att laga mat, men Yaosu var den enda som faktiskt ansträngde sig för att följa mina anvisningar”, fortsatte hon och skrockade till. ”Han har alltid varit lite av en ensamvarg, vår lilla Yaosu”, berättade hon sedan och tog en liten klunk av det varma teet. ”När han var liten brukade han alltid komma farandes till mig på nätterna, gormandes om att det fanns en massa monster i garderoben. Det beteendet försvann när han fick den där förbannelsen slängd över sig, men kommer aldrig glömma hur han brukade komma springandes.” Den gamla damen log ännu en gång mot Hayley och fiskade sedan upp en av de släta händerna i sina egna, rynkiga händer. ”Han älskar dig väldigt mycket, Hayley. Har aldrig sett honom bete sig så som han gjort den senaste tiden..”

Nej, det kan Hayley mycket väl tänka sig. Av de två äldsta Huaze bröderna har det alltid verkat som att Yaosu varit mer intresserad i att lära sig om mat. Nu är det uppenbart att den mellersta avgudar mat, han slänger ju i sig en hel del varje dag. Men hon har svårt att tro att han har tålamodet, men vad vet hon. Hon själv har ätit mat lagad av den tre år äldre, hon har alltid tyckt att den är superb. Inget kan slå den. Kanske hon är lite partisk, men hon gillar det verkligen en hel del, så himla gott. Hon har saknat hans matlagning, precis som många andra delar av honom. Konversationen med Ms Yu får henne att tänka tillbaka på Yaosu, jo han är lite av en ensamvarg. Till skillnad från hon själv, hon skulle nog klassas som en rätt social människa. Nu är hon inte så duktig på det sociala, men äsch då. Hon har alltid gillat hur lugn och självgående han är, det får henne liksom att lägga band på sig själv och inte springa runt hela tiden. De kompletterar varandra på så sött. Tanken får ett litet leende att glida upp över läpparna medan hon tar en klunk av teet. Det är ju så, hon kan inte ljuga för sig själv. Ingen har kompletterat henne på samma sätt som den tre år äldre. Dock vet hon att det här med det sociala är ett problem för Yaosu, han har inte riktigt fått gå i skolan eller haft så många tillfällen att lära känna folk. Hon lider verkligen med honom när det kommer till kritan.
”Den dumma förbannelsen, mycket hade nog varit annorlunda om Yaosu sluppit den, och Zihao inte blivit biten.” Ja, tänk hur deras värld skulle se ut då? Väldigt annorlunda troligen. De hade nog träffats allihop på ett eller ett annat sätt, men livet skulle se mycket ljusare och lättare ut för de två bröderna. Hayley tycker så himla synd om dem, vilket hon påminner sig om många gånger. Hon kommer dock på andra tankar när hennes hand blir upplockad av den gamla damen. Orden hon säger får hjärtat att dunka hårt, och en lätt rodnad glider upp över kinderna.
”Du ska veta att jag också älskar honom väldigt mycket, han är underbar på alla sätt och vis.” Med tanke på att den tre år äldre ser Ms Yu som sin mamma känner hon att hon behöver få det sagt. Så att hon inte tror att hon försöker leka med hans känslor på något sätt. Det är uppenbart att hon sätter Huaze bröderna först, och bryr sig väldigt mycket om mannen.

