[PRS] LadyGhoost & yehet

Läpparna spricker upp i ett litet leende, och en ljus rodnad stryker sig upp över kinderna. Jösses, varje liten komplimang Uta ger honom kommer få kinderna att bli brinnande röda.
"Det gör inte du heller, helt ärligt." I Jaes ögon har den äldre alltid varit rätt perfekt. Eller ja, inte under den perioden han trott att han försökt mörda honom, eller tiden innan de kände varandra. Kanske man inte borde se någon som mördar folk som perfekt.. men Jae är inte det minsta bättre han. Tänderna mot hans underläpp, får den yngre att dra in Uta i än en kyss. "Jo, jag vet.. det hör väl till förkylningen." än en gång puffar kinderna upp sig när kroppen kommer i kontakt med sängen. "Men hur kan du förvänta dig att jag ska kunna göra det, när du håller på sådär?" Ja, Utas läppar är alldeles för beroendeframkallande för det, hela den äldre är det och med sin sitt pekfinger kliandes Jax på huvudet, ger han den andre ledaren än en kyss.

Uta höjde ett ögonbryn, innan han log emot den andre.
"Glad you think so, compared to so many others" Uta drog den andre närmare. Verkligen uppskattade att det löst sig mellan dem, att de pratat ut och de kunde enas. Han ville inte förlora Jae, trotts den korta tiden de känt varandra hade han ändrats Uta's liv till det bättre. Och den korta period han trott att han varit död hade känts tom och meningslös, och då hade det inte ens funnits något mellan dem, eller inget den andre visste om. Att tänka att Jae skulle försvinna nu, gjorde ont, bara tanken. Särskilt om det skulle vara av så löjliga anledningar som ett bråk. Uta trodde att smärtan skulle vara den samma, och han skulle känna samma tomhet, men att veta att han var en anledning till att Jae försvann ur hans liv, han hade inte klarat av det. Han slöt ögonen och trängde undan tankarna, innan de blev för mycket. De hade löst allt, och det var bra mellan dem, ingen anledning att tro att Jae skulle försvinna.
"Isåfall bör du inte lämna sängen. Vad har du för oansvariga mannar som låter dig vandra runt sjuk" skämtade han innan han besvarade Jae's kyss. "Jag kan sluta ifall det hjälper. Kanske borde sluta så du kan bli frisk. Det är dock tur att jag har bra immunförsvar, annars hade jag blivit sjuk av att vara så nära dig. Då hade vi bara blivit sjuk om varannat"

Jo, i andra personers ögon är nog ingen ut av dem perfekt. Deras livsval, alla mord och all kriminalitet går ju ifrån folks definition av godkännande. Men i Jaes ögon så är den äldre ledaren rätt så förbaskat perfekt. Både utseende -och personlighets mässigt.
"Åh, de har försökt få mig att ligga och ta det lugnt sen igår," påpekar han med ett oskyldigt, finurligt litet leende. De har inte riktigt lyckats, även om Jae har ont överallt så vill han fortfarande vara aktiv. Måla, läsa, skriva, arbeta. Att bara ligga i sängen och ruttna bort mer för varje sekund vill han inte, och kanske skulle Uta förstå det om tjugofemåringen bara vågat berätta anledningen.. vilket han tyvärr inte gör nu.
"Men nej, din närhet får mig faktiskt att må mycket bättre." det var sant, under går kvällen hade han kunnat få bort migränen en stund, hur det är möjligt vet han inte. Kanske tankarna var för upptagna med någon annat för att orka bry sig.. jo, så var det antagligen. Dock börjar en rynka strykas över de välplockade ögonbrynen, juste. Kanske den lilla förkylningen kan smitta Uta. Han är iallafall säker från cancern. "Det har du rätt i, förlåt. Dock skulle det vara mycket roligare att ha dig liggandes här hela tiden."