~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Freja - Hyddan i Öst:
Hyddan var varm och något kvav. Men Freja märkte knappt av det. Wilheim var bra mycket varmare där han låg bredvid henne, trots deras avklädda tillstånd. Hon hävde sig upp och placerade handen på hans bröstkorg och hakan ovanpå dem. Lät fingertipparna av hennes andra hand ringla runt i det ljusa brösthåret.
"Vi borde leta efter dem." mumlade hon lätt, Wilheim bara andades ut en lätt pust.
"De har varit borta länge nu..." fortsatte hon och han drog henne närmre med sin arm om hennes rygg och midja, "något kan ha hänt."
"Tvivlar jag på." sade Wilheim och kramade lite över hennes höftben med sin hand. Freja suckade. Hon ville hitta Erik och se till att han och Arya var okej. Samtidigt så var Erik mer än kapabel att ta hand om sig själv. Hon velade en liten stund innan hon slappnade av och slöt ögonen medan en lätt bris drog in genom fönstret en bit bort.
"Bist..." mumlade hon med ett litet leende och lade ner huvudet så hennes kind hamnade på hans bröstkorg.


Briañna - Slottets bakgård i Norr:
Hon flämtade och kippade efter andan när mörkret började glida undan och hennes kropp långsamt började kopplas tillbaka till hennes hjärna. Det stack och värkte i fötter och händer. Ryggen kändes alldeles stel och magen gjorde ont. Som om hon hade magknip, eller blivit sparkade av en hatari kanske. Omgivningen är luddig och Briañnas minnen är suddiga. Runt henne ligger stora armar och hon sitter i ett knä. Ett ganska hårt, men bekvämt, knä. Hon vaggar från sida till sida, någon vaggar henne från sida till sida. Bröstkorgen hon är lutad mot vibrerar men hon kan inte höra något. Inte Roks röst eller de kvittrande fåglarna som flyger ett par meter upp i luften.

Det tar ett tag innan kroppen verkligen ger sig och hon kan kontrollera alla sina muskler. Och först då återkommer hörseln och synen fullkomligt.
"Bri..." Roks smeknamn för henne nådde fram och hon tippade sitt huvud bakåt för att kunna se upp på honom. Hans ansikte var stramt och blekare än vanligt. Som om han var, ja som om han var rädd. Uttrycket passade inte hans ansikte, passade inte honom tyckte hon. Det var inte ett uttryck hon sett på honom såhär förut och det var definitivt inget hon ville se igen. Samtidigt fick det något med honom att se mjukare ut, mer mänskligt. Det var en underlig känsla för henne att försöka sätta fingret på - vilket hon inte riktigt lyckades med.
"..R..." rösten förrådde henne, den höll inte riktigt och hans namn ville inte riktigt komma fram. Men det räckte för att fånga hans uppmärksamhet.

Deras ögon möttes och något tindrade till i hans medan hennes fick ett nytt fokus. De sade inget, det kändes för Briañna som om Rok ville säga något men att han fattades orden. Så det landade på henne att bryta tystnaden som låg mellan dem.
"R-rok, jag, förlåt." sade hon och höjde upp handen mot hans skrovliga ansikte. Han lutade sig nätt in i hennes beröring. Hon kände sig fruktansvärd. På flera olika sätt. fysiskt gjorde allt ont och hon kunde känna hur musklerna var allt för strama och allt för stela. Hur det stack i fingrar och tår, som om de sov. Men magen var värst. Den gjorde fruktansvärt ont. Men inte på ett sådant där sätt som liksom syns utåt, nej det här var något annat. något hon aldrig upplevt tidigare. Inget av detta hade hon upplevt tidigare och det kändes som om hon tappat balansen lite. Förlorat fotfästet. Hon visste ju inte ens hur länge de hade suttit där. Hade allt varit svart i en minut eller en timme? Längre? Hon kunde inte säga och det var värre än den fysiska smärtan. Att inte veta, tappa kontrollen, det var mycket värre.

"Hur, hur länge?" stammade hon fram med tunn röst. Rok förändrade inget med sitt uttryck, sade bara med stillsam röst 3 ord.
"En timme, mer." Briañna sög in ett skakigt andetag. Tryckte sig hårdare mot honom och sänkte huvudet så det lutades mot Roks bröstkorg. Hon kunde höra hans hjärta dundra ilsket där inne. Banka. Hon försökte hålla tillbaka tårarna som började strila - det var lönlöst. Rok började vagga från sida till sida igen, långsamt. Som om han inte visste vart han skulle ta vägen eller vad han skulle göra. Briañna visste inte heller vart hon skulle ta vägen eller vad hon skulle göra. Hon kunde inte göra något just då. Kroppen var alldeles för mörbultad och världen stod på ände i hennes huvud.
"Du..." Roks röst var lite rosslig och Briañna knep ihop sina ögon hårdare medan hon bet sig i underläppen, "du skrämma mig. Mycket." fortsatte Rok och hon kunde känna hans händer flexa lite lätt.
"Förlåt..." viskade hon efter att ha släppt greppet om sin underläpp.
"Inte förlåt." sade Rok och skakade på huvudet, "inte du." fortsatte han och Briañna fick bita sin underläpp för att hindra den från att darra något fruktansvärt. Rok, förlåt, jag, förlåt mig... Tanken kom av sig självt, även om Briañna själv inte riktigt visste vad hon egentligen bad om ursäkt för. Att hon var ledsen? Förvirrad? Att hon grät? Att hon tappat verkligheten en stund? Att Rok var tvungen att hålla ihop henne rent fysiskt? Att hon grät i hans knä? Att hon tappat kontrollen? Kanske bad hon om ursäkt för allt det.

