Almost PRS

Egentligen var det inte särskilt underligt att Hayley genast undrade hur hans stackars plånbok kunnat överleva det hela. Det hade han också undrat om det nu varit så att han betalat för allting, vilket han inte gjort. Nej, han hade ju inte betalt ett enda öre, utan förlitar sig på kontakter och gamla lovade gentjänster.
”Min stackars plånbok mår alldeles utmärkt”, försäkrade Yaosu och placerade händerna runt kinderna på sjuttonåringen istället. ”Klänningen är en gentjänst från en gammal bekant och halsbandet och örhängena är en gåva från min farmor”, fortsatte han och lämnade en kyss över pannan på henne. ”Så med andra ord köpte jag ingenting utan drog bara i en massa strängar..däremot önskar jag att jag kunnat köpa allt det här åt dig.” Tjugoåringen lutade sig tillbaka och betraktade flickvännens ansikte ett slag. Hon verkade åtminstone inte avsky det hela. Däremot verkade det som om hon inte riktigt visste hur hon skulle reagera, eller vad hon skulle säga. Några fingrar började pilla med de ljusa lockarna och tänderna följde den yngre flickans exempel, genom att börja gnaga i underläppen. Var det för mycket?
”Tycker du att det är för mycket? Du måste inte ha på dig någonting av det ikväll om du inte vill..” Yaosu tog ett steg tillbaka och skrattade ofrivilligt till, på ett nervöst sätt, för att därefter börja dra fingrarna genom håret istället. De mörka ögonen fäste sig på golvet och han trampade otroligt omkring på stället. Det hade varit för mycket. Antingen så inbillade han sig det hela, eller så försökte hon ta avstånd genom att säga sådär. Du behövde verkligen inte. Det kändes som något man sa när man inte visste vad man skulle säga eftersom man inte ville veta av gåvan eller gesten eller vad annars det nu kunde tänkas vara.
Med ytterligare ett litet, nervöst skratt, gick han fram till det lilla bordet där asken stod och stängde igen den. Åh, nu hade han verkligen gjort bort sig. Totalt. Varför hade han inte kunnat vara lite normal och typ ge henne en bukett med blommor? Varför hade han absolut varit tvungen att tränga sig på med en massa tyll och glitter. Inte undra på om det nu var så att hon kände sig påträngd, han hade nog också gjort det om situationen varit omvänd.
”Förlåt..ville bara att du skulle ha den mest fantastiska kvällen någonsin”, mumlade den äldre och stirrade ner på den stängda asken i händerna.

Åh nej.. pojkvännen hade helt misstolkat Hayleys reaktion, inte konstigt med tanke på att hon kanske inte visade hur tacksam hon är. Helvete, nu fick hon bara honom att må dåligt. Det är uppenbart hur han missförstått med tanke på att han tar några steg tillbaka, börjar trampa på stället och händerna som drar sig genom de mörka lockarna.
"Nej, Yaosu, du missförstod mig.." försöker sjuttonåringen och följer efter den andre när han går fram till asken. Hon lutar sig försiktigt mot det lilla bordet och fångar upp hans händer, bara för att lämna små kyssar på den svala huden. "Det är fantastiskt, och jag älskar både klänningen och smyckena, menade bara att du inte behöver ge mig såna här saker, trots att jag uppskattar det mycket. Du vet, jag kan inte göra detsamma för dig.." förklarar hon med ett betryggande leende. Hon skulle väldigt gärna ge Yaosu en lika fin present, en vacker, välgjord kostym. Men i och med att hon inte har råd med kläder till sig själv så är det väldigt svårt. "Jag var bara orolig att du spenderade så mycket utan att ta hand om dig först, men du ska veta att jag älskar allt det här, och jag älskar dig." Hayley släpper taget om hans händer och låter sina egna glida upp mot hans kinder. "Och du har rätt, rött är min favoritfärg.. och rubiner är min månadssten. Du känner mig väldigt väl, tack" mumlar sjuttonåringen och ställer sig på tå för att lämna en kyss på de där underbara läpparna. Därefter blir ögonen lite glansiga innan hon tar upp asken och öppnar den igen. De kristallblå ögonen glider över både halsbandet och örhängena.. rubinerna, diamanterna. Hon har nog inte sett något så vackert, förutom Yaosu.
"Är de från din farmor? Betyder det att du pratat med din farmor om mig?' Undrar Hayley med aningen mer glansiga ögon. Hon känner sig rörd och förskräckligt glad över att vara i ett förhållande där någon inte skäms över att vara med henne. Där någon älskar henne tillräckligt för att fråga om sin farmors smycken. Fan vad gullig han är. Sjuttonåringen ställer ner asken igen och drar in Yaosu i en kram. "Tack så mycket."

