The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Jag! Även fast det är en dag försent. xD

En sammanfattning ligger nu i en spoiler i första inlägget! JossiMarauder

Kapitel 59
Två försvinnanden
Maj 1977

’’Black!’’
’’Hm?’’
Sirius vände sig om och såg Mary närma sig. Hon hade uppsatt hår och gick fortfarande i mjukisbyxor, och ett oroat uttryck satt klistrat över de mjuka ansiktsdragen.
’’Lily är borta.’’
’’Hm?’’
’’Hon är borta. Hon var försvunnen när vi vaknade.’’
’’Hm?’’
’’Jävlar, vad du är trög idag.’’
’’Klockan är halv åtta’’, försvarade Sirius sig, ’’och jag har inte ätit frukost än.’’
Mary suckade och höll fram ett kuvert. ’REMUS’ stod skrivet med stora bokstäver.
’’Hon lämnade ett brev till oss’’, sa hon. ’’Det var jätteluddigt hela grejen, vi förstod inte riktigt. Och så lämnade hon detta. Kan du ge det till honom? Jag vet inte var han är någonstans.’’
’’Var är Lily?’’ sa Sirius.
’’Ge honom kuvertet bara’’, sa Mary. ’’Snälla?’’
Sirius stirrade missnöjt på henne.
’’All right’’, sa han. ’’Visst.’’
Mary log och försvann. Sirius började hasa sig ned mot frukosten och försökte att inte spekulera något angående Lily förrän han visste vad det var som hade hänt.
Remus satt böjd över The Daily Prophet, tuggandes på en brödbit, och James och Peter satt mitt i vanligt kallprat. Sirius stannade upp och lyssnade för några sekunder och insåg plötsligt hur främmande det kändes. Nu för tiden pratade de aldrig bara vanligt. Det var alltid skrik eller gråt och ’’hur mår du’’ och ’’är du säker’’. Han saknade att vara en vanlig tonåring med ett liv som var så vanligt som det nu kunde bli.
’’Tänker du sätta dig ner eller sover du numera ståendes?’’ sa James plötsligt och Sirius vaknade upp ur sina tankar.
’’Gör inte hundar det?’’ sa Peter.
’’Det är hästar som sover ståendes’’, sa Remus frånvarande utan att titta upp från sin tidning.
Sirius slog sig ned utan att svara och räckte över brevet till Remus. Han ville inte säga att Lily var borta innan han visste varför, när James satt precis där.
Remus tittade till slut upp.
’’Vad är det här?’’ sa han och vek ihop sin tidning.
’’Jag vet inte’’, mumlade Sirius. ’’Jag är bara brevbärare. Fick det av Mary.’’
Remus rynkade pannan och sprättade upp kuvertet. Han läste långsamt.

Käre Remus,

Jag kommer att åka hem ett tag. McGonagall pratade med mig och allt är ordnat med skolarbetet. Behöver bara tid. Låt höra av dig.