Kung Saubhari - Sitt arbetsrum i kungliga palatset Hamathya Mahal i Söder
”... ers majestät.”
Saubhari nickade åt ämbetsmannen han talat med samtidigt som denna bugade sig och gick ut ur rummet. Kungen av Söder satt vid sitt skrivbord i sitt stora arbetsrum i kungliga palatset. Därinne hade han befunnit sig nästan hela dagen ända sedan han gått upp fyra timmar tidigare tillsammans med solen. Frukost hade burits in och ut av tjänare under tiden han arbetade. Många trodde att det mesta man gjorde som kung var att sitta på en gyllene tron och ordna fina fester och banketter varje kväll. Saubhari skrockade åt sådana människor - de hade ingen aning om hur mycket arbete som faktiskt krävdes för att styra ett helt kungarike, för att inte tala om allt pappersarbete. Större delen av hans vakna tid satt kungen av Söder bakom sitt skrivbord och läste igenom olika typer av förslag, skrev på en del, förkastade andra. Mottog brev och besvarade de flesta för att hålla goda relationer med diverse hertigar och hertiginnor eller andra adelsmänniskor runt om i riket. Det och mycket mer.

Goda relationer var oerhört viktiga att upprätthålla, även om hans undersåtar inte hade något annat val än att lyda sin kung var det alltid bättre med lojalitet än tvång. Ibland krävdes också fysisk kontakt över brevväxlingen, vanligtvis skickade kungen då sin son och tronarvinge istället för att resa själv över landet. Saubhari hade till skillnad från sin extroverta son och hustru, aldrig varit någon som trivdes särskilt mycket i sociala tillställningar. De gånger han måste dök han förstås alltid upp, förde sig så som han förväntades göra och drog sig tillbaka igen då det passade. Sällan skapade han några djupare kontakter eller närmare vänner. Inte för att han egentligen hade något emot människor, men det var också en sak som kom med att vara kung. Man kunde aldrig vara 100% säker på om folk faktiskt var genuina eller om de enbart ville skapa bekantskap för att sedan dra nytta av hans position. Visst hade han goda vänner, de flesta från ungdomen, men det var sällan att folk faktiskt kom kungen av Söder in på livet. De fanns de som hade gjort det, Kehlani, hans hustru sedan 90 år tillbaka till exempel, men förutom hon fanns det endast två andra människor som kommit honom nära. De två vännerna som varit honom närmast en gång i tiden hade båda mist sina liv alltför tidigt. Båda, på brutala vis.

Saubhari förseglade dagens fjärde brev med det kungliga sigillet och reste sig sedan upp från platsen vid skrivbordet. Hans sträckte på sig, kände sig något stel efter att ha suttit något för länge i sträck och gick fram till ett av rummets enorma fönster. Arbetsrummet han jobbade i var placerat något avskilt från övriga palatset i toppen av ett runt torn. Det var högt i tak och hela utrymmet var cirkelformat. Större delen av väggarna var helt täckta av fönster och så länge inte de långa, gröna draperierna som fanns där var fördragna hade man utsikt över en stor del av Söders huvudstad och en bit av regnskogen vid dess sida. Kungen såg ut över sin stad, Garudia, hans hem i över 150 år. Mycket hade förändrats genom åren, både till det positiva och negativa. Han kunde fortfarande minnas hur vissa av gatorna sett ut då han och hans yngre broder ridit ikapp över dem för mer än 100 år sedan.

På den tiden hade han varit vild och oansvarig, rebellisk, ung och dum. Inte alls betett sig såsom en tronarvinge förväntades göra. Men, han hade varit (och var fortfarande) en stark, framträdande krigare. Tillsammans med sin bror hade han utkämpat många slag och stolt skyddat sitt moderland från dess fiender. Men trots styrkan han besatt och den särskilda magiska kraften som fanns inom honom hade han inte räckt till. Barbarerna från Norr hade i en sammandrabbning vid gränsen mördat den yngsta prinsen av Söder rakt framför ögonen på den äldre. Trots att Saubhari kämpat så hårt som det egentligen inte var möjligt, trots att han huggit ner barbar efter barbar, hade han inte lyckats rädda sin lillebror från deras våld. Saubhari kunde fortfarande alltför tydligt minnas Sarthaks sargade kropp lealös i hans armar då han slutligen lyckats nå fram till sin bror. Det hade redan varit försent vid det laget, Sarthak var död redan innan striden var över och Saubhari hade misslyckats med att beskydda den människa som stod honom allra närmast. Hans egen bror, hans närmsta vän.

Aldrig sedan den dagen hade han kunnat förlåta sig själv för det som hänt. Aldrig hade han heller kunnat förlåta Norr för vad de gjort mot hans broder. Hade han varit kung och inte bara tronarvinge när Sarthak mördats skulle han förklarat krig mot grannlandet. Men det hade dröjt många år mellan händelsen och hans kröning. Han hade tvingats acceptera det som hänt och motvilligt lagt det bakom sig. Men på grund av allt som hänt under den senaste tiden hade den gamla vreden över vad barbarerna gjort mot brodern blossat upp igen. Att rövarnas prins nu även försökte ta hans älskade dotter ifrån honom skulle han aldrig gå med på. Han skulle inte begå samma misstag igen och misslyckas med att beskydda Ashiwarya. Aldrig. Han skulle se till att hans älskade lilla prinsessa kom hem igen och att mannen som fört bort henne krossades. Även om han så själv var tvungen att slå livet ur det vidriga kräket till barbarprins.

Så öppnades plötsligt dörren in till arbetsrummet. Saubhari vände sig om och till sin något oväntade glädje kom hans hustru fram mot honom. Dörren stängdes bakom om henne samtidigt som hon tyst gick över det stora marmorgolvet mot sin make.
”Kehlli.” ett litet, sällsynt leende syntes över kungens mun, han var glad att Kehlani valt att besöka honom i tornrummet trots att han egentligen var upptagen. Men glädjen försvann så fort han såg sin frus ögon. Något var mycket, mycket fel.

