Almost PRS

”Bra där, Mr Lewis”, sade Yaosu och reste sig upp från stolen, för att sedan börja vandra omkring mellan raderna av bänkar. Stegen var dröjande och långsamma, mest som ett medel att skapa någon form av spänning. Han kom ihåg hur han själv alltid blivit extra uppmärksam och rak i ryggen under de lektioner där professorn gått omkring i salen istället för att sitta och glo bakom katedern. De mörka ögonen fäste sig en kort stund på Hayley för att snart fortsätta vidare. Att stå och stirra på specifikt en elev när hela klassrummet var fullt var ingen bra idé.
”Patronus besvärjelsen frammanar en magisk väktare, en slags projektion av magikerns mest positiva känslor. Det är inte många som kan framkalla en fullständig patronus och därmed vet många inte vilken form ens patronus skulle anta. Generellt brukar det vara det djur som personen i fråga känner mest affinitet med, eller samhörighet”, fortsatte tjugoåringen och stannade till vid ett av fönstren. Efter ett svep med trollstaven stängdes fönsterluckorna och klassrummet blev med ens nästan kolsvart. Spänning, det var hans motto för dagen.
”Vi använder oss av patronus besvärjelsen för att avvärja dementorer och lethifolder, vilket för övrigt är den enda besvärjelsen som har någon effekt på dem”, berättade tjugoåringen och stegade fram till mitten av salen, lyckligtvis utan att gå in i bänkar eller elever. Några sekunder efter att han ställt sig på rätt ställe, förblev han tyst. Det enda ljudet som hördes var klockans tickande och vinden som slog löst mot fönster luckorna. Yaosu slöt ögonlocken och tog ett djupt andetag innan han höjde staven framför sig.
”Expecto patronum.” Rösten var klar och tydlig, nästan bestämd. En strimma med blåaktigt ljus sipprade ur spetsen på staven, bara för ett växa sig större tills den fullständiga patronusen var framkallad. Han visste redan vad den skulle anta för form, det var liksom ganska uppenbart. Vargen tog några skutt runt honom innan den rörde sig några varv runt klassrummet, skuttade upp på en av bänkarna för att sedan försvinna. Poof.
”Finns det någon här som kan framkalla en fullständig patronus? Även om ni inte kan det, vill jag att ni ska försöka.”

Hayley har alltid varit lite fascinerad av patronus besvärjelsen, inte av någon speciell anledning egentligen, hon finner det bara väldigt häftigt. Hon finner nog egentligen allt i ämnet försvar mot svartkonst häftigt. Det är nog hennes favoritämne. Att det sedan blir alldeles mörkt i klassrummet gör det hela ännu mer spännande. Nu är det lite olyckligt då hon gärna skulle sitta och kolla på läraren där framme istället, vilket hon tyvärr inte kan göra när det är alldeles kolsvart i rummet. Otur. Sjuttonåringen lutar sig tillbaka och börjar pilla med den långa fiskbensflätan som hänger över axeln. Skulle hon få se Mr Huazes patronus nu? Det kan ofta säga en hel del om människor, själv har hon ingen aning om hur hennes ser ut, men det kommer hon väl få reda på under kursens gång. Hon har inte ens provat någon gång. Hur som helst är hon någorlunda fokuserad på vad som händer framför henne, lite underligt då hon nyss varit helt oförmögen till att ens tänka på vart hon går för några sekunder sedan. Klassrummet är alldeles knäpptyst, det enda som ekar i öronen på sjuttonåringen är klockslagen. Ögonen blir större och större när ett blått ljus sipprar ut ur trollstaven och en varg plötsligt dyker upp framför ögonen på dem. Ögonbrynen rynkar ihop sig en aning, försöker lägga två och två tillsammans. Nu vet hon inte ens vad hon själv menar med det, men Hayley vill gärna veta varför det är just en varg som dyker upp. Hon skulle nog ha funderat på det viset om det varit en uggla eller en katt också, hon är trots allt nyfiken av sig. Än en gång är hon fascinerad, och det hjälper inte att hon börjar få en liten förälskelse på mannen i mitten av klassrummet. Imponerad är hon också. De kristallblå ögonen glider till sin vän, jo han kan framkalla en fullständig patronus, men folk ser honom redan som en besserwisser, självklart kommer han hålla munnen stängd, stackarn. Hayley själv kan inte det och kan bara svara genom att skaka på huvudet.

