>Rivalry< //[PRS]

”Nej, för i slutändan kommer han bli lämnad alldeles ensam, utan någon att vända sig till. Jag har ingen framtid i den här världen, Zihao har ingen framtid i den här världen, men Weimin har en chans att göra någonting med sitt liv och helt ärligt tror jag inte att det skulle vara bra för honom att tappa kontakten med sina rötter, inte när vi inte längre finns där.” Yaosu torkade bort blodet som slingrade sig ner från munnen och stirrade upp mot Hayley. Han hade övergett sin lilla boll och satt på knä istället, med glansiga ögon och hjärtat nere vid tårna.
”Jag försöker göra så gott jag kan, Hayley..men jag är inte någon gud..jag ser inte allt och jag hör inte allt och inte heller kan jag göra något åt min idiotiska bror bara för att jag vet vad som kommer hända med honom om jag faktiskt gör det. Jag vill inte att han ska dö, jag vill inte att vår far ska slå ihjäl honom. Och det kanske är lätt för dig att säga att han inte behöver åka tillbaka hem, men han har ingen annanstans att ta vägen. Vi har ingen annanstans att ta vägen. Tror du att jag vill vara såhär? Tror du att jag aktivt står bakom min bror när han går på andra? Tror du inte att jag klått upp honom tusentals gånger för att han fortsätter trakassera Joshua?” Sjuttonåringen spottade ut ytterligare en tand och hostade till. Det här var helt klart tillfälle att ha den här konversationen, men han kunde inte hindra sig själv. Huvudet var alldeles fullt av tankar och världen snurrade framför de bruna, tårfyllda ögonen.
”Jag hatar mig själv för det Zihao gjort, men jag försöker verkligen hålla honom i styr..fast det verkar inte spela någon roll, för tydligen har jag bara låtit det fortsätta utan att göra något. Tydligen har jag inget samvete och kan stå och kolla på när Joshua, som jag genuint tycker om, blir nertryckt av min idiotiska bror som jag inte heller kan rapportera eftersom vår käre far kommer mörda honom med sina bara händer om han får höra ett knyst om det. Allting är inte svart på vitt, jag vet att jag har gjort många saker fel, men du hade kunnat säga någonting också, Hayley. Du hade kunnat rapportera det hela till McGongall för flera år sedan, fast det verkar det ju knappast som att du har gjort. Så att stå och säga att jag inte har gjort något åt det för att det fortsatt, när du själv inte gjort det? Tycker att det är hyckleri i högsta grad. Men jag förstår varför du inte gjort det, för att i grund och botten sitter du i precis samma sits som mig, du är rädd för vad som kommer hända om du berättar”, fortsatte sjuttonåringen och grävde ner naglarna i trägolvet, då de sakta men säkert växt sig både långa och vassa. Tänderna likaså, de hade vackert pressat sig ut så snart de gamla tänderna lossnat. Att han ens fortsatte prata under den processen var lite av ett under, för han befann sig i så mycket smärta att han knappt visste vart han skulle ta vägen. Något som var ännu mer av ett mirakel var att Hayley snart satte sig ner bredvid honom. Helt ärligt hade han förväntat sig att hon bara skulle vända honom ryggen och gå. Hon tyckte uppenbarligen att han egentligen förtjänade det, och det tyckte han också.
”Gå härifrån, Hayley”, snyftade Yaosu och slog bort hennes hand. Tårarna hade trängt sig fram och slingrade sig nerför de bleka kinderna. ”Jag kanske inte förstår den sortens psykiska smärta, nej, men jag förstår utan tvekan vad psykisk smärta är. Hur tror du att det känns att veta att jag kommer förlora precis allting innan jag ens fyllt trettio..att veta att mitt liv snart är över och att jag inte kan göra något åt det? Allt jag kan göra är att låta det ske och hata mig själv, så psykisk smärta, Hayley, det är något jag själv dras med dagligen. Och jag är ledsen om jag gjort någonting som gör ditt liv sämre, att jag inte hjälpt dig förrän nu..förlåt, jag kan inte göra mer än att säga förlåt”, fortsatte han kraxandes och kände hur ögonen började rulla tillbaka i skallen på honom. ”Det gör ont, allting gör s-så ont”, stötte sjuttonåringen fram, innan helvetet brakade löst och ryggen knäcktes på flera ställen med ett isande skrik. Det var väl av liknande anledningar den spökande stugan fått sitt namn? För att en elev genomgått fullmånarna i stugan. Nu var det här långt ifrån samma sak, men skriken var nog ungefär på samma nivå.

Uppenbarligen har Hayley ingen aning om vad det är som händer i deras familj.. hon trodde att det var misshandeln som tynger honom, men det finns en hel del bakom saker och ting. Jösses vad dum hon känner sig.
”Förlåt.. jag vet inte hur er familj ser ut, och jag ska inte låtsas att jag vet. Du vet vad som är bäst för din bror, jag har ju ingen aning om vad ni går igenom.” Viskar hon skamset. Hennes ögon börjar att vattnas och hon stirrar ner på sina händer. Jösses vad hon är full, allt går upp och ner på några sekunder. Hon har helt enkelt ingen aning om hur deras situation ser ut, precis som han inte förstått hennes. Allt han säger får skammen att fördubblas, och snart blir det alldeles tjockt i halsen. Hon får svårt att prata. Åh, så fel hon gör. Att lägga skulden på en person är helt sjukt, men hon vet inte vad hon ska göra åt all sin ilska som hon har gentemot skolan de går på. Från att ha suttit på huk glider hon ner mot golvet. Åh vad hon vill försvinna, dö. Den andre hade sagt att han inte vill dö, men hon vill genuint dö. Hon stirrar tomt framför sig ett tag, lyssnar bara på det han säger och känner hur självhatet blir större och större. Däremot glider de gråtfyllda ögonen tillbaka mot Yaosu när han sedan säger att hon hade kunnat göra något. Jösses vad lågt det var av honom.
