kawaiiposes och Majis lilla egna privatroll! Mohaha!

Jahaja, såklart så sitter han och väntar på sin "vän" som han aldrig skulle klara sig utan. Och vill ge bort en kaktus till henne. Hugo, varför får du bara upp ögonen för de straighta killarna som är omöjliga att få? De som har ögonen för andra?
"En... Kaktus? Jag tror nog hon verkligen skulle uppskatta det! Jag skulle i alla fall uppskatta att få en av dig..." sa Lily. Jag märkte hur hon försökte smyga in hintar om att de gått på dejt tillsammans och att hon gillar honom och vill att han ska gilla henne. Jag kanske borde göra detsamma?
"Ja, en kaktus skulle jag också uppskatta..." sa jag, men insåg sedan att det kanske inte var en så bra sak att försöka hinta nånting till Andrew. Delvis så är dt för att Lily har fucking gått på en dejt med honom, så varför skulle jag ens då försöka? Och delvis för att jag inte vet hur fan man gör sånt här? "...Eller nu när jag tänker efter så skulle jag nog inte göra det... För den har ju liksom taggar-ish och jag gillar inte att bli skadad av döda ting... Fast det sägs ju att växter är levande, så förlåt... Ifall jag förolämpade kaktusar... Eller dig... Eller... Ehhhh...."
Jag har bara fuckat upp. Vad gör jag? Jag kan inte prata och jag säger bara plumpa saker? Jag vill bra sjunka ner i jorden.

En kaktus. Eller två? Vad skulle Mei gilla. Troligen två. Hon gillar jämna tal. Jag nickade smått för mig själv och vände mig mot de andra två.
"Förlåt sa ni något? Jag tänkte på kaktusar." Båda två såg plötsligt väldigt trötta och irriterade ut. Timing går väl i släkten antar jag.
"Det var inget..." Mumlade Lily som svar.

Han hörde inget av det vi sa? Suck. Jaha, okej... Det kanske var tur det? Han verkade inte vara så intresserad av att prata med oss.
"Öh, jag tror nog vi ska gå nu... Det var trevligt att snacka lite! Ta du och fixa den där kaktusen nu och så ses vi! Kanske?"
Fan, varför var jag så awkward!?

"Oj jaha, ska ni redan gå? Då får vi väl ses någon annan gång då..." Svarade jag besviket. Jag hade velat vara med dem lite till, åtminstone Hugo.

Jag tyckte att jag kunde höra en besvikelse i hans röst, men det var säkert bara något jag fick för mig. Jag och Lily började gå, men jag kastade i blick back för att vinka lite awkward adjö.
"Jag förstår mig inte riktigt på honom?" sa Lily. "Jag trodde vi hade nånting, men nu verkar han har en grej för Mei? Eller till och med dig? Fast man vet aldrig med honom, han är lika skum med alla... Men Mei skulle han ge en kaktus till och han skrattar alltid åt dig?"
"Haha, ja, vad härligt.... Han skrattar alltid ÅT mig!?"
"Äsch, du vet vad jag menar..."
"Nej, ursäkta, det vet jag inte????" sa jag förolämpat. Var det verkligen så att Andrew skratatde ÅT mig!? Fast dte skulle inte förvåna mig i och för sig då jag är en pinsam rödhårig tönt.
"Nämen han tycker du är rolig... Han gillar det, vilket han uttryckte. Jag vet att han uttrycker konstiga saker, men han verkade mena det? Jaja, du kan vara ganska rolig, du är ju ett stort skämt så" sa Lily och log.
Vi kom in till klassrummet och kort därefter började lektionen. Under lektionen hade jag lite svårt att fokusera på vad professorn sa, då jag hade tankarna p annat håll. Mestadels Andrew. Men som Andrew så flög ibland mina tankar iväg på andra random saker, men de flesta av mina tankar var ändå inriktade på honom. På hans vackra ögon. Hans vackra hår. Hans fina leende och hans skratt som klingade klart. Jag kände mig stolt över att jag kunde få hans drömmande ansikte att lysa upp med detta vackra leende och ljuda med hans klara skratt. Jag brukade ofta bli helt till mig de gångerna jag kunde höra Scorpius Malfoy skratta, vilket tyvärr inte skedde så ofta. Han hade ett speciellt skratt han ofta ville dölja då han hade en tendens att grymta när han fick skrattanfall, men det var så underbart att höra. Men Andrews skratt... Det var nästintill, om inte mer, lika behagligt att lyssna på och i detta fallet kunde jag faktiskt vara den som fick honom till att skratta, vilket betydde att jag kunde få chansen att njuta av det oftare och inte genom att tjuvlyssna i Stora Salen eller i biblioteket.
Efter den tvåtimmars långa lektionen tog slut valde jag och Lily att gå till biblioteket för att göra klart läxan vi fick veckan innan som vår professor ville ha in till nästa lektion. Inne i biblioteket så, till bådas förvåning, fick vi syn på Andrew och hans väninna Mei. Hon var riktigt söt. Inte konstigt om Andrew hade ögonen för henne. Hon är ju från Ravenclaw så hon är säkert smart och så är hon vacker. Hon förtjänar verkligen en kaktus.
"Nämen Strongheart! Vi ses igen!" utbrast Lily och gick till dem.
""Du sa att vi skulle vä ta och ses någon annan gång... Visste inte att du va så desperat" sa jag och ångrade mig direkt. Vad i hela helvete Hugo!?