Luckorna som stängts framför fönstren fick förbli stängda. Däremot tände Yaosu några ljus lite här och var i rummet så att eleverna inte började snubbla över varandra. Han hade själv nästan gjort det några gånger när han skulle tända ljusen, så tänk då hur det skulle bli om alla kom upp på fötterna och började vingla fram och tillbaka i mörkret.
”Bi kan börja med att ni alla reser på er”, började tjugoåringen och väntade på att alla stolar skjutits ut. Därefter viftade han med staven och alla bänkar och stolar sköts mot väggarna. Nu hade de en större, mer öppen yta att använda sig av. Han ville helst undvika att någon råkade peta ut någon annans öga med spetsen på trollstaven.
”Ni kommer förmodligen inte lyckas på erat första försök, kanske inte ens på er hundrade försök”, fortsatte han och sköt upp glasögonen längre upp på näsryggen. ”Jag gjorde inte det, så ni behöver inte vara oroliga”, försäkrade Yaosu och stack ner sin egen trollstav i bältet. Idag hade han på sig en grön skjorta med svarta kostymbyxor, istället för den vita skjortan han alltid brukade bära. Nu var det aldrig samma vita skjorta, nej, han ägde typ bara vita skjortor, så det berodde mest på det lilla faktumet.
”Innan ni försöker kasta besvärjelsen ska ni försöka tänka på ert absolut lyckligaste minne. Jag brukar till exempel tänka på den första gången jag smakade på min farmors hemlagade dumplings. Ja, det kan vara så simpelt, så länge minnet är förknippat med lycka spelar det verkligen ingen roll.” Yaosu drog fram en av stolarna som skjuts mot väggen och satte sig i grensle över den, med armarna vilandes mot ryggstödet. ”Jag tror inte att det finns så mycket mer att säga, så det är bara att köra igång. Om ni vill ha hjälp så är det bara att komma fram och fråga”, sade han och svepte med blicken över det dunkelt upplysta klassrummet. Det var betydligt lättare att se om någon lyckades framkalla en strimma med ljus om omgivningen var hyfsat mörk.

Precis som resten av klassen ställer Hayley sig lydigt upp från den hårda stolen. Det är faktiskt rätt jobbigt att sitta i dem dagarna ut i ända, men att börja klaga på det är ett riktigt i-lansproblem. Man har liksom vant sig vid att rumpan domnar bort efter alla år. Hon tar upp sin trollstav som hon haft sittandes vid kjolen, och tittar tvekandes mot sin vän. Som en försäkring. Hon vet att han inte kommer ha några problem, däremot är hon inte lika säker på sig själv. Nu är hon rätt duktig med trollstaven, men det är ändå svårt. Hon stryker bort en del bebishår som som ligger över pannan, hon lyckas aldrig få bort dem. Kanske hon är mer nervös för att det är framför en viss lärare, men med tanke på att han har så många elever att hålla koll på kommer hon nog inte få någon uppmärksamhet. Det är bra det. Varför är hon ens nervös? Hon brukar aldrig bli det, aldrig. Att göra bort sig är hon duktig på, och hon är duktig på att hantera det.. men ja, av någon anledning är hon det. Ett litet leende stryker sig över läpparna, hon lär sig bara mer och mer om honom. Hans farmors hemlagade dumplings låter fantastiska, trots att hon själv aldrig provat dumplings innan. Konstigt? Ja, men i byn fanns det nästintill ingen mat alls, och sedan dess har hon bara ätit skolans mat. Några rätter hos Joshuas mamma eller Aerons pappa i Italien, men inte dumplings. Hayley ruskar på huvudet, fokus nu. Lyckligt minne. Första som poppar upp i huvudet är en kväll med de två vännerna, ensamma spelandes spel. Mycket skratt, det är nog första gången hon fått ut sig ett genuint, glatt skratt. Precis som hon förväntat sig får vännen ut en patronus på nästan försöket, vilket han inte riktigt vill visa så han vänder sig mot väggen istället. Hon följer hans exempel och ställer sig bredvid honom.
”Du får berätta ditt minne sen,” påpekar hon medan Joshua skakar på huvudet. Uppenbarligen en hemligt. Det gör henne bara ännu mer nyfiken. Hon kastar en snabb blick mot Mr Huaze, men då hon inte vill bli funnen gloende på honom vänder hon sig till väggen igen. Efter några misslyckande förslag, förvånansvärt några, sipprar en strimma med ljus ut genom trollstaven. Egentligen hade väl hennes patronus varit rätt uppenbar med tanke på hennes sätt att vara, men det är en kissemisse. Hayley har stor lust att gå fram och krama om den, ge den lite mat. Hon måste påminna sig om att den inte är riktigt.
”Snyggt jobbat, visste att du skulle klara av det snabbt.” Vännen knuffar henne lite med armbågen som beröm, medan Aeron står och glor på dem medan han försöker framkalla sin patronus.
”Jag hatar er.”

