[PRS] LadyGhoost & yehet

Det är inte särskilt svårt för Jae att se vilken ilska, eller besvikelse den äldre har på honom. Det är inte som att Uta är den första, många har sett på honom likadant. Hur den andre ledaren vill slå till honom. Van vid det också. Den enda skillnaden är att Uta inte blir upphetsad på det, han har inga sexuella tankar bakom liggandes. De har de andra haft, så, så många gånger om.
"Förlåt, jag missförstod dig." viskar han tillslut och sluter ögonlocken, migränen och all smärta i kroppen gör hjärnan helt enkelt segare. "Klart jag hade mig förväntat mig något liknande.. men jag hade hoppats på att de inte kommit till dig." Jae gömmer ansiktet i sina händer, men inte efter han drar täcket över sitt bleka ansikte. Fan, han måste rensa tankarna, analysera mer. "Jag ska prata med en av mina mannar, se till att han blir det nya ansiktet för arbetet." Den där ilskan, irritationen eller besvikelsen får honom att känna sig så ynklig, som att Uta ska gå ut och aldrig komma tillbaka.. och kanske har han rätt till det. Bara vida tanken får en liten tår att stryka sig ner över kinden under handflatan, och fingrarna stryker bort dem innan han sätter sig upp. Jae harklar sig lätt, innan han ler magert mot den äldre. "Du får slå mig om du vill, det kan nog lätta dig."

"Who else should they come to? Vi är de största familjerna i staden. Det är endast logiskt att de kommer till den de tror är den enda kvar" Uta hade kanske gjort det samma om han varit i deras sits, ifall han hade brytt sig. "Gör det bara om du känner dig bekväm, det var bara mitt förslag"

Uta vänder sig emot Jae med ilska i blicken, men en annan ilska än tidigare, när han säger de sista orden.
"Hur dum är du som yttrar de orden?" han kunde inte hindra ilskan i rösten, men han gjorde ingen ansats att röra sig. "Why on earth would I do that? You really think I would? Wow I thought you knew me better than that"
Uta reste sig och gick bort till fönstret. Kanske ett vågat drag, men han hoppades att ingen av Jae's mannar skulle se att det var han. Han lutade sig emot väggen och såg ut, öppnade balkongdörren på glänt och tände en cigarett, han behövde lugna ner sig. Okej att han hade blivit irriterad över Jae's ord tidigare, att han inte kunde förstå, men att höra hans ord nu. Det var nästan ett under att Uta inte slog till honom för att han ens yttrade sådana ord. Du slog inte någon du tyckte om och brydde dig om. Förvisso hade han ett ryckte runt sig, men det hade verkat som att Jae såg bortanför det, men kanske var det vad den andre förväntade sig av honom, kanske det var vad han trodde, innerst inne. Kanske trodde Uta att Jae trodde annorlunda än alla andra, kanske kände inte han Jae så väl som han trott. Uta suckade mellan blossen, han slöt ögonen och vilade huvudet emot det kalla glaset. Kylan, cigaretten och avståndet ifrån Jae fick honom att slappna av.

"Jag fattar, okej. Fullständigt trög är jag inte, men man kan väl ändå ha hoppats?" frågar Jae, som nu själv blir arg av den andres nedvärderande ton. Han orkar inte bry sig om huvudet, eller kroppen, eller hjärtat. Det får göra ont, för den där nedvärderingen är av samma ton som alla andra haft mot honom. "Ja, hur dum är jag." Jae släpper ut sig ett bittert skratt och himlar med ögonen, försöker dra efter andan när Uta tänder en cigarett. "Tro det eller ej Uta, men jag är van vid att folk slår och misshandlar mig, jag sa det inte för att jag trodde att just du skulle göra det. Utan vem fan som helst." Han ställer sig upp, benen vacklar till så att han nästan faller mot golvet. Turligt nog hinner handen få ett fast grepp om nattduksbordet för att hålla honom uppe på benen. "Jag frågade för att du hade samma förbaskade blick som många andra, och om fått slå mig, kanske du får ut ilska. Det brukar fungera för väldigt många, nämligen." Av någon anledning känner han inte av migränen längre, eller kroppens alla värk. Nej, nu är det det förbaskade hjärtat som dunkar och tar död på honom, får honom att vilja hosta upp allt blod han har.

Uta slöt åter ögonen. Självklart var inte Jae trög, inget som han någonsin tänkt. Uta ser inte på den andre, han försökte fortfarande hantera situationen. Att Jae ens föreslagit det, erbjudit sig, Uta visste inte hur han skulle reagera. Även om han inte trott att Uta skulle slå honom så hade orden ändå lämnats hans mun. Det sårade honom, att Jae sett honom som någon av de andre, trott att han skulle reagera på samma sätt. Men det sårade honom lika mycket att Jae låtit sig användas på det sättet. Ytterligare en suck lämnar hans läppar tillsammans med röken. Han hade fortfarande inte vänt sig om emot Jae, inte ens besvarat honom. För en sekund visste han inte ens om han skulle klara av att vara med den andre. Ifall han skulle tro fler sådana saker om honom, eller ifall han skulle låta sig behandlas på det sättet. Om Uta hade tappat kontrollen, hade Jae bara tagit det? Han tog ytterligare ett bloss och lät röken långsamt lämna hans kropp.
"Jag är inte som dem" sa han tillslut långsamt, nästan viskande "Tro aldrig det!"
Han visste inte om han sa det sista bedjande eller varnande, kanske båda? Han ville verkligen inte att Jae skulle tro det, att han skulle känna som han gjort med någon annan runt honom själv. Men om Jae skulle göra det, skulle det resultera i att Uta gick. Han skulle inte klara av att den andre såg på honom på det sättet.

