Flowers in the dark [PRS]

De två vännerna brukar ofta sitta och spela kort, det är lite av en hobby de har när Joshua inte behöver studera. Så de bägge två har blivit bättre på det, men bättre strategier. Inte konstigt att den jämnårige leder. Han brukar alltid vinna när det kommer till kritan. Hayley, som är lite nyfiken och inte alls en del av spelet, sträcker på sig så att hon kan få en kik på korten som vännens pojkvän håller i. Hon har lite lust att frusta till, men håller sitt pokerface. Nu spelar det nog ingen roll, men Joshua behöver inte fler fördelar. Han kommer nog vinna oavsett.
”Fick höra hur du försökte bli vän med ett litet bi förresten,” berättar hon med ett glatt litet leende. Bara vida tanken på historien gör henne rätt glad, vilket inte händer så ofantligt ofta de senaste månaderna. Hur som helst är hon rätt skicklig på att reta gallfeber på Zihao, precis som han är mot henne. ”Gjorde det ont när han stack dig på nosen?” Mycket viktig fråga, såna där pinsamma historier är alltid roliga att slänga ur sig. Det får även Joshua att le lite svagt, samtidigt som han lägger ner ett nytt kort i högen.

Lotus te har Hayley aldrig provat… inte hemmagjort te heller. Många nya saker för henne, men hon provar såklart gärna. Mycket nya intryck, fruktansvärt trött efter flygresan. Ingen chans att hon kommer få sova någonting, men men. Det löser sig. Blicken som tidigare varit fäst på Joshuas kort glider försiktigt upp mot Yaosu, där den fäster sig. Han är så behaglig att titta på, alltid lika vacker. Tankarna börjar bubbla, hon behöver fundera över vad det var de sagt till varandra. Båda ut av dem vill uppenbarligen på ett eller ett annat sätt bli tillsammans igen, men medan den andre är rädd så är Hayley förskräckligt osäker. Hon vill det, men än en gång, hur ska hon kunna förlåta det hela? Eller förlåta sig själv för vad som hände.
”Jag tar gärna mjölk i mitt te,” säger hon med ett leende. Det är ju så hon druckit det sen barnsben, men det funkar toppen utan det också. Såklart.

Hoppsan, det där var inte någon bra fråga, alltså den som Hayley precis ställt. Zihaos ögonbryn drog genast ihop sig och inte långt därefter blottade han tänderna. Det var en dålig vana och han hade en dålig tendens att göra det så snart irritationen bubblade upp.
”Vem berättade om biet för henne?” Frågade tjugoettåringen och lät blicken glida mellan Cheng och Yaosu. Hm, varför var det förfärligt uppenbart att det inte var den äldre av dem som gjort det? Kanske för att den andre hade börjat svettas något alldeles förskräckligt.
”Det var jag”, svarade Cheng efter en stunds tystnad. Han hade följt den yngres exempel med att tala modersmålet, ingen annan behövde förstå vad de talade om.
”Du är så jävla död, ska du veta”, väste Zihao och såg ytterst butter ut, innan han vände de svarta ögonen mot Hayley istället. ”Det gjorde ont, ja, men det är okej..jag läker liksom ganska snabbt”, knorrade han och lade armarna i kors.
”Äsch, sluta med det där”, sade Yaosu och skakade på huvudet. De var bara ett och två år yngre, men ändå betedde de sig som småbarn. Pinsamt, väldigt pinsamt. Han började hälla upp te i de respektive tekopparna för att avsluta med lite mjölk i en av dem. Sedan sträckte han fram koppen mot den enda flickan i sällskapet, med ett svagt leende på läpparna.
”Det smakar typ som det brukar göra, den kanske är lite sötare med tanke på konserveringsmedlet, men annars är det ingen större skillnad”, förklarade tjugotvååringen och ställde ner tekannan på den lilla värmaren. Ljudet var tänt, så förhoppningsvis skulle det hålla sig varmt tills vidare. Han plockade upp sin egen kopp med te och blåste försiktigt på den heta vätskan, med ögonen fästa på Hayley. Ingen annan, utan verkligen bara Hayley. Det var inte heller så att han aktivt tänkte på stirrandet, utan det bara blev så. Suck.
”Vad tycker ni om stället då?” Frågade Cheng, som satt sig en bit bort. ”Ni har ju inte ens sett en tiondel av det, men om vi bara tänker på det ni sett än så länge”, fortsatte han tittade nyfiket mellan de två gästerna.

