The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Nooo... nonono. Det ska ju vara Remus och Sirius. De är perfekta för varandra. My heart can't take this.

(du skriver för bra. my heart~)

Jättebra!!!

Du skriver så himla bra!

Hej kära läsare! Långt kapitel coming up ikväll! ♥

OMIGOD!!!

YIPPIE!

Yay!!!!

VILL FÖRST OCH FRÄMST VARNA FÖR SEXUELLT INNEHÅLL I KAPITLET - inget jättegrafiskt, men är du känslig, undvik det.

TVÅ: Halva kapitlet försvann eftersom det var för långt och det blev ett konstigt bryt mitt i - släng in en kommentar så skickar jag resten direkt!

Kapitel 65
Ånger och kärleksförklaringar
Juli 1977


Längre söderut hade sommarkänslan inte försvunnit för en sekund. Lily och James hade spenderat så mycket tid de kunde med varandra, trots att James höll fast vid att han ville gå långsamt fram den här gången och vara med henne som vän. Ett par gånger hade han tagit färjan eller transfererat sig över till den lilla ön ensam, och han hade spenderat timmar på att vandra runt på ön, fotografera och bara vara tillsammans med Lily. Varje gång njöt han av varenda sekund. Och varje gång så var det som att tiden flög iväg och innan James visste ordet av så var det dags att åka hem igen.

Sirius försäkrade James om att han inte hade det minsta emot att stanna hemma själv. En dag ägnade han åt att själv vandra runt i mugglardelen av Southampton, men under James övriga turer spenderade Sirius sin tid hemma tillsammans med Mr Potter, och han njöt av det.

En särskilt solig dag påtade de i trädgården under större delen av dagen - ’’det var Doreas hobby, men jag har inte hjärta att låta hennes rosenbuskar dö’’ - och när klockan var fyra slog de sig ner på altanen med varsin kaffe. Mr Potter halade upp ett cigarettpaket, stoppade en mellan tänderna och räckte sedan paketet till Sirius.

’’Nej tack’’, sa Sirius, ’’jag har slutat.’’

’’Bra gjort, pojk’’, sa Mr Potter och tände sin egen. Han såg sig omkring i den nyfixade trädgården. Det var en fantastiskt stor trädgård, med fruktträd, buskar, rabatter, ett växthus och ljuvliga blommor som varken Sirius eller Mr Potter visste namnet på. ’’Jag ska sälja huset. Jag har inte sagt någonting till James än, men det ligger ute på marknaden.’’


Sirius gapade.

’’Det här huset?’’

Mr Potter nickade.

’’Det är löjligt stort’’, fortsatte han. ’’Vi köpte det för över tjugo år sedan. Vi trodde att vi skulle få fler egna barn, men så blev det ju inte. Och Dorea var personen som behövde utrymme. Vi gillade att leva stort. Det känns inte lika viktigt längre. Nu är det ju bara vi tre grabbar.’’

Sirius såg på huset som han kallat sitt hem långt innan han flyttade hit. Det var många minnen, men han insåg själv att det varit vansinne att ha kvar det - särskilt eftersom Mr Potter bodde själv under större delen av året och att husets resterande två invånare snart skulle flytta ut ändå.

’’Jag vill lägga pengarna på annat’’, sa den gamle mannen och blåste ut ett moln med rök.

Sirius visste att om detta inte var det rätta tilfället att berätta om sina planer, så skulle det rätta tillfället aldrig komma.

’’Charlus’’, sa han och harklade sig. ’’Jag har tänkt på något, och om du nu ska flytta så känns det rätt att säga det nu.’’

’’Du letar efter ett eget ställe?’’ sa Mr Potter och log. ’’Den hade jag klurat ut själv.’’

’’Jag är så tacksam för allt ni gjort för mig’’, sa Sirius, ’’och jag ska betala tillbaka varenda knuting så fort jag - ’’

’’Struntprat’’, sa Mr Potter.

’’Charlus, jag…’’

’’Sirius, vad är det som är så svårt för dig att förstå? Du är vår son. Vi älskar dig som vår egen. Du är en del av familjen. Och här ska inte ske någon återbetalning över huvud taget. Däremot förstår jag också att du och James inte har några planer på att stanna här för alltid, även om jag själv inte hade klagat. Behöver du pengar?’’

’’Nej, nej, inget sådant’’, sa Sirius, ’’jag ville bara… berätta.’’

’’Jag förstår’’, sa Mr Potter. ’’Tja, då kanske det blir en liten tvårummare jag förflyttar mig till då. Trerummare, förresten. Så att du kan hälsa på när du vill.’’

Sirius log och tänkte att oavsett hur dåligt han blivit behandlad av familjen Black, så hade Mr, Mrs och James Potter gjort vartenda slag värt det.

***

Sen så kom dagen då James inte var lika ivrig att sticka iväg till hamnen, utan glatt styrde stegen mot tågstationen tillsammans med en morgontrött Sirius.

’’Det är ju återförening!’’ sa James glatt. ’’Sov du dåligt, eller?’’

’’Mmpfhh’’, sa Sirius.

James suckade och stannade till vid en kaffevagn. ’’Två cappuccino, tack.’’ Sen vände han sig mot Sirius igen. ’’Och det har ingenting att göra med vilka det är vi ska möta upp?’’

’’Vi är vänner’’, sa Sirius. ’’Varför skulle jag vara nervös?’’

’’Jag bedömer frågan som så långt under min intellektuella nivå att jag inte tänker svara på den’’, sa James och tog emot de två kaffekopparna som mannen i vagnen räckte fram. Han drog upp en tiopundssedel och räckte fram till honom. ’’Det här räcker väl? Behåll växeln.’’ Han räckte ena koppen till Sirius och de fortsatte gå. ’’Som jag förstått det så vill du inte prata med mig för att du inte vet själv. Vill du säga hur du känner, åtminstone?’’

’’Jag vet inte det heller’’, sa Sirius och tog en sipp av sitt kaffe.

’’Har du någonting emot att ni inte är tillsammans längre? För jag kommer ihåg hur förkrossad du var sist. Och det var bara en paus.’’

’’Den fina grejen med att glida ifrån varandra’’, sa Sirius, ’’är att man vänjer sig med tiden. Man blir inte förkrossad.’’

’’Men saknar du honom inte?’’ lirkade James.

’’Jag träffar ju honom varje dag.’’

’’Nu då? Du har inte träffat honom på över veckor. Saknar du honom?’’

’’Det är klart. Men jag saknar Peter också’’, sa Sirius och ryckte på axlarna.

’’Jag tror inte på det.’’

’’Vad? Vi gillar Peter.’’

’’Inte det. Jag tror inte på det här, din lilla fasad av ’’sånt-händer-jag-bryr-mig-inte-så-mycket. Jag vet att du älskar honom.’’

’’Det vet jag också att jag gör’’, sa Sirius.

’’Härligt att du har någon självinsikt.’’

’’Det bara slutade kännas naturligt. Kyssa honom, och allt. Det känns som att det är ett tecken på att något är fel.’’

’’Nej’’, sa James, ’’det är ett tecken på att ni varit ifrån varandra så pass länge att ni glömt hur ni ska bete er i varandras sällskap.’’

Sirius ryckte på axlarna och klunkade mer kaffe.

’’Mary då?’’ fortsatte James. ’’Om du tänker på honom och Mary?’’

’’Försöker du bara provocera fram en reaktion?’’

’’Jag vill veta, bara. Stör det dig inte? Jag menar, du har sett Mary. Tänk dig bara: de går hand i hand på stan, han säger någonting, hon skrattar och hans hår blåser i vinden. Hon tar en hårslinga och drar den bakom örat på honom så där som du brukar göra.’’

Sirius svarade inte.

’’Sen, när hon inte är förberedd’’, fortsatte James, fast besluten att bevisa sin poäng, ’’så greppar han tag i hennes midja och drar in henne i en kyss.’’

Han tittade noga på Sirius minspel, men där fanns inte ett enda tecken på varken svartsjuka eller sorg.

’’Okej då’’, sa James, beredd att ta till desperata åtgärder, ’’tänk att det är sent på kvällen och de är i hans säng, hans hand vandrar sakta upp för hennes lår och hon flämtar till och känner mot sin höft hur han hårdnar… sen kysser han hennes nacke och de rullar runt så han är över henne, och hon knäpper upp hans skjorta och han knäpper upp hennes blus…’’

’’Snälla, fortsätt’’, sa Sirius skrattretat. ’’Jag visste inte att du hade en sån berättartalang.’’