Klassrummet fylldes med sorl och inte långt därefter började en och en annan elev få fram små strimmor med ljud ut stavarna. Inte mer än så, men det var ändå en bra bit påväg. Några flickor från Ravenclaw kom fram efter ett tag, den ena lång och smal med blonda lockar, den andra lite kortare med svart, rakt hår och glasögon.
”Jag får fram en strimma med ljus men efter några sekunder slocknar det och tynar bort”, började den blonda, långa flickan och slängde lite med håret, medan hon viftade med ögonfransarna. ”Har du något tips? Jag förstår inte vad jag gör för fel”, fortsatte hon och putade med underläppen.
”Om du får fram ljus betyder det att du gör någonting rätt”, påpekade Yaosu och kom upp på fötterna. ”Det handlar egentligen inte om att vilja göra rätt eller vara desperat över att få fram den”, förklarade han fortsättningsvis och drog på munnen. ”Allting handlar om det där minnet du ska tänka på, det är liksom allt som får finnas där..fortsätt öva så kommer det säkert att gå bra..” Tjugoåringen tystnade vid åsynen av ett betydligt starkare, mer tydligt sken. ”Ursäkta mig.” Och med de orden försvann han bort mot den andra sidan av salen. Någon hade uppenbarligen lyckats, men vem? Med undantag av Mr Lewis då, som av någon anledning inte verkade ha haft någon större lust att iscensätta sina kunskaper.
Yaosu stannade till framför den lilla gruppen av tre, som gömde sig borta i hörnet av rummet. Ögonen följde katten som skuttade omkring på golvet tills dess att den tynade bort. Det där hade varit Hayleys patronus, eller hur?
”Fantastiskt!” Utbrast han efter att ha stått och stirrat blankt ett tag. Hjärnan var lite segare än den brukade, så allting skedde liksom på halvfart för stunden. ”Och du också, Mr Lewis”, fortsatte tjugoåringen och gav både Hayley och Joshua varsin klapp på axeln. ”Har ni övat innan eller var det här er första gång? Om ni inte har övat innan måste jag säga att jag är rejält imponerad!” Yaosu lät de svarta ögonen vila enbart på den tre år yngre flickan ett slag. Hennes hår var annorlunda idag, flätat. Det var nog bäst att det var mörkt u rummet, då gick det liksom inte att notera stirrandet riktigt lika bra. Stirrandet som var hemskt olämpligt och som han borde satt stopp för för längesen. Men det gick ju inte, precis på samma sätt som tankarna envisades med att dra sig bort till en viss Hayley Clarke hälften av tiden.