”Men du har redan gjort så otroligt mycket för mig, Hayley”, protesterade Yaosu och skakade på huvudet. Hennes ord värmde genast upp insidan på honom, efter att den så snabbt kylts ned innan. Men lika snabbt var den nu tillbaka och spred sig genom både armar och ben, fingrar och tår. Sist men inte minst blev även kinderna lite rosiga och leendet snirklade sig tillbaka upp över läpparna på honom. Ännu mer färg fick de när hennes kinder placerade sig runt dem. Det var lite av en lättnad att få höra det där högt och tydligt, att hon älskade både klänningen och smyckena. Naturligtvis kändes det däremot allra bäst när hon sa att hon älskade honom, det kändes alltid bra att höra.
”Jag älskar dig också”, svarade den äldre tyst och lät sedan läpparna spricka upp i ett betydligt bredare leende. ”Visst gör jag? Jag känner dig så bra att jag till och med kunde beställa en skräddarsydd klänning åt dig”, fortsatte han med ett litet, den här gången inte nervöst, skratt. Det avbröts snart av den lilla kyssen, som han genast besvarade.
Blicken var fortfarande fäst i hennes kristallblå ögon när hon öppnade den lilla asken. Diamanterna glittrade i alla världens färger när de reflekterade ljuset i rummet och rubinerna gnistrade milt i kontrast, på ett vackert sätt. Det var verkligen vackert, örhängena likaså.
”Pratat och pratat, jag har skrivit om dig”, berättade Yaosu och smekte henne försiktigt över en av de mjuka kinderna. ”Hon skrev att hon tycker att någon som jag älskar så mycket är värd allting fint i världen, eller någonting i den stilen”, fortsatte han och noterade hur den yngre flickans ögon blivit smått glansiga. Hade han gjort något fel? Sagt något fel? Tjugoåringen blev därefter halvt tagen på sängen när hon drog in honom i en kram, efter att ha ställt ner asken såklart. Jösses vilken bergochdalbana. Han slingrade armarna om henne efter någon sekunds betänketid, som om han fått sig en liten chock.
”Det är jag som ska tacka dig, har aldrig varit så lycklig som jag är med dig..”

"Men du har redan gjort så mycket för mig också Yaosu," påpekar Hayley.. herregud ja, pojkvännen har gjort så förskräckligt mycket för henne redan, mer än vad hon själv ser sig själv förtjäna. Hon är så tacksam över allt han gjort och allt han fortfarande gör för henne, att ge henne både en klänning och väldigt fina smycken är också något som hon inte tycker hon förtjänar.
"Vet inte om jag förtjänar allt det här.. du är så snäll, vet du det?" Med händerna kupade om hans kinder stryker sig tummarna försiktigt över den sköra huden. Hans kinder har fått lite mer färg nu, och all den där nervositeten som som strömt ur honom tidigare verkar ja försvunnit. Skönt, hon vill verkligen inte att han ska tro att hon inte är lycklig övet det hela. Hon är fan svinlycklig.
När den äldre sedan tar upp att han kunnat få en skräddarsydd klänning kan hon inte undgå att fnissa. Yaosu känner henne väldigt bra som person, men uppenbarligen känner han hennes kropp också, vilket nästan är lite generande. Men hon gillar det.
"Hmh, jag ser väldigt framemot att prova den då," blicken glider till klänningen. Hayley känner sig inte tillräckligt vacker för den här klänningen.. den är bara så fin. Men hon tänker ha på sig den och trivas så som hon förtjänar att trivas. Ja, nu ska hon tänka positivt. Med armarna slingrande om honom lutar hon huvudet mot hans bröstkorg med ett blygt litet leende på läpparna. De där fina orden som farmor sagt får henne nästan att vilja gråta. Det är en vacker relation som Yaosu har med sin farmor, och hon skulle mer än gärna vilja träffa henne någon gång. Det här nämner hon dock inte just nu, hon vill gärna ut och resa med pojkvännen, men ingen av dem har råd med något sådant. Att träffa hans farmor får vänta tills senare, när Hayley fått sitt egna jobb och sparat ett tag.
"Jag har inte varit så lycklig som jag är med dig heller," hon höjer på huvudet, ställer sig på tå och slingrar armarna runt nacken på honom, bara för att dra in honom I en längre kyss.