James var för envis för att backa ur nu, knuffade Sirius mot väggen och tornade upp sig över honom på ett skräckinjagande sätt som Sirius inte visste var möjligt för någon med samma längd som han själv.

’’Och han stirrar på hennes kropp med beundran och har ett fast grepp om henne när han tränger in i henne’’, sa James gravallvarligt. ’’Och hon flämtar och trycker honom närmre och de rör sig tills hon skriker och han stönar in i hennes axel när han kommer.’’

Handen som vred om Sirius mage var tillbaka redan sekunden som James sa Marys namn, men han slog bestämt bort den och fortsatte lyssna på James.

’’Och inte en enda gång’’, sa James, ’’så tänker han på dig.’’

’’James, bör jag vara orolig?’’ sa Sirius. ’’Det är vår bästa vän du pratar om och du gav nyss en väldigt detaljerad beskrivning av en sexscen.’’

James gav till sist upp, skakade på huvudet och fortsatte att gå mot stationen. ’’Du har ett hjärta av sten.’’

Sirius skakade på huvudet.

’’Du förstår bara inte. Jag kan erkänna det. Jag erkände det innan. Jag älskar honom. Och jag älskar honom på ett annat sätt än jag älskar Peter. Eller dig, till och med. Men jag tänker inte hoppa i säng med honom igen bara för det. Det är bara över, det som var. Det var en fas. En ogenomtänkt fas.’’

James himlade med ögonen.

’’Det var sista gången jag tog upp det’’, sa han.

’’Det tror jag inte på för en sekund.’’

’’Du är helt oresonlig.’’

’’Man blir som man umgås. Där är dem!’’

Remus och Peter kom gående från perrongen: Peter med en näsa illröd av solen, och Remus med hår som på något mirakulöst sätt verkade ha växt som ogräs på bara tre veckor. James lös upp.

’’Där är ni ju! VI ÄR ÅTERFÖRENADE!’’

Han räckte sin redan tomma kaffemugg till Sirius, sprang fram och kastade sina armar kring de två pojkarna. Remus vinglade till men lyckades återfå balansen i sista sekund, till skillnad från Peter, som snubblade och ramlade baklänges totalt.

’’Kul att se dig med, James’’, skrattade Remus och gav sin vän en dunk i ryggen.

Sirius slängde muggarna i närmaste papperskorg, passade på att ta ett djupt andetag, och vände sig sedan om med ett brett, påklistrat leende.

’’Helvete, Tagghorn’’, sa han och sträckte ut en hand till Peter som tacksamt tog den. ’’Måste du skrämma iväg dem det första du gör?’’

’’De har bara svårt att hantera min kärlek’’, sa James och viftade bort honom.

’’Måntand, Slingersvans, hur mår ni? Hur var Italien?’’ sa Sirius, främst vänd mot Remus.

’’Det var fint’’, sa Remus medan han kastade ett öga mot sitt armbandsur. Sirius visste inte om det var ett sammanträffande, eller om han undvek hans blick. ’’Hur har ni haft det här?’’

’’Det har varit bra’’, sa James, ’’men nu har vi mycket annat att prata om, så, vad säger ni, pizza?’’

Remus stönade.

’’Något annat går också bra’’, sa James med ett skratt. ’’Vi går in mot stan och ser vad vi hittar. Bärhjälp?’’

Utan att vänta på svar slängde han upp Peters väska på axeln och styrde stegen mot huvudgatan.

De fyra vännerna hamnade till slut på en smörgåsbar, där James och Peter såg det som sitt ansvar att se till att det inte blev tyst för en sekund. James frågade om Mrs Lupin och Remus pratade på. Peter drog en lång harang om sina urkorkade mugglarkusiner. Sirius var tyst i sitt försök att observera och tyda Remus beteende, men det enda han kom fram till var att Remus såg närmast skamsen ut. När han lämnade bordet för att gå på toaletten var James inte sen med att dra upp ämnet.

’’Okej, Tramptass, nu kan inte ens du neka till att någonting är underligt.’’

’’Nej’’, sa Sirius, missnöjd med sitt nederlag. ’’Men det är på grund av honom. Han beter sig konstigt.’’

’’Han verkar tycka det är pinsamt bara’’, sa Peter.

’’Kan du klandra honom?’’ sa James.

’’Det känns som att han döljer någonting’’, sa Sirius och skakade på axlarna. James och Peter utbytte en blick. ’’Och jag ser vad ni tänker. Jag vet vad den där blicken betyder.’’

’’Bevisa det’’, sa James.

’’Ni ville se om den andre hade frågat honom om Mary’’, sa Sirius enkelt. ’’Men ingen har tagit upp ämnet, och han har inte gjort det heller.’’

’’Tror du att någonting har hänt mellan dem och det är därför han skäms?’’ sa Peter som om han nyss kommit på en brilliant teori. Sirius stirrade på honom.

’’Nu tror jag det.’’

James suckade. ’’Slingersvans, snälla, tänk innan du pratar. Sirius, oavsett vad som hänt mellan dem, varför skulle Remus ha tagit upp det? Det skulle bara bli konstig stämning. Han har mer social kompetens än så.’’

Sirius skakade på axlarna. ’’Äsch. Jag bryr mig inte. Han verkar glad.’’ Han tog en sipp av sin läsk och tillade sedan: ’’Men du måste fråga honom om Mary.’’

’’Du sa nyss att du inte brydde dig.’’

’’Precis’’, sa Sirius, ’’och han måste veta det.’’

James och Peter utbytte ännu en blick. ’’Nu får du förklara.’’

Sirius himlade med ögonen som om det var självklart, och lutade sig sedan framåt.

’’Ni är alltid så nyfikna om allting. Om ni inte frågar om det så kommer han tro att det är på grund av mig. Om allt vore som vanligt hade ni frågat honom, eller hur?’’

’’Han har en poäng’’, sa Peter.

’’Idioter’’, sa James men nickade sedan och tystnade snabbt när Remus kom tillbaka. ’’Så… hur gick det med hela Marygrejen?’’

’’Marygrejen?’’ sa Remus med ett lätt skratt som inte var menat att låta så nervöst som det lät. ’’Åh, jag vet inte. Jag har träffat henne några gånger.’’

’’Vad tycker du om henne, då?’’

’’Ni känner ju Mary’’, sa Remus, ’’hon är hur härlig som helst.’’

’’Men?’’ sa Peter lirkande.

’’Men? Inga men’’, sa Remus.

’’Inga män’’, skrattade James. Remus, Peter och Sirius stönade. ’’Förlåt, jag kunde inte låta bli.’’

Remus, överraskande nog tacksam för att vännerna till någon mån kunde skämta om allt som hänt, ryckte på axlarna och fortsatte: ’’Jag vet inte vad mer ni vill veta.’’

’’Hur är hon i sängen?’’ sa plötsligt en röst och tre förvånade huvuden vände sig mot Sirius.

’’Sirius!’’ sa James.

’’Vadå?’’ sa Sirius. ’’Vi frågade dig om Lily. Ni frågade mig om Marlene. Vi frågade Remus om Theresa. Du frågade mig om Remus. Vi frågade Peter om den där bruden som tog hans oskuld, vad hette hon nu igen?’’

’’Natalie’’, sa Peter och blev blek av minnet.

’’Natalie’’, fyllde Sirius i. ’’Varför kan jag inte fråga? Remus, tar du illa upp?’’

Hans röst var plötsligt trotsig, och det fanns en ton av översittaren som brukade komma fram när han talade med Snape, Bellatrix, eller Narcissa. James, Peter och Remus fortsatte att stirra förbluffat och undrade vad som flugit i honom.

’’Nej’’, sa Remus lugnt. ’’Nej, det gör jag inte.’’

James ångrade plötsligt sin ’inga män’-ordvits tidigare. Allt hade gått så bra så länge alla hade låtsats som ingenting. James hade tänkt att det skulle göra stämningen mer avslappnad om de kunde skoja om det, men tydligen hade han öppnat en port som nu inte gick att stänga.

Tystnaden gick att ta på runt bordet.

’’Så?’’ sa Sirius.

’’Sirius’’, sa Remus och harklade sig. ’’Vill du att jag gör slut med Mary?’’

James tittade med beundran på sin vän - Remus, som alltid lyckades tackla oväntade situationer, som alltid lyckades hålla sig saklig. När Remus yttrade frågan lät han inte provokativ eller utmanande, han menade det verkligen från hjärtat, och James visste att om Sirius bad honom så hade Remus gjort slut med Mary utan att blinka.