Det där minnet har fått Hayley att fundera. Hon hade varit så lycklig tillsammans med hennes vänner, kanske den där lilla filuren i magen på henne kommer ge ännu mer ljus i hennes liv. Hon hade inga riktiga planer på vad hon skulle göra efter året tagit slut, vad hon skulle jobba med egentligen. Fan, hon är mycket medveten att man borde ha ett stabilt jobb om man skaffar barn, åtminstone för att vara helt säker.. men en del av henne vill kanske behålla det. I slutändan behöver hon inte göra det valet precis nu, hon har tid på sig, däremot måste hon berätta det för läraren hon diskuterat samtalet med. Han hade kallat henne ansvarig, något ingen kallat henne förut. Kanske han skulle få en annan syn av henne om hon vill behålla det. Blicken glider ner mot magen ett slag. Det syns inte än, men hon har märkt en förändring. Konversationen som hennes två vänner har ignorerar hon helt, eller hon zoomar ut iallafall. Det är inte förrän hon har Mr Huazes röst bakom dem, hans röst är så fin. Dumma tankar.
”Tackar, jag sa ju att jag är duktig med staven,” självklart skämtar hon, hon är inte så självupptagen. Men hon tycker att det är lite roligt att återkoppla till deras samtal för några dagar sedan. Något de andra två inte kommer förstå. Joshua tackar också för komplimangen medan hans kronhjort försvinner bort. Precis som Harry Potters har hon hört. Häftigt. Hon är rätt nöjd med sin egna, en katt kan nog beskriva henne väldigt bra. Lika snäsig och nyfiken. Ögonen glider upp mot den andre. Jösses vad lång han är i jämförelse med henne, hon känner sig som ett litet barn. Men av någon anledning gillar hon det, bara en annan sak som gör henne mer fascinerad över honom. Det verkar som att han tittar på henne också, det är tillräckligt ljust för henne att se det. Hayley känner sig nästan generad, men hon vet att hans blick inte riktigt betyder någonting.
”Jag har gjort det några gånger tidigare, hon här har inte det däremot.” Avslöjar Joshua och petar lätt på henne. Hayley är dock lite för upptagen för att kommentera på det där, hon tycker om att kolla på läraren, och blyg är inte direkt något folk skulle kalla henne för. Plus så kan Mr Huaze inte riktigt döma henne om han ser att hon kollar på honom, då han gör detsamma. Väldigt bra.

Det verkade som om deras lilla stirrande övergått till någon form av bisarr tävling. För trots att Yaosu fortsatte glo på Hayley, verkade hon ha beslutat sig för att göra precis samma sak. När Joshua sedan berättade att den yngre flickan aldrig hade lyckats framkalla sin patronus innan, blev det inte direkt lättare för honom att slita blicken. Hon imponerade mer och mer på honom och han kunde verkligen känna hur allt vett började försvinna. Det var inte okej, det skulle aldrig vara okej. För det första var han tre år äldre, hon var en av hans elever och ja, det var helt enkelt inte acceptabelt. Nu kunde han inte lova och svära på att han förstod sig på sina känslor, men det gjorde inte saken bättre. De hade kommit så snabbt och han hade aldrig upplevt något liknande innan. Läskigt och nytt, precis som han känt inför lärartjänsten några dagar tillbaka.
”Hm.” Tjugoåringen harklade sig och rätade lite på ryggen, för att slutligen lyckas slita blicken från Hayley. ”Då är jag extra imponerad med andra ord”, fortsatte han och skrattade nervöst till. ”Så pass imponerad att det känns rättfärdigat att ge tillbaka de där tio poängen, fem vardera.” Yaosu grävde ner händerna i byxfickorna, medan tänderna gnagde i underläppen. Febrilt också, snart skulle det säkert gå hål på huden.
”Som sagt, bra jobbat. Fortsätt så så kan jag nästan garantera att ni båda två kommer få varsitt U i slutbetyg..men tills dess kanske ni kan hjälpa er vän där, bara ett förslag.” Med de orden vände han hastigt på klacken och försvann ut bland havet av elever som stod och försökte frammana sina egna patronusar. Hittills hade det bara varit Hayley och Mr Lewis som lyckats, även om några andra hade fått fram strimmor med ljus och svaga gestalter.

Lektionen hade rullat på i vanlig ordning under den kvarvarande timmen och när alla elever lämnat rummet, var Yaosu alldeles slut. Det var fortfarande bara två elever som lyckats framkalla fullständiga patronusar, men helt ärligt var det betydligt bättre än han förväntat sig. När han själv försökt den första gången hade det tagit flera veckor innan han äntligen lyckats. Många av dem var så otroligt mycket duktigare än han själv varit under sitt sjunde år, vilket förde med sig blandade känslor. Visst var det kul att eleverna var begåvade, men det fick honom att känna sig väldigt medelmåttig. Kanske han var det också? En medelmåtta.