Om det var någon som förtjänade en sådan gåva var det utan tvekan Hayley. Hon förtjänade allt världen hade att erbjuda, för den sakens skull. Yaosu slöt ögonlocken et slag och placerade en av händerna över hennes respektive, som för tillfället kupade sig runt en av de rosiga kinderna. Skulle han någonsin sluta rodna i sjuttonåringens sällskap? För helt ärligt började han nästan tvivla på att det någonsin skulle hända.
”Jag tycker att du förtjänar allt fint i den här världen, Hayley”, svarade den äldre och slog upp ögonlocken igen, så att han kunde ta tillfället i akt och studerade hennes vackra ansikte. Han tyckte verkligen det, att hon förtjänade precis allting fint i hela världen, i hela universum. Det var synd att hon inte kunde se det själv, men han var ju trots allt precis likadan själv. Med andra ord kunde han egentligen inte säga något om det där, så skulle han bara framstå som världens hycklare. Vilket han också var, för han kunde ju inte låta bli att tycka att det var på gränsen till hemskt att hon inte kunde se sig själv i samma ljus som han såg henne.
”Du måste prova den så pass länge innan balen drar igång att jag kan få stjäla åtminstone en dans med dig, okej?” Tjugoåringen fortsatte med sitt evinnerliga granskande tills hon återigen ställde sig på tå och drog in honom i en av de där underbara kyssarna. Hennes läppar var nästan mjukare än de brukade vara, alldeles perfekta. Samma sak gällde även de ljusa lockarna, som på något underligt kändes nästan överklagat mjuka. Händerna hade glidit upp i dem strax efter att hennes armar slingrats runt nacken på honom. Yaosus egna läppar dansade först i takt med flickvännens, innan kyssarna blev djupare, mer intima. Och det var någonstans i den vevan han abrupt drog sig undan, som om han var rädd att saker och ting skulle gå överstyr. Han var så rädd över att någonting skulle gå snett, så rädd att han inte ens vågade hångla med sin egen flickvän. Det var nästan pinsamt.
”Vill du att jag ska hjälpa dig med klänningen? Tror den kommer vara nästan omöjlig att få på sig själv.”

De där orden får ett blygt litet leende att bubbla upp och kinderna blir lätt rosiga. Hayley kan säga detsamma om pojkvännen, han förtjänat verkligen allt fint i världen. Tyvärr kan hon själv inte ge honom det. Hon har inga bekanta som kan åstadkomma något sånt här, och inte heller har hon kontakt med någon släkting med så dyrbara smycken.
"Jag önska jag kunde ge dig något så fint.. men jag har faktiskt en liten julklapp till dig." Berättar sjuttonåringen och pillar lite med hans tröja. Det känns nästan lite pinsamt att ge honom det hon tänkt, det är liksom ingenting i jämförelse med vad hon gett henne. Hon har stickat en tröja till honom, i en vacker ljusblå färg. Om hon förstått rätt så är det hans favoritfärg. Det är en mönstrad tröja med lite svart i sig också, men hon är osäker på om hon ska ge den till honom nu eller på julafton.
"Absolut, skulle hellre gå med dig ikväll," mumlar hon. Hon vill verkligen ha en liten dans med Yaosu, hon skulle vilja vara med honom hela kvällen, men det kommer inte att gå. Så en dans vill hon gärna ha.
Sen förlorar Hayley sig i kyssarna medan fingrarna gräver ner sig i de mörka lockarna. Dock varar det inte så länge. Det är nog så långt de gått sen den där kvällen. Det är lite frustrerande då hon väldigt gärna vill vara nära honom på alla möjliga sätt, hon har saknat det. Samtidigt tänker hon inte pressa den äldre, förhoppningsvis börjar han lita på sig själv snart, så som han förtjänar. Hon lutar sig tillbaka och nickar långsamt.
"Vill du hjälpa mig nu?"