’’Så ni är tillsammans?’’ sa Peter och James sparkade honom under bordet. Remus svarade inte på frågan.

’’Varför skulle jag vilja att ni gjorde slut?’’ sa Sirius och lade armarna i kors. Remus stirrade på honom i några sekunder och ryckte sedan på axlarna.

’’Jag behöver en cigg’’, sa han bara, ställde sig upp och drog på sig sin jacka.

’’Sen när röker du?’’ sa James.

’’Remus rökte sin första cigarett när han var tolv’’, sa Sirius, ’’han sa det bara aldrig till er.’’

’’Jag röker inte’’, sa Remus till James och ignorerade Sirius. ’’Men jag gör undantag. Ska nån med?’’

Utan att vänta på svar gick han mot dörren. James gav Peter en menande blick. Peter nickade förstående, ställde sig upp, hängde sin jacka över armen och sprang efter Remus ut. James var inte sen med att luta sig fram mot Sirius och lägga armarna i bordet med en smäll.

’’Vad tror du att du håller på med?’’

Sirius ryckte på axlarna.

’’Vad sa jag för fel? Jag trodde vi skulle föreställa vänner.’’

James stirrade på honom så intensivt att Sirius var tvungen att titta bort.

’’Vad jag tycker synd om dig’’, sa han, och Sirius ryckte nästan till när han hörde den elaka tonen som James aldrig använt mot honom förut. ’’Du är så hjärtekrossad och förstörd att du inte ens vågar erkänna det för dig själv. Istället gömmer du dig bakom en arrogant och vidrig fasad och drar på det där iskalla jävla täcket. Jag kan inte säga att jag är förvånad, Sirius, men jag trodde verkligen att du hade växt upp. Det är uppenbart att Remus har någon typ av skuldkänslor, och du försöker få honom att känna sig mer skyldig genom att göra honom obekväm, för att någon annan var smart nog att fånga honom medan du bara stod där som en fåntratt och lät honom gå. Du skulle bara våga förstöra det här för honom nu, du skulle bara våga. Du hade din chans. Och hur du betydde dig nyss var bara patetiskt.’’

Sirius var tyst, och James visste att hans ord hade träffat precis som han ville.

***

När Peter kom ut hade Remus redan halat upp en cigarett. Han lät paketet glida tillbaka ner i fickan.

’’Du får förlåta Sirius’’, sa Peter. ’’Jag vet inte vad som flög i honom.’’

’’Redan förlåten’’, sa Remus och tände cigaretten. Han tog ett bloss. ’’Fan, jag mår illa.’’

’’Av röken?’’

’’Nej, nej. Av situationen.’’

’’Tänker du mycket på det? Sirius, menar jag.’’

’’Jag gjorde inte det. Det var väldigt enkelt att inte göra det när alla betedde sig som vanligt.’’

Peter iakttog honom.

’’Ändrar det här någonting?’’ sa han. ’’Det är ju uppenbart hur han känner.’’

’’Å, nej’’, sa Remus. ’’Han känner ingenting. Sirius vill alltid kontrollera alla. Han har alltid varit sån. Han vill ha dem under sin förtrollning och det stressar honom när jag inte bryr mig.’’

Peter visste att det inte var sant, och han visste att Remus visste detsamma.

Remus hann röka tre cigaretter med Peters tysta sällskap. Sen flög dörren till kafeterian upp och Sirius steg ut.

’’Peter… är det okej om…’’

Peter log och smet in genom dörren igen innan Sirius hunnit avsluta meningen.

Sirius vände sig mot Remus, som inte var rädd för att möta hans blick längre.

’’Får jag sitta här?’’

’’Visst.’’ Cigarett nummer tre åkte ner i gatubrunnen och Remus drog upp paketet igen.

’’Italienska cigaretter’’, observerade Sirius, ’’och paketet snart tomt. Du har legat i.’’

’’Cigaretterna lugnar mig. Jag behöver det.’’

’’Stressad?’’

’’Familjegrejer, bara.’’ Remus räckte paketet till Sirius som skakade på huvudet.

’’Jag har slutat.’’

’’Jag trodde du skulle börja, nu igen.’’

’’Jag har lovat.’’

Remus ryckte på axlarna. ’’Det är ditt val.’’

Några sekunder av tystnad passerade.

’’Förlåt’’, sa Sirius. ’’Jag vet inte varför jag betedde mig så konstigt.’’

’’Det är lugnt’’, sa Remus. Han tog ett bloss till. ’’Har ni hört något om Regulus?’’

Sirius skakade på huvudet. ’’Jag tänker inte leta.’’

Remus nickade. Nu, tänkte han, nu hade det varit ett bra tillfälle att säga någonting viktigt, om de där månaderna som tog slut utan ett avslut. Nu, nu borde han säga någonting som gjorde att de kunde gå vidare igen.

Men han kom inte på någonting, och till sist hade även cigarett nummer fyra brunnit upp.

’’Ska vi gå in?’’ sa Sirius. Remus nickade och de gick in, slog sig ner vid bordet, och dök glatt in i James och Peters diskussion.

Två dagar passerade och Sirius och Remus pratade inte mer. En natt spenderades på taket och dagen därpå kom Lily förbi.

’’Min barndomskompis fyller år på fredag’’, sa hon på kvällen, när de satt i James vardagsrum med varsin kopp kaffe och ösregn utanför fönstret. ’’Hon har hyrt en lokal för festen och vill ha dit folk, så hon frågade om jag kände någon jag ville bjuda in. Jag nämnde er. Vill ni komma? Om ni lovar att bete er normalt!’’

’’Mugglarfest?’’ sa James exalterat. ’’Räkna med mig!’’

’’Om ni lovar att be er normalt!’’

’’Jag kan vara normal!’’ sa James förnärmat.

’’Jag med’’, sa Sirius.

’’Det låter kul, Lily’’, sa Peter.

’’Då har jag väl inte mycket till val’’, sa Remus. Lily smällde till honom. ’’Jag skämtade, Lils. Klart jag kommer.’’

Lily log. ’’Hon blir säkert jätteglad.’’ Hon tittade på klockan. ’’Herre, det är sent. Sista färjan går snart.’’ Hon ställde sig upp. ’’Remus, får jag byta ett ord med dig?’’

Remus, som förstod direkt vad det handlade om, flög upp ur soffan. Lily log. ’’Jag kommer tillbaka och säger hejdå.’’

Hon drog med sig honom in i köket och slängde upp en bok ur sin väska på bordet.

’’Jag har läst alltihop’’, sa hon ivrigt. ’’Det är fantastiskt, Remus!’’

’’Schhh’’, sa han och kastade en blick mot vardagsrummet.

’’De kan inte höra någonting’’, sa Lily. ’’Åh, jag hade så svårt att hålla mig från att säga någonting hela dagen. Jag är så glad att du lät mig läsa. Du är helt… makalös. Du måste göra någonting av det här.’’

Remus blev illröd.

’’Du överdriver.’’

’’Kan du bara ta åt dig, för en gångs skull?’’ sa Lily. ’’Det var jättebra.’’

Remus tittade ner.

’’Tack. Tack.’’

Det var tyst i några sekunder. ’’Den handlar om Sirius, eller hur?’’

’’Jag vet inte vad du pratar om’’, sa Remus.

’’Det gör du visst’’, sa Lily. ’’Han är huvudkaraktären, John, eller hur? Och du är berättaren, Elsa. Jag märkte det. Hon beskriver honom som du beskrev Sirius.’’

’’Du vet inte vad du pratar om’’, sa Remus och tog pappersbunten ifrån henne.

’’Nina, det är jag, eller hur?’’ fortsatte Lily. Remus suckade och började gå därifrån. ’’Hallå, Remus. Du måste ju ha fattat att jag skulle klura ut det. Oroa dig inte, det gör den bara bättre. Jag förstår inte varför du gjorde en straight historia av det hela, dock.’’

’’Lily, jag uppskattar att du tog dig tiden’’, sa Remus. ’’Sluta prata om det, nu, snälla, innan jag ångrar att jag lät dig läsa.’’

’’Okej, okej’’, sa Lily. ’’Men snälla, gör dig själv en tjänst och låt någon annan se det. Det här är för bra för att hållas hemligt.’’

Remus tittade ned på sitt manus. ’’Jag ska tänka på det.’’

