~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Aryas fingrar fastnade i hans hår, precis ovanför hans nacke. Erik skrockade åt Aryas ord om att hon borde borstat även hans hår, inte bara skägget. Han tryckte sitt huvud tätare mot hennes mage men vred ansiktet på sidan så han kunde tala till henne.
"Det är inte en tova," sade han stillsamt och drog in ett skakigt andetag, "det är, en braida." sade han försiktigt då minnena rev lite inom honom. Men hans kropp hade slutat skaka nu, minnet av hans mästare hade stillat honom och verkligheten hade fått fäste i honom igen. Att Arya var den enda för honom var nu så otroligt uppenbart att det kändes helt omöjligt att föreställa sig tiden innan henne.

Med ett djupt andetag lutade han huvudet tillbaka och lossade sina armar från hennes midja. Han drog bort håret på höger sida av hans nacke för att blotta fenomenet han talade om, en av hans tre braidor. Alla på höger sida. Sedan hade han några fler flätor emellanåt men endast tre braidor.
"Här," sade Erik och böjde nacken så de skulle synas tydligare, "jag har tre." Hans hand gled över de tre. Den ena med vitt snöre i ett korsat mönster, den andra med invävda pärlor av renaste silver och den tredje med snirklande stavar av järn med vackert ingraverade runmönster.

Arya - Skogen i Öst
Arya höjde på ögonbrynen åt det Erik sade. Inte en tova? Det kändes som en tova. Vad var en braida för något? Arya hade aldrig hört talas om det förut.
”En vadå för något?” frågade hon häpet samtidigt som Erik letade fram två likadana ”braidor” till. Arya satte sig på knä vid hans sida och rynkade pannan när hon såg närmare på de tovliknande sakerna nära Eriks nacke. För de såg verkligen ut som tovor för henne, alla tre. Långa tovor som någon medvetet gjort och pyntat med diverse silverpärlor och annat.

Arya lutade sig nära och granskade de tre braidorna Erik letat fram. Om man räknade bort vanliga tovor hade hon aldrig sett något liknande förut.
”Vad...? Varför har du dem?”

Erik - Skogen i Öst:
Erik log åt hennes förvirrade uttryck innan han släppte greppet om sitt hår och drog fram braidan med det vita snöret i korsade drag över.
"Denna är för Frigga, dagen hon accepterade och valde mig som ryttare." Han släppte braidan efter att ah dragit fingrarna över den och tog upp den andra med pärlorna av rent silver.
"Denna är för..." Han drog ett litet andetag, "denna är för Hildé. Min, min syster." Han släppte braidan som om den hade bränt honom, han ville inte utveckla mer kring den och drog fram den tredje braidan med smyckena av järn.
"Denna är för Freja. Från när vi var barn och lovade varandra att alltid finnas för varandra, genom vått och torrt. Hon har en likadan." Erik log vänligt vid tanken på dagen då de gjorde en braida var på varandra innan de lade varsin ed om evig vänskap oavsett vad.

Han hade bara varit 20, Freja 18 år. Det var dagen då Freja hade talat för första dagen på två år efter hennes familjs bortgång. Det var då Erik bestämde sig för att föreviga deras band med varsin Braida. Det var deras första, för dem båda. Därefter hade Hildés tillkommit och sedan Friggas. De alla tre var viktiga för honom.
"Den första var för Freja, hon hade inte pratat på två år och så plötsligt gjorde hon det bara. Och jag ville föreviga den dagen och, liksom, förtydliga vår vänskap. Därav min första Braida." Erik såg på Arya och gav henne ett mjukt leende, "den andra var för Hildé, även om jag vill klippa av den ibland så kan jag inte förmå mig att, att kapa det bandet, ta bort det minnet." Erik greppade efter Aryas hand medan han talade och omslöt den slutligen.