”Du har ingen aning om om jag rapporterat eller inte. Jag har rapporterat det. Men precis som när du påstådde att du rapporterar om personer som varit elaka mot mig, så händer ingenting. Ingenting förändras. Joshua har bett mig om och om igen att inte rapportera din bror, just för att han inte ska bli avstängd.. men jag har gjort det ändå..” Rösten är hes och axlarna sjunker ner mot golvet. När han sedan säger att det är hyckleri drar hon benen intill sig. Hon kunde ha gjort bättre ifrån sig, hon kunde ha hjälpt sin vän mer. ”Jag förstår att eran pappa skulle misshandla Zihao, men Joshua ska inte behöva ta konsekvenserna för det. Snälla sluta vända på mina ord. Jag vet att du försökt hjälpa till, men du är inte där varje gång, och vid de tillfällena försöker jag. Men Joshua har försökt begå självmord innan och att han ska betala för det hela.. jag kan inte acceptera det.” Hayley sväljer hårt än en gång. Det är svårt att tänka på när hennes vän försökte begå självmord, hon kände sig så otillräcklig, hon kunde inte göra något. Precis som Joshua inte kunnat göra något när hon gått liknande väg. När han säger att hon inte hjälpt honom så slår det hårt i bröstkorgen. Det är ju så sant, hon hade kunnat göra mer. Gryffindoreleven gömmer ansiktet i händerna medan tårarna fördubblas.
”Förlåt, jag tog ut allt på dig när det är hela jävla skolan jag är arg på. Jag är arg på alla som gör illa Joshua, alla som gör illa mig, men även alla som bara ser på och inte gör något åt saken. Är så jävla trött på att vara konstant orolig över att bli våldtagen, att någon ska slå till mig. Att den enda meningen som verkar finnas med mitt liv är att tillfredsställa män, eller att vara någon som alla kan ha ett gott skratt åt. Är så jävla trött på det här livet. Men du har nog gjort mer än många andra Yaosu.. så förlåt för att jag tog ut det på dig. Är bara så arg på din bror för han har nog ärrat Joshua för livet. Och jag klarar inte av att gå i den här skolan längre.. Det klarar jag verkligen inte.” Självmordstankarna poppar upp i huvudet på henne, så starka att hon vill gå till översta våningen och hoppa ut genom fönstret. Bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner. Allt han säger får henne att inse att ja, hon gör fan ingenting positivt med sig liv. Hon har absolut ingen framtid och hon inser att hon gjort bort sig så jävla hårt. När han sedan slår bort hennes hand och vill att hon ska gå, så ställer hon sig upp på darriga ben.
”Jag ska gå, förlåt.” Viskar hon medan allt lyser rött i hennes huvud. Nu om något är hon säker på att hon förtjänar att dö. Hayley virar armarna om överkroppen medan hon rör sig mot dörren. Hon stannar till ännu en gång när han sedan säger att allt gör ont. Hon har ingen aning om vad hon ska göra.. han vill inte ha henne där, men ändå känns det inte rätt att lämna honom. Så Hayley sjunker ner mot golvet igen, den här gången en bit ifrån medan tårarna rinner ner över kinderna. Fan vad hon hatar sig själv.

Okej, det stod klart att de båda sagt saker de inte borde, men om något borde Yaosu ha insett bättre än att lägga bränsle på elden. Han borde inte ha sagt sådär till den jämnåriga flickan, inte fått henne att känna sig sämre än hon redan gjorde. Kanske han inte var mycket bättre än Zihao trots allt? Hon hade fått honom att koka över på bara några sekunder och eftersom hon av någon anledning inte klättrade ner för stegen och flydde sin kos, visste han verkligen inte vad som skulle ske därnäst. Skulle han få behålla vettet eller tappa besittningen helt? Det här var liksom den första gången det verkade gå hela vägen från punkt A till B, så han hade inte den blekaste. Kanske han rent utav skulle dö själv? Helt ärligt var den tanken inte ens skrämmande, utan för stunden hade han nog hellre valt döden över all skuld och smärta.
Åh, varför hade han varit tvungen att ens öppna sin stora käft och bita tillbaka? Hon hade ju rätt om i princip allt hon sagt och han förstod varför hon var så trött på brodern, samt resten av alla avskum. Den smärta Zihao utsatt Joshua för var hemsk, och han önskade att han gjort mer för att förhindra det hela - för att inte tala om att han borde lagt alla som trakasserade Hayley i en prydlig liten hög, där alla fått sig en krossad näsa och en blåtira eller två. Våld löste oftast ingenting, men vissa människor behövde sig en det käftsmäll för att inse allvaret. Och ja, Zihao hade fått sig en hel drös med sådana. Det enda positiva var att han slutat gå på Joshua ända sedan den där morgonen i sjukhusflygeln. Han hade till och med hjälpt honom bära en massa böcker och betett sig väldigt anständigt. Inte gör att det egentligen gjorde någonting bättre, däremot gick det åtminstone åt rätt håll.
