Lupple & Emma07 PRS

Den andres fråga var helt enkelt oväntad och Velian flinade till. "En gammal släkt. Jag är inte äldre än jag ser ut." Sa han roat men mjukt. Han dömde honom inte för frågan utan fann den faktiskt intressant och givande. Den gav honom också hopp. Christopher var redo att samtala om detta vilket var mer än Velian någonsin kunde ha hoppats på. Oavsett frågorna han skulle få så insåg han att han skulle vara tacksam för varenda fråga. Eftersom frågorna innebar lite mer tid tillsammans. Nästa fråga var svårare och han svalde lite och förblev tyst. Hur skulle han förklara? Vart skulle han börja. Han fingrade på sina ringar innan han tittade upp och på honom. "Alla kan inte lära sig, man måste ha magi i blodet. Eller snarare ha gåvan att kunna förändra saker med sin kropp och sitt sinne." Viskade han lågt. Det var kanske inte helt rätt men att gå in på magins alla delar hade de inte tid med, han behövde sammanfatta så den andre kunde förstå. Han pausade en kort stund och såg på honom. "Hur? Alla lär sig på olika sätt, jag har alltid kunnat. Sen jag var liten. Men min förmåga har också utvecklats varje dag sen första gången genom sträng träning." Förklarade han. "Vissa lär sig inte mer än få saker, vissa kan inte lära sig mer än få saker. De har inte tillräckligt stark förmåga." Förklarade han och svalde hårt. "I ditt fall, du kommer inte kunna göra det jag gör. Din förmåga är kopplad till vattnet. Du måste alltid ha vatten som en källa skulle jag tro. Din förmåga ligger i att du kan manipulera och styra vatten." Viskade han. "Det är i alla fall vad jag tror. " Fortsatte han oroligt. "Jag kan påverka vatten men inte på samma sätt som du. Alla har olika begränsningar, eller möjligheter beroende på hur man ser det. " Förklarade han. Han undrade om han gjorde rätt, och han visste att han gjorde rätt för sig och Christopher men hans klan skulle inte se likadant på detta. Inte dem andra heller. Detta skulle ställa till jävligt många problem, helvete. Frågan som ställdes så tyst fick Velian att vika undan blicken och han svor tyst för sig själv. Varför just den frågan? Han svalde hårt och tittade snart upp igen. "Jag sökte upp dig på grund av det som skedde innan ikväll. Det där andra du gjorde." Viskade han. "Men jag stannade av andra skäl." Viskade han ärligt. Hans order hade ju varit att bara lokalisera den andre och sedan rapportera in det. Han hade lokaliserat men inte rapporterat. "Jag..." Började han men tystnade, reste sig upp och gick sakta fram till honom. Han ville säga något mer men handlingar vägde tyngre än ord och han böjde sig ned och gav honom en försiktigt kyss. Han hoppades att Christopher skulle förstå utan att han skulle behöva säga orden. Det kändes för tidigt att säga dem.

Velians svar fick honom att le lite grann, för det var glädjande att han inte var massvis med år äldre än Christopher. Men det var inte vad hans fokus borde ligga på, istället försökte han koncentrera sig på orden ur Velians mun. Har han en dag också skulle kunna göra sånt där. Nej, sånt där var väl inte riktigt rätt, för exakt det där skulle han kanske inte kunna göra. Men han skulle kunna använda magi. Han skulle kunna kontrollera den magin han hade. Han tystnade en stund, lät blicken vila på elden och de dansande lågorna. De var förhäxande på sitt sätt, men här och nu så var det så mycket här som var betydligt mer förhäxande. Velian. Alla nya tankar, sanningen om vem - vad - han egentligen var. Men när han nu visste så kändes det glasklart och konstigt att han inte insett detta tidigare. Kanske var det hans fars gener också här som förmådde honom till att ta det hela så pass lugnt under omständigheterna. Så kom svaret på den frågan som skrämt honom mer än alla andra - att han visserligen hade kommit hit på grund av Chris, men sedan stannat för något annat. Han hoppades innerligt att det stämde, men han ville inte misstro Velian. Trodde faktiskt att han var uppriktig där.
"Tack." Han visste inte exakt varför han tackade. Kanske för att han kunde hålla fast vid att det han börjat känna för Velian var äkta. Så när han också kom fram närmare honom i en kyss var det ett brett leende som spreds på hans läppar samtidigt som han besvarade den ack så försiktiga kyssen. Glad för beviset. Lyfte en hand till hans kind och lät den dröja kvar där när kyssen avslutades, med leendet kvar på läpparna.
"Thálassa, révma kai polemiko nautiko. Poseidons tre huvudkrafter. Havet, sjöväsen och elektricitet." Han släppte ner handen med det lilla leendet kvar, och en lätt huvudskakning.
"Jag trodde aldrig att det faktiskt skulle kunna vara sant, vem far var, alla historier när jag var liten." han hade väl som liten trott att det var vad alla barnen fick höra, utan att reflektera över att det kanske varit mer hos honom.

