The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

FY VAD KUL ATT NI FORTFARANDE FINNS OCH VILL LÄSA ♥

Kapitel 58
Mänskliga problem
Maj 1977


Peter ångrade sig efter ungefär tio minuter. Genomvåt och huttrande valsade han in i Stora Salen och slog sig ned vid Sirius och Remus, som suttit i behaglig tystnad sen de anlände.
’’Kaffe’’, sa Peter. ’’Och bullar.’’
Sirius skickade korgen med fortfarande rykande heta bakverk, och Remus sträckte sig efter kannan med kaffe. Peter stoppade ivrigt in ett halvt wienerbröd i munnen utan att blinka.
’’Var han sur?’’ sa Remus ängsligt.
’’Han sa inget’’, sa Peter mellan tuggorna, näst intill omöjligt att tyda.
I ögonvrån såg Remus Sirius silverblå blick vila på honom, men han lät den förbli obemött. Det värkte i hans mage av samvete och ångest, och även om han visste att ett bråk sällan gav permanenta skador på banden mellan vännerna så kunde han inte låta bli att undra om saker och ting skulle bli detsamma.
’’James är inte långsint’’, sa Sirius som om han läst Remus tankar, och ryckte av en bit från det som var kvar av Peters andra wienerbröd. Han stoppade den i munnen och tog god tid på sig att tugga. ’’Jag menar, kommer du ihåg någon gång när han fortsatt vara sur på dig längre än några dagar?’’
Remus sa ingenting.
’’James har aldrig varit sur på honom alls’’, sa Peter rakt ut.
’’Det är inte sant’’, sa Remus, men han kunde inte heller komma med ett exempel då det tidigare hänt.
’’Då så’’, sa Sirius, och syftade på Peters konstaterande, ’’då är du bara ovan. Ge det ett par timmar.’’
Remus blev tröstad av orden, men det hjälpte inte helt. Sirius måste ha sett det, för sekunder senare kände Remus hur en varm hand fattade hans under bordet.
’’Det blir bra’’, mimade Sirius, och Remus kramade hans hand. För en sekund var allting vackert, och sedan rycktes han tillbaka till verkligheten av en duns när Lily slog sig ned bredvid honom.
’’Menade han det där?’’ sa hon med gäll röst. Remus öppnade munnen för att svara, men Lily talade inte med honom - hon pratade med Sirius.
Sirius tog lugnt en klunk från sin kaffekopp och ställde ner den igen innan han svarade.
’’Menade vadå?’’ sa han, och Remus tänkte på hur det nu visade sig hur van Sirius var vid att hantera hysteriska tjejer efter sina många år i garderoben. Det var också den sida av Sirius som tyckte det var till stort nöje att provocera folk som kom fram nu - den här gången genom brist på reaktion.
Lily slog näven i bordet.
’’Spela inte dum, Black!’’ fräste hon och trots att Sirius fortfarande behöll lugnet såg han nu aningen förvånad ut.
’’Jag gör mig inte dummare än jag är, Evans’’, svarade han. Först nu vände sig Lily till Remus, plötsligt med en aning av osäkerhet i sin ilska.
’’Vet han inte?’’ frågade hon. ’’Å nej, säg inte att jag nyss - ’’
’’Jag förstår inte’’, sa Remus med ett höjt ögonbryn. ’’Peter sa - ’’
Han vände sig mot sin nu delvis glasyrtäckta vän. ’’Åh, Pete…’’
’’Innan du dömer mig’’, sa Peter med en röst som var minst lika gäll som Lilys, ’’så vill jag att du tänker på James.’’
Remus begravde ansiktet i händerna. Sirius tittade på Lily. Lily var förtvivlad av förvirran. Ett par sekunder passerade.
’’Lily hörde alltihop’’, sa Remus sedan, ’’men Peter ljög för James och sa att hon redan sov.’’
Det låg en tystnad över bordet medan alla lät slutsatsen sjunka in. Sirius tittade upp på Peter.
’’Vet du vad, Slingersvans. Det var nog det smartaste du åstadkommit på ett tag.’’
Osäker på om yttrandet var en komplimang eller förolämpning log Peter nervöst till svar. Lily såg om möjligt ännu mer förtvivlad ut.
’’Berätta ingenting för honom’’, sa hon, ’’han behöver inte veta att jag hörde.’’
’’Som du vill’’, sa Remus. ’’Men…’’
Han tystnade. Tre par ögon väntade på honom.
’’Men vadå?’’ sa Lily.
’’Inget.’’
’’Remus.’’
’’Bara… ändrar det ingenting? Allt du hörde.’’
Lily hade inte förväntat sig frågan. Hon skruvade på sig och Sirius uppfattade hur hon kastade en diskret blick mot honom och Peter, som om hon först nu blev väldigt störd av deras närvaro.