Tack för allt

Lily

’’Vad står det?’’ frågade Sirius och försökte låta diskret nog att inte dra till sig James uppmärksamhet. Remus tittade från honom till brevet till James och tillbaka igen, och beslöt sig sedan för att det var lika bra att dra av plåstret. Han vecklade ihop det och lade tillbaka det i kuvertet.
’’Lily har åkt hem’’, sa han och James tittade upp lika förskräckt som Remus hade förväntat sig.
’’Varför?’’ frågade han direkt. ’’Är hon sjuk?’’
Sirius sa ingenting, men hans blick var lika undrande som James.
’’Lyssna’’, sa Remus och undrade vad han skulle säga för att de andra skulle förstå. ’’Jag vet att Lily inte mått så bra på sistone… Hon är frisk, oroa er inte. Det är bara…’’
’’Hon äter inte’’, sa James, ’’jag har märkt det. Är det vad det handlar om?’’
’’Det är inte så enkelt’’, Sa Remus och började bli desperat. ’’Hon bara…’’
Tystnad. Han behövde lite betänktetid. Hans vänner lät honom få det. Sen öppnade Peter munnen.
’’Har hon fått dina monster?’’
Tre huvuden riktades mot honom. De mindes plötsligt den där gången i andra årskursen, när Sirius satt i sovsalen med en skakande Remus och James fick dra ut en oförstående Peter och förklara att Remus var inte sjuk, men han hade monster som bodde i hans tankar och förstörde allting. Det hade varit ett barnsligt och förenklat sätt att förklara, men Peter hade förstått, och sen dess hade begreppet inte använts.
’’Ja, Peter’’, sa Remus. ’’Hon har fått mina monster.’’
James tittade ner. Sirius tittade på James. Peter höll blicken fäst på Remus. Remus betraktade dem alla tre, och det gjorde ont i honom att allting omkring honom gick i bitar och att det inte fanns någonting han kunde göra. Han hade inte varit där för dem när Dorea dog, han hade inte varit där för James när Lily gjort slut. Och han hade inte kunnat rädda Lily.
Nu satt de där och visste inte vem de skulle trösta, för allt tycktes vara miserabelt.
Mitt i allt slog sig en av Gryffindorlagets slagmän, McLaggen, ner bredvid James, och han tycktes inte lägga märke till den tryckta stämningen.
’’Ey, Potter’’, sa han. ’’Ledsen om din mamma.’’
James log sorgset.
’’Tack.’’
’’Är du fortfarande med på söndag?’’
’’Absolut.’’
’’Vet du vem de ska ha som sökare?’’
’’Slytherin?’’ sa James. ’’Är det inte Black, som vanligt?’’
McLaggen rynkade pannan.
’’Kristie sa att han inte spelade för dem längre.’’
James, Remus och Peter tittade mot Sirius, som höll blicken fäst på sin frukost.
’’Varför?’’ sa James. McLaggen ryckte på axlarna.
’’Vet inte. Frågade inte.’’ Han kastade en blick på James tallrik som var fylld med frallor och vindruvor. ’’Ladda med protein nu, Potter, för helvete.’’
James ignorerade hans kommentar. McLaggen försvann.
’’Tramptass’’, sa James. ’’Vad har hänt med Regulus?’’
’’Jag vet inte’’, sa Sirius ärligt och känslokallt. ’’Jag har inte sett honom på flera veckor.’’
Remus och James tittade på varandra. Sirius sträckte sig efter vindruvorna på James tallrik och såg inte ut att ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt samtalsämnet.
’’Sirius’’, sa Remus allvarligt. ’’När var senaste gången du såg honom?’’
’’Samma dag som Dorea dog’’, sa Sirius, fortfarande utan att titta upp.
’’Varför har du inte sagt något?’’ sa Peter. Sirius ryckte på axlarna.
’’Vad ska jag säga? ’Hej, jag såg inte min bror idag heller.’ Det fanns inte så mycket att berätta.’’
Det var tyst runt bordet i nästan en minut.
’’Du’’, sa James sedan, mer aggressivt den här gången. ’’Vi vet att du gör den där grejen du alltid gör när du spelar totalt obrydd för att du bryr dig så mycket att du inte vet hur du ska bete dig. Kan du sluta med det och prata med oss som en vettig människa?’’
Sirius tittade motvilligt upp.
’’Jag dör av oro’’, sa han, uppriktigt men med samma känslokalla ton. ’’För jag vet inte var han är. Och ni vet att jag alltid har blandade känslor när det kommer till Regulus.’’
’’Vi vet’’, sa Peter.
’’Kan vi göra något?’’ sa James.
Sirius skakade på huvudet.
’’Du’’, sa Remus, ’’får jag ta reda på var han är? Jag kan fråga en annan Slytherinprefekt. Jag kan prata med Snigelhorn. Eller så kanske McGonagall vet, till och med.’’
Sirius såg osäker ut.
’’Låt honom göra det’’, sa James, ’’ingen av oss andra skulle hålla det smidigt och det är lika bra att du får veta. Det kanske inte är något att oroa sig över.’’
Peter nickade instämmande. Sirius tvekade i ytterligare några sekunder, innan han också nickade. Remus log.
’’Jag löser det.’’

Förmiddagen gick snabbt. Remus hade håltimme på eftermiddagen och höll sig i sovsalen, och styrt stegen mot dörren med planer om att gå till biblioteket öppnades den från andra hållet.
Sirius kysste honom medan han lät sina händer löpa genom hans hår. Han kysste honom igen, igen, igen, och Remus kysste tillbaka, trots att det plötsligt kändes så främmande att det var på gränsen till underligt. Till sist släppte Sirius taget.
’’Vad händer, Måntand?’’
’’Ska till biblioteket. Ska du med?''
''Menade inte det.''
''Vad menar du, då?''
’’Det känns som att du… glider iväg.’’
Remus visste inte vad han skulle säga. Han var medveten om att det låg något i det som Sirius sa, men han hade ingen aning om vad det berodde på. Till sist bestämde han sig för att le försiktigt, stryka håret ur Sirius ansikte och kyssa hans panna.
’’Kommer det att bli som förut?’’ fortsatte Sirius. Remus nickade.
’’Ja. Det kommer att bli som förut.’’
’’Hur kan du vara så säker?’’
Det är jag inte, tänkte Remus, men det sa han inte.
’’Jag är bara det’’, sa han istället, tittade på Sirius, och kände för att börja gråta. Sirius såg inte heller så lycklig ut, så Remus gjorde ett försök att muntra upp honom genom att le och kyssa honom igen. ’’Jag har saknat dig.’’
Han fattade Sirius händer utan att ta sina läppar ifrån honom, och ledde honom milt mot sin säng. Han lade sig ner och drog ned Sirius bredvid sig. De fortsatte att kyssas, men något var fel, han kunde inte slappna av som förut.
’’Måntand’’, sa Sirius till sist. ’’Vi… öh…’’
’’Jag vet’’, sa Remus, som om han kunde läsa hans tankar. ’’Det var ett tag sen.’’
Sirius kysste honom på halsen.
’’Jag har saknat dig också’’, sa han och började knäppa upp Remus skjorta. ’’Varför är du så spänd? Slappna av. Låt mig ta hand om dig.’’