Okej, det kanske inte hade varit ett bra tillfälle att ta upp det. Men Hayley hade varit på humör för att driva med den ett år äldre och den där lilla historien hon fått berättad för sig hade varit toppen för det. Hon ångrar sig inte, men det är lite typiskt att han blir arg på personen som berättat för det för henne. Det är ju liksom långt ifrån hans fel.
"Det är faktiskt inte hans fel, jag frågade bara om det fanns några pinsamma historier. Som jag är säker på att du frågade Luke," påpekar hon med en axelryckning. Ett leende stryker sig över läpparna när hon hör de där knorrandena komma från Zihaos sida. Och att han sätter armarna i kors. Men hon påminner sig om att det inte är läge för att reta honom, det kan hon göra när de är ensamma istället. Skulle bara vara oförskämt att göra det framför Cheng, som hon precis träffat. Hur som helst kommer hon ändå på andra tankar när Yaosu kommer, det är så svårt fokusera med honom i samma rum. Jösses, hon som inte vill vara beroende av någon. Hon är definitivt beroende av honom, vilket blivit mer uppenbart när de träffats igen.
"Det är verkligen superfint " säger Joshua med ett brett leende, och ställer i ordning kortleken, för att sedan lägga den tillbaka i förpackningen.
"Har aldrig varit utomlands.. allt har än så länge överträffat mina förväntningar med en stor mängd." Hayley tvingar ner blicken i sin kopp, innan hon tar några klunkar av det varma teet. Det är sant. Allt hon förväntat sig var inte ens nära verkligheten, verkligheten är så mycket bättre. Minus att det är så många som glodde på henne på flygplatsen och restaurangen. Det var lite obehagligt, som när hon var gravid. Folk glodde massvis på henne då också.

Den mellersta Huaze brodern fnös högljutt när Hayley svarade på Chengs fråga. Jodå, nu var han minsann på attack-mode och det bådade allt annat än gott. För precis som den yngre flickan hade Zihaos mun en tendens att gå på löpande band och då kom även en hel del skit ut. Alltså nästan bokstavligen.
”Dina förväntningar? Du har inte sett mer än framkanten på dina egna tår”, sade tjugoåringen, vars stämma naturligtvis gått och blivit släpig. Usch, ibland var han verkligen för mycket och det var allt annat än bra.
”Och du kan uppenbarligen inte se bortom dina överdrivet långa ögonfransar”, bet Yaosu tillbaka, utan att ens tänka på det. Orden brukade aldrig flyga ut sådär, men det hade tydligen skett ett stort undantag. I vanliga fall brukade han ju liksom gå omkring och smaka på orden i åtminstone några sekunder innan han så mycket som ens öppnade munnen, däremot verkade den taktiken slängts rakt ner i sjön.
”Mina ögonfransar är fantastiska”, svarade Zihao förnärmat och började klänga på Joshua. ”Dina ögonfransar är inte alls lika fina som mina”, fortsatte han med putande underläpp och sneglade ner mot sin egen tekopp. Kanske det var en klok idé att gömma sig bakom den ett slag?
”Om någon här har fina ögonfransar så är det Hayley”, protesterade tjugotvååringen och smuttade på det heta teet. Ännu en gång hade han sagt någonting utan att tänka sig för, men den här gången uppfattade han det i alla fall. Kinderna fick en rosig ton och han vek genast undan med blicken, fäste den istället stint på tekoppen där den sedan fick stanna. Han skulle ju inte säga sådana saker. Hon var osäker angående typ hela deras relation och Yaosu själv var livrädd. Så varför, varför kunde sådana små komplimanger slippa ut så lätt?
”Förlåt, jag ska sluta säga sådana saker”, mumlade den äldre och följde Zihaos exempel genom att gömma ansiktet i koppen. Nåja, halva ansiktet. Pinsamt var det i vilket fall.