Efter att de två hade lämnat mig kom Mei tillbaka kort efteråt.
"Mei, vad tycker du om kaktusar?" Frågade jag medan jag ställde mig upp från bänken. Hon tittade på mig frågande och skrattade till.
"Jag kommer aldrig förstå mig på dig Andrew... Men för att besvara din fråga, jag gillar kaktusar. Speciellt dom små söta." svarade hon och började gå och jag följde med.
"Okej bra... Vad har vi för lektion?" Fortsatte jag med att fråga.
"Självstudier, sen slutar dagen, kom igen Andrew du ska veta det här! Hur ska du kunna klara av vuxenlivet om du inte kommer ihåg ett enkelt schema?" Hon hade en poäng... Jag får börja jobba där Mei jobbar.

Senare i biblioteket stötte vi på Hugo och Lily igen. Hugo sa ännu en sak som fick mig att skratta.
"Mei, det här är Hugo Weasley och Lily Potter. De är kompisar med min lillasyster... och mig" Förklarade jag och de hälsade på varandra.
"Hugo, kom och sitt bredvid mig." Sa jag och drog ner honom på stolen bredvid min. Hans kinder blev rödare snabbt av någon anledning. Kameleont-Hugo slår till igen.

Andrew började skratta och jag blev genast lite lugnare. Jag hade tydligen inte gjort bort mig. Tacka Merlin. Andrew presenterade sedan mig och Lily för Mei. Innan jag hann säga någonting mer yttrade sig Andrew igen.
"Hugo, kom och sitt bredvid mig".
Jag kände hur mina kinder började hettas och hur mitt hjärta stannade då han tog tag i mig och drog ner mig till platsen bredvid honom. Jag satt nu bredvid och extremt nära Andrew Strongheart. Och det var han som hade tagit initiativet till det. Vad är detta för dröm?
Jag såg hur Lily kastade en förundrad blick på mig, men hon satte sig bredvid Mei som gav henne ett välkomnande leende.
"Har ni lite läxor eller?" frågade Mei efter att hennes blick hade fastnat på pergamentet från lektionen Lily hade i handen.
"Japp, that's why we're here!" svarade Lily.
"Jag hjälper er gärna... Och jag är säker på att om Andrew kommer ur sina tankar så kan han också vara hjälpsam, då detta var något av ämnena han utmärkte sig i under årskurs fem. Så Hugo, kan du slå till honom med din pergamentrulle så han kan hjälpa dig? Så kan ni bli klara med läxan ganska snabbt" sa Mei.
Jag log som tack och vände mitt huvud så att jag var vänd mot Andrews profil. Han hade en väldigt fin profil, speciellt när hans huvud var fint placerat i hans händer och med en drömmande blick med tankarna på annat. Men jag gjorde som Mei hade sagt till mig, jag tog upp min pergamentrulle med läxan och slog till toppen av hans huvud, fast ganska löst.
"Jorden kallar. Är du där Mr. Strongheart? Vi behöver dig" sa jag.

Fast varför blev han så röd när han satte sig bredvid mig. Är det på grund av mig? Hoppas det är på grund av mig. Plötsligt slog någon mig över huvudet lite lätt och jag vände mig mot Hugo.
"Jorden kallar. Är du där Mr. Strongheart? Vi behöver dig" Sa han och log. Jag började le tillbaks som svar.
"Vad behöver prinsen hjälp med?" Frågade jag och lutade mig mot honom för att se vad det var för läxa de hade.

Kallade han mig nyss för prins? PRINS!? Det är bara min pappa som kallat mig för det. Nån gång även min mamma. Men det hände bara när jag var liten och automatiskt söt. Men okej, I don't mind...
Jag tog ett lugn andetag och försökte lugna ner mig själv. Jag antog att mina kinder var röda, men annars så såg jag nog utåt sett oberörd ut.
"Peasant" okej, dålig start Hugo... "läget är så att vi fick en läxa förra veckan och den måste vara klar till nästa lektion, vilket är imorgon, och Mei meddelade att du kan vara till hjälp, så kan du bevisa det?" sa jag, räckte över pergamentet till honom och bet mig själv i läppen. Asså jag måste ta och tänka efter innan jag pratar.

Jag läste vad som stod på pergamentet. Det var talmagi och uppgiften liknade det som vi själva hade fått en gång i tiden.
"Det här är enkelt, kolla här..." Började jag att förklara. [Jag visste inte hur jag skulle skriva :') ]

"Jag visste inte att Andrew... visste saker..." Viskade Lily till Mei. Hon fnissade till lite snabbt.
"Jag blev också förvånad första året när jag fick se vad han kunde. Han är ett gömt geni, ingen som inte känner honom vet om det." Svarade hon.