"Den tredje för Frigga. När vi valde varandra, eller, när hon valde mig." Erik skrockade åt minnet och Frigga puffade på hans axel, "jaja, jag vet jag vet, jag ska berätta för henne." Frigga frustade och puffade hans axel lite hårdare.
"Okej okej!" Erik vände tillbaka uppmärksamheten till Arya, "Frigga valde mig. Det är lite ovanligt. Man brukar få bryta in en hatari och jobba länge på att nå deras acceptans. Inte med Frigga. Hon såg mig gå in i hagen och blev alldeles tokig. Sparkade bakut och hade sig. Jag trodde hon skulle döda mig, men hon bara jagade bort alla andra i hennes flock från mig. Hon hade gjort anspråk på mig innan jag ens hade hunnit röra vid henne." Erik skrockade djupare och sneglade på Frigga som höjde huvudet och slängde med den tjocka svansen.
"Jaja, du är perfekt, vi vet." sade Erik och skakade på sitt huvud medan Frigga frustade ljudlig, "oavsett, jag skaffade braidan samma dag, efter vår första ridtur." Hans ögon sökte Aryas och hans tumme gled över hennes knogar.

Arya - Skogen i Öst
Arya såg inte mindre förvirrad ut av det som Erik berättade. Inte bara var det tovorna - braidorna - som fick det att snura för henne, Erik hade i en ända rush sagt en hel rad med saker som antingen var helt oförståeligt för henne eller så nytt och överraskande att hon inte riktigt kunde ta in det på en gång. Hon såg från Erik, till braidorna, till Frigga (med höjda ögonbryn) och tillbaka på Erik med ett vilset uttryck i ansikte.

”Va- vem- när- hon valde...- vem- varför- vad- syster!?” Arya gav upp ett lätt skratt då hon själv kunde höra hur osammanhängande och förvirrat hennes uttal var, ”Erikk? Va?”
Hon skrattade lätt åt sin egen förvirring samtidigt som hon skakade på huvudet.
”Vänta, vänta,” sade hon och började om, lite mer sammanhängande, ”jag trodde att din syster hette Breanna- breo- brie- något annat? Eller... har du en till...? När och varför talad inte Freja på 2 år? Och-” Arya höjde på ögonenbrynen väldigförvirrat igen, ”kommer du ifrån ett rike där era riddjur är som människor som ”väljer” vem som får rida på dem och där ni gör... tovor i era hår för speciella händelser?”
Ett lätt skratt kom från Arya igen.
”Erikk, jag förstår ingenting...”

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrockade medan Arya stammade ut massa ord.
"Förlåt hjärtat, lite mycket kanske." sade han ursäktande och log mot henne innan han gav hennes läppar en snabb kyss.
"Hataris är speciella varelser hjärtat." Erik började med det lättaste att tala om, "de har magi i sig precis som vi och de är väldigt vilda av sig. De tyr sig bara till en enda person. När de valt en person så är man parade för evigt så att säga. Oj, parade kanske var fel ord, men man delar ett band så att säga." Erik kliar sig i skägget lite medan han skrattar åt sitt egna ordval.
"Så det är rätt speciellt, när en Hatari gör så som Frigga gjorde. Vanligtvis fångar man in en och rider in den, bygger upp ett band långsamt. Men Frigga var flockledare, ingen hade kunnat bryta henne." fortsatte han stillsamt och kastade en blick mot Frigga som frustade och skakade på huvudet så att den vita manen flög hejvilt om hennes breda nacke.

Arya - Skogen i Öst
Arya tittade - fortfarande ganska så förvirrat - på Erik. Sedan upp på Frigga och sedan tillbaka till Erik. Flockledare...?
”Valde dig..?” Arya skakade på huvudet, ”så, ni har... relationer med era riddjur?”
Arya tittade upp på Frigga igen. Det hon själv sagt lät nästan absurt i hennes egna öron. Visst hade de djur med magi i Söder också, men de var trots allt djur och inte människor, som man hade något uppbyggt band med. Hon slog ner blicken från Frigga och vände sig mot Erik igen.
”Men...” började hon, ”hur... hur kontrollerar ni dem?”

