Almost PRS

Yaosus mörka ögon flackade mellan de tre yngre ungdomarna, från Hayley, till Zihao och sedan Joshua. Pannan kändes bättre efter den våta handduken, däremot kände han sig rent generellt sett fortfarande smått överhettad. Och nu även förbannad. Inte på de två sjuttonåringarna, utan på en viss yngre bror. Det var nog ganska uppenbart att tjugoåringen inte riktigt var sig själv i den stunden. I vanliga brukade han, eller åtminstone försökte, vara samlad och resonabel. En annan grej som vittnade för det hela var sättet han talade på. Vad i helvete var liksom inte en mening som gick att förknippa med den äldsta Huaze brodern.
”Hayley”, gnällde Yaosu ynkligt och lät blicken falla endast mot den yngre flickan, istället för att flacka över allt och alla. ”Snälla knyt loss dem, det gör ont..allt gör ont..jag lovar att det inte är någon fara jag vill bara..” Orden stöttes fram med små mellanrum och de mörka ögonen hade blivit förskräckligt stora.
”Vad vill du bara? Komma loss så att du kan sticka och göra något dumt? Tro mig, Yaosu, du vill inte ta ett oskyldigt liv. Okej, just nu kanske du vill det, men det är inte du och det är inte heller du som ligger och gnäller över att du är fastbunden”, insköt Zihao och reste sig upp från golvet. ”Vi borde nog gå nu om vi ska hinna..stannar du eller följer du med, Hayley?” Fortsatte han och sneglade från Joshua till den äldre broderns flickvän, medan brodern i fråga tystnade och fick extremt smala ögon. De kunde verkligen skifta i storlek, nästan komiskt mycket.
”Jag ska döda dig, ditt lilla äckel”, vrålade Yaosu och bröt därmed sin inte särskilt långa tystnad. Han försökte kasta sig efter artonåringen, bara för att genast hindras av repen som gjorde ett ganska bra jobb när det kom till att hålla honom i någorlunda schack. Zihao behövde inte ens röra sig ur fläcken för att hålla sig utom räckhåll.
”Nej, du ska inte döda någon”, konstaterade den yngre svalt och fäste därefter de svarta ögonen på Hayley. ”Ingen kommer döma dig om du väljer att inte stanna här, jag skulle definitivt inte ha gjort det.”

Det här kanske inte är det allra tuffaste Hayley varit med om, men det kommer rätt högt upp på listan. Pojkvännen är inte sig själv, alls. Sättet han gnäller på, vanligtvis brukar inte hans gnällande ge henne skuldkänslor, men nu gör det det. Som att det är menat att göra det. Uppenbarligen vänder han sig till den som han antagligen har större chans att knyta upp repen, då hon har så starka känslor för honom och verkligen avskyr att se honom lida på det här viset. Hans stora, bedjande ögon gör ingenting lättare för henne. Tänker hon knyta upp dem? Nej, så korkad här hon faktiskt inte. Uppenbarligen är något fel.
"Förlåt.. det kan jag inte," mumlar hon medan hon fortsätter att detta handduken mot hans panna. Det Zihao sedan säger gör henne ännu mer säker på det, hon tänker inte knyta upp dem, aldrig i livet. Reaktionen som Yaosu ger får verkligen bröstkorgen att brista. Ena sekunden ber han om att få släppas loss och andra hotar han med att döda sin lillebror. Hayley vill skjuta sig bort från honom och krypa ihop till en liten boll, men hon kan inte lämna honom just nu. Nu är nog den stunden som Yaosu behöver henne mest... om det ens är Yaosu där inne. Några, små tårar trillar ner över de bleka kinderna medan fingrarna börjat pilla med en mörk hårtest.
"Jag kan inte lämna honom nu, så jag stannar," svarar hon med ett magert leende och kollar upp på sin vän. Hon vet att de inte kommer döma henne, men hon kommer döma sig själv.