”Har du?” Frågade Yaosu och sken genast upp, med ett glatt leende över läpparna. ”Då får du gärna ta med den hit på julafton, så kan vi fira tillsammans och öppna lite paket tillsammans”, fortsatte han och klämde löst till hennes kinder med tummen och pekfingret. Hon var så gullig, han visste liksom inte riktigt vart han skulle ta vägen. Han hade aldrig fått en riktig present av någon annan, även om han blivit given en massa dyrbara saker under årens gång. Men det var liksom inte samma sak, inte överhuvudtaget.
”Hm, jag skulle hellre gå med dig också, såklart..vill egentligen inte dansa med någon annan ens, men det är nog lika bra med tanke på ryktena som cirkulerar omkring runt oss”, mumlade tjugoåringen och drog fingrarna genom de blonda lockarna. Självfallet hade han gärna låtit kyssen gå längre än den gjort, men han var alldeles för osäker på sig själv för att låtit den göra det. Någon gång skulle nog den där osäkerheten försvinna, dock kunde han inte säga när. Än så länge hade den ju hållit i sig, och han hade inte blivit förvånad om den fortsatte göra det tills den slutligen drev honom till absolut vansinne.
”Mhm, jag hjälper dig”, svarade den äldre med ett snett leende över läpparna. Han tog några steg tillbaka och började ta loss klänningen från ställningen, väldigt försiktig och noggrann så att den inte råkade fastna och rivas. Så otålig kanske den inte var, men han var nog ändå lite paranoid. Gick den sönder skulle det inte gå att fixa.
”Så, men du måste ta av dig kläderna först”, konstaterade Yaosu och höll upp klänningen framför sig själv. Jösses, den glittrade verkligen. Och inte på ett ”tacky” sätt. Nej, man kunde verkligen se att den var välgjord och att en hel del tid lagts ner för att få allting precis rätt.

Faktumet att den äldre skiner upp på det där sättet får Hayleys hjärta att värka, av glädje såklart. Han ser så lycklig ut, så som han förtjänar att alltid vara.
"Absolut.. förvänta dig bara inte något lyxigt bara, okej?" Påminner hon med ett litet fniss. Nej, den stickade tröjan är fin och detaljerad, men den utstrålar inte samma slags känsla som både klänningen och smyckena gör. Men förhoppningsvis gör det den andre glad, vilket han redan verkar vara. Jösses vad han är gullig, hon vill se honom sådär skinande glad hela tiden. Hur som helst vill hon iallafall inte att han ska bli besviken, få för höga förhoppningar. I Hayleys ögon är det en rätt fin julklapp, men man vet aldrig vad andra tycker och hon vill helt enkelt vara på den säkra sidan. När det kommer till det här med ryktena så är det nog en bra idé om de går med några andra. Bara för att bryta misstankarna i skolan. Hade däremot varit bättre om Hayley gått med någon som inte hade känslor för henne. Nu vet hon inte helt säkert om Enzo har det, men oavsett så vill hon inte leka med någons känslor, låta dem tro att det finns en möjlighet. Hon själv kan inte förstå hur ryktena uppstått, de har ju varit så försiktiga. Väldigt underligt.
"Vi var så försiktiga, förstår verkligen inte vart ryktena grundat sig.." påpekar sjuttonåringen och drar av sig sin blommiga klänning och den vita tröjan hon haft under. Därefter tar hon av sig de kabelstickade strumpbyxorna. Både hennes naglar och tånaglar är målade glittrande röda, vilket passar perfekt till klänningen. Jösses, vilken tur att hon inte målat dem någon annan färg. Det hade inte matchat och om man heter Hayley Clarke, ja då måste allt matcha och se bra ut tillsammans. Efter att ha klätt av sig så glider hon närmre klänningen för att få en närmare titt på den.
"Den är så fin Yaosu," tjuter hon tyst och glatt innan hon börjar försöka få på sig den vackra klänningen.

