[PRS] LadyGhoost & yehet

Läpparna spricker upp i ett litet, genuint leende av det som står på mobilen, en konsert med en katt? Jae har inte varit på en enda konsert även om han kan finna klassisk musik väldigt avslappnande. Tyvärr har han inte haft tillräckligt mycket tid, eller jo. Men absolut inte tillräcklig med lust och ork. Dock vet han tillräckligt mycket för att förstå att katter inte riktigt brukar närvara. Kanske för att deras hörsel är bättre, de skulle bli skärrade.. Jae ruskar på huvudet, varför tog de här tankarna ens över hans huvud?
Hoppas migränen kanske kan bli bättre, så kan jag ha på mig en mask och hänga på er.

Det är antagligen bäst om de tar det lugnt, men det betyder inte att han vill det.. Nu när tumören växer mer för varje dag vill han ta vara på varje sekund, men det kan han göra även när han tar det lugnt. Framförallt med Uta, mysa gör han väldigt sällan, de som vill göra allt de vill med honom brukar lämna honom för att försvinna bort. Utmattat ställer Jae sig upp från fåtöljen, ställer ifrån sig vinglaset innan han rör sig mot förrådet med alla kattleksaker modern fixat åt honom när de fann den lilla kattungen ensam. Jae nafsar åt sig en liten leksak, innan han tassar ner mot källaren.

You sir, are not longer welcome. You said no the first time, so I am going to enjoy it with Jax, alone!
Uta kunde knappt tro att han skrivit det, trotts att han såg att det var sänt.
"Jag börjar tappa förståndet" sa han till Jax där han höll honom i famnen. Katten hade klarat bilfärden bättre än han trott, vilket var en lättnad för honom. "Kom så skall du få möta Jae"
Katten jamade, som om den väntat på det länge och Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att skratta lite där han gick emot tunneln.

Jax hade börjat kurra där de gick genom tunneln, och det var ett lugnande ljud att lyssna på, till och med mysigt. Uta såg ner på katten i famnen, nästan skrattandes igen. Han var på väg att möta den man som skulle vara hans fiende, men som han istället fattat känslor för, med en katt i famnen. Hade någon sagt att det var skulle ske för ett tag sedan hade han skrattat åt den personen. Uta kom fram till dörren och log emot Jae när han var där.
"Wow you look like shit" sa han utan att kunna hindra sig själv. "Sorry, men skall du verkligen vara uppe? Du ser värre ut än när jag lämnade dig inatt"
Uta blev en aning orolig för den andre, innan han lutade sig fram och kysste honom ömt, tills kattens jamande tvingades honom att släppa den andres läppar.
"Ja det här är Jax" katten såg på Jae med stora nyfikna ögon.

Men ååh, snälla? Kanske det finns en möjlighet för Jae att få komma om han ställer sig ner på knä och ber.. men det kommer aldrig att ske. Mest för att om han ställer sig på knä kommer han definitivt inte komma upp från golvet. Dumma, sega kropp. Även om det nu är mening att se konversationen som ett skämt, så kan Jae inte undgå att vilja gå på en liten konsert. Antagligen endast för att få umgås med Uta, och katten.

Jae skrattar tyst åt den äldres ord, jo han ser nog bedrövlig ut. Han som faktiskt försökt sminka sig lite, och ta en dusch för att kunna se lite mindre förskräcklig ut. Misslyckande? Absolut.
"Tack." säger han med ett roat litet skratt innan han skakar på huvudet. "Nej, det kanske jag inte borde. Men jag ville se dig." Tjugofemåringen besvarar den ömma kyssen, innn uppmärksamheten glider ner mot katten i Utas famn. "Usch, vad förskräckligt söt!" Jaes läppar spricker upp i ett leende, han har nästan lust att hoppa på stället för den lilla lurvbollen i famnen. Den lilla kattleksaken håller han upp mot Jax, som sträcker sig efter den för att dra den till sig.

Just because you ask so nicely!
Uta kunde inte förstå hur de kunde skämta om sådana löjliga saker, men han gillade det. Det var en behövlig förändring i hans liv. Att kunna skratta åt inget speciellt, det fick honom att känna sig mer levande.

"Ber om ursäkt" säger Uta åter igen, han var mest orolig för den andre. "Well then let's get you to bed, before you falls to the ground"
Uta var orolig att det faktiskt var vad Jae skulle göra, ramla ihop framför honom. Visste Uta skulle kunna bära den andre till sitt rum, men om Jae ramlade ihop skulle någon behöva kolla på honom, och det var knappast så att Uta kunde kalla på någon av Jae's mannar.
"Här, du kan få bära honom" han räckte över katten till den andre, leende över hur glad Jae blev över att se den. Det hade varit värt att ta med Jax bara för att få se Jae's leende.

Jae skakar på huvudet. Visst hade han gjort sig i ordning, men i all ärlighet är det svårt att tvätta bort sjukdomen som är anledningen till hans bedrövliga utseende. Dock hade han hoppats på att Uta inte behövt se honom sådär, kanske det skulle få honom att se på honom annorlunda..
"Ingenting att be om ursäkt över, jag ser hemsk ut." konstaterar han med ett svagt litet leende, stänger dörren efter dem. Jae tar emot den lilla kissemissen i sin famn, låter honom vila mot bröstkorgen och högerarmen. Den andra handen däremot glider ner över Utas arm, och flätar ihop deras fingrar tillsammans. Innan han än en gång sträcker på sig och kysser den äldre, katten må vara mysig.. men han vill fortfarande ta vara på varje sekund med den andra ledaren.