***

Remus var sist tillbaka till sovsalen innan middagen. Peter satt böjd över en bok, James lekte med kvicken, och Sirius var mitt i en tupplur.
’’James…’’ sa Remus lågt. ’’Kan du komma ett ögonblick?’’
James tittade upp och rynkade pannan.
’’Hm?’’
’’Jag måste prata med dig.’’ Han lade ner sina grejer på sitt sängbord och vinkade åt James att följa med honom ut. James reste på sig och skyndade efter.
’’Vad är det som pågår?’’ sa han innan Remus ens hunnit stänga dörren bakom dem.
’’Han är borta.’’
’’Vem?’’
’’Regulus’’, sa Remus stressat. ’’En Ravenclawtjej sa till mig att hon sett honom lämna skolan för flera veckor sedan men att hon inte visste varför. Jag gick till Snigelhorn. Han ville inte säga något först, men jag lirkade lite, och han erkände att Regulus fått ledigt två dagar för att åka hem och hälsa på Mrs Black som tydligen är sjuk.’’
’’Men det har ju gått veckor?’’
’’Det är det som är grejen. Han kom aldrig tillbaka.’’
James bet sig i läppen och tittade mot dörren som om han ville försäkra sig om att Sirius inte hörde igenom den.
’’Kan inte skolan ta reda på var han är?’’ viskade han.
’’De hade tydligen försökt’’, sa Remus, ’’men inte lyckats.’’
’’Något kanske har hänt med den gamla haggan?’’
’’Jag tänkte samma sak, men tror du inte att någon hade pratat med Sirius då? Skolan, alltså?’’
’’Jag vet inte’’, sa James och kollade mot dörren igen. ’’De kanske inte ville ge honom mer att tänka på. Han har ju redan förlorat en mamma.’’
De två pojkarna stod tysta ett tag och försökte komma på vad de skulle göra åt situationen.
’’Du tänker på samma sak som jag, va?’’ sa James till slut. Sirius' fruktan när det kom till Regulus dödsätarplaner låg över de alla som ett tjockt moln så fort den yngre Blackbrodern kom på tal.
’’Mm. Och antagligen kommer han - ’’ Remus nickade in mot sovsalen ’’ - också att göra det.’’
’’Ska vi bara undvika att säga något?’’
’’Han undrar ju redan. Jag lovade att ta reda på det.’’
’’Du har rätt, du har rätt. Det är bara att berätta. Vi får se vad som händer.’’
Dörren flög upp och James skrek till.
’’Herregud’’, sa Sirius och himlade med ögonen. ’’Måntand, där är du ju! Bra. Jag är utsvulten. Kom, så går vi och äter. Vänta, varför stod ni här utanför? … James? Vad händer? Varför ser ni så förskräckta ut?’’
Remus och James utbytte en blick.
’’Remus pratade med Snigelhorn’’, sa James till slut. All färg försvann ifrån Sirius ansikte.
’’Jaha?’’ sa han med gäll röst. När det förblev tyst tillade han irriterat: ’’Och vad sa han då?’’
’’Att er mamma är sjuk.’’
’’Hans mamma’’, tillade Sirius oberört. ’’Jaha, vad är det för fel på kärringen då?’’
’’Jag vet inte’’, sa Remus, ’’det sa han inte. Allt Snigelhorn vet är att han fick ledigt två dagar. Han åkte på onsdag kväll och skulle vara tillbaka till lektionerna på måndag morgon.’’
’’Det är ju bara fredag’’, sa Sirius. ’’Då är han väl tillbaka på måndag.’’
Det blev tyst igen. Ingen ville säga någonting. Ingen behövde säga någonting.
’’Ahaa’’, sa Sirius till sist. ’’Det var inte nu på måndag, eller hur?’’
’’Det var några måndagar sedan’’, sa James nervöst. Sirius nickade.
’’Kanon, då vet jag. Vad blir det till middag?’’

Så länge Lily inte dör...

AMAZING LIKE ALWAYS!

Du är så fantastisk så att jag döör!!!! Gud vad bra, alltså, jag bryr mig inte om Regulus, men Lily! Vad har hänt?!!!!♥

TACK FÖR SAMMANFATTNINGEN ♥

Jättebra!! Det känns som om Remus och Sirius håller på att glida ifrån varandra lite. Det tycker jag är lite synd, men samtidigt bra, för jag tycker inte att det vuxna Wolfstar är så gulligt som det unga.

Så bäst!

Nu har jag läst ikapp, och oh my rowling. Du är så fantastisk på att skriva och den här fanficen är fantastik och så verklig och aaaghgh.

AAAAAH SÅ BRAAAA

Väldigt spännande fanfic!!! Älskar den!