[PRS] LadyGhoost & yehet

Ögonen spänner sig på pappret i hans händer, bilden på den stora, växande tumören inne i honom är avskräckande. Riktigt, förbaskat avskräckande.
"Du.." påbörjar James långsamt och sätter sig ner på sjukhusbädden de dragit fram. Han lägger en hand på Jaes axel, inte någon intim inbjudan, utan endast för tröst. För att lindra ensamheten och oron. "Dina luftvägar har tryckts ihop av tumören, därför har du hostat så mycket. Att du hostar blod är även en sym-"
"Jag vet." svarar Jae kort med sammanknipna ögonbryn, och sluter ögonlocken en kort stund.
"Det var bra att du kom hit.. symtomerna kommer oftast när tumören växt till sig en hel del, så det fanns ingen chans för dig att veta det innan. Det gör det även svårare att bota." viskar han och stryker händerna över sitt ansikte, visserligen är de inte direkt nära vänner, inte nära bekanta heller. Men det träffar ändå hårt. Väldigt hårt. "Tumören har även växt in i ett luftrör.. så du kan få hög feber, frysningar och svettningar." Jaha ja.. är inte det toppen? Att just som Jae funnit den äldre ledaren, och faktiskt ser en mening med livet förutom faderns respekt, så har en jävla tumör tagit över?

"Jag ger dig cytostatika, som du bör ta tills vi övergår till operationen." James sätter sig ner på huk framför den yngre, och tar hans händer i sina. Dock kan inte Jae göra mycket annat än rygga tillbaka, bara att någon håller hans händer nu känns så fel. "Dock tror jag att strålbehandling kommer fungera bättre, men det kräver mycket mer arbete, varje dag i flera veckor. Men det är värt det." Jae sväljer, nickar. Det är värt det. Jadå. Han ställer sig upp, tar med sig medicinen innan han utan något mer ord går därifrån. Med ett djupt andetag ser han återigen ner på mobilen, kanske drygt två timmar efter Uta skickat sitt senaste meddelande. Vad menar du? Snowflakes are so pretty.
Tyvärr är inte hemligheter det.

"Ready to give up sir?" Uta såg på mannen bredvid honom, med ett leende.
"Ja" han såg på det som varit en motorcykel, men som nu var endast delar utspridda över rummet. "Ber om ursäkt för det här"
"Det är mitt jobb att reparera saker, oftast av andra anledningar, men ändå" mannen log tillbaka och Uta var just på väg att lämna garaget. "Do you wish to help me? I can teach you"
Uta funderade, han hade inte fått ett svar ifrån Jae ännu, och han gissade att den andre fått något att göra, vilket inte var konstigt i sig. Uta själv hade inget att göra, särskilt inte nu utan kunder och behövde hålla sig sysselsatt.
"That would be preferable, maybe I can avoid this ever happening again"

Uta såg på den åter hela motorcykeln, han hade inte bidragit med mycket, snarare observerat, men det hade varit intressant.
"Thank you for the lesson"
"Well always glad when I can show someone who enjoys it" sa mannen innan han försvann, just som Jae svarade.
They are pretty, but being called a special snowflake, something every kid seem to want to be, just feels wrong, I don't know.
Normalt var han bättre på att ge förklaringar än så, men det här var mer en känsla, än något logiskt. Han fick en urk, känsla när han hörde ordet special snowflake. Han log lite åt sig själv innan han tog en bild av motorcykeln, och skickade den till Jae.
Joseph hjälped mig sätta ihop den igen, så nu kan jag åter använda den.
Det enda han gjort var att måla om den från svart till mörkröd, Joseph sa att han hade förbättrat den och reparerat något, något Uta inte var riktigt säker på vad det var, men han litade på att mannen visste vad han gjorde.

Med masken om halva ansiktet, och de mörka solglasögonen över andra halvan, slår Jae sig ner i bilen igen. Usch, vad bittert det känns. Så bitter att en tår slingrar sig ner över kinderna, något som blivit allt mer vanligt nu med Uta i sitt liv. Han stryker bort den, snabbt. Som att han skäms över dem. Och i ärlighetens namn så gör han det, skäms över tårarna, skäms över sjukdomen. Skäms över att han tänker hålla det en hemlighet. För det kommer han att göra. Att se Utas nummer över displayen hjälper ingenting heller, det får honom att känna en skuld som han avskyr med hela sitt hjärta.
Bra, annars hade jag blivit besviken, hur skulle du annars komma hit?