Det där behövde Hayley verkligen inte oroa sig över. Presentens värde låg liksom inte i hur mycket den kostat eller så, utan uteslutande i vem den kom ifrån. Hon hade kunnat ge honom en inslagen tandpetare och han hade ändå varit överlycklig. Nej, det var inte ens en överdrift, vilket kanske var en gnutta sorgligt.
”Det spelar verkligen ingen roll vad det är, så länge det kommer från dig”, påpekade den äldre, fortfarande med ett glatt leende över läpparna. Allt han ville var att spendera julaftonen tillsammans med den tre år yngre flickan. De skulle klä den oklädda granen, kura ihop sig i soffan under en massa filtar och kuddar och därefter sitta och mysa framför den tända brasan. Därefter skulle de öppna julklappar och äta någonting riktigt gott framför de dansande flammorna. Jösses, han kunde redan se det hela framför sig. Gud va fjantig han var.
”Inte jag heller..men uppenbarligen spelar det ingen roll, folk är något på spåren även om vi kanske inte vill medge det”, svarade Yaosu och började dra upp den gömda dragkedjan på klänningen, så att han enkelt skulle kunna trä den över huvudet på henne. ”Upp med händerna”, fortsatte han leendes och drog ner den försiktigt, tills allting föll på plats, så att säga. ”Och ja, den är förskräckligt vacker..men det är fortfarande ingenting i jämförelse med hur vacker du är.” Med de orden försvann han runt henne och drog upp dragkedjan, för att därefter ta ett steg tillbaka och betrakta den fantastiska synen framför sig. Perfekt, den passade helt perfekt. Och inte bara passformen då, utan även färgen passade nästan kusligt bra ihop med hennes ljusa hy och lockar.
”Du ser verkligen ut som en prinsessa.” Yaosu plockade upp halsbandet ur den lilla asken och fäste det runt halsen på henne, nu när han fortfarande stod bakom henne. ”Är du helt säker på att du inte är en ängel eller så? Eller att du ens är verklig överhuvudtaget.”

Läpparna spricker upp i ett leende av orden, den tre år äldre har rätt. Det spelar ingen roll om vad Yaosu gett henne, hon hade blivit lika tacksam och rörd om det så varit en grus. Orden värmer Hayleys hjärta, gör henne sådär löjligt lycklig, det är skönt att han tänker på samma sätt som henne. Hon vill så gärna kyssa de där mjuka, röda läpparna.. men hon vill inte pressa honom igen och lämnar istället en kyss på hans lätt rosiga kind. Hon kommer att se framemot julaftonen, att fira med pojkvännen och tvinga på honom tröjan hon stickat. Dricka varmchoklad och mysa vid elden. Herregud, hon kommer nog bara att tänka på det under kvällens gång. Något som däremot bekymrar henne är faktumet att vissa diskuterar om de är tillsammans eller inte. Sådana rykten är långt ifrån bra för en lärare, och om professor McGonagall får reda på det, ja då kommer det förstöra Yaosus yrke. Hayley vill verkligen inte förstöra det för honom, och hon tänker definitivt vara ännu mer försiktig.
"Du har rätt, jag ska vara mer försiktig," försäkrar sjuttonåringen och håller upp armarna så att Yaosu kan trä klänningen över henne. Hon själv stryker fingrarna över de ljusa ärren på armarna. Precis som Yaosu sagt så har de förminskat sig väldigt mycket, de är inte lika tjocka och inte lika lätta att se. Men de finns där, och hon är lite ovan med att inte ha långärmat på sig. Hon tänker däremot inte fundera mer på det, utan låter blicken glida ner på sig själv och den röda klänningen. Den passar verkligen, inte för tajt, inte för stor, utan bara perfekt. Komplimangen får kinderna att bli alldeles rosiga. Hon känner sig vacker när hon är med honom, hans komplimanger känns så genuina och lyckas blocka alla hennes negativa tankar. När han satt på henne halsbandet vänder hon sig om till den äldre.
"Och du ser ut som en prins.. precis som alltid," händerna glider upp mot Yaosus kinder medan de kristallblå ögonen glider över det vackra ansiktet. Han är så fin, allt med honom är så fint. "Om någon är en ängel här är det du Yaosu.."