Smärtan lugnade plötsligt ner sig en smula och Yaosu lyckades ta några djupa andetag, hungrig efter luft och alldeles utmattad efter att ha spänt sig så intensivt. Kroppen värkte fortfarande, men benen hade slutat knaka för stunden och han kunde till och med de Hayleys suddiga figur en bit bort.
”Du, jag borde inte ha satt sådär, så d-det är jag som ska be om u-ursäkt”, flämtade sjuttonåringen och knep ihop ögonlocken, när nästa våg av smärta sköljde över honom. Den här gången började kroppen däremot långsamt börja förändras. Stämbanden snördes åt så att han inte kunde få ut ett ljud och ännu en gång rullade ögonen bak i huvudet på honom, medan ryggen böjdes i en båge bakåt. Ansiktet var nu riktat upp mot taket och den positionen höll han tills kroppen slungades framåt och benen i ryggen började skifta. Allting gick väldigt fort efter det, med händerna som inte längre såg ut som händer och benen som knakade och bröts för att genast växa ihop. Snart fick även tänderna faktiskt plats i munnen i och med att käken förlängdes. Kläderna slets till mindre slamsor och gled så småningom ner på golvet, lämnade en enda stor röra som slytherinaren förmodligen skulle få panik över senare.
Andas in, andas ut. Yaosu sög hungrigt i sig luften och svajade till på stället, fortfarande ur i knoppen och förvirrad till dess yttersta. Vart var han ens? Vad hade precis hänt? De mörka ögonen gled från ytterdörren, över bänken och sedan vidare mot den långa korridoren från hallen. Han spann runt på stället några gånger, med ögonen uppspärrade och andetagen hastiga. Flera gånger strök blicken över Hayley, utan att riktigt notera att hon var där. Hennes doft var väldigt bekant, även om han inte kunde placera den för stunden. Det han var säker på var att hon inte skulle göra honom illa, och ja, han trodde att han själv var liten och ynklig när han i själva verket var rätt så massiv.
Ännu en gång svajade Yaosu på stället. Han visste inte varför, men det var väldigt svårt att hålla sig på benen, nytt, främmande på något sätt fast ändå inte. Det var ju hans ben, eller hur? De mörka ögonen gled ner mot golvet istället och fäste sig på framtassarna, innan han vände på huvudet och stirrade bakåt istället. Äsch, vad var det här ens? Hela situationen var så bisarr att det var riktigt komiskt.
Sjuttonåringen vred tillbaka huvudet och började stappla fram mot Hayley, som han fortfarande inte riktigt kunde placera. Hon krävde närmare undersökning. Nyfiket började han rota runt bland hennes ljusa lockar med nosen, innan han sakta rörde den ner över ansiktet på henne. Underligt. I samband med detta, vek de darriga benen sig och Yaosu fann sig plötsligt på golvet, med benen spretandes åt alla möjliga håll och huvudet pressat mot gryffindorarens ben. Att de nyss suttit och grälat med varandra hade han totalt glömt bort, åtminstone för stunden.

Hayley har absolut ingen aning om vad det är som händer framför henne. Hans ögon verkar rulla bak i skallen på honom, hans naglar är vassa som spjut.. eller ja, de ser ut att vara det iallafall. Men kan man ens kalla dem för naglar nu? Det ser mer ut som klor. Hon uppskattar att han ber om ursäkt, men det ändrar ingenting. Orden hade slagit hårt, detta för att de är sanna. Hon är en hycklare och hon känner sig fullständigt värdelös. Hon lutar huvudet mot väggen och stirrar upp i taket medan tårarna rinner ner över kinderna. Alkoholen fick henne att säga saker hon borde ha hållit för sig själv. Hennes bakgrund, all ilska gentemot alla i skolan. Allt är något hon hållit för sig själv i flera år och så slänger hon ut sig allting. Tänk om den andre blev så ledsen, eller arg av det hon sagt att han berättar allt det här för sina föräldrar? Andetagen är ostadiga, darriga pågrund av all gråt. Hon är så trött på sig själv, på sitt liv. Allt hon gör går fel. Joshua är den personen hon bryr sig mest om i hela världen, men precis som slytherineleven sa så har inte hon heller gjort tillräckligt. Så jävla patetiskt. Än en gång åker händerna upp i de blonda lockarna och naglarna borrar sig än en gång in i huden medan hon kniper ihop ögonlocken. Allt knakande och den andres skrik hjälper inte direkt.. hon börjar inse att han håller på att skifta. Sjuttonåringen är fullt medveten om att de kan förlora medvetandet och kontrollen helt och hållet, han skulle kunna attackera henne och bestämma sig för en matbit. Helt ärligt bestämmer hon sig för att stanna där, för han kan gärna attackera henne. Lämna henne till att förblöda. Tanken får ett leende att glida upp över läpparna på henne, det låter befriande. Även om det antagligen skulle vara förskräckligt smärtsamt så är det något som får bort alla tankar och påminnelser om alla som rört vid henne när hon inte velat. Det är förskräckligt att höra och se någon gå igenom den här sorten smärta. Det måste vara rena helvetet. Armarna slingrar sig runt hennes ben och hon gömmer ansiktet mellan knäna.
