PRS Medi & Vidomina

Hon kved.
"Aj." Hon skrattade svagt till men nickade.
"Det känns riktigt bra. Det gör ont men det går bra." Hon såg på Alice och lade huvudet på sned.
"Hon fick aldrig vara barn på riktigt. Hon växte upp artificiellt." Ruby såg sorgsen ut.
"Sherman ville inte ha sin dotter tillbaka utan han ville ha en labbråtta."

"En vet inte hur Sherman tänker.", sa Jules som svar till Ruby och slutade massera hennes nacke. Han sänkte händerna och lät de falla till vardera sida om honom. "Alice kommer att gå långt, det är jag säker på. Det är många som bryr sig om henne.", sa Jules, nästan viskade i ett andetag och gick fram till Alice för att betrakta henne på nära håll. "Jag behöver hem, men kanske Mary kan komma att stanna över natten med dig?"

Hon såg på Alice och slöt sedan ögonen.
"Tack Jules det blev bättre." Hon reste sig och fick av Alexander rocken och hängde den på stolen.
"Jag får inte vara kvar. Jag fick bara komma in och säga hej." Hon log urskuldande.
"Jag är gift med en forskare men jag är ingen."

"Jag ringer Mary.", sa Jules. Han höll på att somna stående, kände han. Så många timmar han varit på jobbet nu. "Det är min tur att se efter Lisa hur som.", sa han till Ruby medan han höll telefonen tryckt mot örat, men efter en signal öppnades dörren och Mary visade sig med Lisa i sin famn. "Hej Jules. Ruby!". Hon kramade omJules och smekte hans kind. "Älskling, du ser trött ut. Gå hem, här, ta Lisa, så väntar jag här.". Jules log utmattat och nickade. "Jag tänkte precis ringa dig.". Mary skrattade och kramade om Ruby. "Så kul att se dig.", sa hon och slängde en öga på Jules. "Jag går nu, tar med mig Lisa.". Jules höll Lisa nära och tackade Ruby för sällskapet och lämnade rummet.

Ruby såg efter Jules och log.
"Godnatt Mary." Hon smekte hennes hand.
"Jag kommer förbi imorgon." Hon lämnade rummet och så blev rummet i tysthet.
"Är de borta?" Alice vände sig om och såg på Mary.

"Jules och Ruby var tvungen att gå. Jules har inte sovit på väldigt länge. Så skönt att se att du är vaken, hur mår du?". Mary satt sig ner på stolen Ruby nyss suttit på och sträckte sig efter Alices hand och tog den i sin. Hon strök hennes hand med sin tumme. "Jag hörde att de gjorde ett stort ingrepp på dig. Har du ont?". Marys ansikte förvreds till ett oroligt uttryck och hon tippade lite huvudet på sned samtidigt som hon såg åt Alices håll.

"Ja jag har otroligt ont." hon såg på henne och såg sorgset på henne.
"Ingreppet var inte för att rädda mitt liv." Hon drog bort täcket och visade såret.
"Jag ser hemsk ut!"

Mary såg sorgsen ut hon också och kände sig ledsen för Alice. "Det kanske känns bättre efter att du fått prata med Sherman?". Hon tippade huvudet på sned för att se mot henne. Hon betraktade såret som Alice visade. "Det går säkert att fixa till, så att det blir snyggare, Jules eller Caspian kanske kan hjälpa?", försökte Mary och ställde sig upp för att försiktigt röra på såret med sina fingrar. "Sov nu, Alice, det är snart morgon ändå, då kommer säkert Sherman.", sa hon lugnande och satte sig ner på stolen igen.

"Jag vill inte prata med SHerman. Det var han som gjorde mig såhär!" Hon slog till såret och hon sjönk ner och hon torkade bort tårarna.
"Jag ville inte ha det men han gjorde det ändå.."

"Testa slappna av, Alice.", sa Mary lugnande och strök med handen över hennes kind. "Snart är det morgon ändå. Är du inte trött?". Mary kände själv att hon var trött efter att jobbat och sett efter Lisa sedan. "Det känns säkert bättre efter du har fått sova lite.", försökte hon och satte sig tillrätta på sin stol. "Jag stannar här, sov du, det är snart morgon."