’’Toppen’’, sa Lily och började gå tillbaka mot vardagsrummet.

’’Lily, en sak till.’’

’’Mhm?’’

’’Varför rådde du Mary att bjuda ut mig?’’

Lily log.

’’Det gjorde jag inte. Jag visste att hon gillade dig och hon frågade mig om det skulle vara ett misstag, om du ens gillade tjejer. Jag sa att så långt jag visste gillade du båda och hon kunde ju alltid fråga men att hon isåfall inte skulle skrämma dig med något flirtande som Marlene ville, utan bara fråga om du vill ses. Sen pratade vi inte mer om det. Var det ett misstag?’’

’’Nej’’, sa Remus och log. ’’Tack.’’

***

Två dagar passerade. James och Peter lade all kraft de hade på att se till att stämningen skulle bli så bra och avslappnad som möjligt - de hittade på aktiviteter som bio, där kravet på konversation var minimalt, och såg till att ständigt hålla gruppen sysselsatt.

På torsdagen knackade Sirius på James’ rum på morgonen.

’’Kom in’’, hördes en röst, och när Sirius hörde att det var Remus så kände han för att springa tillbaka till sitt eget rum och gömma sig under täcket. Istället öppnade han dörren.

Gästsängen där Remus sovit var ihopvikt och inrullad under James’ säng, och Remus själv stod med en stor väska, fullt påklädd trots att klockan bara var tio och Marodörerna vanligtvis gick runt i pyjamas till lunch.

När Remus såg att det var Sirius såg han nästan lite påkommen ut.

’’Du har packat’’, konstaterade Sirius och slog sig ner på James’ säng. ’’Har något hänt?’’

’’Du vet vad som har hänt’’, sa Remus och ryckte på axlarna. ’’Jag trodde att det skulle gå lätt, men det gjorde det inte. Stackars James och Peter är hur stressade som helst. Det här är för det bästa.’’

’’Jag kan åka’’, sa Sirius automatiskt. ’’Jag åker någon annanstans i en vecka så kan du stanna.’’

Remus skrattade.

’’Tack för erbjudandet, men Sirius, du bor här.’’

’’Är det på grund av vad jag sa den första dagen?’’

’’Nej, nej.’’

’’Är det på grund av att jag fnös åt dig igår?’’

’’Nej, nej, sluta.’’

’’Vad har jag gjort då?’’

’’Du har inte gjort någonting. Det är bara konstig stämning, och jag tänker inte förklara mig, för du vet mycket väl vad jag menar.’’

Sirius tittade bara på honom.

’’Jag förstår’’, sa han till sist. ’’Det är tråkigt att du åker, såklart. Men jag förstår. Jag är bara ledsen att jag gjorde det så svårt för dig.’’

’’Det var inte du, det är situationen. Och jag borde åka i vilket fall som helst. Mamma är hemma ensam och…’’

’’Och vadå?’’

’’Och jag saknar Mary’’, sa Remus, något motvilligt, och ryckte sedan på axlarna.

’’Jag förstår’’, sa Sirius igen.

’’Det har varit några jobbiga dagar’’, sa Remus. ’’Roliga, men jobbiga, för dig också, jag vet att du har ansträngt dig, och jag är tacksam.’’

’’Varför tror du att jag bryr mig så mycket?’’ sa Sirius och ångrade sig i samma sekund.

Remus stirrade på honom i en sekund, men ryckte sedan på axlarna igen och bestämde sig för att inte gå in i Sirius’ fälla. ’’Det gör du väl inte, då. Jag ska bara säga hejdå till James och Peter, sen ger jag mig av. Vi ses i september.’’

Han lämnade sovrummet. Sirius stod kvar.

’’James?’’ sa Remus när han kom ner till vardagsrummet. ’’Hej, du -’’

’’Du har packat’’, konstaterade James. ’’Tänker du åka?’’

Peter kom ut ur köket i samma sekund. ’’Remus, ska du dra?’’

Remus nickade. ’’Ja. James, jag är så ledsen, jag…’’

’’Du behöver inte förklara’’, sa James. ’’Jag vet.’’

’’Ni båda har försökt så mycket’’, fortsatte Remus. ’’Men tydligen var allt tio gånger svårare när vi inte var på skolans marker med ständigt pågående lektioner och en miljon tillflyktsplatser.’’

’’Vi vet’’, sa Peter och log.

’’Vi väntade lite på att du skulle få nog’’, sa James. ’’Men vi kommer sakna dig.’’

Remus log. ’’Jag kommer sakna er också. Vi ses snart.’’ Han kramade om Peter och sa hejdå, och vände sig sedan till James. ’’Jag skulle behöva prata med dig om en sak till innan jag åker. Fem minuter bara. Peter, är det okej?’’

’’Absolut’’, sa Peter, som antog att det rörde sig om Lily. ’’Ta hand om dig.’’

Remus drog med sig James ut i trädgården. Han slog sig ned på en gammal parkbänk som stod utanför och drog ned sig James bredvid sig. ’’Först och främst, Potter, om du får mig att ångra det här…’’

’’Du skrämmer mig’’, sa James. ’’Har något hänt? Är det Sirius?’’

’’Nej, nej.’’

’’Lily?’’

’’Nej, inget sånt… jag skulle behöva be dig om en tjänst. En stor tjänst. Och du får inte berätta för någon. Den enda som vet någonting är Lily. Och egentligen var det hon som tvingade mig till att berätta för dig.’’

’’Tack för förtroendet’’, sa James halvsurt. ’’Klart jag ställer upp, om jag kan.’’

’’Du kommer förstå’’, sa Remus. ’’Lyssna, det finns inget lätt sätt för mig att säga det här så jag säger det snabbt: Jag har skrivit en bok.’’

’’Du har vadå?’’

’’Jag har skrivit en bok.’’

’’Jag visste inte att du skrev alls.’’

’’Jag brukar inte skylta med det. Men Lily… hon skriver också, det vet du ju… jag berättade det för henne för ett par år sedan… att jag skrev, för skojs skull, bara.’’

’’Ett par år sedan?!’’

’’…och hon tjatade om att få läsa någonting. Jag har aldrig varit nöjd med någonting, eller ens lyckats avsluta ett projekt, men sen fick jag bara… inspiration.’’

’’Så du skrev en bok.’’

Remus tog ett djupt andetag. ’’Jag skrev en bok.’’

’’Får jag läsa den?’’

’’Skulle du vilja det?’’

’’Det är klart!’’ sa James.

’’Lily har läst den. Hon fick en pappersbunt av mig innan sommaren, men hennes mamma jobbar tydligen på ett tryckeri, så Lily såg till att printa upp tre kopior. Sen frågade hon om hon fick behålla en själv.’’ Han öppnade sin väska och drog upp ett exempel.

’’Får jag läsa?’’ sa James igen och tog emot boken. ’’På riktigt?’’

’’Du måste inte’’, sa Remus hastigt. ’’Jag tänkte bara… jag ville visa för någon mer och… du är den enda som tycker om att läsa.’’

’’Jag känner mig hedrad.’’

’’Och jag litar på dig, och du är min bäste vän, och alla såna anledningar också.’’

’’Det var bättre. På allvar, Remus. Tack. Jag ser fram emot att läsa den.’’

’’Det är du som gör mig en tjänst’’, sa Remus. ’’Berätta ärligt vad du tyckte när du är klar, okej?’’

’’Jag kommer älska den’’, sa James. ’’Handlar den om dig?’’

’’Nej’’, sa Remus. ’’Den handlar om en tjej. Elsa, heter hon. Du får se.’’

James beskådade framsidan - pärmarna var vinröda, utan text eller bilder.

’’Tack för allt’’, sa Remus.

James log. ’’Det finns inget att tacka för.’’ Han kramade om honom. ’’Hälsa Mrs Lupin. Och Mary.’’

’’Det ska jag’’, sa Remus. ’’Krama Lily från mig imorgon.’’

***

’’Tramptass, det är okej om du är upprörd. Vi lovar.’’

’’Varför tror alla att jag är upprörd?’’ sa Sirius. ’’Visst, det är tråkigt att han åker hem, och tråkigt att han uppfattar en konstig stämning mellan oss -’’

’’Det är en konstig stämning mellan er’’, sa James och Peter i kör.

’’- men ni behöver inte bete er som om jag håller på att gå i bitar för det’’, sa Sirius. ’’Hade jag tyckt det var jobbigt om någon av er lämnade på grund av dålig stämning? Ja, självklart. Sluta överdriva allt bara för att det råkar handla om Måntand.’’