När de knakande ljuden och skriken slutar kikar hon upp mot Yaosu med rödsprängda ögon. Det är en underlig syn när han rör sig i cirklar. Hayley praktiskt taget hoppas på att han ska hoppa på henne, för han verkar inte ha någon aning om var eller vem han är, eller vem hon är. Däremot har hon inte den turen. Han verkar alldeles förvirrad och snart kommer han stegandes mot henne alldeles vingligt. När han sedan börjar lukta på henne i håret kan hon inte undgå att skratta till. Med ett bittert leende ser hon på när han faller ner mot golvet med benen spretandes åt olika och hans huvud faller ner mot hennes knä. Hayley snyftar till och lutar sig fram för att vira armarna om honom. Kanske det är konstigt med tanke på deras gräl, men hon behöver krama något och förhoppningsvis kommer han inte ihåg det. Hayley kniper ihop ögonen än en gång medan hon vilar ansiktet mot den tjocka pälsen, med kinderna alldeles våta av alla tårar.
”Förlåt.”

Solens första strålar letade sig in genom fönsterna till den spökande stugan och strök sig över ansiktet på Yaosu, som låg på det svala golvet med benen uppdragna mot överkroppen. Till en början har han ingen lust att slå upp ögonlocken, då han trodde att han låg i sägnen i sov salen och hade tid att morna sig, men han kunde ju knappast ha haft mer fel. Det dröjde ytterligare några minuter innan sjuttonåringen slutligen kvicknade till och insåg att underlaget var både hårt och kallt, långt ifrån lika bekvämt som att lika på en madrass. Han grimaserade smått när han satte sig upp och gnuggade sig i ögonen, fortfarande väldigt osäker på vart han egentligen befann sig. Huvudet bultade något alldeles förskräckligt och det kändes som om någon slagit en hammare över hela kroppen på honom, trots att han inte kunde så några blåmärken ner han sneglade ner över den bara överkroppen. Varför var han ens naken? Ögonbrynen drogs samman och han såg sig omkring ännu en gång, bara för att snabbt konstatera att han befann sig i den spökande stugan.
Händelserna från gårdagens natt började sakta men säkert återvända till slytherinaren och denne gömde snart ansiktet i händerna. Hade han verkligen sagt allt det där till Hayley? Hade hon verkligen sagt allt det där till honom? Vad hade hänt efter det? Han kom i ge ihåg någonting överhuvudtaget efter grälet. Med en liten kraftansträngning, kom sjuttonåringen upp på de darrande benen och rörde sig ut från rummet han befann sig i - det lilla köket, några meter bort från hallen till vänster. Ögonen blev genast större när de fäste sig mot hallens håll. Tänder? En massa tänder och tygslamsor. Okej, nu började han bli rejält orolig.
Yaosu satte sig på huk framför den obehagliga scenen och plockade upp en av tänderna. Var det här Hayleys tänder? För hans egna satt ju kvar i munnen på honom, så det kunde väl knappast vara hans egna? Han rätade på sig efter ett slag och såg sig omkring efter den jämnåriga flickan. Tänk om han hade råkat göra någonting dumt mot henne? Hjärtat åkte genast upp i halsgropen på sjuttonåringen, som gick igenom vartenda rum i hela huset innan han äntligen började kunna lugna ner sig. Ännu fler saker började falla på plats i virrvarret i skallen - till exempel förvandlingen, smärtan och..hade han sniffat på gryffindoraren eller var det bara en väldigt pinsam dröm?

Efter att ha fått på sig lite kläder, ett par mjukisbyxor och en långärmad tröja, klättrade slytherinaren nerför stegen till den underjordiska gången och skyndade sig därefter genom tunneln. Nåväl, han skyndade sig så gott det gick, då benen var darriga som bara den och huvudet bultade så in i satan. Det kändes som om någon stod och slog på skallbenet inifrån nästan.
Fötterna var helt täckta av gräs och jord när Yaosu slutligen nådde fram till skolans dörrar. Han såg nog helt galen ut, med det rufsiga håret och halvgalna ansiktsuttrycket. En del elever hade börjat röra sig ner mot frukosten vid det laget och varenda en stannade till för att glo på försteprefekten. Sjuttonåringen hade stannat till precis innanför dörrarna och svajade våldsamt på stället. Många drog nog skutsatsen att han var packad, med tanke på att han även såg illamående ut. Tillslut vek sig benen under honom och han föll ner på knäna, där han sedan satt och stirrade blankt framför sig, alldeles chockad efter det som hänt under nattens gång. Han kunde verkligen inte smälta det och adrenalinet hade börjat avta, vilket han allting chansen att riktigt sjunka in.

Hayley hade stannat några timmar i spökande stugan. Hon hade faktiskt somnat en liten stund, men sedan bestämde hon sig för att ge sig av, det började närma sig frukost och hon ville åtminstone sova en liten stund i hennes egna säng i sovsalen. Efter hon fått sova en stund så gjorde hon sig i ordning. Tog av sig vardagskläderna och satte på sig skoluniformen igen. Den här gången har hon svarta strumpbyxor över benen och en betydligt större kofta än hon brukar använda sig av. Hon vill inte visa sin kropp. Håret är uppsatt i en tofs med hjälp av en svart rosett, och hon tar bara lite smink över ansiktet. Hon ser förskräcklig ut, efter all bråk och alkohol så är det nog inte så konstigt. Därefter gick hon ner till stora salen, där hon snabbt funnit hennes vänner. Nu dricker hon av sitt te och har en skål med gröt framför sig. Hon hade inte begått självmord under natten, hon vet faktiskt inte riktigt varför.. hon hade bara gått tillbaka till skolan som ingenting.