’’Peter’’, sa Sirius, ’’kom.’’
Han reste sig upp och drog med sig en tyst Peter ut genom dörrarna till Stora Salen. Remus väntade med att säga något. Det var tyst en stund. Sen svarade Lily.
’’Vad menar du?’’ sa hon.
’’Du vet vad jag menade’’, sa Remus och tittade på Lily utan att få en blick tillbaka.
’’Varför skulle det ändra på någonting?’’ sa Lily. Han väntade på att hon skulle ge efter och möta hans blick. Det gjorde hon inte. Till sist tittade han bort.
’’Jag vet inte’’, sa han istället.
’’Varför frågade du då?’’
’’Kanske för att du inte förstod hur mycket du betydde för honom.’’
Nu var det Lilys tur att söka Remus blick utan svar. Istället sträckte han sig obekymrat efter kaffekannan och tog god sig tid att hälla upp en ny mugg åt Lily och fylla på sin egen kopp.
’’Kanske för att du inte förstod hur mycket han betydde för dig’’, fortsatte han sedan och smuttade på den varma drycken. ’’Kanske för att du flydde i panik för att du trodde att du skulle bli sårad, och nu insåg att du bara sårat er båda två. Kanske…’’
’’Sluta. Sluta.’’
Remus tystnade.
’’Du förstår inte’’, sa Lily.
’’Det gör jag kanske inte’’, sa Remus, trots att han tänkte att om det fanns någon som kunde förstå hur det var att inte känna sig värdig eller att vara rädd för att bli sårad så måste det ändå vara han. ’’Ät någonting.’’
Lily kastade en blick på maten och tittade sedan tillbaka på Remus.
’’Lily’’, sa Remus, ’’vad hände egentligen?’’
’’Ingenting har hänt’’, sa hon mekaniskt.
’’Jag menar, vad hände med dig? Du är så otrolig på alla sätt. Det är du fortfarande. Men du brukade veta om det. Vad hände?’’
Han lade märke till röda jack på hennes arm, men frågade henne inte om de var nya.
’’Du behöver inte försöka fixa mig’’, mumlade Lily.
’’Jag försöker inte ’fixa dig’’’, sa Remus. ’’Men det har tar kål på mig, du, det finns få människor jag älskar så mycket som du, och det vet jag att du vet.’’
’’Jag gillar inte att prata om det.’’
’’Jag vet, man vet inte vad man ska säga, eller hur?’’
Remus vände bort blicken, och nu vågade Lily titta upp på honom. Han drack upp allt sitt kaffe i ett enda svep och höll sedan blicken vilandes på koppen.
’’Det känns bara dumt’’, fortsatte han, ’’som att man hittar på alltihop. Hur förklarar man att man glömt hur man är glad? Det går inte att säga på något annat sätt än att man alltid är sjukt otillfredställd utan att veta vad man ska ta sig till. Man är trött, man vill gå och lägga sig, ändå vill man inte det. Man blir instängd i sin egen brist på motivation. Man vill inte vara ensam men man förstår inte hur någon annan ska vilja vara med en, för man står inte ens ut med sig själv.’’
Det blev tystare och tystare i Stora Salen när allt fler elever strömmade ut för dagens första lektioner, och Remus sänkte rösten något.
’’Ibland är det som att någon skriker i ens huvud hela tiden. Ibland är det så tyst att man bara vill försvinna.’’
Gröna ögon mötte bruna. Lily behövde inte säga något för att Remus skulle förstå att han satt ord på hennes känslor.
’’Jag hade också mina monster’’, sa Remus och ryckte på axlarna. ’’De kommer tillbaka ibland. Och snälla Lily, ät någonting. Akta dig innan du ser ut som jag. Här, låt mig göra en macka. Ost och marmelad? Jag har alltid tyckt kombon är konstig, men men…’’
Han sträckte sig efter en brödskiva och sökte efter en skål med smör. En stor skara Ravenclawelever lämnade salen, och det var nu tomt på folk bortsett från två Slytherintjejer och professor Flitwick som satt och bläddrade i sitt exemplar av The Daily Prophet.
’’Jag är inte hungrig.’’
’’Bara en macka i alla fall? Och lite kaffe. Du ser så blek ut, jag vill inte att du blir sjuk.’’
’’Remus…’’
’’Nej’’, sa Remus, plötsligt med en ton av panik, ’’inte allt på samma gång, snälla, jag fixar det inte… du kan inte bli ätstörd, Lily, du kan inte… förlåt, jag… om jag förlorar dig, jag… jag borde sett det från början, jag… förlåt.’’
Lily såg helt chockad ut.
’’För det första är jag inte ätstörd’’, sa hon, något förolämpad, ’’för det andra så ska jag ingenstans.’’