’’Som du vill’’, sa James och tog en sipp av sitt morgonkaffe. ’’Lily är här om ett par timmar. Sa att hon skulle ordna kläder till ikväll åt oss. Hon litar inte på vår smak.’’

’’Klok tjej’’, sa Sirius och drog åt sig en tidning att bläddra i.

Ingen sa speciellt mycket under förmiddagen. Det hade varit full rulle dygnet runt för att se till att stämningen inte skulle bli konstig, men nu, trots att det låg lite ångest över huset efter Remus avresa, kunde alla pusta ut en stund.

James satte sig genast med Remus’ bok, fastnade direkt, och var bara lättad att ingen störde honom. Sirius läste igenom vartenda exemplar av The Daily Prophet som fanns i huset, gick en promenad, och drog sedan fram sitt ritblock. Peter bläddrade fascinerat i Mr Potters’ böcker om trolldrycker.

Lily dök upp vid tretiden.

’’Jag är ledsen att det dröjde, pojkar’’, sa hon. ’’Men jag tog med lunch, ni har inte ätit än, väl?’’

’’Det är ingen fara alls’’, sa James. ’’Jag har inte rest mig på fem timmar, ännu mindre ätit lunch.’’ Han nickade åt soffbordet där den vinröda boken låg, och Lily sken upp när hon inseåg att Remus lyssnat till hennes råd. ’’Åh, det luktar jättegott.’’

Han kysste Lily på kinden och tog några av hennes många kassar. Hon rodnade.

’’Evans!’’ sa Sirius. ’’Du är tillbaka!’’

’’Ja, och jag är redo att ge er alla både lunch och makeovers’’, sa Lily och steg in i vardagsrummet. ’’Vi måste vara där om ett par timmar, och då ska ni se ut som anständiga mugglare.’’

’’Anständiga är vi redan’’, sa Sirius. ’’Mugglare, lycka till med det.’’

’’Tala för dig själv’’, sa Peter. ’’Jag är förberedd.’’

’’Är glad att jag kunde räkna med dig, Peter’’, sa Lily. ’’Det gjorde allting mycket lättare. Ni andra, det är bara att börja prova kläder.’’

’’Åh, Lily, en sak jag glömde säga…’’ sa James och gick efter Lily in i köket. ’’Remus har åkt.’’

’’Jag vet’’, sa hon.

’’Hur då?’’

’’Han ringde mig igår så fort han gått härifrån’’, sa Lily. ’’Och jag bad om att få träffa honom innan han åkte. Sen blev det sent och han sov över hos mig. Körde ut honom imorse när jag insåg att han dejtar min bästa tjejkompis.’’

’’Du dejtar hans bästa killkompis’’, sa James och flinade dumt.

’’Jag försöker, åtminstone’’, sa Lily. ’’Men den jäveln är så envis.’’

’’Så dem två är seriösa, eller?’’ sa Sirius som kommit in i köket. ’’Mary och Remus?’’

’’Oavsett hur mycket jag hoppades på att ni två skulle lösa saker och ting, så passar de onekligen bra ihop’’, sa Peter som kom efter honom.

’’Vi hoppades på det allihop’’, sa James.

Sirius ryckte på axlarna. ’’Jag vet, men det blev inte så.’’ Paus. ’’Är han glad?’’

’’De har precis börjat träffas’’, sa Lily, och tillade sedan motviligt: ’’Men det verkar så. Jag tyckte att han begick ett misstag. Men igår så pratade vi, och jag märker att han verkligen tycker om henne. Jag förstår mer nu.’’

Sirius hade förväntat sig att tanken skulle ge honom ångest - en klump i halsen, ont i magen. Men han kände bara tomhet.

’’Så bra’’, sa han bara.

’’Börja du med att prova de nya kläderna’’, sa hon. ’’Så fixar vi andra lunch.’’

’’Vilken påse?’’

’’Den gröna. Jag hoppas storleken är rätt.’’

Sirius log och försvann ut. Lily vände sig till de andra.

’’På riktigt, hur är det med Sirius?’’

’’Upp och ner’’, sa James. ’’Helt omöjlig att läsa.’’

’’Hela situationen är så konstig’’, sa Peter. ’’Vi vet inte vad vi ska göra.’’

’’Jag hör er fortfarande’’, sa Sirius från vardagsrummet. ’’Ni behöver väl inte tänka så mycket på det. Jag försöker att inte göra det. Om ni tvunget måste veta - Inget hände, Remus vände sig bort helt. Han stängde ute mig, han isolerade sig. Och det gjorde ont, okej. Han tittade inte på mig på samma sätt längre, och till sist vågade jag inte ens kolla. Det blev som det blev. Och som ni ser är jag inget vrak över det. Vad tycks?’’

Han kom tillbaka in i köket iförd den utstyrsel som Lily noggrann valt ut. Hon klappade händerna och hoppade exalterat upp och ner.

’’Ser jag inte helskum ut?’’

’’Nej då!’’ sa Lily. ’’Det är så du, Sirius.’’

’’Jag är tveksam.’’

’’Hon har rätt, kompis’’, sa James som noggrant beskådade sin väns nya kläder. Han kunde inte låta bli att tänka att det var synd att Remus inte stannat för att se det här. ’’Jag kan inte mugglarkläder, men det där ser faktiskt… riktigt bra ut.’’

’’Jag håller med!’’ sa Peter.

Kläderna var inte särskilt avancerade - det var svarta jeans med vit t-shirt, en svart skinnjacka och vita converse.

’’Ska byxorna vara så tighta?’’ sa Sirius.

’’De är alldeles lagom’’, sa Lily bestämt.

’’Jag gillar jackan’’, medgav Sirius. ’’Den ser tuff ut.’’

’’Finns här en matchande outfit till mig?’’ sa James.

’’Jag vet inte’’, sa Lily och log. ’’Gå och ta reda på det. Blå påse.’’

James tog den blåa påsen med sig och kilade ut. Sirius hade bestämt sig för att han trivdes med sin nya mugglarstil och log nöjt. ’’Tack, Evans.’’

’’Jag gjorde mig själv en tjänst’’, sa hon. ’’Jag har ingen lust att dyka upp med två fånar.’’

’’Fånar eller inte’’, sa Sirius, ’’vi är faktiskt exceptionellt roligt festsällskap.’’

’’Jag kan intyga’’, sa Peter.

’’Vem är tjejen som fyller år?’’ sa Sirius.

’’Sarah, heter hon. Hur fin som helst. Där kommer vara massor av folk. Många av mina kompisar från skolan. Skolan jag gick i innan jag fick mitt Hogwartsbrev, alltså.’’

’’Vad sa du till dem?’’

’’Att jag åkte till ett internat för högbegåvade barn i Schweiz. Lögnen lever fortfarande. Ingen ifrågasatte det. Jag var en hejare på matematik. Och… herregud.’’

Sirius skrattade högt när han såg hennes min.

’’I vissa kulturer anses det lite underligt att stirra på folk så där, Evans.’’

Men han kunde inte låta bli att förstå henne när han tittade upp. ’’Damn, Potter.’’

’’Det passar perfekt’’, sa Lily som kommit av sig men nu återfått talförmågan.

’’Så simpelt’’, sa Sirius. ’’Så elegant.’’

’’Skjortan är inget konstigt’’, sa James. ’’Byxorna förstår jag mig inte på, däremot.’’

’’Det är chinos’’, sa Lily.

’’Är du säker på att skjortan ska vara instoppad?’’

’’Ja. Och med skärpet blir det jättesnyggt.’’ Hon pratade på, men hennes ögon var fästa på James’ överarmar och axlar där skjorttyget spändes över hans muskler.

’’Han har inte gjort annat än att träna på sistone’’, sa Sirius som såg precis var hon kollade. Hon rodnade. James flinade.

’’Kan man inte spela quidditch får man väl göra något annat’’, sa han.

Killarna bytte tillbaka till sina fritidskläder, åt lunch tillsammans med Lily, och sa sedan hejdå när hon gav sig av till ön igen för att hjälpa Sarah med förberedelserna. De tre vännerna satte sig i trädgården med varsin kaffe och njöt av solen som tittade fram en stund, men klockan tickade och kvällen närmade sig.

’’Det är väl dags att fixa sig’’, sa Peter. ’’Kan jag duscha först?’’

’’Absolut’’, sa James. ’’Säg till när du är klar. Jag behöver fräscha till mig jag med.’’