”Bara..håll dig borta från de där vassa tänderna”, svarade Zihao och fattade tag om Joshuas hand, för att sedan röra sig mot dörren som ledde ut till spiraltrappan. ”Och Hayley, den där badrumsdörren kommer knappast att hålla om det skulle komma till det”, fortsatte han och pressade fram ett ungefär lika blekt leende som befann sig över den ett år yngre flickans läppar. Det enda positiva var att de, trots allt, troligen skulle lyckas ta en del förnedrande bilder på Hunter och Jackson. Allt annat kändes däremot ganska pissigt i nuläget. Att se den äldsta Huaze brodern tappa allt vett och reson på det där sättet var tufft även för artonåringen, främst eftersom han mer än väl visste vad det kunde leda till.
Yaosus ögon gled tillbaka upp mot flickvännen när dörren gled igen efter de andra två. De studerade henne ingående, en smula förvirrat nästan. Det enda han kunde tänka på i den stunden var att hon doftade förskräckligt gott. Faktumet att små tårar trillade nerför kinderna på henne fick hjärtat att värka på ett olustigt sätt, men han kunde verkligen inte förstå varför. En av händerna lyftes plötsligt, som för att stryka bort dem, men hindrades av repet ungefär halvvägs. Och det i samma veva som ögonen brann till, förlorade den där mörka, varma färgen för att istället ersättas av en mer gulaktig ton.
”Jag vill inte att du ska se mig såhär”, viskade tjugoåringen nästan ohörbart, innan det plötsliga lugnet bröts av ljudet av ben som knäcktes. Igen och igen och igen, blandat med smärtfyllda skrik och en hel del tårar. ”Det gör ont..det g-gör så ont..snälla få det att sluta.”

Absolut, det ska väl Hayley ändå kunna lyckas med? Att hålla sig borta från de vassa tänderna det vill säga. Hon tänker inte låta den tre år äldre läraren bita henne, och förhoppningsvis kan hon hålla honom borta från att göra illa sig själv. Hon nickar tacksamt mot Zihao och följer paret när de lämnar badrummet. Efter att ha svalt hårt låter hon tillslut blicken glida tillbaka till pojkvännen. Han ser så blek och kallsvettig ut, vilket absolut inte är konstigt. Jösses vad hon önska att hon kunde få all smärta att försvinna från Yaosu, lämna honom ifred. Tyvärr har hon inte den makten och måste därför se honom lida och bli mindre och mindre sig själv. Åtminstone nästan. Det han säger därnäst får ögonen att bli aningen större, det känns som Yaosu. Han skulle definitivt säga att han inte vill att hon ska se honom på det här sättet.
"Jag blundar.. men kom ihåg, jag är här för dig," viskar hon och sluter igen ögonlocken. Kanske det kan hjälpa dem bägge två åtminstone lite grann. Tyvärr kan hon fortfarande höra hur musklerna knäcks och hans skrik. Fan, nej det här måste nog vara det värsta. Att se personen hon älskar mest i hela världen genomgå hemsk smärta är nästan omöjligt att ta sig igenom. Inte värre än det den andre går igenom, absolut inte.
"Förlåt, förlåt... jag önska verkligen att jag kunde få det att sluta," tårarna rinner ner över kinderna och hon flätar ihop sina fingrar med hans respektive. Hjälper det något? Gör det allt värre? Hon suger på att avgöra det.

Smärtan spred sig genom kroppen likt en löpeld och tjugoåringens sinnestillstånd svajade verkligen fram och tillbaka. Rätt som det var glömde han totalt bort vart han var - och framförallt vem han var. Det gick nästan att se i ögonen på honom om man granskade dem riktigt ingående. Men eftersom Hayley slutit ögonlocken, märkte hon det förmodligen inte. Inte heller verkade hon ha några planer på att fly sin kos, vilket Yaosu nätt och jämnt hann uppfatta innan allting blev sådär skevt igen. För det var inte så att han förlorade medvetandet direkt, däremot förlorade han sig själv.
”G-gå”, kraxade den äldre och stirrade upp mot henne med skrämda ögon. ”Stäng d-dörren och..och..” Tjugoåringen vek sig dubbel med ett kvidande läte och gömde ansiktet i knät på flickvännen. Det var egentligen det sista han borde ha gjort. Egentligen borde han ha fortsatt insisterat på att hon skulle gå, men han hade på tok för ont för att tänka i de banorna.
”Jag vill inte råka göra dig illa”, snyftade han innan nästa våg av smärta slog mot honom, precis som en stor våg. Och den här gången sveptes han totalt under ytan. Händerna greppade tag om Hayleys överarmar och de gula ögonen fäste sig på henne, medan han hasade sig upp i sittande ställning. Eller tja, han satt snarare på knä.
”För jag kommer göra det”, andades den äldre, samtidigt som greppet hårdnade. Naglarna blev sakta men säkert grövre och bandaget som Joshua och Hayley fäst runt handen på honom, ramlade snart av. ”Du doftar så jävla gott..”