Ms Yu och Yaosu hade stått hela gårdagen i köket och gjort i ordning en massa små orätter av olika slag. Brödet som stod framdukat hade tjugotvååringen bakat, under den gamla damens översyn. Hon var ju mästaren och han lyssnade som sagt på henne, till skillnad från Zihao som hellre följde sina egna idéer. Nu var den yngre brodern inte dålig på att laga mat, men han gjorde det inte på ett traditionellt sätt, utan mixtrade med både recepten och tillagningsmetoden. Ganska påhittig, däremot försvann de gamla traditionerna istället för att leva vidare. Det var därför Ms Yu alltid blev så glad när någon faktiskt valde att lära sig av henne, så att det gamla inte skulle falla bort i slutändan.
”Jag tror också att mycket hade varit annorlunda”, svarade hon och plockade ihop en tallrik med alla olika små rätter, som hon sedan sköt fram mot Hayley. ”Men samtidigt skulle det inte gå att ta det ifrån någon av dem efter all denna tid..det har blivit en del av dras respektive karaktärer”, fortsatte hon och log svagt. ”Det skulle vara som att slita bort en del av själen för dem.” De rynkiga händerna gled tillbaka på bordet och hon plockade ännu en gång upp sin kopp med te. Leendet på läpparna växte sig större och varmare när den unga flickan berättade att kärleken dem sinsemellan inte var ensidig. Hon visste att den inte var perfekt på något sätt efter allt som hänt, men att Hayley ens kunde yttra de där orden tydde ju på något gott. Att hon förmådde sig säga att hon faktiskt älskade Yaosu.
”Den pojken har alltid varit underbar enligt mig också, han är så försiktig artig”, höll Ms Yu med och nickade för sig själv. ”Han har fått genomgå många hemskheter, men antar att du också fått göra det?” Undrade hon sedan och granskade nittonåringen mer ingående. Nej, Yaosu hade inte berättat någonting om Hayleys bakgrund och det som hänt under hennes barndom. Den gamla damen hade helt enkelt en gåva när det kom till att läsa av människor och vad hon kunde avgöra, hade flickan mittemot henne aldrig haft det lätt.
”Ingen har sagt någonting, det är mer som ett sjätte sinne”, förklarade hon snabbt därefter och vek undan med blicken.

Oj, oj, oj. Maten ser förskräckligt god ut, men Hayley hade bara tänkt få i sig en macka eller två, hon är inte så jättehungrig. Hon vill bara gå och lägga sig helt mätt utan att magen ger ifrån sig några läten. Dock tänker hon inte vara otrevlig, och det ser ju väldigt tilltalande ut. Nu vet hon knappt vad hälften av de små rätterna är, men hon tänker ändå ta för sig. Förutom de som kanske innehåller kött, hon försöker trots allt att skära ner på intaget kött. Hon drar till sig tallriken, och skickar iväg ett tacksamt leende till Ms Yu. Därefter börjar hon äta, samtidigt som hon lyssnar på vad det är som blir sagt.
”Du har nog rätt.. och även om jag ibland irriterar mig på Zihao skulle jag inte ändra en endaste sak med honom,” nej, hon är väldigt glad över att de två bröderna blivit som de blivit. Nu skulle hon förvisso ha sett att den ett år äldre inte skulle ha mobbat hennes vän, eller att Yaosu inte ljugit för henne, men det är i det förflutna. Något hon försöker komma över, och någonting som de två båda ångrar. Hon vet inte riktigt vad hon skulle ha gjort om hon inte träffat dem, framförallt den äldsta av dem. Kanske hon inte hade gått och fått en sådan djup depression, men hon skulle inte heller ha fått all den lycka hon fått. Nej, hon vill inte tänka sig ett liv utan honom. Det är helt sjukt att hon tagit sig igenom de senaste månaderna. Ett självmordsförsök förvisso, men bortsett från det. Hayley tar en klunk av det varma teet, innan hon återgår till maten. Ögonen ser klart och tydligt hur lycklig Ms Yu blir av orden, vilket får ett stort leende att sprida sig inombords. Hon har väl berättat det för Yaosu? I breven åtminstone, hon älskar honom fortfarande. Helt klart. Frågan är bara om hon ska förlåta eller inte förlåta. Svårt att styra över det själv. Hon blir däremot än en gång överrumplad av frågan som kommer därnäst. Hemskheter? Det får leendet att bli lite trevande, och hon tar ytterligare några klunkar av teet för att vinna tid.
”Jag antar att man kan kalla det för det,” svarar hon försiktigt. Jo, allt under barndomen hade varit hemskheter, allt som hände och hon kommer nog aldrig kunna glömma det. Hon tänker tillbaka på de tillfällena någon eller några gånger varje dag och är fullkomligt ärrad. Men hon vill verkligen inte gå in på dessa saker. ”Men Yaosu har hjälpt mig en del med att komma över de sakerna, trots att han själv kanske insett det.” Underbar, minst sagt.

