[PRS] LadyGhoost & yehet

Är du okej? Det finns mycket att svara på den frågan, lögn eller sanning, lögn eller sanning? Jae överväger en kort stund att berätta sanningen, men det skulle bara oroa Uta i onödan.. han får ju hjälp, han kommer förhoppningsvis bli frisk så snart som möjligt. Varför berätta om det kanske försvinner ur hans liv helt och hållet? Plus vill Jae att den här första perioden ska vara fin, han vill inte att de ska bråka. Eller att Uta ska oroa sig.
"Jadå, bara en förkylning eller något." mumlar han som svar och lutar sitt huvud mot den andres axel, sluter ögonlocken en kort stund medan han anstränger sig för att ignorera den dundrande migränen. "Jag är glad att du är här," med en klunk av sitt te ser han på Jax som leker runt med den lilla lila tygbollen, som en liten vovve. Blicken glider till Uta igen istället och lämnar en puss på en av kinderna. "Klart jag inte övergett dig."

Uta såg en sekund på den andre, Jae såg så tyngd ut, men han litade på att han skulle berätta ifall något var fel och han nickade.
"Då bör du kanske inte springa runt" skrattade Uta och la sitt huvud ovan på den andre, ger honom närhet. Uta såg på Jae när han åter tog till orda, och rodnade en aning. Så underligt, över hur man kunde bli glad över att någon var glad att se en. Uta kände de mjuka läpparna emot sin hud och han vände sig emot Jae med ett svagt leende.
"Jag är glad över att vara här" viskade han lågt till den andre mannen. "Och det kanske är lika bra, om du hade försökt ta dig till mig hade du säkert ramlat ihop i snön eller något"
Uta såg skämtsamt på den andra och la en arm runt honom, drog honom till sig.
"Man vet aldrig, du kanske hittade något spännande i köket"

Nej, Jae bör definitivt inte springa runt som han nu gjort. Eller sprungit och sprungit, han hade faktiskt gått rätt långsamt i ärlighetens namn.
"Jo," påbörjar han med ett lätt litet skratt. Det verkar faktiskt inte helt omöjligt att han skulle ha gjort det. Fallit i snön så fort han stigit ur bilen, låtit Utas män hitta honom. Eller kanske krockat med bilen pågrund av svimmande. Allt det lät sannolikt, så han är väldigt tacksam över att den äldre tagit sig tiden att komma till honom. Han hade inte varit lika fridfull då. "Det hade inte förvånat mig faktiskt, och då hade den här förbaskade förkylningen bara blivit värre." Jae ser in i de tilltalande ögonen innan han lämnar en lätt kyss på Utas läppar. "Absolut, vi har väldigt spännande saker i köket."

"Ja jag är ingen läkare, men jag är mer än lovligt säker på att man skall undvika att bli nerkyld ifall man är förkyld" Uta ler emot honom "Så kanske är bäst ifall jag håller dig varm"
Uta kramar om den andre igen, leendes. Han hade kunnat sitta där i timmer, eller ja det kanske är en överdrift, men en bra stund med Jae vid sin sida, granskande katten. Att bara ha Jae vid sin sida, höra hans andetag, känna hans puls och värme, var både mysigt och lugnande. Fick honom att slappna av. Inte för att det hade varit en dramatisk dag, men det var ändå skillnad. De tankarna fick honom att tänka på mötet med Aloy, och han suckade lite.

"Jae jag behöver prata med dig" det här var verkligen normalt inget han brukade göra, och han ville inte förstöra deras trevliga stund, men han ville få det överstökat.
"Jag fick besök av familjen Aloy's överhuvud, miss Aloy" Uta kunde fortfarande inte tro att hennes föräldrar varit taskiga nog att döpa henne till Aloy Aloy, men han sköt tankarna åt sidan. "Hon ville ingå en allians, dela upp ditt område. Och jag tror de flesta förväntar sig att jag skall göra något med ditt område, men jag vet i ärlighetens namn inte vad jag skall göra. Jag till skillnad ifrån alla andra vet att du lever, och att ta över ditt område känns fel, men att inte agera skulle väcka misstankar. Så jag behöver din hjälp här"
Uta såg på den andre mannen och hoppades att han inte skulle misstycka.

Jae tystnar tvärt, och lyfter huvudet upp från den äldres axel innan han drar sig undan. Inte för att det är helt osannolikt.. men dock känns det konstigt. Hade Uta gjort det om han faktiskt varit död, tagit över hans område.
"Ni kan ju alltid försöka," påbörjar Jae fundersamt och tar en klunk av sitt te innan han ställer sig upp från sin plats på golvet. De svaga benen för honom mot den tilltalande sängen, och slår sig ner där istället med ett djupt andetag. "Men jag har inte slutat arbeta, långt ifrån. Att ni tror det är så lätt att dela in mitt område är rätt skrattretande." han vet inte hur han ska ta Utas ord, vad det är han vill ha sagt. "Agera som du vill, det spelar ingen roll. Mitt jobb har gått mycket smidigare på senaste tiden, med mig tillsynes död. Om ni tror att ni kan ta över det, på något sätt överhuvudtaget, be my guest."