Jae suckar tyst innan han skakar på huvudet åt den äldres ord. Försiktigt rör han sig mot Uta, osäker på om han kommer vilja se på honom eller inte. Men det är värt en chans, eller hur? De har bara varit i ett förhållande i ett dygn och den andre ledaren har redan blivit fruktansvärt arg på honom.. med all rätt, antagligen. Men ändå.
"Nej, jag vet att du inte är som dem," viskar han trevandes och fångar upp de större händerna i sina, gnager sig i underläppen. Vad kan han möjligtvis säga för att rädda det här? Och han bär redan på fler hemligheter.. "Uta, din blick skrek av ilska, och det såg ut som att du ville slå mig. Men inte av samma anledning som dem, och du slog mig faktiskt inte.. Jag känner mig säker hos dig, mina ord, mitt agerande, kom per automatik."

Uta öppnar ögonen när han känner den andres hand i sin, och han vänder sig emot Jae. Han fimpar cigaretten innan han drar in den yngre i en mjuk omfamning. Håller honom nära sig. Han hade inte önskat bråka med den andre, det var inget han önskade, men det kanske hade varit oundvikligt då de båda har starka personligheter, och de liv de levt. Men han ville inte riskera att de blev ovänner över något onödigt. Det här var knappast det, men något de behövde prata om. Uta misstänkte att det skulle komma flera sådana tillfällen, saker som kanske inte var trevliga, men som de måste tala om. Uta hoppades att de kunde ta sig igenom dem. Uta lät sitt huvud vila uppe på den andres.
"Well i thought of hitting you. Men mer på ett sätt som du slår en vän för att, som man säger i folkmun; banka lite vett i dig" sa han lågt, med ett svagt leende, hoppandes den andre skulle förstå. "Jag skulle inte slå dig av ilska, jag kan behärska mig. Det finns ingen anledning att slå dig, oavsett om mina motiv är de samma som deras eller ej. Du slår inte någon du bryr dig om"
Uta gjorde små mönster över den andres rygg.
"Well glad to hear it. I wish for you to feel safe with me, knowing you can" Uta skulle aldrig behandla Jae som andra gjort. Skulle allt bli för mycket, hade han antagligen gått sin väg.

Även om nu Jae känner sig väldigt tacksam, och nöjd där i den äldres famn, så stryker sig fortfarande en rynka mellan ögonbrynen. Visserligen förstår han vad det är Uta vill ha sagt, att banka vett i honom. Men med tanke på vad de nyss pratat om går det inte riktigt in, utan blandas ihop med något helt annat.
"Så du tycker att jag är trög, eller betedde mig trögt?" frågar han, även om han vet att det är far fetched och antagligen inte sant. Men han kände sig fortfarande tvungen att fråga, och kanske Uta bara kommer se honom som barnslig för det. Då får han helt enkelt göra det, mer än så kan han inte göra. Jae kikar upp mot den andre och ler svagt, glad över att de kommit över det, diskuterat det. Kanske de kan klara av det, även med fler bråk i framtiden.. "Förlåt för missförståndet förresten, min hjärna jobbar inte lika snabbt nu."

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att skratta, den här gången ett mjukt vänligt skratt.
"Far from it" började han. Han hade alltid intressanta diskussioner med den andre, på olika sätt, och han blev aldrig uttråkad när han pratade med honom. "Men du var envis om inte annat, och lyssnade inte direkt på vad jag sa. Men felet var inte bara ditt. Jag borde inte blivit irriterad på dig, din reaktion var logisk. Även om jag önskar att ingen av oss kommit dit. Men vi kom över det"
Uta var nästan stolt över dem. En löjlig sak att vara stolt över, men han kunde inte hindra sig själv ifrån att undra ifall det var något sådant här som gjorde att deras fäder blev värre ovänner.
"Jag ber själv om ursäkt, och jag har märkt det. Migränen får dig att gå ifrån genius, to average" sa han skämtsamt och mötte Jae's leende med ett eget.

Det lättar Jae, att den äldres syn av honom inte krossats totalt. Han minns att han alltid uppskattat de få gånger han och Uta diskuterat. De kunde ha olika ståndpunkter, men fortfarande förstå och respektera varandra. Även med deras föräldrars bakgrund.
"Jag ska träna på det," säger han och nickar för sig själv, innan hade han alltid lyssnat noggrant på det Uta sagt. Men kanske han var rädd, förväntat sig att något sådant skulle hända och skyndade på processen? Låter faktiskt inte helt omöjligt. Dock blir han genast missnöjd och putar med underläppen av Utas skämtsamma ord. "Average?" upprepar Jae och lämnar en försiktig, liten kyss på Utas läppar. "Det är nog den elakaste förolämpningen jag fått av dig än så länge." Även om han vet att det varit ett skämt, bestämmer han sig för att skämta med. "Förhoppningsvis behöver du bara lida av det en kort stund."

"Really? Hm feel like I am slacking. But on the other hand, it's hard to insult you, not much to say, if I am honest. you don't lack anything" Uta biter tag i Jae's läpp retsamt innan han möter hans blick. "Nej låt oss hoppas att det inte blir någon längre period"
Kanske skulle han stå ut för att det var Jae, men annars är dumma människor inte något han har tolerans för, inte alls.
"But are you really alright? Migrän brukar ge efter och inte påverka än så mycket som det tycks påverka dig" Uta kysser ömt den andre, orolig för hans välmående innan han guidar dem tillbaka till sängen. "Fu bör ligga ner om inte annat"
Han lägger sig ner bredvid den andre mannen och snart hade Jax hoppat upp i sängen, med lite möda, men katten la sig mellan dem och krävde uppmärksamhet.