Det är helt uppenbart att Hayley slagit till en öm nerv. Självklart, vad skulle hon annars göra? Hon har en talang att göra folk upprörda och arga. Det hade såklart inte varit hennes mening, hon ville bara driva med den ett år äldre, som de brukar göra. Han är ju van vid det vid det här laget, precis som att hon är van vid att han gör detsamma mot henne. De välplockade ögonbrynen rynkar ihop sig, samtidigt som blicken fäster sig på Zihao. Flackar inte en endaste gång. Vanligtvis skulle hon väl slå tillbaka, som hon brukar göra. Men det känns som helt fel tillfälle, inte framför Cheng. Tjugotvååringen är liksom van vid det efter all den tid de spenderat med varandra, Joshua också. Det är ju nästan lite roligt. Sen är det som blir sagt faktiskt sant. Hon har inte sett mer än framkanten på sina egna tår. Men det betyder väl inte att hon inte kan ha förväntningar, eller? Nej. Om något borde det göra att hon har mer förväntningar. Den jävla drummeln. Nu har han slagit till en liten nerv, men hon håller hålla tyst. Läpparna är fastklistrade, innan hon höjer tekoppen än en gång och tar en klunk av teet. Samtalsämnet tar däremot en sväng, vilket förvånar Hayley minst sagt. Ögonen blir faktiskt dubbelt så stora. Som de har en tendens att bli när hela hon blir förvirrad. Och nu är det väl ändå förståeligt? Hon är inte van vid att få en komplimang sådär. Hon hade blivit en aning bortskämd av Yaosu när de var tillsammans, så gullig som han var. Men när de sedan splittrade på sig så kom komplimanger mer sällan. Ett leende bubblar upp över läpparna, samtidigt som kinderna blir lätt rosiga. Som även de har en tendens att bli.
”Visst? Mina ögonfransar är fantastiska,” instämmer hon, inte helt seriös. Det hade gjort henne förvånad, och mer osäker, men det var ändå väldigt gulligt… det tänker hon inte motstrida. Blicken glider mot Yaosu, där de fäster sig. Blicken blir betydligt varmare än vad den varit när den satt fast i den mellersta Huaze brodern. Men det har hon liksom ingen kontroll över. ”Ingenting att be om ursäkt för alls, tack.”

Egentligen hade det nog varit bäst för alla om Yaosu gått och grävt ner sig i ett hål i marken. Då hade de sluppit lyssna på hans fjantiga små komplimanger och Hayley hade inte behövt stå ut med dem. För det var väl ändå just det hon tvingades göra i stunder som dessa - stå ut med dem? Inte ta emot med öppna armar, inte bli glad över, utan endast tolerera. Nu såg hennes reaktion genuin ut, men tjugotvååringen kunde inte avgöra om det var det eller inte. Kanske hon ännu en gång bara var artig? Dumma, dumma hjärna, den hade för den tusende gången gått och slagit spinn på varenda liten tanke. Och när den väl hade fått för sig att slå spinn på något, då var det jävligt svårt att få stopp på den.
”Tacka inte, talade bara om sanningen”, konstaterade han och smuttade därefter på sitt eget te under tystnad. Samtidigt satt Cheng och sneglade från den yngre flickan till den äldsta Huaze brodern. Det hade liksom inte varit speciellt svårt att lista ut det faktum att specifikt de två haft känslor för varandra. Eller tja, med tanke på hur de betedde sig verkade det fortfarande som om de fortfarande gick omkring och bar på dem, känslorna alltså. Annars hade det förmodligen inte varit lika stelt mellan dem, pinsamt att titta på. Inte lika pinsamt som att betrakta Zihaos relation med Joshua, men inte långt ifrån.
”Förlåt, jag borde kanske inte ha sagt sådär”, knorrade Zihao från ingenstans, efter att en stel tystnad hunnit passera och springa långt därifrån. ”Skratta om du vill, men det är faktiskt jobbigt att typ inga djur tycker om mig. Om vi inte räknar med hundar, men till och med där är antalet begränsat”, fortsatte han och skyltade med ett ansiktsuttryck som tydde på att han verkligen var fullkomligt seriöst. Där kan man snacka om världsproblem och lite till. Host.
”Människor är också djur på sätt och vis, och tror att alla här tycker om dig, även om det är på olika sätt”, påpekade Yaosu och fyllde på sin tekopp. Han var duktig på att dricka heta drycker snabbt, nerverna i munnen hade så gott som slutat fungera när det kom till värme. Kyla var det värre med, då ilade hela huvudet, men drycker som kaffe och te? Nej, de kunde han halsa i sig när de fortfarande var kokheta.
”Fast hallå, majoriteten av alla som faktiskt känner mig är halvt vettskrämda hälften av tiden, på grund av mig”, protesterade tjugoåringen buttert och vilade hakan ovanpå en av Joshuas smala axlar.
”Fast det har nog mer att göra med ditt väldigt trevliga temperament”, svarade Cheng tyst och höjde prövande på ett av ögonbrynen. ”Vi fick alla en ganska fin demonstration av det alldeles nyss..Hayley, du ville ha historier, eller hur? Zihao jagade ner mig i floden en gång mitt i vintern och Yaosu lyckades på något sätt skrämma mig upp i ett träd. De är båda två ganska duktiga på att få små utbrott, även om gamlingen här är betydligt mer kontrollerad”, predikade han därefter, med ryckande mungipor. ”Och nu kan jag nog förvänta mig att bli en delad måltid..skulle inte förvåna mig, helt ärligt.”