Det är som att den äldres personlighet gjort en hundraåttio graders svängning. Hayley kan känna av pojkvännen I det han säger därnäst, att han vill att hon ska gå, att hon ska vara säker. Helt ärligt skulle hon göra det också. Trots att han tittar på henne med skärrade, gula ögon som uppenbarligen vill ha hjälp. Men hon kan inget göra. Jösses, hon är patetisk på det sättet. Varför kan hon inte hjälpa personen hon älskar mest i världen? Att se honom ha så förskräckligt ont är något av det värsta hon behövt se. Och hon har sett väldigt hemska saker.
"Förlåt.. förlåt," viskar hon med gråten i halsen. Rösten hakar upp sig ett antal gånger, och hon är påväg att resa sig upp för att gå därifrån innan Yaosu griper tag om hennes överarmar. Det får hennes egna ögon att bli stora som tefat, för han är definitivt inte sådär varsam som han brukar vara. Fan det gör ont, och det får henne att minnas män som varit alldeles för hårdhänta mot henne. Jo, minnen kommer tillbaka och även om hon försöker dra sig bort från honom så kan hon inte. Yaosu är betydligt starkare än hon själv är. Paniken börjar skölja över henne och hon kvider till när de hårda, vassa naglarna först gör hål i tröjan hon har på sig, och sedan borrar ner sig i huden på henne. Djupt.
"Yaosu.. släpp mig," kvider hon och försöker sträcka handen mot sin trollstav för att kunna försvara sig själv, men självklart är den alldeles för långt bort.

”Nej, jag vill att du ska känna hur vartenda litet ben inom mig krossas..hur personen du älskar tynar bort mitt framför din lilla nos.” Orden kom ut i någon form av viskning blandat med morrande läten, följt av ännu mer knakande ben. Den långärmade, stickade tröjan han bar började sakta men säkert slitas itu och trots att repen förhindrade stora rörelser, lyckades han ändå hålla naglarna nergrävda i huden på sjuttonåringen. Naglar kanske var fel ord, de började lika klor mer och mer vid det laget.
När Hayley sedan försökte sträcka sig efter trollstaven, lutade han sig ännu mer över henne. Han såg spritt språngande galen ut, och verkade inte längre påverkas av smärtan. Men det var ju inte Yaosu längre, så det kanske inte var så konstigt. Eller jo, på någon nivå så var det väl visst Yaosu, bara utan allting som gjorde honom till en bra person. Det enda som var kvar, var ett tomt skal.
”Titta på mig”, morrade tjugoåringen lågmält och placerade en av händerna under hakan på den yngre flickan. De vassa klorna drogs fundersamt längsmed det vackra ansiktet, strök bort några hårstrån som fallit ner i ansiktet på henne. Därefter gled de ner mot golvet för att kunna få fäste i de svala stenplattorna, samtidigt som ryggkotorna sköt upp tillsammans med ett skrik av smärta. Helt borta var den tydligen inte, och förmodligen var det bra, åtminstone för flickvännens del. Däremot gick resten av förvandlingen ruskigt snabbt och det dröjde inte länge innan han stod över henne med blottade tänder, för att inte tala om en massa äckligt dregel som föll ner över ansiktet han egentligen älskade så förfärligt mycket. Och det gjorde ont, innerst inne - ont att han gjorde henne illa och tvingade henne genomgå någonting så hemskt, skräckinjagande.

"V.. Varför vill du det?' Undrar Hayley panikartat och fortsätter att försöka komma loss ut greppet han har om henne. Klorna har gått in djupt i huden på båda sidorna vid det här laget och tjockt, mörk blod sträcket sig över armarna. Den vita tröjan är nu alldelestäckt med blod. Säkert förstörd förevigt nu. Fan, hon borde inte ha stannat. Hon har stor lust att skrika efter hjälp, men hon är väl medveten om att det kommer ge grova konsekvenser för Yaosu. Bland annat för att han har en elev i sitt kontor, men också för att han är i formen av en varg. Så ja, hon håller käften. Hon vill inte förstöra ännu mer för honom. Smärtan i armarna får allting att dunka, och när den tre år äldre sedan börjar stryka de vassa klorna över hennes ansikte, och släpper taget om hennes arm, tar hon tillfället i akt att försöka putta bort honom. Just nu förbannar hon sina svara armar och faktumet att hon inte kan komma loss. Efter en stund av skrik från den äldres sida är formen helt annorlunda. Det är nu ett lurvigt ansikte framför henne och en kall blick som tränger igenom henne. Toppen. En vargs kropp är ännu svårare att trycka bort än en mänsklig mans. Tårarna rinner gång på gång över kinderna som nu är röda och ögonen som är rödsprängda och skräckslagna.
"Snälla släpp mig," ber hon ytterligare en gång och försöker envist att putta bort honom. Snart försvinner däremot orken och axlarna sjunker. Hayley vet att hon inte kommer kunna få bort honom, och det känns nästan värdelöst att försöka efter alla gånger. Vem vet, kanske det är så här hon kommer dö? När hon förengångsskull faktiskt vill leva.

