19 år senare (Privat Roll)

Roxanne vaknade till liv. Hon var bakbunden i både händer och fötter. Rummet hon befann sig i var både mörkt och kallt.
Nu var hon rädd, hon ryckte till vid vart enda ljud och kände paniken stiga då hon inte visste var hon var någonstans.
Diskterande röster hörs och en dörr öppnas snabbt och slår hårt mot väggen. Roxanne ryggar tillbaka för både ljuset och mannen i dörröppningen.
"Hej, sötnos, tänkte vi kunde ha lite kul." säger Fenrir mjukt och drar upp henne på fötter.
Snabbt biter Roxanne till och hon får en hård smäll som svar och käner blodsmak i munnen.
"Gör aldrig om det där, bara tig och lyd." fräser han hotfullt och all såkallad mjukhet var som bortblåst.
Hårt drar han upp henne i håret, Roxanne skriker till av smärtan och drar in henne i ett rum med en stor säng.
Hon kastas på sängen och vet genast vad, Vi kan ha lite kul innebär. Fenrir böjer sig över henne, för läpparna och tänderna längst hennes hals. Precis som han funderar på vart det är bäst att bita henne.
Men först vill han något annat och han stoppar händerna innanför hennes tröja.

"Nå Malfoy vet du vart dem är?" morrade Ron argt
"Jag tänker" sa Scorpius panikartat, han ville inte ens veta vad hans farfar hade för planer för dem än mindre vilka som var med honom. Scorpius försökte fundera på vart de kunde vara "Enda stället jag kan komma på är herrgården i Frankrike" sa han lågt och skakade sedan på huvudet "problemet är att det är en fästning vi kan inte rusa in där" sa han
"Det här är ditt fel Malfoy" sa Ron argt och tänkte skälla på honom när Hermione stoppade honom
"Ta det lugnt. vi tar oss in" sa hon och Scorpius misstänkte vad som behövdes för att de skulle komma in och han suckade "jag vet vad jag behöver göra" sa han och de andra såg på honom
"Vi följer med dig" sa Harry och George och Bill nickade och de transfererade sig till herrgården och gick fram till porten. Scorpius öppnade dörren och Lucius log mot honom
"Nej men jag misstänkte att du skulle komma" sa han och såg på Scorpius "du vill byta dem mot dig själv eller hur?" sa han och Scorpius nickade bara och de andra tänkte protestera men han tystade dem, det var hans val och han skulle rädda sina vänner vad som än krävdes

En husalf knackade på och berättade att han skulle komma till porten med "Flickan" som de sa.
"Hon är min jag tänker inte ge henne ifrån mig." vrålar han och kastar en vas i väggen mot alfen.
"Du är ändå min." väser han hotfullt och drar sina klor/naglar längst hennes mage och bröst. Tröjan är sönder och brösten blottade, Roxann gör inte längre motstånd det känns som ingen ide längre.
Snabbt drar han klo liknande naglar längst hennes kind och blödande sår uppstår. "En Weasley, två Weasley." flinar han fram och hon vet att han syftar på Bill.
Alfen kommer åter och med ett vrål drar han upp henne på fötter och släpar ut henne till hallen, dit även Al släpas ut, han ser hemsk ut.

Scorpius såg oroat på sina vänner, han ville inte ens veta vad de gått igenom. Deras föräldrar gick fram till sina barn och Lucius tog tag i Scorpius som hade en tom blick.
"Scorpius" sa Harry och försökte ta honom tillbaka
"Gör det inte värre" sa Scorpius och Lucius log och la en arm runt Scorpius axlar
"Han är min nu" sa Lucius och Fenri log och såg på Roxanne
"Vi tar väl hand om honom" skrattade Fenri och Scorpius såg på sina vänner när de försvann och han andades ut när de försvann och var i säkerhet men han hann knappt andas ut innan han fick ett slag i ryggen och sjunk ner på knä

Roxanne fann sig i sin fars armar hon var rädd, eller snarare så paralyserad att hon inte kunde göra något.
Hon mötte Fenrirs blick och insåg att hon inte mött det sista av honom, innan de försvann. De kom tryggt hem till Kråkboet dit alla nu flytt. Och möttes av en hel styrka ministerieanställda och aurorer.
Journalisterna var där, och hennes far drog upp henne i famnen och gömde henne för alla blickar.
Hon och Al lades på en varsin soffa och hon hörde farmor skrika. "Nej, inte Roxann också, det var bara Bill." sen hörde hon inget mer allt blir som ett surr och hon känner hur någon läser upp repen och rengör hennes sår.
Harry går ut, chef för arour kontoret som han är. Alla Aurorer, minnesterieanställda och övriga frivilliga försvinner för att hjälpa Scorp.

