Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

När Yoongi frågar om Jimin gillar scones börjar den yngre direkt att rodna. Det hade aboslut inte varit meingen att låta så exalterad över det, men tack och lov verkade Yoongi inte direkt bry sig. Inte så mycket iallafall. Den blonda nickar långsamt som svar åt den äldres fråga och ler när han får se honom göra dem framför honom. När den äldre har ställt in bröden i ugnen hoppar sextonåringen ner från bänken han sitter på för att duka bordet med två tallrikar och sylt innan han går fram till Yoongi igen.
"Vill du ha te?" Han öppnar skåpet till kopparna, men väntar med att ta ner någon tills Yoongi har svarat på frågan.

Yoongi sätter sig ner på huk för att kolla till de scones han har bakat ihop och nickar sakta.
"Gärna," berättar han och sträcker på sin rygg, han säger aldrig nej till te. "Berättade de när de skulle komma tillbaka?" frågar artonåringen i syftandes på deras föräldrar och tittar upp på Jimin innan har tar grytlapparna för att ta ut de varma bröden. Stugan fylls med den bekanta doften.

Den yngre nickar och sätter på tekokaren innan han sätter ner två koppar bredvid. Den yngre väntar tills vattnet är klart och häller sedan upp det i de två kopparna innan han går med dem till bordet, och har såklart med några tepåsar som den äldre kan välja mellan medan han själv redan har lagt i en med grönt te som smak. Jimin ler svagt när han känner doften av bröden innan han går fram till den äldre och hjälper till med att lägga över bröden på ett fat som han sedan bär till köksbordet, och ställer den i mitten, så att båda killarna kan ta från det lika enkelt.
"När de kommer hem?" Jimin vänder sin blick till den mörkhåriga igen och måste tänka i ett tag innan han faktiskt svarar på frågan. "Nej ...? Det gjorde dem väl inte? Bara att festen skulle börja vid fyra, men inte mer än det." Sextonåringen biter sig i läppen innan han nickar igen, som att konfirmera att han har sagt allt han vet. Jimin är faktiskt väldigt tacksam över att han inte behövde följa med till festen, han skulle aboslut inte klara av att vara där och speciellt inte när han skulle ha låtit som ett irriterande barn och frågat när om när de skulle åka hem hela tiden. Det är bättre att vara själv här ... med Yoongi.

Yoongi sträcker på sina armar och gäspar tungt.
"Okej, det brukar vara rätt länge," berättar han och sätter sig ner vid bordet som Jimin redan dukat vid. Artonåringen tar en scone, men släpper den snabbt på sitt fat. "Fy helvete.. varma är dem," påpekar han innan han börjar skära upp dem. Yoongi tar en klunk av sitt te innan han drar på ett lager med sylt. "Vi har varit här i fyra dagar right?" han tar en tugga av brödet och ler nöjt för sig själv. "Då är det bara tre dagar kvar på lovet, är du taggad?"

Jimin skrattar lätt åt Yoongi när han tar upp ett bröd på sitt fat, och sätter sig sedan ner mittemot honom. Den yngre väntar lite med att ta upp en scone, då han såg på den äldre hur varma de var. Han tar en klunk av sitt te, lyssnar på den äldre som pratar innan han öppnar munnen själv för att svara även om det tar ett tag innan han faktiskt kommer på något att säga.
"Det kommer väl bli skönt att komma tillbaka hem ... men det är mysigt i stugan." Den blonda biter lätt i sin läpp innan han lutar sig fram för att ta ett bröd från fatet, och tack och lov har de svalnat lite. Om han ska vara ärlig vill han faktiskt tillbaka hem. Även om han gillar det här så känns det ändå jobbigt att alltid vara nära sin mamma och hennes pojkvän samtidigt som Jimins egna pojkvän alltid är med. Inget mot Yoongi, eller hans mammas förhållande, men lögnen känns mycket större nu och det kommer forthoppningsvis att kännas lättare när han inte är omringad av precis alla hela tiden. Men han kommer ändå sakna stugan ... Det var här han kom närmare Yoongi, på både gott och ont. Men han är tacksam över det ... för det hade antagligen inte hänt annars. Jimin hade antagligen fortsatt att ignorera Yoongi, bara behandlat han som en bror. Det skulle kunnat gå om de inte åkte till stugan, dock kom det hit och det gick inte längre och nu är de tydligen tillsammans men den yngre vågar knappt tänka den tanken hur sann den än må vara. Iallafall inte i stugan. Hemma, kanske, men inte här. Detta är inte Jimins och Yoongis plats, men hemma kan de göra nästan vad de vill. Nästan. Iallafall med bättre samvete, det kanske inte gör lika ont att sova med den äldre som det gör här. Det kanske blir mindre privat, mindre läskigt och mer som ett förhållande faktiskt ska vara. Och förhoppningsvis mindre chans att bli påkomna av deras föräldrar.
"Är du taggad?" frågar Jimin tillbaka, mest för att vara artig då han nästan är säker på att den äldre inte alls är så glad för att börja skolan igen, och även om Jimin inte är så jätteexalterad är Yoongi antagligen tiotusen gånger mindre glad för att börja själv. Men det är bra att fråga, bättre än att bara sitta stilla och låta tystnaden ta över för även om den inte kommer vara jobbig kommer den äta upp sextonåringen levande om hans hjärna inte lär sig att stänga av sig själv snart. Då lyssnar han helst på Yoongi, och Yoongi bara, i flera timmar.