”Kehlli?” Saubhari började gå fram för att möta sin drottning. De båda stannade upp precis i mitten av cirkelgolvet. Just när kungen var på väg att yttra hennes namn igen och fråga vad som hänt lyfte hon skakande upp ett papper framför honom och en tår föll från hennes öga. Saubhari stirrade på bilden på pappret.
”Hari, hon älskar honom. Djupt.”

Briañna - Slottets bakgård i Norr:
Aldrig förr hade hon känt sig så svag. Hennes egna kropp hade förrått henne. Men Briañna tänker inte låta rädslan vinna. Aldrig att rädslan för vinna över henne. När hon sitter där i Roks knä bestämmer hon sig för att aldrig någonsin uppleva detta igen. Aldrig. Någonsin. Men än kan hon inte röra sig. Än lyder inte kroppen och hon kan inte riktigt kontrollera någon kroppsdel fullt ut. Känslan är i högsta grad obehaglig.

"Jag vill aldrig k-känna så igen..." mumlar hon ut medan Rok vaggar henne från sida till sida. Han stelnar lite men fortsätter sedan rörelsen fram och tillbaka.
"Jag vill inte vara svag." viskar hon - mer till sig själv än Rok - och släpper ut ett skakigt andetag som på något sätt verkar dra med sig hennes inre darrningar. Ångesten och rädslan som finns där inne. Hon bannar sig själv, bannar känslorna, bannar skräcken och rädslan. Bannar det alltihop. Tills kroppen slutar skaka och hennes andetag blir mjuka. Det tar lång tid. Vinden drar henne i håret, Rok har stillnat och träden svajar allt kraftigare bortom dem.

Briañna slår upp sina ögon och de skiner av en stark beslutsamhet. Något i henne är annorlunda. Något nytt finns där inne. En glöd som sprätter och skiner. Men något gammalt har också försvunnit. En dörr har stängts och hon kastar nyckeln till de djupaste delarna av hennes medvetna.
"Rok," säger hon och ser upp mot hans ansikte, "följ mig till biblioteket." Han tittar ner på henne och lägger huvudet lite på sned men nickar sedan och ställer sig upp med henne i famnen. Långsamt sänker han ner henne tills de små fötterna nuddar stenplattorna. Hennes knän böjer sig lite och hon vacklar men Roks stadiga grepp håller henne upprätt utan problem. Briañna finner sin balans och när hon står stadigt släpper Rok sitt grepp men han vakar tryckande nära. Och, Briañna finner att hon vill ha honom inom räckhåll. Hon vill kunna sträcka ut sin arm och känna honom där.
"Stanna med mig." säger hon och ser upp på Rok som står framför henne likt ett berg som blockerar solens strålar. Hans ögon mörka och djupa. Passande för hans ärrade, brutala utseende men samtidigt alldeles för små för det stora ansiktet.
"Alltid." säger han bara. Och det räcker för henne.

Biblioteket ligger nästan öde, där finns bara en bokhållare som strövar omkring och returnerar böcker till sina rättmätiga platser. Längs med väggar och kortsidorna av de uppradade bokhyllorna finns facklor som lyser starkt och klart. Briañna känner biblioteket likt sin egna hand. Hon går med bestämda steg mot dess bakre del där böcker finns i burar, i höga skåp med galler och lås. Han vandrar längs med den bortersta väggen dit ljuset inte riktigt når fullt ut och söker efter en enda bok.
"Där." andas hon ut och ler när den mörklila boken med de vita snirkliga bokstäverna fångar hennes öga. Hon halar upp en nyckel ur en dold ficka och vrider om i låset. Det klickar och gallerdörrarna öppnas. Hon greppar boken och förflyttar sig till närmsta bord där hon öppnar upp dess skrovliga sidor och börjar söka efter olika sätt att kommunicera med människor utom räckhåll. Rok står stillsam vid hennes sida, lite snett bakom och blickar ut över biblioteket. Vaksam men tyst.

Kehlani - Tornrummet i kungliga palatset i Söder
Hennes make stirrade på bilden av grannlandets prins i flera sekunder innan han tog det ur handen på Kehlani. Han sade ingenting, bara stirrade på prinsessans skiss framför sig. Kehlani visste att han kunde se precis det som hon sett. Såsom Ashiwarya framställt mannen gick det inte att förneka att hon enbart hyste varma känslor för honom. Kehlani kände sig splittrad över det hela, hon visste inte var hon stod i allt som hade hänt. Om hon hatade prinsen eller ville välkomna honom till familjen. För tillfället kände hon både och, lika mycket. Men Hari tycktes vara väldigt säker på vad han kände för den nordiske prinsen. Hans hand höll om pappret i ett krampaktigt tag och hans ansikte blev hårdare och hårdare ju längre tid som gick.

Tills sist frustade kungen, knycklade ihop bilden av prinsen och slängde det på golvet. Han tog ett par steg tillbaka och vände sig mot fönstret igen, hans hållning stel, musklerna spända. Kehlani svalde men tordes inte säga något. Saubhari var den som skulle yttra nästa ord.

”Varför kommer du till mig med detta?” kungens röst var mörk och full av behärskad vrede. Kehlani visste att ilskan egentligen inte var riktad mot henne även om den just nu tog sig uttryck på det viset.
”Vem annars skulle jag gå till? Hari, vem skulle jag kunna tala om detta med?”
”Ingen!” kungen drog en hand över sitt ansikte, ”Kehlli, ingen kan veta om detta. Ashiwarya måste föras hem, så snart som möjligt innan det är försent.”
”Men om hon inte vill? Om hon,- om hon inte vill komma hem? Om hon vill stanna och vara med honom? Vad kan vi göra då? Om vi gör henne olycklig medan han-”
”Han gör inte henne lycklig.” Saubhari var rasande, ”han gör inget annat än att skada henne, han utnyttjar henne för sin egen njutning och ser till att det saboterar för Söder på kuppen. Tror du att det bara är honom det handlar om? Tror du verkligen att detta inte planerats av hela barbarriket? Att det bara är han som ligger bakom detta?”