Det är väl klart att Hayley vill tacka för den lilla komplimangen. Det är liksom ett tag sen hon fått komplimanger, vilket är en stor skillnad från när hon fått komplimanger hipp som happ från den föredetta pojkvännen. Det hade varit underbart, gjort att hon själv gett honom en massa, sanningsenliga komplimanger. Hon hade åtminstone uppskattat det, trots att det gjort henne väldigt förvånad. Däremot hade det nog inte varit det bästa tillfället, med allihop sittandes så nära varandra. Framförallt inte med tanke på att de inte är tillsammans… det hade liksom varit mer förståeligt om man överröste någon med komplimanger om man är ett par. Det är de inte, alls. Det är nog ingen av de två redo för riktigt än, och hon själv vet inte riktigt om deras relation i sådana fall skulle vara något lyckat. De skulle kunna driva varandra till vansinne med tanke på att hon är för osäker, och Yaosu är för rädd. Det är liksom inte en stabil grund för ett förhållande. Vem vet.. kanske det skulle vara bättre för dem båda två om de hittade andra, men den tanken får bröstkorgen att göra ont. Fan. Hon vet verkligen inte hur hon ska göra. Hayley gnager sig i underläppen, hårt. Blicken som varit fäst på sin tekopp flyger upp till den ett år äldre mannen med ett litet leende på läpparna. Jo, hon hade gjort ett misstag. Hon borde ha förstått att det är ett känsligt ämne. Det har ju liksom slagit hennes tankar innan.
”Ber också om ursäkt, det var inte direkt rätt tillfälle att driva om det. Jag tror dock att det är svårt för nästan alla att bli vän med ett bi, så klanka inte ner på dig själv för det.” Påpekar hon, och det är ju sant. Det är svårt att bli vän med bin, de kan sticka en när som helst och det är lite jobbigt att inte veta vart man har dem.
”Katterna gillar dig också, framförallt Cicci,” Joshua slingrar armarna om sin pojkvän, som en liten tröst. Cicci gillar honom faktiskt, men hon gillar nog alla som kan ge henne mat i magen. I början hade hon irriterat sig på Zihao, främst för att doften var annorlunda. Sedan glider uppmärksamheten tillbaka till Cheng, som tar upp en till historia. Även om hon ska försöka att inte driva för mycket med Zihao. Dock kan hon inte hålla sig från att skratta till, historian förvånar henne inte alls. Det är riktigt jobbigt för dem, det vet hon, det här med vargen vill de inte ha något med att göra. Men deras temperament är ändå något allihop vid bordet reagerat på.
”Har också blivit jagad av Zihao några gånger, men det var typ lite innan vi faktiskt blev vänner. Men så här i efterhand är det ju bara roligt att tänka tillbaka på, tycker jag.”

”Men bin är så gulliga, plus att de producerar honung och jag älskar honung”, sade Zihao med samma gnälliga stämma som innan. ”Och katterna gillar mig inte alls, den enda som inte fräser åt mig är Cicci”, fortsatte han ylandes och såg sådär förfärligt sorgsen ut. Som sagt, snacka om världsproblem. Därefter tystnade han och lät blicken flacka mellan Hayley och Cheng. Jodå, han hade allt jagat dem båda ett antal gånger, både med medvetandet i behåll och utan det. De gångerna han inte haft det var han absolut inte stolt över och han tvivlade på att någon annan kunde finna det roligt, även om det var på efterhand. Tjugoåringen skakade på huvudet och grävde ner ansiktet i Joshuas axel, där var han säker.
”Jag antar att du har rätt”, svarade Cheng dröjande och smuttade frånvarande på det varma teet.
”Fast beror inte det lite på hur det hela egentligen slutade?” Undrade Yaosu och började gnaga sig själv i underläppen. Han vände blicken mot Hayley och höjde lätt på ena ögonbrynet. Inte så mycket att de andra skulle lägga märke till det, men tillräckligt för att den yngre flickan kanske skulle kunna uppfatta det. Det var ganska uppenbart vilket ”möte” det var han syftade på - den där gången som den yngre brodern satt klorna i magen på henne. Fy, han ville inte ens tänka tillbaka på den eftermiddagen, eller någonting alls som hade det att göra.
”Och vad ska det betyda? Säger du A så måste du faktiskt säga B”, påpekade Cheng, som genast blivit väldigt nyfiken. Ganska ovanligt egentligen, han brukade inte ställa sådana frågor. Inga frågor överhuvudtaget faktiskt, bara när det kom till att vara artig. Nu verkade han dock genuint intresserad, förmodligen för att det uppenbarligen hade med Hayley att göra.
”Det betyder att någonting hände förra året som jag knappast kan säga är värt ett skratt, inte ens ett leende”, svarade Yaosu och skakade på huvudet. ”Förlåt, det var inte meningen att ta upp det, antar att jag fortfarande är påverkad av vad som hände..” fortsatte han och tystnade. Mood-killer much? Tja, det var hans andra namn.