"Vill du ha någonting?" frågar Jae när de stiger in i det prydliga rummet innan han låter Jax tassa runt själv i rummet. Kattsakerna ligger mot golvet, endast så att de ska komma ihåg att ge dem alltihop innan de går därifrån.

"You may look a bit under the weather, but you are still adorable" det var sant, Jae såg inte ut att må riktigt bra, men han var ändå stilig, och adorable when he was sick. Synen av den andre bärandes på katten fick Uta att le. Jae såg lugn och fridfull ut, och Uta var mer än tacksam att han fick se honom så, bortom alla fasader de hade gentemot andra. Uta var lika glad över att han kunde vara sig själv med den andre. Uta känner den andres hand i sin och snart den andres läppar emot sina egna, och för en sekund vill han inte göra annat än att pressa upp Jae emot väggen, visa den andre hur mycket han betyder för honom. Men han behärskade sig, inte bara för att Jae bar på Jax, nej utan också för att han inte ville skrämma Jae, agera som andra gjort, och Jae var inte frisk. Det må bara vara migrän men Uta var mer än lovligt säker på att den inte skulle bli bättre om Uta pressade upp honom emot väggen.

Uta såg på alla saker på golvet och log, Jax hoppades genast på någon form av boll och Uta kunde aldrig tro att katten skulle bli så glad över att se en boll.
"Jag kan ta en kopp tea ifall du har" svarade han Jae, samtidigt som han satte sig på golvet för att leka med katten.

Än en gång lyckas Uta få kinderna att blossa upp till en rosig, trevlig färg. Jae borde ha vant sig vid det här laget, men kroppen agerar på sitt egna lilla vis, han kan inte göra mycket annat för att kontrollera det. Rodnaden får helt enkelt vara, och han tänker inte försöka gömma den för den äldre ledaren heller.
"Tack," viskar han än en gång, men nu genuin tacksamhet. Att Uta inte såg hans slitna kropp och sprang därifrån, ja det gläder Jae. Löjligt mycket, faktiskt. Läpparna rör sig smidigt över den andres, innan de drar sig tillbaka.

"Självklart.." påbörjar han trevandes medan blicken glider över Uta och den lilla katten som genast funnit tycke för den lilla tygbollen. För engångsskull känns någonting normalt, även om det är långt ifrån det.. men Jae har inte fått känna så förut, och han är glad att han hunnit med det. "Jag går och fixar." den här gången är det han som lämnar en kyss på Utas panna, innan han stänger dörren till rummet. Jo, om han skulle beställa skulle de komma upp till rummet, vilket de absolut inte vill.

Uta tittade upp ifrån katten, med ett leende. Han ville säga att det inte var behövligt, att den andre inte behövde gå och hämta. Men han visste att Jae inte kunde beställa upp något, och Uta kunde inte hämta. Men han ville helst att den andre skulle ligga till sängs, och inte över anstränga sig.
"Okej, men efter det så bör du ligga till sängs och vila!" Uta gav honom ett leende, visandes att han inte ville hunsa honom för mycket men han var orolig. Han oroade sig för att Jae skulle svimma när som. Förvisso skulle hans mannar finna honom om han gjorde det, men de skulle också finna Uta på rummet ifall de bar hit Jae.
"Var försiktig" bad han den andre, då han visste att det inte skulle sluta bra för någon av dem ifall de blev upptäckta. Men av någon anledning var han mer orolig för Jae, om vad hans mannar skulle tycka och hur de skulle reagera.

Jae blinkar ett par gånger, vara försiktig? Jo, kanske han borde vila egentligen, men te måste han väl ändå klara av att hämta?
"Jadå, jag ska vara försiktig." svarar han med ett glatt litet leende, innan benen börjar röra sig ner mot köket. Vanligtvis brukar det vara full fart där, med kocken och servitörerna. Men nu är det ju så att Jae sällan äter middag, och än mindre med besök. Därför har de mer ledighet än innan, och han kan därför fixa två koppar te ostört. Precis som alltid kommer hostandet, och det pipande, gnagande ljudet som hänger kvar varje gång han andas. Tillsammans med saliv kommer blod, mycket blod. Jae hostar flera gånger, lutar sig mot köksbänken medan handen sträcker sig efter ett glas, tappar upp lite vatten och och dricker upp det svala vattnet snabbt.

Efter han återhämtat sig, vilket tog drygt tjugominuter, och de två kopparna med te blivit klara, börjar han röra sig mot sovrummet igen.
"Är du okej?" frågar Denis som kikar ut från sitt kontor. "Lät nästan som att du skulle dö."
"Förkylning," svarar Jae och viftar lite med handen. "Ingenting att bekymra sig över." Tillslut kommer han fram till sitt rum, ensam den här gången, och glider in genom dörren.

"Förlåt att det tog sådan tid," säger han med hes röst och sätter sig på huk bredvid Uta, räcker fram en varm, vinröd dekorerad kopp med te till honom. "Jag fick en väldans hostattack."

Jax sprang över golvet efter bollen, och man kunde nästan tro att han var en hund, inte en katt. Uta skrattade när han ramlade över sina egna tassar och såg oförstående ut, innan han satt upp, skakade på huvudet och sprang efter bollen igen.

Uta tittade emot dörren när den öppnades, nästan väntandes det värsta, men han log när han såg att det bara var Jae.
"Började nästan undra om du övergivit mig" sa Uta med ett leende, samtidigt som han kastade bollen till Jax igen.
"Är du okej?" Uta undrade ifall det var något annat fel med Jae, mer än migränen. Förvisso kunde hosta betyda mycket, och en enkel förklaring var antagligen det troligaste. Uta tog emot koppen och drack av det söta teat.