PRS Medi & Vidomina

Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Hon får inte bäras. Jag hämtar en säng." Hon log och försvann och kom snart tillbaka med en säng med stål om sidorna och såg på honom.
"Lägg henne här. Jag hjälper dig." Hon log mjukt och tog tag om Alices överkropp.

Jules nickade och hjälpte Alice över på sängen sköterskan rullat dit. "Så.", sa han när de placerat henne på madrassen. "Det är säkert skönare för henne.", sa han och såg mot sköterskan.
Vid sidan om de höll Sherman på att rengöra sina instrument. Han sköljde de noga och verkade spruta något medel på det, säkert något bakteriedödande, tänkte Jules och väntade på att Sherman skulle säga något, men han sa inget. Istället placerade han de rena instrumenten på bordet bredvid sig för att torka de. "Operationen gick fint, eller?", sa Jules och förvånade sig själv när han hörde hur osäker han lät. Jules hade ju bara följt Shermans instruktioner. "Ja.", svarade han och fortsatte skölja instrumenten.
"Ska hon sova här inatt?", frågade Jules sedan sköterskan. Han hade gett upp att få en konversation med Sherman.

"Jag hade tänkt det ja." Hon såg på honom och log och började rulla ut henne och suckade.
"Var han tvungen att göra såret så stort? Det ser inte alls fint ut och Rion kommer bli så arg."

"Hur känner du Rion?", frågade Jules sköterskan och hjälpte henne att rulla ut Alice från rummet in till en annan sal. "Det syns knappt.", sa Jules och betraktade stygnen som Sherman så fint sytt ihop henne igen med. "Hur länge blir hon sovande tror du?". Tanken slog Jules, att någon från jordytan kanske undrade var hon var. Och han förvånade sig själv återigen, då han insåg att han aldrig tänkt den tanken innan.

"Alla vet vem Rion är antar jag. Vi kommer upp på hans mark när vi kommer till ytan." Hon log och såg på honom.
"Tja kanske en timme sen kommer hon vara ganska trött så hon kanske sover till kvällen." Hon drog fram en stol.
"Ska jag hämta något till dig?"

"Jaha.", sa Jules och rörde vid kudden Alice vilade sitt huvud. "Jag ringer efter Ruby, hon undrar säkert hur det går.".
Jules fiskade upp en telefon från sin ficka för att ringa en signal till Ruby. När hon inte svarade lämnade han ett meddelande till henne om situationen, att Alice låg inne på behandling och behövde vila efter operationen. Än så länge verkade hennes tillstånd stabilt.
Jules klickade bort samtalet. "Du behöver inte hämta något, jag ska meddela Mary också, kanske hon kan komma att se efter henne."

Hon nickade och puffade till hennes kuddar och lämnade rummet. Små kvidanden kom från Alice och hon vände bort huvudet och försökte öppna dem men var för trött. Hon somnade snart om och drog djupt efter andetag.
Några timmar hade gått och nu hade Alice börjat vakna till och hon öppnade ögonen. Smärtan var så stark att hon skrek rakt ut.
"RION!" Hon såg sig om och försökte ta sig ur sängen.

"Alice..!". Jules hade somnat till i en stol som stod placerad nära sängen där Alice låg i. Han ställde sig raskt upp och gick fram till henne då han hört hennes utrop. "Ingen fara, Alice. Andas.", sa han lugnt och lite trött och lade en hand om hennes huvud och försökte hjälpa henne upp så att hon iallafall kunde sitta upp på madrassen. "Rion är inte här, jag kan ringa honom om du vill.", sa Jules och drog stolen närmare sig för att sätta sig ner på den. Han lät fortfarande lugn. Jules sökte med blicken åt hennes håll. Han var trött. Men glad över att se Alice i liv igen. "Hur mår du?". Jules såg orolig ut, sedan öppnade han munnen igen för att ropa på en sköterska. "Kom hit, hon har vaknat nu!"

Hon såg sig panikslaget om och kände smärtan i bröstkorgen.
"Ont." lKved hon bara och sjönk ner och tårarna rann ner.
"Jag vet inte vad ni gjorde..."
Sköterskan kom hastigt in och såg oroad ut.
"Alice du ska få lite smärtstillande. Du har varit med om en stor opration." Hon såg på Jules och log sedan.
"Det finns en ganska viktig läkare som vill se till dig." Dören öppnades och Ruby kom in med Alex i famnen. Hon log trött och såg på Jules.
"Hur är det?" Alexander hade en för stor labbrock och jollrade och sträckte sig efter Alice.

Jules sträckte sig efter näsdukar som stod placerade på ett bord nära intill. Han drog fram en och räckte den över till henne för att torka bort tårarna. "Här.".
Han såg orolig ut, men vände på huvudet då han hörde dörren öppnas och såg glad ut över att se Ruby i dörröppningen med Alex i famnen. "Ruby! Alex!". Han skrattade kort och ställde sig upp. "Här, sitt här, Ruby, jag kan stå.", sa han och visade md händerna att hon kunde sätta sig ner på stolen han just suttit på. "Operationen har gått fint, Alice.", sa Jules sedan för att stämma in på sköterskans kommentar om operationen.