Kehlani svalde. Hon visste inte vad hon skulle svara, det hennes make sade kunde mycket väl stämma, men samtidigt… ja, samtidigt så kändes det inte så. Hon trodde faktiskt inte att det nordiska riket låg bakom det som hänt. Hon trodde faktiskt att Ashiwarya självmant gett sig av för att hon älskade prinsen och att han… ja, hur lite hon än ville erkänna det så trodde hon faktiskt att han kommit ensam till Söder för att han älskade henne också. Det fanns inga bevis för det hon trodde, det var bara känslor och teorier alltihop, men trots det började tanken på att Ashiwarya och prinsen av Norr faktiskt älskade varandra likvärdigt slå rot i drottningen. Hur lite hon än ville det och hur mycket all logik som hon kände till den än stod emot det.

Kungen sade ingenting, han gick bort från fönstret och ställde sig vid sitt skrivbord istället. Kehlani iakttog honom utan att säga något. Hennes make stod framåtlutad med båda sina nävar knutna i bordet. Han var upprörd och försökte lugna sig, det kunde hon se och hon visste hur svårt det kunde vara för honom. Det var en av biverkningarna till hans familjegåva, ilska. Hans ibland häftiga temperament, delvis explosiva personlighet och elden i hans blod var till stor del orsakad av hans magiska krafter. Hade det inte varit för det kunde Kehlani se honom vara en ganska lugn man, men magin han använt tidigare i livet hade sitt pris. Ilskan hade kommit successivt med åren - visst hade den funnits där tidigare också men när han var ung skulle han inte varit så lättretad. Hans personlighet hade alltid kunnat vara något explosiv, men tidigare kunde han behärska sig bättre, inte låta det faktiskt komma ut. Men nu kom ilskan fram varje gång, både kungen och drottningen var medvetna om det och Kehlani visste hur hårt hennes make kämpade för att hålla tillbaka sin vrede. Men det var svårt för honom, det visste hon också.

”Jag vill…” började Kehlani men avbröt sig själv lite grann, hon var inte helt säker på det hela - på någonting alls, ”jag vill… tala med dem. Tala med henne, veta hur hon mår, vad hon känner och tänker och… varför…”
Saubhari drog ett djupt andetag, Kehlani bet i sin läpp. Han tyckte inte alls om var hon var påväg med det hela, det visste hon.
”Du kan tala om allt det där med henne när hon är hemma.” sade han med mörk röst, uppenbart ansträngde han sig för att inte ryta åt henne, ”när han är död och hon är säker.”
Kehlani skakade på huvudet.
”Att döda honom är ingen bra idé, oavsett vad, Ashiwayra skulle aldrig gå med på det ochh att döda honom skulle leda till krig-”
”DÅ FÅR DET BLI KRIG OM GUDINNAN SÅ VILL!” kungen slog en knuten näve hårt i sitt skrivbord så att pennor och föremål skakade, ”HAN- DET YNGLET, RÖR INTE MIN DOTTER MED SINA SMUTSIGA HÄNDER OM JAG SÅ PERSONLIGEN MÅSTE SLITA UT HANS STRUPE!”
Kehlani stod helt still, oberörd, smått arg utan att visa det, utan att säga någonting tills kungen lugnat sig igen. Hon var inte arg för att han röt åt henne, men hon upprördes över att han vägrade se hennes sida av det hela.

”Jag tänker gå till Kashibai igen inatt, jag tar med mig tjänsteflickan, Parvati och jag tänker se till att prata med Ashiwarya.”
Hennes ord var bestämda, gick inte att ändra på. Hon visste det och kungen visste det. Det spelade ingen roll att han egentligen stod över henne och kunde tvinga henne att stanna på palatset om han så ville, när Kehlani bestämt något så gick det inte att ändra på och Saubhari skulle aldrig någonsin låsa in henne eller göra något annat på det viset mot hennes vilja, även om det var på liv och död. Därför, gjorde han ingenting när hustrun vände sig om och gick ut ur arbetsrummet utan ett ord till.

Freja - Hyddan i Öst:
Hon hade slumrat till en stund. Hur länge visste hon inte riktigt, kanske ett par minuter eller lite mer. Wilheim andades tungt bakom henne och hon ville flytta hans bastanta arm som vilade över hennes bleka midja. Samtidigt var det skönt att ha honom så tätt – så övertydligt nära. Hans bröstkorg var tryckt mot hennes rygg och där innanför dunkade hans hjärta. Hon kunde känna det. Ett tryggt bankande mot hennes rygg. Det fick henne att dra ett djupt andetag.

Wilheim tryckte in ansiktet i hennes nacke, Freja kände hur hans skägg kittlade hennes nakna hud och hans andedräkt var varm. Han halvsov fortfarande.
”Wilheim…” mumlade hon, han grymtade lite och borrade in ansiktet hårdare. Som om han inte ville vakna.
”Wilheim.” sade hon igen och vred huvudet lite. Han morrade och drog henne närmre med armen slingrad om hennes midja. Det var en rörelse som visade hur han kände för henne. Som om han inte kunde få ha henne nära nog. Det värmde henne på ett underligt sätt. Freja hade nästan trott att hon skulle känna det som om en man försökte äga henne med den rörelsen – men nu när det var Wilheim som gjorde det så kändes det bara rätt.