Peter försvann in och James vände sig till Sirius.

’’Hur känns det? Du har verkat lite trött.’’

’’Äsch då’’, sa Sirius. ’’Du vet hur slö man kan bli när man är ledig. Jag mår bra. Du då? Det verkar som att du gör framsteg med Evans. Eller att hon gör framsteg med dig, rättare sagt.’’

James svarade inte, utan fäste blicken på skeden som rörde runt i hans kaffekopp. Sirius lade huvudet på sned. ’’Tagghorn?’’

James ryckte på axlarna. ’’Jag vet inte.’’

’’Du vill väl fortfarande ha henne?’’

’’Det är klart.’’

’’Vad är felet?’’

James tittade motvilligt upp. ’’Kommer du ihåg när Remus typ dumpade dig?’’

’’Klart och tydligt.’’

’’Han ville ta en paus. Fem dagar gick. Sen hörde han hur mycket du tyckte om honom. Och han kom tillbaka.’’

Sirius kom på sig själv med att le och slutade genast. ’’Ja?’’

’’Men innan det’’, sa James. ’’Dem fem dagarna. Kommer du ihåg hur du mådde då?’’

Sirius tänkte med magknip tillbaka till de där dagarna som känts som år. ’’Ja.’’

’’Jag förstod inte då’’, sa James. ’’Men nu förstår jag.’’

Sirius nickade långsamt, osäker vart James var på väg.

’’Sen då’’, sa James. ’’När han stod där i korridoren och kastade armarna om dig och sa att han ville ha dig tillbaka. Var du inte rädd? Nu när du visste, hur det kändes att förlora honom? Överlycklig och lättad, javisst. Men rädd?’’

’’Livrädd.’’

’’Men det gick över?’’

’’Inte direkt.’’

’’Men hur kunde du låta det hända igen, då?’’

’’Kan vi hålla ämnet till dig och Lily?’’

’’Visst, förlåt. Jag är bara rädd, Sirius. Tänk om hon ångrar sig igen.’’

’’Hon ångrar sig inte’’, sa Sirius. ’’Hon ville ha dig helatiden. Depression är en äcklig liten lögnare som bara är ute efter att förstöra alla aspekter av ens liv.’’

’’Jag förstår inte’’, sa James hjälplöst. ’’Är jag hemsk för att jag inte förstår?’’

’’Du behöver inte förstå’’, sa Sirius. ’’Huvudsaken är att hon var förvirrad, men nu mår hon bättre, och hon är säker.’’

’’Jag vill ge det tid.’’

Sirius suckade. ’’Ärligt talat, Potter. Jag har låtit dig hållas med ditt göra-om-göra-rätt-tjafs, och visst, det kanske funkar skitbra. Men om du har Lily - och jag vet hur mycket du älskar den flickan - varför är det så viktigt att göra om någonting?’’

James var tyst.

’’Precis’’, sa Sirius utan att vänta på svar. ’’Låt dig själv vara lite lycklig, innan Voldemort har ihjäl oss allihop.’’

’’Jösses, säg inte så, Sirius.’’

’’Man måste kunna skratta i eländet. Skål.’’

***

Inne på klubben var musiken hög och discoljusen många. Sirius och James fick göra sitt bästa för att inte leva ut sin fulla fascination för tekniken.

’’Hallååå där!’’ tjöt en platinablond tjej som uppenbarligen redan fått i sig både en och två drinkar. Hon sprang fram och kramade om de tre vännerna. ’’Faan va roligt att ni kom!! Vilka är ni, förresten?’’

James skrattade. ’’James heter jag. Vi är vänner med L - ’’

’’LILYYY!’’ skrek tjejen och vände sig om. ’’Din pojkvän är här - precis som du beskrev honom, bra jobbat där!’’

Lily dök upp ur folkmassan med rodnande kinder. ’’Hej, killar, tur att ni hittade.’’ Hon kramade om James. ’’Det här är Sarah.’’

’’Har den äran’’, sa Sirius. James var upptagen med att stirra på Lily - hon bar en kort mörkgrön klänning, utsläppt hår och silverklackar.

’’Han e snygg!’’ viskade Sarah till Lily alldeles för högt, med blicken fäst på Sirius. ’’Något för Helen, kanske?’’

’’Jag ska vara ärlig’’, sa Sirius. ’’Om inte Helen är en kille är jag inte intresserad.’’

’’Dåå hänger jag med! Jag borde ha fattat det. Jeansen.’’

Sirius tittade anklagande på Lily. ’’Lily! Gav du mig gaykläder?’’

’’Du ÄR gay!’’ sa Lily förnärmat.

’’Det är inte gaykläder, Sirius’’, lugnade Peter honom. ’’Lyssna inte.’’

Sirius ryckte på axlarna. ’’Äsch. Jag är ju gay.’’

’’JAG VET VEM JAG SKA INTRODUCERA’’, skrålade Sarah. ’’Dylan! DYLAN, var är du?’’

’’Dylan?’’ sa Lily förvirrat. ’’Den där lilla killen som spelade fiol? Är han här?’’

’’Lily Evans’’, sa en mjuk röst bakom honom. ’’Vackrare än någonsin.’’

’Lille Dylan’ var inte så liten längre - han var bra mycket längre än Sirius, och hade en kroppsbyggnad som fick James att se spinkig ut.

’’Lever du fortfarande?’’ skrattade Lily och kramade sin gamla klasskamrat.

’’Jag hänger kvar’’, sa Dylan och log. ’’Vilka är dina vänner?’’

’’Åh, det här är James - ’’

’’Jag har hört rykten’’, sa Dylan och skakade hand med James. ’’Du tar hand om henne, va?’’

’’Gör mitt bästa’’, sa James och log.

’’Det här är Peter - ’’

Peter tog Dylans hand, något skrämd av den mäktiga gestalten.

’’Och det här är Sirius.’’

’’Lägg märke till byxorna!!’’ väste Sarah.

’’Jag behöver inte hålla koll på några byxor, Sarah, radarn är inbyggd’’, flinade Dylan. James såg hur Sirius, som aldrig rodnade, fick rosa skiftningar på kinderna och tittade bort. ’’Är detta dina vänner från skolan, Lily?’’

’’Det stämmer.’’

’’Och ni är britter allihop?’’

’’Det är så vi känner varandra. Vi tedrickare måste hålla ihop.’’

’’Amen, syster’’, sa Sirius och log.

’’Varför tar du inte med dina tedrickarvänner och dricker något lite starkare med oss? Födelsedagsbruden här behöver ju uppenbarligen inget mer, men vi kan se till att hon får i sig lite vatten.’’

’’Det låter toppen’’, sa Lily. ’’Killar, kommer ni?’’

Dylan vinkade gänget mot barhörnan i lokalen och de gick glatt efter, men Lily kände en hand kring sin handled som höll henne tillbaka.

’’Du är jättevacker’’, sa James och drog henne närmre sig. Hennes ansikte sprack upp i ett stort, äkta, strålande Lily-leende som James inte insett hur mycket han hade saknat.

’’Du ser inte så dum ut själv, Potter’’, sa Lily. ’’Sup mig full, nu.’’

Det var en god stämning runt bordet. James kände sig snart härligt lullig - inte berusad, men något snurrig och mer avslappnad än han hade varit på länge. Han märkte samma effekt i sina vänner - Peter fick till och med modet att gå fram till flickan med det långa håret som stod ensam vid fönstret, och sen såg de inte röken av honom på timmar.

Sarah försvann snart från bordet för att hälsa några nya gäster välkomna, och hamnade sedan på dansgolvet där hennes promillehalt uttryckte sig i klumpiga men livliga rörelser.

Snart övergick James snurrighet till en stark omedvetenhet om det som pågick omkring honom. Musiken dunkade någonstans i bakgrunden, Dylan och Sirius var mitt i en konversation som James inte uppmärksammade - allt han kunde känna var Lilys hand i hans och allt han kunde se var hennes ögon som glittrade mot honom.

’’Jag älskar den här låten!’’ ropade hon plötsligt över musiken. ’’Jag vill dansa!’’

Han kastade en blick till Sirius som betydde ’Kan jag lämna dig med den här snubben?’ och fick svaret ’Du får gärna lämna mig med den här snubben.’ James log uppmuntrande och reste på sig - han vinglade till men återfick balansen, och drog sedan med sig Lily ut på dansgolvet.