Yoongi känner hur ett skratt flyr mellan hans läppar när den yngre frågar om han är taggad på skolan. Han vet inte riktigt om det är ett ironiskt skratt eller inte.
"Alltså.." börjar han och sträcker på sin rygg så att den knakar till, innan han tar en tugga av sin scone. "Jag längtar ju inte efter skolan, men," Artonåringen tar en klunk av sitt heta te och funderar lite. Han undrar hur det kommer vara att vara tillsammans med Jimin när skolan börjar igen. Killarna kommer ju inte ses konstant, vilket både kan vara en brefielse, men också väldigt jobbigt. "Jag saknar studion rätt mycket, kommer nog börja jobba direkt. Har ett par låtar planerade nämligen."

Jimin lyssnar på den äldre medan han pratar, även om han redan hade förstått vad svaret skulle vara. Men han blir faktiskt mer intresserad när den mörkhåriga börjar prata om studion, som det inte krävs en forskare för att förstå att Yoongi antagligen saknar väldigt mycket. Under tiden som de två killarna har känt varandra har Jimin märkt att den äldre spenderar mycket av sin vakna tid i det nästan för lilla (enligt Jimin) utrymmet som studion är. Hur stort kan det inte vara, egentligen? Det känns alldeles för litet för att en person ska vela spendera all sin tid där, men på något sätt kan Jimin ändå förstå artonåringen. Om han bara var ensam och hade mat där skulle han nog antagligen klara sig ett tag, men absolut inte om han skulle behöva dela det med någon annan. Som Yoongi gör.
"Jobba inte för mycket bara", säger den yngre, och känner någon form av ny känsla av att tvinga den äldre att ta det lugnt också, och inte bara vara i studion även om han tycker om det. Han skulle ju försöka få jobbet i caféet under, men med tanke på hans mammas nya pojkvän kanske inte det behövs lika mycket. Så länge inte de gör slut ... Då kommer det behövas mer än någonsin.

Sextonåringen får helt enkelt se till att på något sätt se efter både hans mamma och Yoongi, och förhoppningsvis blir det inte för svårt för honom att göra det.

Artonåringen rycker på axlarna och tar en tugga av den sylt klädda sconsen. Yoongi skulle ljuga om han sa att han inte känner det där lilla extra pirret i magen, hur den yngre ber honom att inte jobba allt för mycket. Orden låter tjatiga med hans pappas röst, men när Jimin säger det.. känns det som att pojken genuint bryr sig om honom. Det är något nytt, han har inte känt det sen han var femton. Hans mamma hade någon sorts kärlek för honom i början av hans småbarns-dagar, men den försvann så snabbt hon hamnade i sin djupa depression och började bråka med hans pappa. Sen var det hans bästa vän, som blev så dåligt behandlad att han begick självmord.
Yoongi känner sig förvirrad och vet inte riktigt vad han ska svara.. Han vill inte att Jimin ska gå ifrån honom, vilket nästintill alla som bryr sig om honom gör. Visst har inte Namjoon eller Hoseok lämnat honom efter dessa år, men chansen finns alltid. Ibland hatar han sin ångest.
"Jag kan inte lova något.. du får komma och kolla till mig," skämtar han och tittar på den blonda killen framför honom. Är han redo för att ge sitt hjärta till någon? Om den brister igen, så är Yoongi säker på att han inte kommer kunna klara av att leva längre. "Vi har ändå inte särskilt många kurser i trean vet du.. det blir sällan för mycket."

Jimin biter i sin läpp medan Yoongi pratar, blir orolig när han inte riktigt verkar kunna bestämma själv hur mycket han ska jobba. Även om han kanske skämtar, men om den blonda ska vara ärlig har han knappt någon aning efter alla år utan att knappt prata med någon, känns det ändå som att den mörkhåriga var seriös.
"Ja ... Jag jobbar ju i bageriet så jag får komma upp med en muffin ibland." Den yngre ler mot den äldre, kom precis på att han faktiskt blev godkänd för jobbet (vilket han även måste berätta för sin mor så att hon inte jobbar ut sig igen) och alltså kommer vara precis under Yoongi för den mesta tiden. "Men du får ändå inte sluta vara i skolan. Det är viktigt fortfarande." Och sen så kanske vill Jimin se Yoongi i skolan, kunna träffa honom mer än med deras föräldrar. Men det låter så konstigt så han väljer att inte säga det, även om det är sanningen.

När den andre berättar att han jobbar på bageriet, skjuts Yoongis ögonbryn upp på pannan. Känner sig en aning förvirrad, att den yngre fått jobbet har han inte fått veta. Även om chefen skulle ha varit en riktig idiot om han lät Jimin glida undan, - Yoongi vet att Jimin bara skulle göra bageriet bättre,- så hade Yoongi en stor aning om att den yngre skulle få sin plats. Vilket gläder honom, att kunna se Jimin allt mer.
"Så du fick jobbet? Bra jobbat!" säger Yoongi stolt, han vet hur gärna Jimin vill ha ett väl betalande jobb. Visst kanske det inte blir stora summor, men när chefen får lära känna den andres potential kommer lönen att stiga. Det är Yoongi säker på, annars får han ta ett litet snack med chefen. Han känner ju honom. "Du behöver inte oroa dig, om jag ska kunna flytta härifrån så snart som möjligt, så måste betygen vara på topp de också." Dock känner Yoongi ingen motivation till skolan. Det är ett hinder för honom. Visst, kanske han kommer tycka annorlunda om tjugo år, men just nu vill han lägga sin tid på musiken. Inte plugga ihjäl sig till advokat, som hans far vill att han ska göra.