”Jag vill leta efter dem.” sade hon stillsamt efter en stund, Wilheim suckade men lossade lite på sitt grepp.
”De klarar sig själva.” grymtade han. Hon suckade, han hade ju rätt. Men med tanke på allt så kändes det fel att inte vilja finna Erik och Arya efter att de varit borta så länge.
”Jag längtar hem.” Orden kom från ingenstans. Freja hade inte ens tänkt dem. Det var mer en känsla inom henne. Hon saknade svalkan, bergen, träningen, sitt egna hem och normaliteten med vardagen.
”Jag med. Men…” Wilheim rätade upp sig, stödde sig på sin armbåge och Freja vände sig mot honom. Han var magnifik och hon kunde inte göra något åt värmen som började pulsera i djupet av hennes mage.
”Jag tror inte vi kan återvända hem.” Hans ord var som ett slag men hon visste att de var sanna. Så frågan var, vart skulle de ta vägen senare? Skulle de kunna stanna i Öst? Tanken fick henne att rynka på näsan – hem är i Norr.
”Skatt,” Wilheim strök hennes kindben med sitt pekfinger, ”vi hittar en plats att kalla för hemma. Någonstans.” Freja suckade,
”Men, vi vet ju inte… Kanske, kanske kan vi komma på något trovärdigt att säga till våra ledare?” Det fanns inget trånande eller dylikt i Frejas röst, det var mer ett strategiskt förslag. Wilheim skrockade,
”Jag längtar också hem…” sade han och kysste hennes panna med ett bestämt tryck.

Briañna – Biblioteket i Slottet, Norr:
Hon bläddrade så hastigt i boken som hon kunde men var ändå noga med att inte missa något av dess innehåll.
”Kom igen…” mumlade hon irriterat efter nästan trettio minuters bläddrande, ”jag vet att jag sett något.” Rok satt på golvet bredvid henne, han hade konstant uppsyn över henne och biblioteket. Det fick Briañna att slappna av så hon kunde fokusera på texten, Roks energi var sådan. Lugnande på något sätt för henne. Det hade den varit så länge hon kunde minnas. En tanke kröp fram, ett minne. Minnet från när hon var liten och han vaktade henne, följde henne överallt och sedan en dag var han bara borta. Hennes mor hade tagit honom som privat livvakt och inte ett ord hade sagts till lilla Briañna och hon hade inte förstått varför han bara hade försvunnit. Länge hade hon trott att Rok inte brydde sig om henne. Men nu visste hon att så inte var fallet och ännu en gång gick han vart än hon gick. Det var betryggande och Briañna kunde inte hjälpa det hårda dunkandet i hennes bröstkorg. Hennes fingrar gled över de grova pappersarken medan hennes blick skannade sidornas innehåll medan hennes hjärna delvis letade efter sätt att kommunicera med andra människor långt bort och delvis vadade bland minnen från hennes barndom. Det var en svår balans att hålla.

Leea - Slottet i Norr:
”Kreativ flick,” mumlade hon med blicken fäst i den ringlande dimman som steg från kitteln över den öppna elden, ”men du är inte riktigt på rätt plats…” med ett litet leende av nästan hånande karaktär lät hon fingrarna omforma dimman tills där bildades en cirkulerande cirkel av dimma med en spegling av biblioteket i dess mitt. Leea svepte med handen och en svettpärla började ringla ner för hennes tining. Att påverka verkligheten kräver enorma mängder energi och fokus – men Leea är inte villig att stå vid sidan och se på som en Tovenaar egentligen borde, egentligen ska göra. Hon har aldrig kunnat det.
Hon blåste mot speglingen och ett utav skåpen vibrerade så att dess luckors galler skramlade lite lätt. Flickan i biblioteket reagerade inte men den stora mannen gjorde det. Han reste sig från golvet och ggick bort till skåpet – han stirrade på det.
”Säg till flickan.” väste Leea och Rok ryckte till. Hon hade inte menat att hennes ord skulle nå honom men kraften bakom hennes vilja att Briañna skulle finna en specifik bok var tydligen mäktigare än Leea själv hade trott. Hon såg mannen vända sig mot flickan och sedan svartnade speglingen och dimman sjönk ner i kitteln. Men Leea var säker på att mannen precis yttrade något när hennes vy av dem försvann.

Briañna – Biblioteket i Slottet, Norr:
”Bri.” Roks ord kom från ingenstans, hon ryckte till och vred huvudet mot honom. Han stod och stirrade på ett utav de gallrade skåpen.
”Vad är det?” frågade hon nyfiket, han flyttade inte blicken från skåpet.
”Jag tro skåpet säga flicka. Det skaka.” Briañna får nästan kväva ett skratt över Roks uttalande. Men hans allvarliga profil manade henne att resa sig upp och gå bort till honom.
”Är du säker?” frågade hon och flyttade blicken från Roks allvarliga ansikte till det låsta skåpet. Rok nickade med ett mörkt hummande. Briañna skakade på huvudet och halade upp nyckeln.

Fingrarna gled över bokryggarna, dessa mycket äldre än de i det tidigare skåpet. Hennes hand haltade när pekfingret snuddade vid en svart läderbunden bok.
”Hmm…” hon greppade den och drog den till sig. Den bar inga märkningar på ryggen och det enda som fanns på dess omslag var en cirkel i nedre hörnet med ett kryss i sig vars ändar stack ut utanför cirkelns kant. Hon kände igen märket från någonstans men hon kunde inte riktigt placera det. Hon slog upp boken och studerade dess första sida.

Boken var skriven på gammal letoyanska. En av de äldre versionerna. Men hon kunde uttyda det mesta av vad som stod skrivet i brunt matt bläck. Den mening som stod ut mest för henne var …kommunikation bortom fysiska barriärer.
”Jag tror du funnit något Rok!” utbrast hon och såg hastigt upp på honom men han visade inget direkt uttryck – hans blick var fortfarande fäst på skåpet. Så Briañna tog med sig boken bort till bordet och satte sig. En lätt duns hördes då boken landade på bordet och hon började studera dess text på jakt efter något sätt att kunna kommunicera med Erik.