”Så, hur var festen?” Undrar Joshua med ett glatt litet leende medan han äter sin egna gröt. Det är lätt att äta och det får inte honom att må illa.
”Inget speciellt.. jag gick tillbaka och la mig rätt tidigt.” Ljuger sjuttonåringen med ett blekt leende medan blicken glider mot slytherinbordet. Yaosu har inte dykt upp.. kanske hon borde ha stannat längre. Aeron däremot hade haft en väldigt bra kväll, han berättade om vem som legat med vem. Atmosfären sjunker av någon anledning när han nämner att Zihao och Isaac hånglat rejält. Joshuas hjärta sjunker, först stirrar hon ner i sin mat, och sedan upp mot slytherinbordet där den tidigare mobbaren suttit. Han stirrar på honom ett bra tag, innan blicken glider bort ifrån honom. Hayley blev faktiskt förvånad över det Aeron säger.. som sagt, hon hade trott att han var homofob pågrund av det han sagt för några veckor sedan på tåget. Sextonåringens ögon blir glansiga och snart reser han sig upp från bordet.
”Jag måste gå till badrummet..” Viskar han tyst och börjar röra sig ut ur sovsalen. De två sjuttonåringarna delar en blick och snart kommer även hon upp på fötter och följer efter honom.

”Joshua, snälla kräks inte. Du har kommit en bra bit nu,” försöker Hayley och ser så att ingen ser att hon går in till killarnas badrum. Där ser hon Joshua stå med händerna lutade mot handfatet medan tjocka tårar rinner ner över hans kinder.
”Det har inget med det att göra.” Mumlar han och sjunker ner mot golvet, bara för att dra benen tätt intill sig och begrava ansiktet mot knäna. Hans svar får ögonbrynen att rynka ihop sig och snart sätter hon sig ner bredvid honom. ”Varje kille jag gillat har inte velat vara med mig.. du tänker nog att jag är konstig, men de senaste veckorna har jag fått känslor för Zihao och jag.. jag orkar inte vara så här efter alla andra i vår årskurs. Han verkade så äcklad över tanken att vara kär i en kille på tåget, men jag antar att han bara blev äcklad över att vara med mig? Jag har inte ens kysst någon än och alla jag känner har mer erfarenhet, det gör så förbaskat ont. Ett tag trodde jag att han gillade mig också.. men det var så jävla korkad, för vem vill ens vara med mig?” Joshua kollar skamset ner på sin egna kropp. När han säger att han tycker om den korkade slytherineleven blir hon minst sagt förvånad. Zihao har gjort så många dåliga saker mot honom, men ändå har han fått en crush på honom. Hayley tänker däremot inte säga någonting om det, att döma honom på det sättet går inte. Hon slingrar armen om honom och drar honom närmare sig.
”Du, du förtjänar så mycket mer än honom.. han har gjort dig illa så många gånger. Du förtjänar någon som visar dig respekt, förstår du?” Den äldre Gryffindoreleven gnager sig i underläppen medan de små fingrarna börjar pilla med de mörka lockarna. Joshua skakar på huvudet med en klump i halsen och tårarna fortsätter att rinna.
”Men jag är så tråkig.. har i princip aldrig festat och jag har noll erfarenhet, och jag orkar inte vara så himla efter. Det gör ont att tänka på hur han hånglar med någon annan, mår illa bara jag tänker på det. Plus så kan nog ingen attraheras av min kropp, medan Isaac alltid ser bra ut.” Han gömmer ansiktet i händerna och börjar gunga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han vet att Isaac och Hayley legat med varandra under sommarlovet. Men det var länge sedan, och Isaac kan ju vara bi, så hon förstår att han är ledsen.
”Joshua, erfarenhet spelar ingen som helst roll. Du ska känna dig trygg med den du är med, du vill inte förhasta dig. Sen har du hoppat över en årskurs, blir fortfarande försteprefekt och har högsta betyg trots att du mått psykiskt dåligt. Det är så sjukt imponerande! Allt du hunnit med och klarat av är betydligt viktigare än att strula med massa människor.. och vadå att ingen kan attraheras av din kropp? Du har den bästa bubble butt jag någonsin sett, du har världens gulligaste kinder och du ser alltid fantastisk ut. Isaac kan inte jämföra sig med dig!” Försöker hon förklara och lutar försiktigt sitt huvud mot hans.
”Det känns bara som att jag missar ungdomen.. aldrig festa, aldrig strula. Jag.. jag orkar inte vara på det sättet jag är nu. Jag vill ge mig ut, göra nya saker med andra människor och träffa någon som gillar mig tillbaka. Glömma bort Zihao och bara leva.. jag vet inte, fritt.” Hayley kan förstå honom. Däremot skulle hon helt klart byta när det kommer till erfarenhet, hon skulle mycket hellre vara oskuld än att ha den erfarenhet hon nu har. Joshua har prioriterat pluggningen hela tiden, och det är förståeligt att han vill hitta på något nytt nu.