’’Berätta hur jag kan hjälpa’’, sa Remus, ’’snälla, berätta.’’
’’Det är mina problem’’, sa Lily, ’’och det är inte ens riktiga problem.’’
’’Säg inte så’’, sa Remus och tittade bedjande på henne. Då såg Lily hur han kämpade, hur allt fanns kvar där inne, alla minnen, all ångest. Då såg hon hur han tänkte på allt han gått igenom sen den där helvetesdagen när han var liten. Då mindes hon det tolvåriga benranglet till pojke som tappat motivationen till att stå upp, trettonåringen som skrek åt allt och alla för att han intalat sig själv att hela världen hatade honom. Då mindes hon fjortonåringen som hon hittade ihopkurad i en städskrubb, och hon mindes hans panikartade röst när han sa att de inte ville lämna honom i fred. Tankarna. Hon kände ett sting av skam, för i hans ögon fanns allt som han hade gått igenom, och hon, hon hade ingenting att vara ledsen över. Hon var ingenting annat än en otacksam galning som säkert skulle sluta på psyket.
’’Jag vill inte bli galen’’, sa hon utan att tänka.
’’Du är inte galen’’, sa han, ’’du är stressad. Och jag ser varför.’’ Han tittade på henne och såg flickan som inte passade in riktigt någonstans trots att alla älskade henne, flickan som låg uppe hela nätterna och tänkte på vad kriget skulle göra med henne och hennes vänner, flickan som förlorat sin bäste vän till de som ville se henne död, flickan som såg det vackra i alla utom sig själv.
’’Får jag sitta här?’’
Det var högst oklart vem det var som blev mest chockad av James ord. Han hade dykt upp ur ingenstans, fortfarande iförd sin quidditchdräkt. Utan att vänta på svar slog han sig ned bredvid Remus.
’’Lily, är allt okej?’’
Fortfarande aningen stum av förvåning nickade hon bara.
’’Ja. Ja.’’
James sträckte sig efter kaffekannan, hällde upp en kopp till sig själv.
’’Kaffe?’’ frågade han, och frågan värmde Remus i hela kroppen, för han förstod att det var James fredsgest.
’’Ja tack’’, sa han lyckligt, trots att han nästan skakade redan.
James hällde upp åt honom. Lily hade fortfarande inte rört sin kopp.
’’Är det säkert är du är okej?’’ frågade James. ’’Du ser lite ledsen ut. Jag förstår om du inte vill prata med mig av alla människor, men…’’
’’Det är lugnt’’, sa Lily mjukt. ’’Jag har känt mig lite nere bara.’’
’’Åh’’, sa James. ’’Säg till om jag kan göra någonting.’’
En del av Remus tänkte att det skulle vara bäst att han gick därifrån, men Lily kollade på honom med en bestämd min som betydde ’våga bara’.
’’James’’, sa hon. ’’Jag hoppas att vi kan fortsätta vara vänner.’’
James log och tog en tugga av ett äpple.
’’Okej’’, sa han. ’’Jag med.’’
Lily kastade en blick på klockan.
’’Måste rusa’’, sa hon och såg uppriktigt ledsen ut. ’’Lovade Snigelhorn att prata med förstaklassare. Remus, tack för allt. Vi pratar senare.’’
Innan hon var utom synhåll vände sig Remus till James som redan säckat ihop med pannan i bordet.
’’Vad var det där?’’
’’Jag försöke bara göra det enkelt’’, sa han. ’’Och bete mig normalt.’’
’’Det var bra gjort’’, sa Remus, tänkte ’fuck it’ och svepte hela sin kaffekopp igen.
’’Vad är det för fel på henne?’’ sa James ängsligt.
’’Bara… mänskliga saker, antar jag.’’

Helt klart en av de bästa ff:s som finns här på mugglis. Du skriver jättebra! Det är roligt att du fortsätter med den nu efter ett års uppehåll ♥

Sååååååååååååååååååååå bra!!!!!!!!!!!

Amazing!

Jättebra!! Så kul att den har kommit igång igen!!

känner mig som världens värsta person när jag säger det här men kan någon (i en spoiler) skriva en liten resumé av denna fic? har glömt vad den handlade om var så länge sen jag var regelbundet aktiv på mugglis , IM SORRY

men kapitlet var fortfarande jättebra!

åååh vad bra!

Tänkte på det! Fixar det ikväll!

Tusen tack för all respons!! Kanske ett nytt kapitel trillar in ikväll redan om nån är sugen!

Läst om alla kapitel nu och tycker det är jättekul att du fortsätter skriva! Helt klart en av de bästa ffs jag läst

pieceofchocolate, det här är kanske mycket att begära. Men hade varit praktiskt om du kunde länka alla kapitel till första sidan