Dumbeldores hemliga dotter

Kapitel 4

- Lösenord?
Mira tittade upp på den tjocka damen.
- Jag... Jag vet inte.
- Tror du då att jag ska öppna för dig? Nej, precis. Kom tillbaka när du har lösenordet.
Hon stirrade på den tjocka damen.
Hon var nära att börja gråta.
Vad skulle hon nu göra?

Svaret på det fick hon strax efter.
En flicka kom springande bakom henne.
- Kvastskaft! Ropade hon.
Den tjocka damen svängde upp.
Mira tittade förstummat på flickan.
- Hermione? Är det du?
Hermione såg på henne.
Hon log stort.
- Ja, men det är ju du! Från skolgården. Det var dig som professor Dumbeldore ropade på!
Hon lät upphetsad.
Mira var förvånad. Den här flickan var så vänlig.
- Ja...
Hermione drog med henne igenom porträttet och in i uppehålsrummet.
- Kom så sätter vi oss.
Hermione pekade på en soffa framför brasan.
- Vad heter du föresten?
- Mira. Mira Dumbeldore.
Hermione tappade hakan.
Hon stirrade storögt på Mira.
- Är du släkt med professor Dumbeldore?!
- Ja, han är min pa... Hon höjdare sig. Kunde hon berätta för Hermione? Skulle Hermione kanske råka säga något till någon annan?
Hon beslöt sig för att inte säga någonting.
Sen kanske, tänkte hon.
- Han är min... Äh... farbror.
Hermione nickade.
- Gillar du choklad grodor? sa hon och räckte fram en till Mira.
- Tack.

Resten av kvällen satt Hermione Och Mira och pratade och åt godis.
Mira fick veta att Hermione hade två mugglar född, att hennes föreldrar var tantlökare ( lät som det iallafal ) och att hon var god vän med Harry Potter och Ron Weasly.
Hon berättade om alla deras äventyr tillsammans och Mira tyckte riktigt mycket om att få höra om hur de hade räddat de vises sten.
- ... och så skickade jag en uggla till Dumbeldore.
- Vad spännande!
När Hermione frågade om de skulle göra äxorna tillsammans blev Mira nervös. Hon hade ju inga riktiga läxor.
- Ähhh....
Hon började svettas och darra och plötsligt brast hon ut i gråt.
Hermione tröstade henne och de gick upp till flickornas sovsal.
- Vad är det? sa hon med mjuk röst.
- F...f...förlåt! Förlåt för att jag hög för dig! J...jag är inte Dumbeldores brorsdotter! Jag är hans dotter!
Hermione tittade på henne.
- Och vad ör det för fel med det?
- Inget, stammade Mira fram, bara det att...
Och så berättade Mira allt för Hermione.
Om hur hon hade levt sitt liv instängd och i hemlighet, hur hon grälat med Albus, hur hon rymmt och till sist att hon tänkte gömma sig för Albus bland eleverna.
- Jag förstår inte riktigt det där sista. Tänkte du gå på lektioner och samtidigt gömma dig eller tänkte du bara gömma dig?
- Jag vet inte. Jag har egentligen inte riktigt någon plan.
Hermione såg på henne med sina bruna inteligenta ögon.
- Jag vet. Jag vet hur du ska göra. Det är söndag i morgon så vi har hela den dagen på oss. Sov nu så berättar jag min idé i morgon.
Mira fick sova i en säng som ingen använde. Det var bara fyra flickor i den so salen men fem dånar så hon sov i den som blev över.
Mira somnade snabbt den kvällen.
Hon drömde ingenting men det gjorde någon annan.
Någon som låg i sin sän högt uppe i ena tornet.
Någon vars namn var Albus Dumbeldore.
__________________________________________________

Sen kommer Albus drömm.
För låt om lite är felstavat jag är urusel på stavning.
Hoppas ni gillar det!

Jättebra

Jätte bra!

Jättebra!

Det är jätte bra, jag brukar inte bry mig om stavfel så jag skiter fullständigt i det!

Håller med

Kapitel 5

Det var mörkt.
Så mörkt.
Helt ensam stod han där.
På en klippa mitt ute i ingenstans.
Han kunde höra vågor någonstans långt borta men det tog han ingen notis om.
Det ända som betydde något var ensamheten.
Ända sedan han varit liten hade han haft en vän.
Alltid någon att luta sig mot, prata med eller helt enkelt bara vet att den fanns där.
Men nu.
Men nu hade han ingen.
Först hade han haft hela sin familj.
Sen hade hans mor dött, sen hans syster och slutligen hade hans bror övergivit honom.
Men till och med då hade han haft vänner.
Vänner som han litade på och tyckte om.
Sedan hade han haft sin fru.
Anna.
Men när hon dött hade han haft kvar deras dotter Mira.
Men när Mira skrikit åt honom och övergivit honom hade han lämnats kvar ensam.
Helt ensam.
Allt var svart.
Precis som det var inuti honom själv.
Mörkt, svart och tomt.
Albus Dumbeldore spejade ut i mörkret.
Det skrämde honom.
Han såg ingenting.
Han hörde ingenting.
Men han kände något.
Något fruktansvärt och plågsamt.
Något som fick honom att kvida av smärta.
Att förlora allt och alla är det värsta en människa kan uppleva.
Försjunken i sin egen sårj och smärta hörde han först inte en barn röst som ropade på honom.
Men sen uppfattade han den.
- Paaaappa. Leka! Leka häjst!
Han tittade upp men såg ingenting annat än mörkret som omslöt honom.
Hade han hört sin dotters röst?
Så kom den igen.
- Paaaappa!! Kom då! Häjst!
Så plötsligt kände han igen sig.
Han kände igen rösterna och vågskvalpet.
Det kom från en tid för länge sen.
Flera år sen rent ut av.
Han hade varit på en strand tillsammans med Mira och sin älskade Anna.
Det hade varit en vecka före hennes död.
- Men Albus, lek med henne då.
- Anna? viskade han trevande ut i mörkret.
Så försvan rösterna och vågskvalpet.
Han var ensam igen.
Så ensam.

Albus vaknade med ett ryck.
Han darrade och svettades.
Han andades heftigt medan han intalade sig själv: Det var bara en dröm, det var bar en dröm.
Sedan kunde han inte sova på hela natten.
För det, mina damer och herrar, var vad Albus Dumbeldore var rädd för.
Ensamhet.

__________________________________________

Hoppas det är bra!

Väldigt fantastiskt bra.

Tack så mycket!
_________________________________________

I will open in the end

_
>( )<
KVICKEN!

Supermegafoxyawsome