Love me. Or not.[ENG][SV]

Nejmen titta, här kommer ju ett nytt kapitel. Varsågoda.


Chapter 10, Rowena, in the present

Just as I was teaching a very interesting part about Animal-Transfiguration a very handsome young man walked in to my classroom. Normally I would send him right back out trough the door again. But how could I say no this man? After all he was my daughters fiance, or at least her future husband. And and he was also very, very handsome. Even a woman like me had to admit that. I did not really know very much more about him. But as far as i knew he had good grades and seamed like a good man for my daughter. I let a little smile travel across my lips as i looked in to the man’s eyes. ”Good afternoon mr Baron.” It was at this point i realized that one of the many things I did nor know about him was his name. I felt a little ashamed. But everyone else called him Baron or the Baron so why even care about a silly name? ”Why pay me this visit? Does your heart have something to tell me?” I asked and my eyes took a little harder shape. It was now, he was going to come and tell me that he and my daughter was engaged and that they wanted my blessing.


Kapitel 10, Rowena, i nutid

Jag höll just på att lära ut ett väldigt intressant kapitel om Djur-förvandling, när en mycket stilig ung man kom in i mitt klassrum. Vanligtvis, skulle jag skicka honom rakt tillbaka ut genom dörren igen. Men hur kunde jag säga nej till denna man? Trots allt var han min dotters fästman, eller i alla fall hennes framtida man. Och var var dessutom mycket, mycket stilig. Till och men en kvinna som jag måste erkänna det. Egentligen visste jag inte så mycket om honom. Men såvitt jag visste hade han bra betyg och verkade vara en bra man för min dotter. Jag tillät ett litet leende korsa mina läppar när min blick tittade in i hans ögon. ”Godeftermiddag Baronen.” Det var här jag kom på att en av de många saker jag inte kände till om honom var hanns namn. Jag skämdes lite. Men alla andra kallade honom Baron eller Baronen så varför skulle just jag bry mig om namnet? ”Vad får dig att vilja träffa mig? Har ditt hjärta något att berätta?” frågade jag och min blick hårdnade lite. Det var nu han skulle berätta för mig att han och min dotter var förlovade och att han ville ha min välsignelse.

ÅH! Jag älskar hur du skriver! Mer!

Wonderful.
Du skriver gudomligt, lillamymin, gudomligt.

Du skriver helt under bart lilamymin men du får gärna göra tales streck när någon talar så att man lätare hänger med i texten.
------------------------------------------------------------
Mera! More! Plus de! Más de! Les mer! Praesent!

Jag förlåt, hatar talestreck. Men jag använder citationstecken istället för att visa när någon talar. "". Vad jag skulle kunna göra för sig är en ny rad varje gång någon säger något. Tror du det skulle kunna funka?

här kommer i alla fall del 11, ur ännu en persons perspektiv. Kommer jag kunna hålla reda på alla? Svar nej. Men i alla fall, varsågoda.


Chapter 11, a Ravenclaw Student, In the present

We could all feel the tense in the room. Everybody was very excited about what was going on. The baron looked a little scary though. Everybody in the class, probably every body at the hole school, knew that the Baron often payed visits to Hogwarts. We had heard that he helped the founders with business outside the school but nobody really knew. Though, one thing that we all knew for sure, was that the Baron was very in love with Professor Ravenclaws daughter, Helena. Professor Ravenclaw was very strict. No one could ever disturb her classes without getting a lecture about bad behavior an disrespect. So her reaction to this man was very strange. That was why we all were so exited. Something probably had happened and we were not suppose to be told about it.


Kapitel 11, en Ravenclaw-elev, I nutid

Vi kunde alla känna spänningen i rummet. Vad som på gick var väldigt spännande. Fast, Baronen såg lite läskig ut. Alla i klassen, förmodligen alla på hela skolan visste, att Baronen ofta kom till skolan. Vi hade hört att han hjälpte grundarna med affärer utanför skolan, men ingen visste helt säkert. En sak som vi i alla fall var helt säkra på, var att Baronen var väldigt förälskad i professor Ravenclaws dotter, Helena. Professor Ravenclaw var väldigt sträng. Ingen kunde någonsin störa hennes lektioner utan att få en utskällning om dåligt uppförande och respektlöshet. Så hennes reaktion nu, var väldigt konstig. Därför var allting så olidligt spännande. Någonting hade förmodligen hänt, och det var inte meningen att vi skulle få reda på det.

Den här var helt ok

It was totally awesome!

Tack, nu går det bättre att läsa ♥ och tack för ett underbart kapitel

Efter ett ganska långt tag har jag bestämt mig för att liva upp stämningen igen med ett nytt kapitel!

Varsågoda.


Chapter 12, Helena, in the present

This time, she was not running. Cause she was not so sad anymore. This time, she was angry, no furious. The Baron had really made her loose her mind. Why did he have to follow her? Why could he not leave her alone. Had she nor told him several times that se did not love him? That she did not want him? Okay, she had never told him that. Not to his face. But she had shown it to him. Never been really nice to him actually. So he had no reason to just follow her like that. Helena stopped walking for a while and just stood still and listened. Now she could hear steps again. But it was not the Baron. She could recognize his steps. No, this must be a woman. Cause the steps were so soft and calm, even though Helena could hear that the person was almost running.


Kapitel 12, Helena, i nutid

Den här gången sprang hon inte. För hon var inte ledsen längre. Nej nu, nu var hon arg, nej rasande. Baronen hade fått henne att nästan bli galen. Varför var han tvungen att följa efter henne sådär? Kunde han inte bara lämna henne ifred? Hade hon inte talat om för honom många gånger att hon inte älskade honom? Att hon inte ville ha honom? Okej, hon hade aldrig sagt det till honom. Inte sagt det med ord. Men hon hade visat det. Hon hade faktiskt aldrig uppträtt så trevligt mot honom. Så han hade ingen anledning att följa henne på det sättet. Helena stannade för en minut och bara lyssnade till ljuden runt omkring henne. Nu kunde hon höra steg igen. Men det var inte Baronen. Hans steg kunde hon känna igen. Nej, detta var en kvinnas. För stegen var mjuka och lugna, även då Helena kunde höra att personen ifråga nästan sprang.