”Det måste ju finnas något sätt att-” hennes mening bröts när hennes pekfinger stannade vid en snirklig rubrik på sida 493, ”Flústerjen - om te earjen yn it earen...” Hennes ögon spärrades upp,
“Rok! Titta!” hon pekad epå sidan och Rok kom vöer till henne, “titta!” Han såg fundersamt ner på texten.
“Lyssna här, Viskningar – att väsa i någons öra...” hennes fingrar gled ner för sidan medna hon översatte texten åt Rok.
“Viskningar kan skapas av så gott som vem som helst. Att väsa i någons öra är för åhöraren som om rösten kommer innifrån dess egna huvud. Rösten tar antingen formen av åhörarens egna eller den av en mer hissande art som låter föga mänsklig om ens magi elelr kontakt är svag. Att använda viskningar för att kommunicera med någon långt bort kan ha sina fördelar då ingen annan kan höra ens budskap då kommunikationen sker icke verbalt. Men ett varningens ord, åhöraren kan drivas till galenskap med hjälp av denna metod och kommunikatören betalar i magi, även kallat kraft eller själakraft. Desto starkare kommunikatör desto bättre kommunikation. En andra varning är riktad till kommunikatören som själv kan drivas till galenskap om denne msiter förmågana tt skingra på vad som yttras verbalt i verkligheten eller vad som är en viskning. För efter att du använt viskningar vet du ju inte längre om det du tänker är dina egna tankar eller om det är någon annans ord du hör...” Briañna tittar upp från texten, Rok stirrar på sidan.
“Detta är svaret! Jag kan kommunicera med Erik såhär!” Rok skakar på huvudet åt hennes uppspelta ord.
“Inte värt.” Säger han med ett grymtande, Briañna skakar huvudet envist.
“Jo!” Nu skakade Rok på huvudet istället. Briañna förstod att Rok förmodligen hade rätt men nu hade hon ju äntligen hittat ett sätt att kommunicera med Erik utana tt någon annan skulle kunna höra eller veta det, varför skulle hon inte använda det?

“Men, där?” Roks stora finger slog i pappret, motsatt sida till den om viskningar. Briañna tittade ner där hans figner hade landat.
“Vadå? Det handlar om brev.” Muttrade hon irriterat, men hennes nyfikna ögon hade redan börjat tyda texten.
“Vänt, vänta lite nu...” Hon ögnar igenom texten hastigt innan hon översätter åt Rok.
“Du kanske har rätt Rok, Ett Portála är ett brev som tillsammans med skribentens magi kan skickas vart som helst så länge som sändaren kan se personen för sitt inre öga som brevet ska nå. Dock har inga experiemnt gjorts på huruvida ett Portála kan sändas bortom vår planet, ännu. Ett Portála kan enbart tas emot av personen somd et är ämnet för och duger alltså utmärkt som ett sätta att kommunicera utan att någon annan kan ta dela v meddelandet före den tänkta mottagaren. Skulle meddelandet på något sätt hamn i andra händer finns där inget att läsa. Rok! Detta är ju perfekt!” Briañna börjar studera isntruktionerna för att skapa ett Portála direkt utana tt lyssna på svar från mannen bredvid. Om jag kan greja detta så kan jag berätta för Erik om allt här hemma, om, om att jag saknar honom och att något är väldigt fel med mor... För nog hade Briañna märkt att något i hennes mor hade, om än så subtilt, förändrats sedan Erik lämnade Norr.

Ariana – Slottet i Norr:
”Något nytt?” Ariana tittade på mannen som stod framför henne på balkongen.
”Inget nytt angående era söner, men er dotter…” Mannens röst var stram och stel, grumlig. Arianas näve knöts i frustration. Hennes dotter hade något i kikaren och hon tyckte inte alls om det.
”Ut med det.” befallde hon ilsket med klippt röst. Mannen nickade långsamt,
”Vi tror att er dotter försöker hitta sätt att kontakta er yngsta son. Vad vi vet just nu har hon inte riktigt lyckats men senaste är att hon var i biblioteket, vid de låsta skåpen. Hur hon fått nyckel vet vi inte, vi misstänker hennes mästare.” Ariana stirrade på den skröpliga mannen med intetsägande ögon.
”Vi får hoppas att hon vill kommunicera med honom för att få hem honom.” bet hon ut, men mannen skrockade och de skeva gula tänderna blottades.
”Jag skulle nog inte ha höga förhoppningar om det. Hon har varit hos Tovenaaren, hon har flätat ett starkt band till bruten och hon har, vad vi förstått det som, börjat utveckla mörkare tankar om er ers nåd.” Ariana fnös och hennes mungipor gled nedåt. Henens dotter var klipsk, kanske för smart för sitt egna bästa… Det krävs en kvinna för att först en kvinna…

”Fortsätt bevaka henne, underrätta mig om något ändras. Hur går det med, med henne?”
”Ni bör vara försiktig med ert nästa drag. Att använda henne till att söka upp Erik och söderlänningen kan få oanade konsekvenser.”
”Oroa dig inte för det, jag känner min son. Han skulle välja Hildé framför allt annat efter vad som hände. Hans älskade syster,” Ariana kunde inte hindra sucken som undkom hennes läppar, ”som han klandrat sig själv för hennes död… Om han bara hade vetat…” Hon rätade ut sitt ansikte och minnena från de många dagarna av kämpande för att få liv i den lilla flickan hemsökte henne. Hennes andra dotter, Briañna, var vacker och smart – hon var en stark kvinna om än lite väl snäll. Men Hildé, Hildé hade samma kvaliteter som Ariana själv och hon hade påvisat dem redan sen hon var en bebis. Erik minns det inte såklart, han minns bara det positiva med hennes personlighet och att han var den att klandra för att hon råkade ut för den där olyckan. Ariana slöt sina ögon och det skar i hennes hjärta att hon skulle bli tvungen att spela ut sina barn mot varandra – men i slutändan var det för att hålla samman familjen och få hem hennes yngste son igen. Utan någon vedervärdig söderlänning i släptåg.