När kvällen anlände var tjugoåringen väldigt exalterad, ännu mer än han varit under lektionen tidigare. Helvete, varför kunde han inte lugna ner sig? Vad var det som var så speciellt med Hayley Clarke? Han slog huvudet löst mot katedern och skakade sedan på huvudet. Skärpning, skärpning, skärpning. Hon tyckte säkert inte ens om honom på det sättet och skulle nog aldrig göra det. Nu när han väl var inne på det spåret var det betydligt troligare att hon och Joshua hade något på gång. De verkade nära varandra, ha ett band som var väldigt speciellt och utöver bara vanlig vänskap.
Yaosu suckade åt sig själv och började istället fokusera på att sortera förstaårselevernas inlämningsuppgifter i bokstavsordning. Nåväl, han skulle i alla fall inte behöva rätta alla uppgifter själv, så det var i alla fall någonting positivt. Bättre än att sitta alldeles själv och förmodligen somna efter en halvtimme. Nu när han hade sällskap skulle han kunna hålla sig vaken utan problem. Utan några problem alls faktiskt, för han skulle med största sannolikhet sitta och smygtitta på den tre år yngre flickan resten av kvällen. Usch, han var ju helt hopplös.

Det hade känts lite som en stirrtävling, det där som hände i klassrummet, vem kan kolla på den andre längst utan att blinka? Ingen tävling som Hayley skulle klaga på, alls. Allting hade känts väldigt bra, hans uppmärksamhet och att hon fått tillbaka de där poängen tillsammans med sin vän. Ansiktet hade spräckt upp i ett leende. Det var nog både pågrund av att läraren blivit imponerad och för att hon fått tillbaka de där poängen hon så oansvarigt slängt bort. Nu skulle hon nog reagera på samma sätt om det hände igen, där och då tyckte hon verkligen att den tre år äldre betedde sig som en skitstövel. Nu när hon går genom korridorerna kan hon inte heller sluta le. Det känns rätt patetiskt att få en förälskelse på sin lärare, men helt ärligt vet hon inte hur hon ska agera. Hon har liksom inte haft en förälskelse på någon innan, alla ”relationer” hon haft hade varit helt känslolösa. Hayley pillar nervöst med det ljusa håret som fortfarande ligger i en fläta över axeln, nervös brukar hon inte heller bli. Särskilt inte när det är en kvarsittning med en lärare hon ska till. Men det är så det ligger till. När hon kommer fram till dörren tvingar hon sig själv att ta ett djupt andetag. Det är vid det här tillfället som hon måste berätta för Huaze att hon inte är säker på om hon vill göra abort längre. Kanske all den lilla respekt han fått för henne försvinner med ett puff. I såna fall får hon helt enkelt skita i honom, även om det verkligen inte är något hon vill. Hayley höjer handen och knackar några gånger på dörren. Därefter öppnar hon dörren till klassrummet och kikar in.
”Är det dags för att rätta inlämningsuppgifter?” Undrar hon och stänger dörren efter sig. En väldigt mysig kvarsittning, att sitta där med honom. Rätt chill att rätta elvaåringars uppgifter. Hon tar tag i en stol på vägen till katedern. Helt ärligt har hon inte riktigt vågat kolla på honom än, vilket är konstigt med tanke på att de stirrat på varandra tidigare under dagen. Hon gnager sig i underläppen, sådär som hon brukar göra. Sjuttonåringen sätter ner stolen bredvid Mr Huaze och slår sig ner. ”Har du börjat utan mig?”