”Okej.. kanske du kan ge Jason en chans? Han som tyckte om dig innan sommarlovet? Vet att du inte har lika starka känslor för honom som du har för Zihao, men det kan alltid vara värt att prova, eller?” Hon flyttar lite på sig så att hon kan sitta mittemot honom, och kupar händerna om hans kinder för att stryka bort tårarna. ”Och att festa kan du alltid göra med mig. Men se till att inte bara ligga med någon för att få det överstökat, du kommer nog ångra dig då, det viktigaste är att du är bekväm.” Kommer han ta hennes råd? Nej. Men det behöver inte Hayley veta. Han är trött på att känna sig efter och vill kunna hångla med vem han vill på en fest. Trots att det inte alls är den typen av person han är. Tyvärr så tänker han inte riktigt med hjärnan just nu, utan med hjärtat. ”Vad säger du om att vi går ut ikväll? Det är trots allt lördag och tja, vi kan fråga om Jason vill följa med också?”

Det kändes som om flera timmar hann passera medan Yaosu satt där på golvet utanför den stora salen. Han orkade inte röra på sig - han ville inte röra på sig. Ögonen var fästa på precis allt och ingenting på samma gång och trots att han hörde hur folk undrade vad fan det var han sysslade med, orkade han inte bry sig. Inte ens en gnutta, och det var väldigt ovanligt för slytherinaren.
”Vad fan håller du på med?” Isaac hade bakat väg ut från salen och stannat till framför den jämnårige kamraten. När han inte fick något svar, eller en reaktion, spann han runt på stället och stegade tillbaka in i matsalen för att hämta Zihao. De var ju trots allt tvillingar och kunde läsa av varandra skrämmande bra.
Några sekunder passerade och ännu fler elever började strömma in i den stora salen för att äta frukost. Det var helg så många gick upp lite senare under förmiddagen, vilket var olyckligt för Yaosu som såg mentalt rubbad ut där han satt på golvet och glodde ut i tomma intet.
”Yaosu, har du ätit blängsylta eller vad sysslar på med?” Zihao gled ner på huk framför tvillingbrodern och försökte fånga dennes blick, någonting som visade sig vara helt omöjligt. ”Du, sluta med det där..har något hänt?” Fortsatte den andre frågandes, den här gången på kinesiska. Av någon anledning hade det effekt och resulterade i att de bruna, skrämda ögonen vändes mot den längre av de två.
”Det hände”, viskade Yaosu och greppade tag om broderns krage, för att dra honom närmare. ”Och jag har ingen aning om vad som hände..förutom att Hayley var där, hon såg mig”, fortsatte han och stirrade in i den andres precis lika mörka ögon.
”Okej, ehm..det är ingen fara, Yaosu”, försäkrade Zihao och gnagde sig själv i underläppen, medan han flackade med blicken. Fler och fler elever började undra vad de höll på med - Yaosu såg tvär galen ut och han själv hade bleknat markant om nosen. Inte undra på att folk stirrade, han hade nog själv gjort det om det inte varit just tvillingbrodern som suttit och sett ut som ett troll.
”Kom, vi går till madam Pomfrey”, konstaterade den längre av dem slutligen och hjälpte Yaosu upp på benen.

De började sakta men säkert röra sig över den öppna, stora hallen bort mot sjukhusflygelns riktning. Många elever stod och viskade runt dem, andra nästan vägrade att flytta på sig när Zihao så gott som släpade brodern över golvet.
”Vad fan tittar ni på?” Morrade den längre av dem och blängde mellan personerna som fortfarande tyckte att scenen var ytterst intressant. Dock skingrade de sig så snart Zihao öppnade munnen och fick det där mordiska uttrycket över ansiktet. Inte för att han tänkte göra något, men de flesta visste att hans stubin var löjligt kort. I alla fall de som bevittnat när han exploderat, det var riktigt läskiga grejer det. Och snart skulle de där explosionerna förmodligen bli ännu värre, för att inte tala om dödligare. Zihao var liksom läskig nog utan en massa vassa tänder och klor.
Snart hade de tagit sig förbi folkmassorna och in i en av korridorerna, där det inte såg ut att finnas en enda, levande själ. Merlin vad skönt, stubinen hade redan hunnit bli farligt kort.
”Vad var det som hände egentligen? Gick du igenom hela förvandlingen?” Frågade Zihao och tog ett stadigare grepp om Yaosu, som börjat mumla en massa otydbara saker för sig själv.
”Ja, hela förvandlingen”, svarade den andre och försökte till en början ta djupa andetag, innan han återgick till sitt underliga mumlande.
”Och jag som trodde att jag skulle hinna före dig, antar att du inte är lika civiliserad och proper som du fått för dig att du är”, försökte brodern skämta, vilket resulterade i en mörk blick från föresteprefekten. Hoppsan, nu hade han slagit till en öm nerv.
Just som de skulle till att passera förbi toaletterna, öppnades en av dörrarna och två bekanta figurer uppenbarade sig, Joshua Lewis och Hayley Clarke. Yaosu stannade abrupt till och fäste de dimmiga ögonen på den jämnåriga flickan. Han betraktade henne ett ganska bra slag innan han ostadigt hastade fram till henne och började leta efter potentiella skador.
”Jag trodde att jag hade ätit upp dig”, började sjuttonåringen, vars röst var alldeles rispig och hakade upp sig flertalet gånger. ”Är du okej? Gjorde jag dig illa?” Fortsatte han och snörvlade till, med ögonen stora som tefat och händerna så pass darrande att han nästan råkade slå till henne flera gånger. ”Förlåt, Hayley..jag..åh, jag är så ledsen”, kved han därefter och gled ner på golvet i en eländig hög, där tårarna genast började strömma.