Den besvarade kyssen och handen mot kinden var som om gudarna själv gett dem sin välsignelse men sedan började Christopher tala ett gammalt språk, grekiska (?) och kalla kårar gled ned över Velians rygg. Skräcken befäste sig och Velian såg på honom med oroade blick. "Självklart." Viskade han lågt, osäkert. "Det förklarar allt." Mumlade han och backade ett steg. Detta skulle göra allting mycket värre än vad han först hade trott. "Du är Poseidons son. Du är en halvgud." Viskade han och slöt sina ögon. "Det jag gjorde var illa förut, det är förbjuden magi men nu? Åh jag har kommit emellan gudarna och oss. Det kommer...kännas. Jag kommer få betala något." Viskade han och vände sig mot brasan. Han borde rapportera in, be om hjälp. Be om beskydd men det skulle inte direkt göra något bättre. Han vände tillbaka mot Christopher och skrattade till. "Åh vi är i stora problem." Viskade han och gick fram till honom. "Om du ber mig att ge mig av så kommer jag försvinna. Då kommer du inte utstå så stora problem." Förklarade han och tog hans hand och kramade den lätt. "Men om du vill orsaka mer problem så behöver du lära dig att kontrollera dina krafter, och det fort." Sa han med ett snett, busigt leende.

Hans kyssar hade en tendens att höja honom till skyarna och för några sekunder kunde han glömma allt om denna magi innan Christophers backning tog honom tillbaka till verkligheten igen. Tog tillbaka osäkerheten i honom igen, något som förstärkts av hur pass orolig Velian verkade. Med ens ångrade han sig att han sagt något om hans far men insåg minst lika fort att det var en dum tanke - Velian var den av de två som kunde något om detta och hade hjälpt honom så han förtjänade gott och väl att få veta. Åh, det var så många frågor han väckte. Så mycket han ville ha svar på men inte kunde med att fråga på en gång. Förbjuden magi - vad hade han gjort för något mer konkret? Varför var det förbjudet? Vad innebar det? Men han kunde inte bestämma sig för ifall han kunde med att fråga. Och betala vad.
"Varför? Betala vad?" han kunde inte låta bli, vilket var några ord som kanske beskrev Christopher överlag väldigt bra. Han var inte den bästa på att hålla käften. Men så oroade Velians reaktion honom också, att han skulle ha gjort något fel kanske rentav med att ha berättat det. Men han verkade åtminstone inte arg utan endast... Orolig. Åh, han blev galen på hur denna man verkade leka med hans känslor - oron sköt i höjden när han erbjöd sig att försvinna vilket var det sista Chris ville. Bara för att dämpa allt igen med handkramningen, och till sist det där leendet som fick honom att glömma allt annat.
"Av någon anledning låter det mycket mer lockande att orsaka mer problem." log han minst lika busigt tillbaka, kunde inte låta bli att lyfta hans hand och kyssa handryggen utan att ta blicken ifrån honom. Först efter det kom bekymmersrynkan fram i pannan igen.
"Vad är det för problem?" Han insåg själv hur fullkomligt ovetandes han måste låta och kunde inte hindra ett nästan skamset leende att dyka upp på läpparna. Både över sitt ovetande och sina ständiga frågor.