Konflikten som pågick inom skallen på Yaosu var extremt stökig. Det var lite som om en dragkamp pågick bakom pannbenet, där den vettiga sidan återigen fått ett övertag. Och det där lilla övertaget var den enda anledningen till att han inte satt tänderna i henne, bokstavligen då. Inte för att han ville äta upp henne eller så, det var bara lusten att slita genom mänskligt kött som kändes överväldigande. Men han ville inte, inte när det kom till Hayley. Kanske en väldigt primitiv del inom honom genuint kände det suget, däremot inte resten av honom. Fast ändå, ändå stod han där och dreglade över sjuttonåringen som det monster han var. Det var verkligen en kamp utan dess like, och fy fan vad rädd han började bli över att han skulle förlora den.
Ögonen pilade mellan den yngre flickan och den öppna dörren. Hade han haft möjligheten hade han slängt sig ut genom ett av de stora fönstren, men repen höll honom ganska fast på plats. Han kunde röra sig någon halvmeter åt vardera sida, längre än så kom han inte.
”Mr Huaze!” En skarp, bekant stämma ljöd genom rummet och inte långt därefter uppenbarade sig professor McGonagall. Instinkterna tog genast över och Yaosus gula ögon, samt uppmärksamhet överlag, riktades mot den bleka rektorn. I ungefär samma sekund slungades den mörka skepnaden bort från Hayley, rakt in i en av stenväggarna där kroppen lämnades lealös, tillsammans med en massa damm och krossad sten.
”Miss Clarke”, fortsatte Minerva smått panikartat och skyndade fram till sjuttonåringen, där hon genast gled ner på huk och började stoppa blodflödet från såren över armarna på henne. ”Klarar du av att stå? Du har en hel del frågor att besvara, men jag ställer dem helst inte förrän din käre professor inte kan göra någon av oss illa.” Tja, där och då hade hon nog ingenting att oroa sig över. Yaosu var knappt ens vid medvetande och andades med ganska rejäla svårigheter.

Helt ärligt har nog Hayley aldrig varit så rädd. Den senaste tiden har hon börjat gilla sitt liv, främst pågrund av mannen framför henne... Som verkar ha försvunnit helt. Männen i byn hade gjort henne rädd, och ärrat henne rejält, men hon hade även vetat att de aldrig skulle döda henne. Trots att hon nog vid den tiden gärna velat dö på något sätt. Nu är hon livrädd. Bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner i hög takt medan tårarna fortsätter att rinna ner över kinderna. När hon blickar i de gula ögonen så verkar den äldre tveka, det är som att en del av den riktiga Yaosu finns kvar där inne. Även om det är väldigt svagt.
Från ingenstans uppenbarar sig professor McGonagall. Sjuttonåringen hade inte hört henne komma in, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon varit fullt upptagen med att vara livrädd. Hayley blir så förskräckligt lättad när vikten av bjässen försvinner från hennes kropp. Blicken glider mellan rektorn och pojkvännen. Även om hon är förskräckligt ärrad så är hon orolig över den hårda smällen Yaosu fått. Hayley andas tungt och skakigt innan hon gömmer ansiktet I händerna. Hon försöker få kontroll på andningen, men det går inte. Hon börjar i princip hyperventilera och drar benen upp mot bröstkorgen där hon ligger på golvet. Ögonlocken slås inte upp förrän kvinnan sätter sig ner på hur framför henne och börjar försöka stoppa blödningen. Märkena är djupa, kommer antagligen att leda till ärr över armarna. Fan vad det gör ont. Innan hade hon varit så förbaskat rädd att hon inte riktigt kopplat hur ont det gör, men nu är smärtan nästan bedövande i armarna.
"Det ska jag nog klara av," andas Hayley mumlandes. Det ringer i öronen på henne och McGonagalls röst är bara låg, men hon uppfattar den iallafall. Det är ju armarna hon gjort illa, inte benen. Skakig sätter hon sig försiktigt upp, känner hur huvudet dunkar likt förbaskat. Hon sväljer hårt och gör ett tappert försök i att ställa sig upp, och lyckas. Tyvärr är benen darriga. Mer darriga än de någonsin varit innan. Hon är lite rädd över frågorna rektorn kommer ställa, men hon påminner sig själv att hon kan köra med kvarsittning. Det är därför hon är där. Yaosu har ju faktiskt gett henne kvarsittning för att de ska kunna träffas, och ja, hon vill inte att han ska åka fast.