When the dark arrives

Fortfarande i toppklass

Mysigt kapitel !

Kapitel 7.

Hinah gnuggade sig sömnigt i ögonen. Förgående kväll hade blivit sen och hon hade inte gått och lagt sig förrän efter midnatt. Nu var det morgon och solen sken skarpt in genom fönstret. Det var dags för frukost, men flickan hade ingen större lust att ta sig ur sängen ännu. I sängen bredvid henne låg Liz fortfarande och sov. Hon log smått vid synen och funderade på om hon skulle väcka henne lugnt och försiktigt eller på ett busigt - kanske lite mer elakt - sätt. Hon kände sig nästan för trött för att göra en större scen av saken, så hon slängde fötterna över sängkanten och sträckte ordentligt på sig. Med en stor gäspning kom hon på benen, men vinglade till lite.
Inte van vid att gå upp såhär tidigt... tänkte hon nästan surt, men förstod att hon var tvungen att vänja sig vid det. Det skulle ändå inte bli så farligt efter ett tag. Även ifall sömnen tog upp en stor del av Hinahs ryggsäck med känslor, så trängde sig glädjen och ivern igenom. De skulle ha de första lektionerna idag, och hon såg verkligen framemot det. Hon såg inte framemot läxor eller hårt arbete, men hon var verkligen glad över att få träffa lärarna och alla andra elever igen. Hon var även lite nyfiken över den före detta Durmstrangeleven som gick i hennes årskurs. Det var ovanligt att någon började direkt i femte klass. Antingen skulle denna pojke få chansen att visa vad han gick för genom att sätta honom bland de andra femteårseleverna, eller också var han redan tillräckligt duktig för det. Hinah trodde på det andra alternativet, eftersom denne trots allt hade hamnat i Ravenclaw. Det kändes som något uppenbart.
Hon tog sig bort till Liz säng och satte sig på sängkanten. Vännen hade inte brytt sig om att dra igen förhängena, så det var bara att ta sig fram.
"Liz?" viskade Hinah fram i ett försiktigt försök att väcka henne.
Ett svagt gnyende löpte från den sovande flickans läppar, men inget mer tecken visade sig. Hinah mindes hur svår Liz var att väcka och undrade varför hon inte kommit att tänka på det innan. Hon tog ett tag om flickans axel och skakade henne lätt.
"Upp och hoppa, Liz", sa hon i en melodisk stämma. "Dags för frukost!"
En gestalt kom upp bredvid Hinah. Mel gav ifrån sig en stor gäspning och log sedan sömnigt mot sin vän.
"Du vet att det är omöjligt att väcka Liz när hon sover så djupt." Hon blinkade till med ena ögat. "Här behöver du en expert."

Tillslut lyckades Hinah och Mel gemensamt få upp Liz ur sängen och byta om till lite mer anständiga kläder. De blev genast pigga som mörtar då de började röra sig mot trappan. En sådan total förändring en liten sak som att byta om kunde göra...
Nere i uppehållsrummet sprang de ifatt Jeremy och Will. De såg båda uppriktigt glada ut över att få se dem. Wills blonda hår var rufsigt och det syntes att han inte hade tagit sig så mycket tid åt att fixa det - men det såg helt naturligt ut. Hans ljusgråa ögon log mot flickorna när de kom ifatt. Jeremy - som var mycket längre än Will, och till och med längre än den långe Liz - hade kammat sitt chokladbruna hår aningen noggrannare och ögonen glimrade svagt i en klart brun - nästan orange nyans i de mjuka lampornas sken.
"Har ni träffat på den nya killen än då?" frågade Hinah då de tog sig ner för trapporna för att komma till Stora salen. Hon hade sagt det nästan utan att kunna hindra sig själv, men hon ville gärna veta.
Will ryckte lätt på axlarna, men det var Jeremy som svarade.
"Vi såg honom igår kväll", sa han kort. "Han höll sig rätt utanför; svarade inte när vi försökte prata med honom. Nu i morse stack han väl ner innan vi vaknade."
"Hur ser han ut?" Det var Liz som hade talat, ställt sin fråga precis efter att Jeremy avslutat sin mening. Det var så typiskt henne, tänkte Hinah och log retsamt mot sin vän.
"Svarthårig..." sa Will rätt flyktande. "Jag vet inte riktigt. Vi såg honom inte så bra."
"Rätt lång och smal", fyllde Jeremy i lite snabbt.
Hinah kunde se hur Liz tittade upp mot taket, antagligen för att kunna få fram en bild på en lång och smal pojke i svart hår. Hennes leende verkade avspegla sig hos sin vän.
"Han är säkert snygg..." sa denne lätt drömmande och Hinah gav till sig ett kort skratt. Jeremy och Will bara tittade på varandra med oförstående miner.
Mel, som gått tyst större delen av vandringen ner till frukosten, tog ett kort skutt fram jämte Hinah och Liz.
"Nu tycker jag att vi släpper det där och äter frukost istället. Jag är utsvulten!" sa hon med en ivrig ton.
Hinah småskrattade igen.
"Min mage är fortfarande rätt full sen igår. Hur orkar du äta så mycket Mel?"

Jättebra ! Jag älskar dina detaljer

superbra! längtar till nästa kapitel

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

bra ^^

åh, du skriver så bra! Det är som att läsa en bok av någon proffsig författare

Jag är mållös, det är så bra!