Velian såg på honom. Med osäker blick. “Det finns regler, de är många och gamla. En av de största är att inte beblanda sig med Gudar för min sort. Jag vet inte exakt varför. Det finns benämningar om för mäktiga barn som skapade stor oreda på sin tid. Men mycket är dolt. Kanske bortglömt. Min sort håller koll på er typ av magi. För att skydda oss själva. Men vi får egentligen inte och vi får absolut inte beblanda oss. Beblanda vår magi. “ Sa han viskande, suckande. Det var väldigt stora problem som de var inblandade i och han ville inte ens berätta om sin egen magi. Den var inte direkt mörk men den var för mäktig. Att använda den är förbjudet men det är ännu värre att folk kommer få reda på att han kan använda den. Hans trygghet har varit förknippad med att inte hans krafter är fullt utforskade. Att ingen vet hans styrka. Hans tankar snurrade och han kände sig orolig. För sin skull men också för Christophers skull. “Åh det kan man aldrig veta.” Viskade han. Angående betalningen. Skulle de begränsa hans krafter eller skulle de vilja använda dem? Han drog lite i sina talismaner och snurrade på ringarna. “Jag borde inte avlasta mig på dig såhär. Jag ber om ursäkt.” Viskade han allvarligt och såg på honom.

Velian hade suttit tyst en stund men den andres svar fick honom att titta upp med ett leende på läpparna. “Åh du är en rebell.” Flinade han roat och rös av handryggskyssen. Det busiga leendet som prydde hans läppar var tillräckligt för att få Velian att smälta. Han böjde sig fram och kysste honom försiktigt på läpparna. Prövande, han kunde inte hindra sig själv men lyckades att avsluta den minst lika plötsligt som den kommit. Nu var inte rätt tid för kyssar. De behövde en plan, en oerhört säker plan. De behövde försvinna, vart? Vart var det säkert nog? Vart kunde han göra det säkert nog? Tankarna snurrade så fort att han knappt förstod att den andre pratade men tillslut så förstod han. Han tittade upp och uppfattade vad han frågade. Vilka problem? Han ville nästan skratta för att den andre inte visste. Inte skratta av elakhet utan av avund. Hur skönt vore det inte att vara ovetande? Skulle inte det lösa allting? Skulle inte han kunna…gå sin väg då? Om han själv inte skulle veta så skulle ingen annan heller veta om honom. Då skulle han inte behöva röra sig omkring så försiktigt på grund av politiken. “Det är…” Han tystnade, suckade och försökte att börja om. “ Enligt…” Men han avbröt sig igen och tittade in mot den sprakande elden och samlade sig. Han, Christopher behövde veta.

Med en långsam rörelse på huvudet så tittade han på den andre och svalde hårt. “Enligt reglerna, så har Gudarna första tjing på att få tag på informationen kring det som skett. Om de vill mörka det hela så kan de. Så vi kommer antagligen, väldigt snart få besök av din far. Han kommer ställa många frågor och…kräva sanna svar. Min mor och far, som är högste häxa och häxmästare just nu…de har rätt att kräva svar av din far eftersom en av deras är inblandade så även de kommer att visa sig snart.” Sa han tyst. “Vi hinner inte fly. Vi är inte starka nog att hålla oss gömda.” Förklarade han tyst. “Sedan kommer…ja jag vet inte. Din far kanske vill ta med dig hem och mina föräldrar? Ja de äldsta kommer att lägga sig i och jag kommer få betala. Jag vet inte hur, men jag kan inte gå ostraffad. Det skulle få de som styr att verka svaga.” Förklarade han viskande och kände som om tiden rann ut. Som om de bara hade en väldigt kort stund kvar. “Åh jag är så ledsen.” Utbrast han ärligt och såg på honom och ville inget hellre än att hålla fast vid honom och försvinna. Försöka fly så länge och så långt de kunde.