Hayley tycker att det var en rätt bra idé som hon kommit upp med. På det här sättet får Joshua prova diverse drickor och bli full tillsammans med två personer som genuint bryr sig om honom, och inte några i skolan som skulle döma honom, eller försöka på sig något. Hon är väldigt osäker på hur hennes vän skulle reagera på alkohol.. han är så liten och har aldrig provat förut, och tja.. det finns en stor risk att man gör korkade saker när man är full, så att inga andra elever kommer vara där känns mer tryggt. Sen så vill hon inte att han ska göra något dumt, till exempel att ligga med någon han egentligen inte känner sig så komfortabel med. Eller ligga med någon bara för att få det överstökat. Så det känns bra att hon är där, och kanske Aeron kan följa med också, då är han liksom dubbelt säker. Hon har alltid velat se honom onykter, se på vilket sätt han förändras. Däremot har han aldrig velat det förrän nu. Han vill inte förlora kontrollen och göra bort sig framför människor, så att han är med folk som kan ta hand om honom är väldigt viktigt. Den sextonåriga försteprefekten nickar och stryker bort sina tårar med ett leende, även han tycker om den idén. Kanske han kan ge Jason en chans. Ändå dunkar han huvudet lätt mot väggen några gånger, bara av irritation och dumma känslor.
”Kommer inte orka umgås med honom längre.. kan liksom inte ens se på honom,” Mumlar han och sluter ögonlocken ett slag. Hayley kan förstå det. Nu har hon aldrig varit kär i någon, men att låtsas att inte vara kär i någon medan den här är tillsammans med någon annan känns förskräckligt svårt. Plus så kommer det säkert innebära att han behöver se Zihao och Isaac tillsammans en hel del, och det kommer bara göra hans mående mycket svårare.
”Du är inte skyldig honom någonting Joshua, så om du inte kan eller orkar vara med honom längre så behöver du inte det.” Försäkrar hon och kramar om hans händer med ett litet leende på läpparna. Joshua möter hennes blick och nickar långsamt. Han verkar hålla med. ”Vill du gå tillbaka ner till frukosten och fortsätta äta, eller ska vi röra oss mot lektionen?” Undrar sjuttonåringen och stryker bort några mörka hårstrån från de stora ögonen. Än en gång nickar vännen och försöker ställa sig upp från golvet.
”Vi går till lektionen.. men jag kan inte gå såhär, har du något smink jag kan låna?” Undrar han med rodnande kinder och kollar på sig själv i spegeln. Ögonen är alldeles puffiga och kinderna röda. Hayley börjar rota i sin lilla väska med utvidgningsbesvärjelsen och tar både upp concealer och foundation som han kan använda. Tyvärr så kan det inte hjälpa mot de puffiga ögonen, så man kan helt klart notera att han gråtit.

När de går ut ur toaletterna kommer nog personen som de mest av allt vill undvika. Joshuas ögon blir dubbelt så stora när han får syn på Zihao, och nästintill panikartat ser han mot sin vän. Det ser nästan ut som att han ska börja gråta igen bara av synen av den jämnårige slytherineleven, och fan vad hon tycker syn om honom. Hon är precis påväg att dra honom därifrån när Yaosu kommer fram vinglandes mot henne. Hans händer darrar något förskräckligt och försiktigt griper hon tag om dem. Hennes vän märker snabbt att hon kommer behöva stanna där, så han tänker allt sticka därifrån själv.
”Du.. jag går till lektionen,” säger han hest till Hayley, som nickar ursäktande som svar. Joshua sväljer hårt innan han rör sig genom korridoren och undviker Zihaos ögon. När Yaosu sedan faller ner mot golvet så slår hon sig ner bredvid honom, och slingrar försiktigt en arm runt hans axlar.
”Du, det är okej! Det är jag som ska be om ursäkt, så förlåt.” Viskar hon med ett litet leende med blicken fäst på killen bredvid henne. ”Du gjorde mig inte illa alls, du var faktiskt väldigt snäll och gullig.”

Så snart Zihao fäste blicken på Joshua, drogs de mörka ögonbrynen genast samman. Det var lite som om både Yaosu och Hayley försvunnit - att det bara var slytherinaren och den yngre eleven som befann sig i den annars tomma korridoren. Han hade gråtit, eller hur? Ögonen var alldeles puffiga och han såg bara allmänt sorgsen ut. Sjuttonåringen tänkte just fråga om någonting hänt, om Joshua var okej, när denne hest konstaterade att han tänkte gå till lektionen. Okej, någonting stod uppenbarligen inte rätt till. Zihao stirrade blankt efter sextonåringen allt eftersom hans figur blev mer och mer avlägsen. Fan, han hade god lust att springa efter honom, men det kändes inte riktigt rätt. Tänk om det var han som gjort något fel liksom? Då skulle han säkert bara göra allting tusen gånger värre för den andre eleven. Och förresten, var det inte helg? Det där med att gå till lektionen hade varit en förskräcklig ursäkt.