Scorpius kröp ihop i hörnet i fängelsehålan, han visste inte ens om han skulle överleva. han var mer rädd än någonsin innan men inte enbart för sig själv utan mer för de andras. han var oroad att de skulle komma efter hans vänner igen.
"Så Scorpius hur trivs du?" hans farfar kom in genom dörren och skrattade åt honom "Jag kom bara för att säga god jul" skrattade han och stängde dörren igen. Scorpius hatade verkligen julafton! han begravde huvudet i händerna och började skaka, han mindes inte när han hade så här ont senaste

Natten kom och de lämnades i rummet. Roxanne visste inte vad som skedde om henne, inte ens som ett livstecken hade hon gett ifrån sig. Hon var inne i sig själv, livrädd för Fenrir och hans händer. Hon hade inte tillåtit farmor ta av den söndertrasade tröjan då hon bara ryckt sig undan.
Slutligen hade de lämnats ensama hon och Al. Hon visste inte hur det var med Al men han levde, hon hoppades det.

Folk hade kommit och gått, Harry hade kommit tillbaka. De kunde inte återfinna herrgården, allt verkade hopplöst.

Plötsligt kommer det in några i det mörka rummet. "Hej, sötnos, vi måste ju avsluta det vi påbörjat." väste Fenrir tyst fram i hennes öra och log stort åt de stora vanställande ärren på hennes kind som inte gick att få bort.
"Jag har märkt dig min älskling, du är min för alltid." han trycker handen mot hennes mun och ser på Lucius som håller i den avsvimmade Al likadant. "Vi kan ju inte låta mitt barnbarn vara ensam över julen." ler han hemskt och lika tyst som de kommit försvinner de åter.

De kommer till herrgården och förd ner i fängelsehålan. "God Jul sonson." skrattar Lucius, slänger in dem och stänger dörren åter.

Scorpius slöt ögonen när ljuset träffade honom och när han såg Albus och Roxanne framför sig visste han inte vad han skulle göra. Han såg upp på Lucius
"Jag skall döda dig för det här!" sa han kallt men Lucius skrattade bara och stängde dörren. Scorpius kände tårarna börja rinna han kunde inte stoppa dem
"Jag är så ledsen! jag menade inte att dra in er i det här" sa han och såg på dem Roxanne som han inte ens ville veta vad hon varit med om och Albus som låg avsvimmad framför honom. Han strök Albus över kinden och la hans huvud i knät och såg sedan på Roxanne
"Är det okej om jag kramar dig?" frågade han osäker på om hon hade ont eller om det var något annat som gav henne den skrämda blicken

Roxanne såg skrämt på Scorp och ryggade först tillbaka då han tilltalade henne. Det tog ett tag tills hon insåg att det var Scorp att han möjligtvis inte skulle skada henne, hon visste inte.
Men hon nickade stumt till honom, men rörde sig inte ur fläcken.

Scorpius såg oroligt på Roxanne, han hatade dem för att dem brutit ner henne och han hatade sig sjävl för att han dragit in henne i det här. han la en arm runt henne och omfamnade henne
"Jag lovar att de inte skall få skada dig" sa han och försökte trösta henne. Det var så annorlunda för honom, han hade varit med om det i så många år att han knappt reagerade på något längre men att se sina vänner brytas ner så gjorde ont.
"Vart är jag?" frågade en svag röst och Scorpius såg ner på Albus
"På en plats som du önskade du aldrig fått se" sa han lågt och Albus slöt ögonen
"Jag är ledsen att jag inte stoppade honom Scorpius" sa Albus lågt
"Va inte det, jag är ledsen att jag inte kunde hindra dem. jag skulle skydda er inte dra in er i det här. jag är så ledsen för allt" sa han