Minuterna tickade förbi väldigt långsamt enligt Yaosu, som slagit sig ner bakom några buskar. Ögonlocken började redan bli alldeles för tunga och han hade egentligen god lust att ta sig en liten tupplur där och då. Tyvärr var det ingen bra idé, då Hayley troligen aldrig skulle lyckas hitta honom för han låg gömd för omvärlden. Pälsen var förvisso vit som snö, men det spelade ingen roll eftersom en massa löv och grenar agerade som stora vägar.
Med en suck gömde tjugotvååringen nosen mellan tassarna, fortfarande med ögonen fästa på huset. Han gissade att Hayley träffat på Ms Yu vid det här laget, och att de med största sannolikhet satt och konverserade med varandra. Kanske han borde ha följt med? Fast nej, han orkade inte med varken mer ljus eller människor, det var han på tok för utmattad för. Ibland behövde han en paus eller två, annars skulle han inte klara av att hålla masken uppe resterande tid. Eller mask och mask, självbehärskningen. Den vad väl på sätt och vis lite som en mask han gömde sig bakom.
Helt förlorad i sina egna tankar, precis sommar brukade bli titt som tätt, prasslade det till bakom den äldsta Huaze brodern. Öronen gled genast bak och han bokstavligen flög upp på benen, med ett högljutt tjut. Någonting hade bitit honom i svansen, hårt. Lätt panikartat spann han runt, med tänderna blottade och ögonen uppspärrade till dess yttersta. Det var extremt onödigt med tanke på vem det var som blicken snart föll på. Loki, dumma, lilla Loki.
Yaosu andades ut och ruskade på sig med ett halvt irriterat läte. Den lilla räven var helt fri att springa omkring precis som han själv ville, det var inte konstigt att han svansat efter de två människorna när de rörde sig mot tehuset. Dock var det oklart varför han väntat så länge med att uppenbara sig. Kanske han listat ut hur man skrämde folk - med andra ord en viss person.

”Jag skulle bra gärna vilja sätta munkorg på honom ibland, han har en dålig tendens att börja bråka med allt och alla som du vet. Stackars Cheng blev uppjagad i ett träd sist Zihao var hemma, bara för att de var oense om något nonsens.” Ms Yu suckade och skakade på huvudet. Zihao kunde minst sagt vara en handfull och han hade inte varit lätt att uppfostra. På den fronten hade hon nog misslyckats en aning, däremot hade han i alla fall ett mycket gott hjärta, och det var värt guld.
Den gamla damen betraktade Hayley medan hon drack av teet och provade de olika små maträtterna hon skickat fram. Det var roligt att hon vågade prova, alla hade nog inte gjort det. Som hon förstått på Yaosu hade den nittonåriga flickan inte varit utomlands speciellt många gånger innan, vilket bara gjorde det hela ännu mer imponerande.
”Jag tror att ni hjälpt varandra på helt olika sätt”, svarade hon och sträckte sig fram, för att ge Hayley en försiktig klapp på kinden. ”Du är en väldigt fin person, Hayley. Auran du utstrålar är ovanlig och fantastisk, inte konstigt att min lille pojk föll för dig så snabbt”, fortsatte hon och lutade sig tillbaka med ett litet skratt. Denne ”lille pojkes” tjut hade hörts hela vägen in i det lilla huset, det var väldigt svårt att missta. ”Någon väntar på dig, eller hur?” Frågade Ms Yu och fortsatte skrocka för sig själv. Jo, hon fann det hela lustigt värre,