Medan tvillingbrodern stod och glodde mot hörnet Joshua nyss hunnit passera, blev Yaosus tårar bara fler och fler. Det var som om två floder letade sig nerför de bleka kinderna och han snyftade så våldsamt att hela kroppen skakade. Åh, han hade varit så otroligt, förbaskat rädd. För att inte tala om skammen han kände. Han borde inte ha sagt sådär till den jämnåriga flickan, borde inte ha bitit tillbaka och lagt bränsle på elden. Plus att det var galet pinsamt att hon bevittnat allt kaos som följde. Merlin, hon måste tycka att han var patetisk - en tanke som fick floderna att växa sig ännu tjockare av någon anledning.
”Du har ingenting att be om ursäkt för”, snyftade sjuttonåringen och försökte generat torka bort tårarna. ”Jag borde inte ha sagt allt det där till dig och..och jag borde ha haft bättre kontroll över mina känslor”, fortsatte han stammandes och gömde ansiktet i händerna. Hon hade slängt en arm över axlarna på honom, någonting som helt klart överraskade slytherinaren. Han hade nästan trott att hon skulle gett honom en kall blick och sedan skyndat efter Joshua, men nej. Gryffindoraren fortsatte att överraska Yaosu på alla möjliga sätt och vis.
”Är du säker? Jag kommer typ inte ihåg någonting och fy satan vad obehagligt det är”, erkände han och mötte osäkert hennes blick. ”Är däremot helt säker på att jag sa åt dig att gå, flera gånger..varför stannade du?” Undrade Yaosu därefter och fortsatte stryka bort floderna från kinderna, trots att det gick sådär med tanke på de darrande händerna.
Under tiden som passerat hade Zihao fortsatt med sitt stirrande. Han hade lika gärna kunnat vara en staty vid det laget, med ögonen lika tomma som broderns varit när han suttit och glott mitt ut i tomma intet. Fan, fan, fan. Allt han ville göra var att springa efter Joshua och se till att allt var okej. Varje sekund han stod där, fastfrusen, var det som om en massa elektriska stötar for genom kroppen. De sa åt honom att röra på fötterna, bokstavligen. Men ändå, ändå stod han kvar där..tills han plötsligt inte gjorde det.
”Han är ditt ansvar nu”, ropade Zihao över axeln och rusade genom korridoren och vidare förbi kröken, där han försvann.

Okej, det tar en stund för Hayley att inse vad hennes vän sagt.. gå till lektionen. Jösses vad dumt. Om nu Zihao inte lagt märke till hans puffiga ögon så skulle han definitivt märka att något är fel efter de där orden, för de har ju helg. Det finns inga lektioner att gå på. Hon vill bra gärna följa efter sin vän och trösta honom, men just nu känner hon sig även angelägen till att försäkra slytherineleven att han inte gjort något fel. Eller jo, han hade gjort något fel, men det hon sagt hade varit betydligt värre, så om det är någon som ska känna skuldkänslor är det hon, och det gör hon verkligen. De kristallblå ögonen stryker sig över den jämnårige medan fingrarna rör sig i cirklar över ryggen på honom.
”Du, jag förtjänade allt du sa. Det var inte schyst av mig att lägga all skuld på dig sådär, var bara så trött på hela skolan och alkoholen gjorde så att jag inte kunde hålla det för mig själv längre. Du har gjort mycket fint Yaosu, och du är inte alls som de flesta andra, jag insåg det igår.” Hon gnager sig i underläppen medan blicken glider ner mot golvet. Hon vill inte att han ska bli obekväm med att hon kollar på honom. Precis som hon är rädd för att känna sig känslosam så är det mycket möjligt att han också gör det, och det ska hon respektera. När han sedan berättar att han inte kommer ihåg någonting så blir hon aningen förvånad. Fan vad obekvämt att inte komma ihåg en hel natt. Nu har hon gjort det pågrund av att hon blivit så full, men det är nog betydligt värre när man behövt skifta på det viset.
”Jo, det måste vara jätteobehagligt. Men du var snäll, du nosade lite på mig innan du la ditt huvud vid mina ben medan dina egna ben var spretade åt alla håll. Jag antar att du inte kommer ihåg att jag kramade dig också? Det gjorde jag iallafall, och du fortsatte vara väldigt snäll.” Berättar hon medan kinderna börjar rodna något förskräckligt. Nu kunde hon ha hållit den där kramen för sig själv, men hon ville gärna berätta hur långt ifrån farlig han varit. När han sedan undrar varför hon stannat möter hans blick med rynkade ögonbryn. Ska hon vara helt ärlig? Ja, det förtjänar han.
”Jag övervägde att gå, men du gick igenom sådan smärta och jag ville inte lämna dig ensam. Helt ärligt ångrar jag att jag inte var där när du vaknade, du måste ha varit jätteförvirrad och ensam.. Jag kanske var lite arg på dig, men du förtjänade verkligen inte det där.” Gryffindoreleven fortsätter stryka fingrarna över hans rygg i lugnande rörelser. Förhoppningsvis knuffar han bort henne om han blir obekväm. ”Men sen var jag även väldigt äcklad över mig själv, och hoppades nästan på att du skulle göra mig illa på något sätt, men jag kom på att det antagligen skulle få dig att må ännu värre.” Det här kommer ut rätt tyst, hon känner skam över att ha tänkt på det här sättet, men samtidigt ville hon bara få ut de tankarna. När Hayley sedan snappar upp det Zihao säger glider blicken genast mot honom.
”Zihao, lämna honom ifred!” Förvarnar hon, osäker på om han uppfattat det eller inte.