Förtrollad av hennes rörelser rörde han sig med henne - hon var vacker och hon log, och musiken var så hög att han inte kunde höra sina egna tankar, han famlade efter hennes händer och hon tog dem, han drog henne närmre och trots att han inte visste ett skvatt om dans, och ännu mindre i det här tillståndet, så rörde de sig, perfekt synkade, som om takten varit deras hjärtslag. Han hade hört låten förut utan att veta var, men Lily såg ut som att den lika gärna hade kunnat handla om henne. Han drog henne ännu närmare, och hon lade sin panna mot hans och armarna kring hans axlar utan att sluta dansa.

’’Lily’’, sa han utan att stanna. ’’Lily, jag har insett något.’’

’’Vad har du insett, Potter?’’

’’Jag har varit en idiot.’’

’’Inte mer än vanligt.’’

’’Nej, jag… jag…’’ Han visste inte hur han skulle uttrycka i ord vad som nyss slagit honom - hur förklarar man att man ser hela sin framtid när man ser på någon, hur förklarar man en kärlek för stor för att rymmas i ens hjärta? ’’Jag förstår nu, jag förstår nu.’’

’’Vad förstår du?’’

’’Vi behöver inte göra om för att göra rätt’’, sa James och plötsligt stannade Lily upp med en chockad min. ’’Det var rätt från början, det var tiden som var fel.’’

Lily sa ingenting.

’’Jag är James och du är Lily’’, sa James, desperat i sin oförmåga att sätta ord på sina känslor. ’’Och det enda som skulle kunna göra det fel är att vi inte är tillsammans. Det är skrivet i stjärnorna - du kanske inte visste det från början, men jag visste det, och jag vet det fortfarande.’’

’’Jag visste det’’, viskade Lily. ’’Jag såg det i dig, James, jag visste…’’

’’Och jag är rädd’’, fortsatte James, ’’jag är rädd för att förlora dig, men jag har insett nu, att bara att få vara med dig, ögonblick som dessa - även om du skulle ångra dig så skulle det vara värt det.’’

Han hann inte säga något mer förrän Lily hade ställt sig på tå och kysst honom. Någon busvisslade i bakgrunden, någon sa åt dem att skaffa ett rum, men James tog ingen notis om dem - han var lyckligast i världen.

Han var James och hon var Lily - det var skrivet i stjärnorna.

’'Jag älskar dig’’, sa James, och det var då han visste att hon var den rätta, att hon var den han ville gifta sig med, skapa familj med; få fyrtioårskris, bli gammal och dö med. Han var bara sjutton år, men han visste att det var hennes ansikte han ville vakna till varje dag för resten av sitt liv. Men det sa han inte. ’’Jag älskar dig’’, upprepade han istället.

’’Du är dyngrak.’’

’’Det… stämmer, men jag är säker ändå’’, sa han.

’’James - ’’

’’Jag är säker. Jag har alltid varit säker. Jag älskar dig. Jag älskar allt med dig. Jag älskade dig från början, jag älskar dig nu, jag älskar dig för alltid.’’

’’Lova mig inte ett alltid’’, sa Lily. ’’Lova mig ett nu.’’

’’Jag älskar dig nu’’, sa James. ’’Du har mig nu, du, du… du har hela mitt hjärta, Lily, du har hela mig. Nej, gråt inte - ’’

’’Förlåt’’, sa Lily och tårarna rann. ’’Förlåt.’’

’’Be inte om ursäkt’’, sa James.

’’Inte för tårarna’’, sa Lily. ’’För allt. Jag älskar dig med, James, jag älskar dig nu och från början - ja, tro det eller ej - och för alltid, jag förstår inte varför jag någonsin tvekade och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag sårade dig - ’’

’’Sluta’’, sa James. ’’Det finns inget att förlåta. Bara… säg att du inte tvekar nu.’’

’’Jag tvekar inte’’, sa Lily ärligt. ’’Jag älskar dig, James Potter.’’

Han omfamnade henne hårt och lovade sig själv att så länge han levde skulle han göra allt i sin makt för att hon skulle vara lycklig.

***

Dylans mun var varm och söt av vodka och tropisk juice.

De hade stannat i soffgruppen och pratat i timmar. Dylan var rolig och charmig och snygg - han verkade vara en sådan som log mest helatiden. Han hade ett särskilt sätt att lyssna när Sirius talade som fick honom att känna sig speciell - och ett sätt att kolla på honom som om han vore hungrig.

Sen hade han dragit med honom ut på dansgolvet och rört sig nära, nära på ett sätt som gjorde Sirius galen på ett bra sätt, och Sirius hade dragit med honom in i badrummet där Dylan lyft upp honom på handfatet och kysst honom. Nu rörde hans händer sig längs med Sirius’ axlar och när han pressade sina höfter mot Sirius kändes det tydligt att Sirius inte var den enda som blivit påverkad av deras rörelser på dansgolvet.

’’Du är så jävla het’’, viskade Dylan, och Sirius, full på alkohol och upphetsning, började knäppa upp hans skjorta utan att tänka. ’’Mm… vill ha dig.’’

Dylan lyfte ned Sirius från handfatet, och de vinglade in i ett av båsen. Sirius stängde dörren bakom dem, knäppte upp den sista knappen av Dylan’s skjorta och drog av den. Han lät sina händer röra sig över Dylan’s kropp - killen var stor och muskulös, och Sirius kände sig plötsligt liten och maktlös. En hand rörde sig mellan hans ben. ’’Mmfhh, vad hård du är…’’

Sirius hade saknat det. Han saknade att bli rörd vid, han saknade att bli sedd. Han saknade att bli tittad på med ögon av lust och hunger - han saknade känslan av att någon ville ha honom.

Dylan höll Sirius mot väggen och tryckte sig mot hans lår, och Sirius höll honom närmare. Deras läppar möttes igen innan Dylan började kyssa honom längst med halsen och bröstet, hela vägen ner till kanten på hans byxor. Sirius kände hur knappen på jeansen åkte upp och ett finger rörde sig över hans stånd genom tunt, tunt tyg. ’’Får jag?’’

Sirius nickade. Alla lager av tyg försvann och ersattes snart av värme.

Det var klumpigt och hårt och inte i närheten av de mjuka men ack, så upphetsande beröringar som Sirius var van vid. Dylan höll på ett bra tag - hans hand rörde sig snabbt och hans mun omslöt Sirius hårt - han tog honom så djupt att han fick kväljningar flera gånger.

’’F-försiktigt’’, stammade Sirius. Dylan tittade upp och log.

’’Är du nära, redan?’’

Utan att invänta svar lät han sin tunga fladdra över Sirius längd, och det var slabbigt och inte ett dugg skönt.

Det kanske är vodkan, tänkte Sirius för sig själv, men visste med sig att alkohol aldrig påverkat honom så här förut. ’’Böj dig fram.’’

Dylan vände upp blicken mot honom igen och log busigt. ’’Jaså?’’

’’Vill du?’’

’’Vem skulle säga nej?’’ Dylan ställde sig upp och kysste Sirius igen, innan han knäppte upp sina egna jeans, tog ut något ur fickan på dem och klev ur dem. ’’Är du säker?’’

’’Säker’’, sa Sirius. Dylan räckte honom föremålet han hade tagit fram. Sirius kände igen den lilla plastförpackningen, och han visste att mugglarna måste använda någonting annat om de inte hade förberedande och skyddande trollformler, men han hade ingen aning om varken vad det hette eller vad han skulle göra med det. Han log och bestämde sig för en vild chansning: ’’Gör det du.’’

Chansningen hade gått bra, för Dylan log tillbaka, slet upp förpackningen med sina tänder och ställde sig sedan på knä igen. Han trädde på en tunn plastpryl över Sirius’ stånd, vände sig sedan om och böjde sig framåt med händerna mot toalettstolen.

Sirius hade aldrig varit i samma situation, men han förstod snart varför Remus hade tyckt så mycket om det. Det var en närhet, en intensiv känsla som inte var lik något annat. Sirius, osäker på vad exakt han skulle göra, tänkte på hur Remus rört sig första gången de gjorde det - hans rörelser hade varit mjuka men bestämda, med en försiktig säkerhet i varje stöt. Hans händer hade rört sig över Sirius kropp med värme. Jag älskar dig, hade han viskat, och det hade skickat Sirius över kanten direkt trots att de inte ens hållit på en minut. Jag älskar dig. Och Sirius hade stönat högt och slutit ögonen och synen hade fått Remus att komma, han med, och de hade fallit ihop i en skrattande hög och Remus hade kysst honom överallt och sagt att det var perfekt.