Gulliga? Där kan Hayley definitivt inte hålla med. Hon är faktiskt lite rädd för bin, och att bli vän med dem har aldrig varit en tanke i huvudet på henne. Eller ja, kanske när hon var pytteliten, men inte särskilt ofta. Dock glider uppmärksamheten tillbaka till Yaosu, då hon än en gång inser att hon inte varit så noggrann. De hade helt enkelt missförstått henne. Självklart finner hon inte attacken rolig, alls. Faktumet att Samantha agerat på det sättet, gjort den andre Huaze brodern galen och satt dem alla i fara är fortfarande hemskt att tänka tillbaka på. Nej, hon är nog ärrad av det. De små sträcken över magen är liksom en påminnelse.
”Gud, det var inte det jag menade. Han har jagat mig på skämt innan det, det är det jag finner roligt nu. När han det är seriöst är det ju långt ifrån roligt efteråt…” jodå, hon kan åtminstone försöka förklara sig själv. Men man vet inte, hon kan slänga ur sig en massa saker som kommer ut helt fel. Uppenbarligen. Axlarna sjunker ner. Hon hade ju inte menat att förminska Chengs känslor heller, det är klart han fortfarande kan vara rädd för det nu. Hur som helst var det när Zihao jagade en och han inte var helt borta som hon fortfarande skrattar åt. Inte de andra gångerna. Hon fortsätter att gnaga sig i underläppen ett tag, innan hon gömmer ansiktet bakom tekoppen. Den varma drycken gör allting en smutta bättre. Men bara lite grann. Efter några klunkar börjar hon gnaga sig i underläppen igen, tills den splittras en aning. Inte så mycket, och förhoppningsvis inte synbart, men den splittras och en strimma blod kommer upp. Men det stryker hon genast bort, så att ingen ska se. Hon vet inte hur många gånger hon gör sig, drar i huden på läpparna så att de blir alldeles blodiga. Men nu har de blivit bättre, det händer liksom bara när hon är nervös. Vilket är tillräckligt. Men det syns inte särskilt mycket på läpparna. Hon hade ju gjort bort sig, så hon förtjänar det faktiskt.

Alla runt det lilla bordet förblev tysta ett slag, tills dess att Yaosu slutligen öppnade munnen igen. Han hade ju lite av en talang för att missförstå saker och ting, och detta bevisade det bara. Det hade väl varit självklart att det inte var så Hayley menat? Att det inte var specifikt den gången hon syftade på? Zihao hade nafsat henne i hälarna många gånger innan, och efter, på skoj.
”Jag borde ha förstått det, men du vet att jag lever för att ta död på stämningen”, svarade tjugotvååringen och gjorde en grimas. Ännu en gång hade han druckit upp allt te i koppen och den här gången var han tveksam inför att fylla på den. Drack han mer nu skulle det bara sluta med att han fick springa på toaletten stup i kvarten, och det kändes inte som någonting han ville ägna sig åt. Eller kanske han ville det? Bara för att fly undan den tunga stämningen som lagt sig över dem. Äsch, inget mer te för stunden, däremot skulle en shot eller två sitta alldeles utmärkt.
”Jag tror att alla här vet att du lever för att ta död på stämningen, men det är lugnt, vi är vana vid det här laget”, sade Zihao och drog försiktigt på munnen. Dock hade Yaosus uppmärksamhet landat uteslutande på Hayley för stunden, som bitit sönder sin läpp. Förmodligen trodde hon att hon var diskret, men han hade känt henne tillräckligt länge för att uppfatta sådana småsaker. Fan, han var så pass förälskad i den yngre flickan att han nästintill kunde höra hennes tankar. Som tur var kom Cheng till räddningen lagom i tid, innan tjugotvååringen hann öppna som stora käft igen.
”Så..Hayley, vart kommer du ursprungligen ifrån? Tänker hemstad och så vidare.” Han log ett sånt där trevligt leende, någonting som hade en tendens att genast lätta på stämningen när denna sjunkit. Dumma leende, vemsomhelst kunde ju gå och förälska sig i det.