Kung Saubhari - Tornrummet i kungliga palatset i Söder
Han såg inte efter sin fru när hon gick, men så snart dubbeldörrarna in till tornrummet han befann sig i stängts efter att hon gått rätade han på sin rygg och suckade tungt. Hans ilska hade fått överhanden igen och han skämdes över det. Skämdes över att han inte kunde kontrellera sig själv och styra sina känslouttryck så som han tidigare brukade kunna. Magi hade sitt pris, oavsätt om man ville betala det eller inte. Krafterna han hade använt tidigare i livet började ta ut sin rätt och det blev svårare och svårare att hålla det tillbaka.

Kehlani visste om det, hon och Saubhari själv hade talat mycket om det, försökt hitta lösningar som antingen kunde förhindra eller bromsa effekterna av familjegåvans magi. Inget de hade försökt hade lyckats och det grämde kungen mycket. Han visste inte om det berodde på att gåvans magi gjorde honom argare, men ju längre tid som gick utan att de funnit någon bot destå mer irriterad blev han. Han ville inte sluta som ett argsint mardrömmmsmonster som så många Söderländska kungar före honom hade gjort. Han visste att han varit oförsiktig när han var yngre, men han skulle hellre dö än att betala det fulla priset för det.

Han stod vid fönstret igen. Försökte stilla sitt inre trots att det verkade näst intill omöjligt. Sedan Ashiwarya gett sig av hade elden inom honom flammat upp mer än någonsin tidigare. Han vägrade gå med på att tro att hon, hans älskade lilla dotter, skulle göra något sådant. Svika honom och hennes familj på det viset. Han vägrade tro att hon frivilligt älskade yngsta prinsen av Norr, en av Söders främsta fiender. Det ända logiska som kunde ha hänt var att den nordiske prinsen lurat eller kidnappat prinsessan på något sätt. Oavsett om hon följt med frivilligt eller ej så hade barbaren lurat henne, fångat henne, skadade henne. Och oavsett vad Kehlani eller någon annan hade för uppfattning om situationen så skulle kungen se till att rövarprinsen inte gick ostraffad. Barbarynglet skulle dö. Så var det bara.

Kungen vände sig om från fönstret. Han sökte med sin blick över det blanka golvet. Nästan precis i mitten av det cirkelformade rummet låg den ihopknycklade pappersbiten han slängt ifrån sig tidigare. Med långsamma steg gick han fram och plockade upp prinsessans skiss igen. Han vecklade ut pappret och synade bilden av mannen. Hans dotter var fantastiskt bra på att skapa, bortsätt från att skissen var svartvit så var den helt felfri. Vem som helst hade kunnat peka ut mannen i en folkskara enbart baserat på Ashiwaryas bild. Oavsett om de hade mött barbaren eller ej. En idé tog fart i huvudet på kungen samtidigt som han lade skissen på sitt skrivbord. Han gick ut ur tornrummet och bad en tjänsteman att skicka bud efter kungens närmste man. Överstebefälhavaren för kungliga armén och Krigsmästare Rohan Chauhan.

Erik - Skogen i Öst:
Solens varma strålar dansade över hans ansikte genom gliporna mellan trädkronornas löv.
"Hmm..." hummade han nöjt och kramade om Arya lite hårdare där hon låg ovanpå honom. Frigga hade flyttat sig och stod nu en bit bort och betade på det gröna gräset. Erik böjde nacken lite och sneglade ner på Arya. Han fylldes av en varm känsla och lättare gåshud färdades över hans armar och ben. Hans blick gled uppåt mot himlen där ovanför. Solen stod högt så dagen hade nog nått fram till tidig lunchtid. Och som om hans kropp hade en inbyggd klocka knorrade hans mage lite dovt. Han skrockade lite lätt, vilket fick hans bröstkorg att skaka lite.

Hemma i Norr hade förmodligen alla samlats runt matbord i olika lokaler eller på öppna områden för att äta lunch. Måltider är viktiga i Eriks hemvist. Man knyter band med andra, delar föda och dryck sinsemellan och diskussionerna går heta om allt möjligt. Från stridsteknik till senaste kärleksskvallret, från stundande sammankomster till förgångna händelser genom historien. Ja, i Norr är måltider stunder av sammankomst och tider av revidering och diskussion. Det skadade ju inte heller att det delades rätt friskt från horn med Hægel. Åtminstone på kvällarna. Han saknade hemdrycken, den uråldriga dryck som de forntida nordmännen hade skapat. Det lätta brusandet, den gyllene färgen och det tjocka skummet. Hans mun vattnades och magen knorrade ännu en gång.

Erik ville egentligen inte väcka henne, han ville inte störa hennes sömn och han ville verkligen inte att hon skulle förflytta sig från hans famn. Hennes nätta vikt kändes som en skyddande barriär mot omvärlden och samtidigt som ett ankare som grundade honom i nuet - vilket hindrade hans tankar från att att sväva iväg med honom allt för långt. Trots att det var tankar om hans Hon var centrum i hans universum och det fanns inget som kunde ändra på det. Och trots att han ville ligga kvar där i det mjuka gräset med henne så hade de varit borta länge. Han var hungrig och det var kanske även hon. Så han lyfter sin arm och sträcker upp handen mot hennes ansikte där hans stryker bort en hårtest och sedan smeker hennes kind med sin stora tumme.
"Arya? Hjärtat?" viskade han mjukt för att väcka henne så stillsamt som möjligt medan hans bröstkorg stadigt reste sig och sedan sjönk för varje andetag och hans bultande hjärta verkade slå bara för henne - som om det verkligen hade bestämt sig för att hon var anledningen till att slå då det slog hårdare var gång hon fanns i närheten. Eller kanske hade det genom hela hans liv slagit långsamt och likgiltigt?