”Börjat utan dig? Nej det skulle jag aldrig drömma om”, sköt Yaosu tillbaka och log blekt. Hjärtat hade tagit ett sånt där fjantigt litet skutt så snart hon knackat på och ännu värre hade det blivit när hon steg in. Lyckligtvis verkade det som om kinderna inte kunde få någon färg för tillfället, annars hade de definitivt varit rosiga vid det laget. De var tre dagar in på den första terminen och han hade redan lyckats gå och göra det enda han verkligen inte fick göra - bli förälskad i en elev. Eller han trodde i alla fall att han var förälskad, det fanns liksom inget annat sätt att beskriva det han kände på. Å andra sidan hade han aldrig känt någonting för någon innan, inte på det sättet, så han kunde mycket väl ha fel. Han hoppades att han hade fel, det skulle göra resten av skolåret så otroligt mycket enklare.
”Du ska få rätta korrsvarsuppgifterna medan jag skriver kommentarer. De har nämligen fått introducera sig själva på baksidan, jag vill åtminstone försöka lära känna dem allihop och inspirera dem för att vilja lära sig”, sade tjugoåringen och sneglade diskret mot den yngre flickan. Cirklarna under ögonen hade blivit mörkare under dagens gång och han såg allmänt trött ut, ungefär som om han gått utan sömn i två dygn. I själva verket var det tvärtom, han hade försökt klämma in så mycket sömn som möjligt under de senaste dagarna och tänkte fortsätta göra det. Mycket sömn hjälpte nämligen, fick honom att se mindre sliten ut och hela Yaosu att framstå som mer hälsosamt. Det tillsammans med regelbundna bad fyllda med alla möjliga slags örter, för det hjälpte också en hel del.
”Så hur mår du? Har du ätit någonting eller ska jag springa och hämta kakburken?” Undrade han och vågade sig slutligen på att ge Hayley en mer ordentlig blick. Även fast hon hade håret flätat var det så långt att han knappt kunde förstå sig på det. Hur kunde man ha så långt hår? Det var verkligen ett mysterium.
”Och bra jobbat idag förresten, det är inte många som klarar av att framkalla en patronus på sitt första försök sådär. Både du och din vän var värda de där poängen”, fortsatte tjugoåringen en smula tystare och sköt högen med pergament mot den tre år yngre flickan, som ett tecken på att hon kunde börja.

När Hayley fått en bra syn av honom sjunker hjärtat lite grann. Leendet är blekt, han har mörka ringar under ögonen och han såg så förskräckligt trött ut. Egentligen har hon ingenting med det att göra, men efter all den omtanken han visat henne vill hon ha koll på honom också. Om hon frågar kanske hon skulle bli sådär påträngande igen, det vill hon verkligen inte göra.
”Om det är någon av lärarna här som kan inspirera dem är det nog du,” påpekar hon med en nickning. Att rätta uppgifterna är inte så svårt. Hon har ju trots allt varit där själv, dock hade hon som sagt spenderat mesta delen av första året i sovsalen. Hon har nog inte läst hälften av de saker om de här eleverna kommer att lära sig, men med tanke på att det finns ett papper för de rätta svaren blir det betydligt lättare. Hon behöver iallafall inte kunna allt i huvudet. Sen kommer den där frågan om hur hon mår. Ja, hur mår hon egentligen? Med tanke på det som hänt med tjejerna tidigare under dagen är hon rätt låg, hon kan inte riktigt slita det från huvudet. De hade lämnat ett meddelande på spegeln med ett läppstift, slampa. Det är många som ser henne som det, men helt ärligt är hon nog långt ifrån det. Iallafall i hennes egna ögon, men det är väl kanske önsketänkande. Det hon gjorde med Isaac var dumt, men det var även något hon inte gjort på flera månader. När hon är full så släpper det bara, som att hon förlorar kontrollen lite. Hon har en rätt fuckad bild när det kommer till sex, eller någon kroppslig kontakt egentligen. Allt det är väl grundat av det som hänt flera gånger i streck när hon var liten. Hayley stryker en hårslinga som fallit ur flätan bakom örat innan hon rycker på axlarna.
”Jag vet inte riktigt.. men du hade rätt, de listade ut det rätt snabbt. Jag hade däremot något att berätta för dig angående det..” Fingrarna börjar än en gång att dra bort nagelbanden. Det svider, men det håller tankarna i styr. När det kommer till kakorna kan Hayley inte undgå att skratta till. ”Det är okej, jag har ätit lite. En bättre fråga är nog däremot hur du mår.” Hayley lutar sig mot katedern medan blicken glider forskande över Huazes ansikte.
”Helt ärligt provade jag två gånger i klassrummet innan jag lyckades med det där.. tror Joshua menade att det var första gången jag provade generellt.” Erkänner Hayley med en lätt axelryckning. Förhoppningsvis är det fortfarande imponerade.