När han når herrgården stiger han in, går direkt in till sitt rum utan att svara Brians fråga. Precis som en tonårig flicka. Omständigheterna är lite annorlunda då. Brian knackar på dörren, och kikar in genom dörren.
"Du.. har du käkat lunch?" frågar han med en tallrik nylagad mat från kocken. "Du har magrat till en hel del på sistone, du vet det va?"
"Ja, I'm aware." svarar Jae tyst och lägger ner medicinen i ett kassaskåp, tillsammans med bilden av tumören från röntgen. Avmagring, förlorad aptit, symtomer, symtomer, symtomer.
"Jae, snälla ät något." Med stränga ögon tar han en morot från tallriken, och gnager av en bit.
"Sådär."

Well I could buy another one svarade Uta skämtsamt Or ride a horse, isn't that supposed to be romantic for some reason?
Uta hade aldrig förstått varför sagorna skulle vara bättre ifall prinsen kom ridande på en häst. Självklart var det hur man färdades förr, men ny tappningar av sagor? Varför kunde prinsen inte komma på en motorcykel, helikopter eller något annat? Hur många ägde ens en häst i dessa tider? Uta sköt undan tankarna, han fann de inte direkt intressanta, istället återvände han in till huset, han hade bestämt sig för att ta ett bad, då han efter meckandet inte var helt ren.

Uta kände det varma vattnet omfamna honom, bubblorna som gjorde det hela mer avslappnande, tillsammans med de levande ljusen och vinet. Bad brukade få honom avslappnad, men av någon anledning kändes det än bättre idag. Kanske för att han mådde bättre än innan, och badet kändes mer uppfriskande.

Jae sjunker ner i sängen efter att ha slängt ner alla somna cigaretter i papperskorgen, uppenbarligen kan han inte fortsätta med dem i det här skicket Väldigt romantiskt. Jag kanske kan släppa ner mitt långa hår också. svarar han och skakar på huvudet åt sig själv, ja som liten hade han lyssnat på sagorna hans moder berättat. Rapunzel var bara en av många. Dock finner Jae det aningen förnedrande, en prinsessa är han nämligen inte. Aldrig, aldrig, aldrig. Men motorcykel är rätt romantiskt det också.

Med trötta ben tappar tjugofemåringen upp ett bad, låter kroppen sjunka ner under det varma vattnet. Bröstkorgen gör ont när han tar andetag, svider, bränner. Ger ifrån sig pipande ljud. Migränen gör det inte bättre heller, inte det minsta. Jae försöker tänka positivt, tänka på Uta, hur det känts att vara rätt in till honom. Han saknar det, även om det varit väldigt nyligen..

Uta kunde inte låta bli att le när han tänkte på den mentala bilden av Jae i ett torn, där han släpper ner sitt hår. The story is so ridicules, but it still made him laugh. Uta insåg vilken tur det är att han är ensam, och inte har någon annan i rummet.
Hitta ett torn, så kan vi se hur väl det hela hade utspelat sig
Uta undrade hur enkelt det var att finna ett sådant torn idag, han tvivlade på att det ens varit enkelt förr, något som sagor dock fick det att framstå som.
Well let me just know, and I will pick you up.
Uta skulle inte ha några problem att ta den andra på en tur ifall Jae ville det.

"Sir?" Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att svära när någon störde honom.
"Mm" var allt han svarade och Jack kom in, endast för att vända bort blicken och Uta himlade med ögonen, undrandes vad den andra mannen förväntade sig att se när han gick in i badrummet.
"Ledaren för familjen Aloy vill tala med dig" Uta suckade, irriterad över att bli störd när han badade.
"Give me a few moments"

Inte än, måste låta mitt hår växa ut först.. Skriver Jae och lutar sitt huvud mot handflatan med ett litet, svagt skratt. Det är en urlöjlig konversation emellan de två ledarna, men det gläder honom. Gläder honom att de kan prata om allt mellan himmel och jord, och att inte alla dialoger behöver vara seriösa. Det är inte med många som Jae kan göra det med, nej även Brian kan anse det som lite udda, ovanligt att skämta om något sådant. Även om de gjort det vid massvis av tillfällen, är det inte det vardagliga.