Sirius slogs tillbaka till verkligheten, med dov musik och hårt badrumsgolv, och plötsligt ville han bara därifrån.

’’Jag är nära’’, mumlade Dylan och greppade sig själv. Sirius tog tag i hans höfter och tryckte sig emot honom hårt. Dylan lät höra några kvävda läten när han kom och Sirius låtsades göra detsamma. Han var helt slak nu - han drog sig ur och skyndade sig att ta av och slänga den lilla påsen så att Dylan inte skulle se att den var tom. Dylan tryckte honom mot väggen igen och kysste honom, men sen var Sirius snabb med att klä på sig och försvinna tillbaka in på klubben.

***

Det var en lugn låt som gick i högtalarna nu. Lily hade sina armar kring James axlar och han hade sina kring hennes midja, och de rörde sig långsamt till musiken utan att säga ett ord.

Sen fick James syn på Sirius i folkmassan. Deras blickar möttes över golvet innan Sirius vek undan och försvann.

James släppte taget om Lily något. ’’Lily, förlåt, jag… Sirius…’’

’’Är han okej?’’ frågade hon.

’’Jag vet inte’’, sa James ängsligt. ’’Det såg inte så ut.’’

’’Ta reda på det’’, sa Lily och log. ’’Jag måste gå och kolla så att Sarah inte ligger och spyr någonstans.’’

’’Säkert?’’

’’Jadå. Jag letar upp dig sen. Skynda dig, nu.’’

James log och kysste henne en sista gång innan han stegade iväg mot platsen där Sirius försvunnit. En av skjutdörrarna stod halvöppen. James smet igenom den och såg sig omkring.

’’Sirius!’’ ropade han. Han fick inget svar, men istället fick han syn på en mörkhårig gestalt som krypit ihop på klipporna. Med försiktiga steg gick han dit. ’’Får jag sitta här?’’

Sirius vände sig inte om. ’’Javisst.’’

James slog sig ned. Bara halva solen stack fram över horisonten nu. De tittade på den i tystnad tills den var helt försvunnen. ’’Du låg med den där killen, va?’’

’’Japp.’’

’’Var det bra, eller?’’

’’Inget mot Remus.’’

James tittade upp i ett försök att tyda sin bäste väns ansiktsuttryck. Det var närmast bekymrat.

’’Sirius’’, sa han. ’’Är det säkert att du inte saknar honom?’’

Det var tyst ett tag, vilket James tyckte var framsteg från total förnekelse. Men sen började Sirius gråta och James blev så chockad att han inte visste vad han skulle ta sig till.

’’Jag saknar honom helatiden’’, sa Sirius. James, fortfarande mållös, stirrade på honom. ’’Jag saknar honom när jag vaknar och jag saknar honom i min säng när jag ska sova, jag saknar hans skratt när han inte är här, jag saknar hans röst, hans händer…’’ Han täckte sitt ansikte. ’’Jag älskar honom, James, jag älskar honom så. Jag skulle göra allt för att få honom tillbaka.’’

’’Men vad har jag sagt helatiden?’’

’’Du hade rätt’’, sa Sirius och gjorde ett försök att torka sina tårar, ’’men jag kunde inte se det, och jag ville inte se det för det var så mycket lättare att se det som att vi bara gled ifrån varandra… men jag begick ett misstag, det gjorde jag, och jag vet inte exakt vad som hände men jag vet att jag lät honom försvinna och jag vet att jag hatar det och jag hatar mig själv för det och jag ångrar mig varenda sekund och nu är det för sent.’’

James misstänkte att Sirius inte pratat klart, så han förblev tyst.

’’Och nu har han Mary som är världens finaste tjej och jag kan inte hata henne och jag kan inte hata honom för han förtjänar detta mer än jag någonsin förtjänade honom.’’

’’Sirius’’, sa James. ’’Det är inte sant.’’

’’Det ÄR sant’’, sa Sirius med en röst som bröts. ’’Och inte ens du säger att jag borde göra någonting nu, för du vet också att det är för sent.’’

James var tyst, länge. ’’Ja’’, sa han till sist. ’’Det är för sent. Du kan inte förstöra detta för honom, inte nu. Men det är okej att vara ledsen.’’

Sirius slutade inte skaka och James kände sig helt hjälplös. Han lade en arm kring sin vän.

’’Du. Du.’’ Han ville säga att han visste att det skulle ordna sig, för även om han inte sett det direkt så var det uppenbart nu att det var Remus och Sirius det skulle vara. Men han höll tyst, i rädsla om att han skulle ha fel och låta Sirius få falska förhoppningar. ’’Lyssna på mig.’’

’’Du förstår inte’’, sa Sirius. ’’Lily gjorde slut för att hon mådde dåligt, sen kom hon tillbaka för att hon hade insett att hon gjort fel. Tänk om hon inte ens hade haft mage att göra slut med dig, utan att du med tiden fick inse att hon inte brydde sig längre? Att hon träffade andra?’’

’’Jag kan inte förstå’’, sa James, ’’men det måste vara förjävligt.’’

’’Det är förjävligt’’, sa Sirius, ’’och det är mitt fel.’’

’’Det är inte ditt fel, Tramptass. Ni var två personer i förhållandet.’’

’’Tänk om jag aldrig kan älska någon annan?’’ Han tittade upp på James. ’’Tänk om jag aldrig kan… du vet, med någon annan?’’

’’Gjorde du inte nyss det?’’

’’Jag fejkade’’, suckade Sirius. ’’Jag ville bara få det överstökat. Och såg du hur snygg den killen var, eller? Och charmig och trevlig och allting. Och jag ville inte ha honom.’’

’’Du kommer att älska någon igen. Ge dig själv lite tid.’’

’’Jag vet vad du tänker, du tänker ’vad var det jag sa’ och ’skyll dig själv’.’’

’’Vad var det jag sa, lite. Skyll dig själv, nej.’’

’’Jag vet inte vad det värsta är: att jag måste se honom varje dag i ett år till, eller att jag inte kommer få se honom varje dag efter det.’’

’’Mycket kan hända på ett år’’, sa James. Sirius lutade sin fylla tyngd mot James axel och verkade med ens extremt yr. ’’Hallå, är du okej?

’’Så fin… vill inte…’’

’’Vill inte vad?’’

’’Han är toppen, är han inte?’’

’’Det är han’’, sa James.

Det tog Sirius några sekunder att svara.

’’Måne’’, sa han. ’’Månen. Fullmånen.’’

’’Det är inte fullmåne förrän nästa vecka.’’

’’Vill inte - den skadar honom.’’

’’Nu svamlar du bara, fyllo. Kom, så tar vi hem dig.’’

Han försökte få Sirius på benen igen. Lily kom ut från klubben och fick syn på de båda. Hon ilade fram i sina klackar och stöttade upp Sirius från den andra sidan.

’’Jag tror vi måste hem’’, sa James och de haltade fram till parkeringen.

’’Okej’’, sa Lily och tvekade en sekund innan hon tillade: ’’Ni vill inte stanna då? Det är inte säkert att transferera sig med så mycket alkohol i blodet. Jag har en vän som kan köra hem oss till mig. Ni kan sova där.’’

James tittade på henne. Hon såg säker ut.

’’Men du’’, sa han. ’’Stanna här, festen är ju fortfarande i full gång.’’

’’Äsch. Jag gillar ingen av de här människorna ändå. Sätt er ner en stund, bara. Låt Sirius ligga ned, jag hämtar lite vatten till honom. Jag går in och säger hejdå och lånar telefonen och ringer min kompis. Vi måste leta reda på Peter, också. Jag är snart tillbaka.’’

Lily kom tillbaka igen tio minuter senare med deras jackor, en kall vattenflaska som hon räckte till James. Han hade svårt att få Sirius att vakna till liv, så istället hällde han ut en skvätt i ansiktet på sin vän som hoppade till och öppnade ögonen. Peter kom springandes några meter bakom med en orolig min. ’’Vad har hänt? Är han okej?’’

’’Han reder sig’’, sa James. ’’Han sluddrar lite, bara. Vi ska åka hem nu.’’

’’De ska sova hos mig, du är också jättevälkommen’’, sa Lily. ’’Vill du stanna här ett tag till kan jag ge dig adressen. Jag kan bädda en säng till dig så att det är redo när du kommer.’’

Fantastiskt kapitel!