Uta ger honom en lugn blick, försöker att inte bli irriterad över Jae's svar.
"Jae..." börjar han och följer den andre med blicken. "Jag sa inte att jag önskade ta över. Hade jag gjort det hade jag knappast tagit upp det, utan bara agerat. Men jag tog upp det för att jag inte ville dölja det för dig, och riskera att förstöra vad vi har. Jag vill finna en lösning på det"
Uta tog en klunk av teat.
"Den lösningen är inte att ta över ditt distrikt, far from it. I have no intention to do that. Men vi måste finna någon lösning. Ifall du är intresserad av det" Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att säga de sista orden en aning irriterad, eller kanske besviken på hur Jae agerade, eller snarare trodde om honom.

En lösning? Ja.. Det är väl förståeligt att Uta vill det, men tyvärr kan Jae inte gå med på det.
"Hur skulle du ha agerat om jag varit död då? Hade du försökt ta över då?" Frågar han tillslut med rynkade ögonbryn, noterar den irriterade rösten i den äldres röst. Varför behöver det här hända nu? När allt varit så lugnt.. Hade det inte bara kunnat vänta någon månad tills han faktiskt är död? "Jag kan inte komma på någon lösning. Jag kommer inte släppa tyglarna jag har, både jag och min far har arbetat alldeles för mycket för det. Du får det att låta som att det bara är att knäppa med fingrarna, så här du tagit över det.. Det krävs mycket mer arbete än så, vilket jag hoppas att du förstår." Jae kan inte undgå att känna sig besviken, fullständigt besviken. "Jag kan inte dela med mig av mitt arbete. Om jag varit död, hade någon av mina mannar fortsatt med det, precis lika bra."

Uta funderade på det, han hade gjort planer när han trott att Jae varit död, kanske hade han agerat då, utan att egentligen bry sig.
"Jag vet inte. Förmodligen, men knappast för att jag hade velat. Det hade känts fel, but somethings you do because people expect you to do it" han hade antagligen inte ens satt sin fot i Jae's område, inte velat bli påmind om den andra mannen. Kanske hade han till och med försökt hålla hans affärer vid liv, i ett försök att hålla Jae's minne vid liv.
"Jae, jag ber dig inte släppa tyglarna, inte alls. Jag är inte intresserad av att ta över ditt område, inte det minsta" erkände Uta "Men folk förväntar sig att jag skall göra det. Jag kan knappast strunta i det totalt"
Uta kunde inte göra annat än att skratta, långt ifrån ett glädje skratt.
"Jag tror knappast det hade varit lätt att ta över ditt område, inte ens säkert på att det hade varit möjligt" sa han enkelt och fnös sedan. "Jag förväntar mig inte att du skall dela med dig av ditt arbete, precis som jag inte delar med mig av mitt. Men det här är ett problem och jag trodde jag kunde göra ett undantag, för båda vårs skull"
Kanske skulle han inte sagt något till Jae, men han trodde inte att det hade blivit bättre då.
"Ja men utse någon av dem till en front man, visa att det inte bara går att ta över ditt område. Jag bryr mig faktiskt inte, jag försöker bara finna en lösning"

Nej, Jae kan inte göra ett undantag. Någonstans går gränsen, och uppenbart är det här. Alltid har det endast varit familjen som styrt och ställt, aldrig hade fadern delat med sig det minsta av sitt arbete. Ja, han hade samarbetat med folk, men han har aldrig ens varit nära att ha den här konversationen med någon. Och nu har Jae fallit dit, vilken besvikelse.
"Så strunta inte i det då, försök ta över det." mumlar han tillslut efter en lång stunds tystnad, innan han ställer ifrån sig koppen på nattduksbordet och faller ner mot sängen istället. Konversationen får migränen att bli allt värre, och stressen, paniken får alla inälvor att vilja skutta ut genom hans mun. Usch. "Jag mena att jag utsett en av dem som kan ta över själv, och föra allt vidare efter jag dött." förklarar Jae om och skakar på huvudet, ja där hade det skett en liten misstolkning. "Men ja, jag kanske kan utse någon nära och kär som kan låtsas ta över mitt område, om det är det du menar." Jae förstår inte riktigt, allt i kroppen som gör ont gör det svårt för hjärnan att agera och analysera allt som sägs. Kanske han kommer ångra sig när migränen försvunnit. "Annars får jag helt enkelt bara visa att jag inte är död eller något.."

Uta fick hindra sig själv att bli arg på den andre, och ja till och med slå till honom. Han hade talat om för den andre att han inte var intresserad av hans område, och det var ingen lugn. Men den andre verkade inte förstå det, och det fick Uta nästan att vilja försöka, slå sig ihop med de andre gängen för att ta över. Självklart är det inget han tänkte göra, men ändå. Uta väljer att inte svara den andre, utan han håller blicken på Jax och funderar över situationen. Kanske hade det varit dumt att säga något, men om de inte kunde prata om allt, så skulle det här aldrig lyckas. Självklart så förväntade sig inte Uta att de skulle prata om sina jobb direkt, men det skulle komma upp, och ifall de inte kunde hantera det, varför ens försöka. Uta ville nästan skratta åt att han var villig att ge upp en så stor del av sitt jobb för att han tyckte om den andre, medan Jae inte ens ville lyssna på honom.

"Det var det jag menade. Få folk att tro att det är någon annan som styr" sa han bara sakligt. Åter igen var han villig att hjälpa den andre, medan han bara satt sig på tvären. Jae borde kunnat förutse att det skulle bli ett problem, att saker skulle hända i staden när de trodde han var död. Uta visste det, han visste att fler människor skulle backa upp honom, och han hade kunnat utöka sin verksamhet, ändå talade han om för Jae hur det låg till, ville hjälpa honom, men kanske var det idiotiskt, kanske var allt det här idiotiskt.