LärareXelev

När hon ryckte till så vaknade hans tröta sinne till liv och såg ner på henne och hans arm började försiktigt återigen stryka henne över ryggen.

Hon blev åter lugn och fortsatte sova

Snape satte sig försiktigt bekvämare där han satt med henne i famnen och tänkte på vad denna flicka skulle tänka om honom efter Dumbledores död, vad många skulle tänka om honom.
Han var tvungen att spela sitt spel, men för vad?
För sina eländiga misstag i sitt tidigare liv.

(Hon sov vidare)

Han satt där i flera timmar med henne och i fjärran började långsamt solen stiga och han tittade sömnigt ut.

Det började ljusna och Poppy gjorde sig iordning för att gå till sjukhusflygeln. Hon kom fram och kikade in. Där såg hon Severus fortfarande sitta med den nu nu lugna, sovande flickan. Hon gick tyst fram till de

Snape hörde steg komma som i ett töken men han tittdade upp och såg Poppy komma gåendes.

- Hur går det?

Frågade hon lågmält.

- Du hade inte behövt sitta med henne hela natten

Snape såg på henne och förhindrade en gäspning och sa.
- Många, speciellt bland eleverna tror inte att jag har något hjärta Poppy.
Men jag kunde och ville inte riskera att hon fick panik igen efter det som hände igår.
Hade jag inte haft vägarna förbi så, ja det kunde ha slutat värre.

Hon förstod och log medlidsamt mot honom.

- Hon kommer att klara sig Severus. Du behöver också vila.