Erik - Skogen i Öst:
Erik lade huvudet på sned, han förstod inte riktigt vad problemet var.
"De är djur, men de är lite mer, jag vet inte hur jag ska förklara..." Erik kliade sig i skägget igen och funderade någon sekund.
"Alltså, de är djur, vi kan inte prata med dem eller så. Mer än den kommunikation man lär sig och bygger upp. Vi är deras ryttare, vi bestämmer precis som med en vanlig häst till exempel. Men, vi har ett djupare band, emotionellt och själsligt. Jag kan känna henne - fysiskt." Han visste inte riktigt hur mer han skulle förklara det hela. Han hade aldrig funderat på det. Frigga hade ju funnits där sedan han var 19 år. Det påminde honom om att Frigga inte var någon unghatari längre.
"Men innan en hatari har ett band till en ryttare har den ett band till det vilda. Det är lite som att man kapar ett band för att knyta ett annat. Det är därför de är så svåra att bryta in. Med vissa undantag, som Frigga här. Eller min fars hatari Hyg, hon valde också min far precis som Frigga. Båda flockledare och otroligt starka varelser. Frigga är född av Hyg faktiskt. Precis som vi människor har en tronföljd efter blodsband har också hataris det. Så, Frigga har kungligt blod om man ser det ur det perspektivet." avslutade Erik med medan han hoppades att han inte förvirrade Arya mer.

Arya - Skogen i Öst
En häst- hatari med kungligt blod...? Arya stirrade på Erik. Det han berättade om hatarisarna i Norr var något helt annat än vad hon någonsin hört om. Daya brukade anses som en speciell häst. Hennes ras var antagligen den finaste hästrasen som fanns på Bayrios. Hon var lättlärd, vacker, foglig och efter att hon dött skulle hennes skinn, hovar, man, svans, blod och inre organer vara dyrbara komponenter till diverse saker inom flera olika områden. Dessutom kom rasen i olika stolekar, stora som små, (dock främst små) så de passade perfekt för vem som helst. Men Daya var fortfarande bara en häst. Hon var inte magisk på något vis och visst, på sätt och vis hade väl Arya ett band till henne, men det var inte fysiskt på något sätt. Det var bara ett häst-och-ryttare band, utan något djupare med det. Men med Frigga verkade det vara något helt annat, vilket tedde sig lite märkligt för Arya.

Hon såg mellan Erik ochh hans hatari för ett ögonblick igen. Öppnade munnen för att fråga något mer, men stängde den för att sedan öppna den och stänga den igen. Efter lite betänke tid valde hon att inte fortsätta uttrycka sin frvirring utan bara acceptera att hon helt enkelt inte förstod.
”Ja... något sådant har vi inte i Söder.”
Hon gav upp ett lätt skratt igen. Hennes reaktion måste vaa ganska komisk för Erik som vuxit upp med... vad det än var han vuxit upp med.

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrattade åt Arya, hon såg tämligen förvirrad ut.
"Här, låt mig visa." sade han och gav hennes läppar en snabb kyss innan han reste sig upp och vände sig mot Frigga. Han höll ut sin hand och hon kom fram till honom. Han strök hennes nacke och hon frustade. Han log mot henne och lät handen vila mot hennes hals.
"Kom igen Frigga," viskade han stillsamt och hon frustade. Han backade och hon följde efter. Han stod stilla, bara tittade på henne. Frigga började gå runt honom, först lugnt och stilla, sen hastigare. Erik kände i sin egna kropp vad han ville att hon skulle göra och hon gjorde det. Galopperade, gick sidled, travade, kantade och bytte håll när han önskade. Hela tiden strök hon precis förbi honom, bara någon centimeter från hans kropp.

