[PRS] LadyGhoost & yehet

I en stund som denna, när Jaes välmående är på en väldans låg nivå och han inte orkar att arbeta, kan han tyckas hitta på allt möjligt. Förut brukade han välja en annan väg, men nu.. mycket är annorlunda, och än en gång finner han sig sittandes vid sin stafli med färgpaletten balanserad i handen. Han har gjort klart så långa målningar att det blir svårt att göra sig av med dem. De flesta står lurade mot väggarna, alla olika men lika vackra, med lika mycket tid lagd på dem. Nu målar han ingen natur, eller magi, utan en vardaglig liten katt.. en liten katt som han sett på bild tidigare under dagen. Men inte bara en katt, utan även Uta.

Den märka lilla katten ligger på ledarens axel i målningen, med noggranna vackra drag. Det hade gått förvånansvärt fort, men kanske det är för att Jae endast vill glömma bort smärtan som stryker sig över hela kroppen, och hostandet som ökar. Tillsammans med blodet som vill komma ut. Tjugofemåringen höjer mobilkameran mot målningen, tar en bild och skickar den till Uta. Jag gör detta! C:

Uta stannade när han hörde telefonen plinga till. Det första han såg var bilden som Jae skickat. Den andra var fruktansvärt duktig, nästan så att Uta blev avundsjuk på honom. Han log också över motivet, han fann det adorable, att den andra målat honom med Jax.
This may be one of the most adorable things I have ever seen, Hm maybe except for you.
Ytterst cliche men Uta hade inte kunnat hindra sig själv, särskilt inte när det var sant.
Jag känner mig dessutom hedrad att du valde att måla mig ♥

Uta såg på Jax, som låg på pianot och han gick över. Tankarna på hur han skulle hantera situationen med den andre ledarens distrikt fick vänta, han behövde prata med Jae om det, när de möttes innan han kunde fatta ett beslut. Så istället valde han att spela, kanske för att ha något att koncentrera sig på.

En djup rodnad stryker sig över de puffiga kinderna av texten som dykt upp i deras lilla konversation. Jösses, ja han har blivit kallad bedårande förut, precis som många andra komplimanger.. men när det kommer till Uta, även om det bara är ett meddelande, känns det betydligt mer genuint. Jae känner nästan för att gråta, endast av den simpla anledningen att han vet vad som rör sig, och växer under skinnet på honom samtidigt som allt med Uta går så bra.. Han sluter ögonlocken, tar ett djupt andetag innan han torkar bort de tårar som slagit sig ut ur hans ögons murar. Du kan få den, om du vill? ♥

Mm, kan helt ärligt säga att du är en av få personer jag inte har något emot att måla, alls. Om inte den enda. Det var sant, så sant. Jae hade slutat måla ansikten sen faderns död, kanske någon ballerina, eller en kropp hit och dit.. men ett ansikte? Nej, det hade förekommit väldigt sällan, om det ens gjort det överhuvudtaget. Med Uta är det lättare. Får inte nog av ditt ansikte, nämligen.

I would love to have it.
Det skulle kanske kännas konstigt att ha konst hängandes på väggen, föreställande honom själv. Men tavlan hade fångat den sidan av honom som endast Jae kunde locka fram. Att se det gjorde honom lugn, och fick honom att tänka på de andre mannen. Dessutom uppskattad Uta verkligen Jae's konst, och att få ha en av hans bilder, förutom porträttet ifrån förr, som redan stod på pianot, skulle bringa mycket lycka.

Uta skrattade sedan åt Jae's meddelande, leendes.
Well let me know if you wish for me to pose for you.
Det var verkligen inget han gjorde annars, men om Jae önskade, kunde han utan problem låta sig bli avbildad.
Well glad that it's something nice for you to look at then.

Då får du skynda dig att hämta den någon gång, det kanske är någon annan i marknaden som vill ha den. Visserligen är det ett skämt, Jae har aldrig sålt ett av sina verk. Inte för att han inte kan, utan för att han inte vill. Vissa av verken finns på museet som han gått till som barn, och även besökt tillsammans med Uta. Men de är inte till salu. Dock är han lite osäker på om han valt rätt sätt att formulera sig. Ja, det är klart att han vill träffa den äldre igen, förhoppningsvis innan sjukdomen blir allt större och växer till sig än mer. Men han vill inte heller klänga allt för mycket, han vet hur tjatigt det kan bli, och det är något han verkligen inte vill att Uta ska känna när det kommer till honom. Aldrig.

Det skulle jag gärna skriver Jae och gnager sig i underläppen, kväver en hostning som trycker sig upp ur lungorna. De mörka ögonen glider över målningen, över Utas ansikte. Det är typiskt, hur han träffat honom nu när det bara är en rutten tid kvar för Jaes liv. Troligen iallafall, han är rädd för att hoppas på för mycket. Hela du är trevlig att titta på. Lite konstigt utan sammanhang? Jadå, men som tur är har han ju det.

Det vore en katastrof, låta någon annan se mig på det sättet. skrev Uta skämtsamt, även om det fanns en del sanning bakom orden. Han ville inte att en främling skulle se hans porträtt, ha det på väggen och beundra det. Även om konstverket var tilltalande, och vackert skapat, så gjorde det honom ändå en aning obehagad.