Med huvudet lutar mod badkaret masserar han tinningen som många gånger innan, rynkar på ögonbrynen och kväver en djup suck. Det gör ont att skratta, förbaskat ont, vilket är jobbigt när Uta med bara några ord kan få honom att fnissa till. Plus rodna. Ja, det är Utas fel. Jag kanske faktiskt påminner dig om det.

Well see you in a few years then?
Ifall han hade behövt vänta år innan han såg Jae visste Uta faktiskt inte vad han skulle göra. Det var självklart en löjlig tanke, men ändå.

Uta klädde sig i ett par byxor och en enkel tröja med huva, och ville inget annat än att återgå till sitt bad, men vissa saker kunde han inte undvika.
Well I think you should
Han skickade iväg medellandet innan han öppnade dörrarna till sitt kontor för att möta den andre ledaren. Aloy Aloy, som hennes föräldrar funnit det roande att döpa henne till, var en av de få kvinnliga ledarna. Uta hade hört mycket om henne, men han hade aldrig mött henne, vilket fick honom att undra varför hon besökte honom nu.

Uta slog sig ner på stolen, seendes vart kvinnan satt fick honom att tänka på sitt första möte med Jae, och han slöt ögonen för en sekund, tvingade sig själv att inte tänka på den andre utan koncentrera sig på den rödhåriga kvinnan framför honom.
"Så vad kan jag hjälpa dig med?" frågade han.

I will.
En del av Jae kan dock inte undgå att undra om han kommer hinna det. Tiden är knapp, tänk att han inte märkt sin sjukdom innan.. Han som jobbat med medicin, gift och sjukdomar i alla evigheter. Ja, Jae är mycket riktigt besviken i sig själv, kanske han har för höga förväntningar på sig själv, men vem har inte det? Vad gör du? Det är inte så att han frågar pågrund av misstankar, nej han har väldigt stor tillit för Uta. På både gott och ont. Frågan var mer för att han genuint undrade vad han höll på med, om han har det bra. Kanske Jae vill se honom just där och då, men han är förstående nog att för mycket tid tillsammans kan kväva ett förhållande väldigt mycket.

I väntan på svar ligger han där i badet som hinner svalna, han förlorar koll på tiden. Men tillslut håller han ut vattnet, släcker ljusen, tänder lampan och tar en klunk av teet. Benen stannar upp framför spegeln, och de mörka ögonen borrar in sig i spegelbilden. Han har blivit magrare. En hel del. Jae har inte riktigt lagt stort märkte till det, han har alltid haft en naturligt smal kropp.. Men nu? Kurvorna är inte lika klara, uppenbara. Huden är blekare.. Hade Uta lagt märke till det? Nej, antagligen inte.

"I am interested in your plan"
"My plan?" Uta såg på kvinnan, hon var åtminstone rättfram, något han föredrog, särskilt när han inte ville vara där.
"Angående familjen Elliot, nu när deras ledare är borta" Uta hade haft en plan innan Jae visat sig vara vid liv. Nu när den andre inte var död så hade han glömt det, och i ärlighetens namn så visste han inte vad han skulle göra med den. Om han inte agerade emot Jae skulle folk undra, men Uta var inte intresserad av att göra något sådant.
"Why are you interested in it?" svaret var uppenbart, men den andra kvinnan hade aldrig talat med honom, och vad han visste så hade inte deras familjer någon gemensam historia.
"I am offering my help"
"In exchange for?"
"Utökade områden och skydd" Aloy mötte hans blick, något utmanande "Inte många gillar att se en kvinna styra"
"Well doesn't make much difference if she knows what she's doing"
"Det var därför jag kom till dig, medveten om att du har den åsikten" Uta lutade sig tillbaka, trummade med fingrarna.
"I need to think about this. Alliera sig med någon är inget jag gör förhastat"
"Självklart" svarade hon och reste sig upp, följd av sina män lämnade hon rummet. Det var inte vad Uta hade förväntat sig när han vaknade imorse. En aning fundersam över det hela reste han sig upp och återvände till rummet, seendes att badet fick vänta.

Bakom stängda dörrar tog han åter fram sin telefon, någon timme senare.
Jag fastnade i ett möte.
Började han fundersam över ifall han skulle säga mer om det, men innan han visste hur han skulle hantera situationen valde han att inte nämna Aloy.
Men i denna stund gör jag inget särskilt. Vad gör du själv?