Hon galopperade iväg och Erik log. Hon tvärvände vid trädens kant. De stirrade på varandra och Frigga frustade medan hon stampade med hovarna i marken.
"Du vill leka, huh?" Han skrattade och böjde sina ben. Hon galopperade mot honom och han hoppade runt med henne. Frigga stegrade och visade sin vackra form för Arya. Erik skrattade och hoppade runt med henne. Frigga frustade och Erik slöt sina ögon.
"Arya," sade han stillsamt trots att han inte tittade på henne, han var inte ens riktad mot henne, "det här är vad jag menade med att fysiskt känna varandra." Erik drog ett djupt andetag och kände Frigga med hela sin kropp. Ryckningarna i hennes mule, styrkan i hennes ben, svajandet av hennes svans.

Han fyllde sig själv med henne och sedan med Arya, med bilden av Arya sittande i gräset och hur han ville beröra henne. Friggas hovar hördes mot den mjuka marken. Erik kände Aryas hud mot sina läppar, Frigga strök sin mule mot Aryas kind. Erik kände sin näsa i Aryas nacke och Frigga borrade ner sig i Aryas nacke lugnt och försiktigt. Han föreställde sig hur han fysiskt lade sig vid Aryas sida med sitt huvud i hennes knä. En duns hördes och Frigga lade sitt huvud i Aryas knä. Erik vände sig mot de båda, fortfarande med ögonen slutna, och kände hur han ville borra in sitt ansikte i Aryas mage precis som förut och Frigga tryckte sin mule mot Aryas mage.

Erik öppnade sina ögon och i släppte den starka kontakten mellan honom och Frigga. Hon hoppade genast upp och gick bort till Erik. Han strök hennes nacke och lutade sin panna mot hennes panna då hon böjde sig ner.
"Vackra Frigga." viskade han och hon frustade mjukt medan hon stampade med sin ena hov. Eriks tatueringar lös svagt tillsammans med Friggas. De gav inte och de tog inte, de delade sin energi - sin magiska kraft. Erik andades ut och släppte sitt grepp om Frigga.
"Hon kan känna vad jag känner, jag kan känna vad hon känner." Erik riktade sin blick rakt mot Arya och log.
"Hon strök sin mule mot din kind, borrade ner sin mule i din nacke, hon lade sig vid din sida och lade sitt huvud i ditt knä. Hon tryckte sin mule mot din mage." sade han lugnt och stilla, fullt medveten om att Arya sett honom stå med slutna ögon och snett vriden bort från henne. Han gick bort och satte sig vid henne medan han talade.

Arya - Skogen i Öst
Arya tittade på Erik då han reste sig upp och följde honom med blicken då han började trixa med Frigga. Hon log när ekipaget hoppade runt som i en dans i det höga gräset och såg ut att ha ganska roligt. Frigga var ett vackert djur, det kunde hon inte förneka.

”Arya, det här är vad jag menade med att fysiskt känna varandra.”
Erik stod vänd bort från henne och hans ord gjorde henne genast nervös. När Frigga kom emot henne ryggade Arya först tillbaka, men djuret var lugnt. Hon strök sin mule mot Aryas kind och borrade ner den i hennes nacke. Sedan sjönk det vita stoet med en duns ner i marken vid Aryas sida - vilket fick Arya att lätt hoppa till (det var trots allt en väldigt stor varelse och Arya var en mycket liten kvinna) - hon lade sitt huvud i Aryas knä och tryckte sedan sin mule mot hennes bara mage vilket fick den Söderländska kvinnan att flämta lätt.

Så snart Erik vänt sig om och öppnat sina ögon igen så reste sig stoet och gick bort till honom. Arya stirrade på de två och sedan på Erik då han talade. Hennes mun var lite halvöppen av häpenhet samtidigt som hennes hand liksom i trans kände i sin nacke där djuret haft sin mule.
”Kya tumane use aisa karane ke lie kaha tha?” Arya var så häpen att hon inte tänkte på att hon slagit om till sitt modersmål förens efter att hon sagt sin mening.
Hon skakade hasitigt på huvudet och sade sedan meningen på Bayriska istället så att Erik förstod.
”Sa du åt henne att göra så?”