Just name a place and a time, and I will be there.
Uta hade inget emot att träffa Jae när han en kunde, så länge den andra ville se honom. Han visste inte hur ofta den andre ville träffas. Han hade varnat Uta att han var klängig, men det var inget Uta ansåg att han var.
You make me blush like I am a teenager again.
Det var sant att Jae's ord kunde få honom att rodna, nästan som om ingen annan berömt hans utseende, som om han var omedveten om det.
And I would say the same. Jag har inga problem med att låta min blick fastna på dig!

Kanske de två ledarna behöver diskutera även det, hur ofta de vill och kan se varandra. Jae har en stor oro för att vara för påflugen, för klängig och det skrämmer honom. Han är inte van vid det, det har aldrig hänt förut.. men ändå känns det fullt möjligt, och han vill verkligen inte att det de har sinsemellan ska ta slut pågrund av honom och hans icke existerande självbehärskning. Nu är det ju så att han faktiskt har självbehärskning, huvudanledningen till oron är väl mest att han aldrig varit i den sits han nu är i. Är det något du vill, att träffas?

Det är en dum fråga, Uta är en av de personer som inte erbjuder någonting han själv inte vill ha, uppenbarligen. Jae har fått klart för sig att han inte skulle säga, eller göra någonting när han egentligen misstycker. Men ändå hade han känt sig tvungen att fråga, för att vara på den säkra sidan. Kanske det gör honom ännu värre, irriterande, klängig.. men då får det helt enkelt vara så. Han stiger ut ur sitt rum, stänger dörren efter sig och marscherar mot samlingsrummet istället, där de vinröda fåtöljerna står och brasan brinner för fullt. Jae slår sig ner, sluter ögonlocken och tvingar sig själv att ta djupa andetag, han får inte förstöra något så fint. Inte nu när det för engångsskull går bra för honom.

Åh, jag visste inte att jag hade en sådan inverkan. svarar Jae med ett genuint litet leende över läpparna, han skulle mer än gärna lämna små pussar på Utas rosiga kinder. Ge honom ännu fler komplimanger. Han vet mycket väl hur annorlunda det kan kännas beroende på vem komplimangerna kommer ifrån. Dock dyker en egen rodnad över Jaes kinder, och han har nästan lust att slå sig själv pågrund av hur löjligt han beter sig. Om han, för några veckor sedan sett den här bilden, ja då skulle han förmodligen bli äcklad. Nu får du mig att ordna, usch.

Du har inte gett mig någon anledning att inte vilja träffa dig.
Uta tänkte efter för en sekund, förgiftningen borde kanske egentligen vara anledning nog, men efter natten de haft, så var den inte det. Uta ville träffa den andre igen, mer än gärna. Trotts att det endast gått några timmar sedan de setts, så kändes det som längre. Vilken löjlig känsla, hur man kunde sakna och villa träffa någon man nyss sätt. Uta hade aldrig känt så förut, inte brytt sig om när han träffat någon nästa gång.
Så länge du är villig att träffa mig igen, så träffar jag dig gärna.
Skrev han tillslut, med ett leende på läpparna.

Är det något du bör bli förvånad över?
Uta tyckte inte det, Jae borde veta vilken inverkan han hade på honom. Men kanske var det förvånande, Uta betedde sig inte som han gjorde runt andra.
That's more surprising, since I didn't do anything.

Det är bra det, att Jae än så länge inte gjort någonting för att skrämma iväg honom. Dock borde den där förgiftningen ha varit tillräckligt, det är förståeligt om Uta inte litar på honom helt än, mer än förståeligt faktiskt. Men han är väldigt tacksam över hur förstående och accepterande den äldre varit, det är lite av ett under. Klart jag är villig att träffa dig, är mer än villig egentligen. Ja, det var sanningen, hur löjligt det än må låta.

Bör och bör vet jag inte, men det blir jag, och glad också ska du veta. Jae lutar huvudet mot fåtöljens rygg, försöker sitta bekvämt. Det är hemskt svårt dock, när hela kroppen gör ont och han bara vill hosta upp alla sina inälvor. Inte trevligt alls, hur ska han kunna gömma det? Så mycket tankar på en och samma gång, alldeles för mycket för att migränen ska klara av det. Yes you did!

Glad to hear it, just name a time and a place
Det var skrivet som ett skämt, som om han skulle kunna komma springande när som helst, men det låg nog en del sanning i det. Han hade med största sannolikhet försökt sitt yttersta för att kunna möta den andre, ifall det var vad han önskade. Han behövde dessutom prata med honom om Jae's distrikt. Egentligen ville han inte blanda ihop arbete och privatliv, men han kände att han var tvungen här. Han kunde inte vandra in i den andres territorium och förvänta sig att inget skulle hända. Och han behövde en plan för att svara Aloy också.

Uta log, så underligt att bara höra att den andre var glad, gjorde honom glad. Han stängde pianot och tog upp Jax i famnen, bar fram honom till fönstret och såg ut över det snöiga landskapet.
Och vad exakt gjorde jag?