Briañna – Eriks sovrum i Norr:
Hon var uppmärksam när de lämnade biblioteket och hon var vaksam hela vägen genom palatset. Egentligen visste hon inte riktigt exakt varför - hon skulle ju abra ta sig till sin saknade brors sovrum och ingen kunde väl misstänka något om det? Det vore väl snudd på löjligt. Men trots det erkännandet så fortsatte hon att vara vaksam och medveten om sin omgivning hela vägen till Eriks rum. Dörren stängdes bakom Rok efter att de båda stigit in i Eriks sovrum. Rummet som Hilde Torjärva hade som sitt egna tillsvidare. Briañna rynkade på näsan och snörpte med munnen. Rummet luktade annorlunda. Det luktade mer kvinna än man, Eriks distinkta doft fanns det inte lika mycket kvar av och där stod en koffert som såg väldigt dekorativ ut i gröna och röda färger, där hängde en kvinnas rock och i sängen fanns en ny kudde. Den såg knölig ut tyckte hon. Inte alls en sådan där kudde som hon hade velat ha - inte Erik heller för den delen.
"Löjligt..." muttrade Briañna med en irriterad blick slängd mot den alldeles för välbäddade sängen.

Men hon hann inte tänka mer på det just då, hon skulle skriva brevet och verkligen fokusera på Erik. Hon var osäker på hur stark hennes koncentration behövde vara men att skriva brevet, eller ett Portála, för första gången krävdes att hon inte chansade på saker och ting. Därför sjönk hon ner i den stora stolen vid Eriks bastanta skrivbord och greppade ett utav pappren och en utav fjäderpennorna.
"Då ska vi se..." Hon doppade pennan i Eriks egna bläck, det var inte riktigt svart utan skimrade i en väldigt mörkt röd färg om man vinklade pappret lite, och började skriva.

Arya - Skogen i Öst
De disiga drömmarna skingrades samtidigt som hon kunde känna hans tumme vid sin kind. Arya stönade mjukt av välbehag men ville inte öppna ögonen. Hon njöt av att känna Erik under sig och av att ha hans trygga armar runt hennes lilla kropp. Tummen vid hennes kind fick henne att svagt le lite grann, fortfarande med slutna ögon. Hon ville stanna i den positionen för evigt, i harmoni med naturen omkring och med ett nyvaket lugn inom henne, helt omsluten av Erik - som mer och mer blev hennes främsta trygghet i livet.

Arya drog försiktigt med sina händer över hans överkropp, fortfarande med slutna ögon. Hon lät båda händerna stanna på hans bröst, precis över hjärtat, och drog en suck av lättnad. Sedan slog hon långsamt upp sina sömndruckna ögon och satte hakan ovanpå sin handrygg. Leendet på hennes läppar blev lite större när hennes ögon landade på Eriks ansikte.
”Erikk, mere pyaare. Kya tum achchhe se soe ho?”
("Erikk, min käraste. Har du sovit gott?")

Erik - Skogen i Öst:
Hennes sömndrunkna ögon tittade på honom, han mötte hennes blick med ett mjukt leende. Det blonda skägget knastrade lite när de grova stråna gled mot varandra från rörelsen. Det var så ofantligt tyst och stilla runt om dem.
”Erikk, mere pyaare. Kya tum achchhe se soe ho?” sade Arya med den där rösten som han avgudade, den lite lätt nyvakna och silkesmjuka - åtminstone i hans öron. Den gjorde något med hans sinnen. Det gick inte riktigt förklara men han fann att han tyckte väldigt mycket om när hon talade sitt hemspråk. Även om jag inte förstår ett skvatt av vad hon säger... Han skrockade lite åt sina egna tankar och planterade en kyss på hennes pannan efter lite bök med att sträcka nacken så långt.

Han föll tillbaka platt på ryggen och drog ett djupt andetag,
"Jag har ingen aning vad du precis sa hjärtat men vad det än var så får du säga det hur ofta du vill om du ska låta sådär." Han flyttade en av sina armar och lade handen under sitt huvud, den andra handen började han stryka upp och ner för hennes rygg med i lugna långa drag från hennes skuldrors topp till slutet av hennes svank.

Arya - Skogen i Öst
Hon böjde sig framåt lite för att hjälpa till då Erik kysste hennes panna. När hans ord nådde hennes öron skrattade hon lätt och drog sig längre framåt ovanpå hans överkropp. Nu låg hon med ansiktet rakt över hans så att deras nästippar snuddade vid varandra. Hennes händer hade hon i gräset på var sida om hans huvud för stötta upp sig bättre.

Först låg hon bara sådär, utan att göra någonting. Hennes ögon höll ett fast grepp om hans och det nyvakna leendet på hennes läppar vidgades.
”Khair, aap kahate hain ki...”
(”Jaså, säger du det...”)
Sedan lutade hon sig ytterligare lite närmare och kystte honom med slutna ögon.

”Main tumase pyaar karata hoon aur main tumase har subah poochhana chaahoonga ki kya tum achchhe se soe ho...”
(”Jag älskar dig och jag frågar gärna varje morgon om du sovit gott...”)
Hon gled med sina läppar över hans kind och kysste honom på kindbenet och sedan vidare till hans hals.
”Har subah...”
("Varje morgon..." )