Before the first fall [PRS]

Var det bara Christopher som såg i syne eller gick Jacob underligt? Slaget mot svanskotan hade nog gjort lite skada trots allt, kanske inte lika mycket som det mot huvudet, men ändå. Sextonåringen kunde inte undgå att dra på munnen igen, då han fann det hela en smula roande. Det såg ju så fånigt ut.
”Hennes päls såg ut ungefär som sockervadd”, påpekade slytherinaren fundersamt och började också se sig om efter den lilla kissemissen, medan stegen förde dem båda framåt längsmed korridoren. Sjukhusflygeln låg lägligt nog på samma våning, så de skulle bara behöva fortsätta framåt, svänga vänster och därefter återigen gå framåt en bit. Det hade känts betydligt värre om de varit tvungna att klättra uppför en massa trappor.
Chris ryckte på axlarna vid frågan som kom därnäst, allt eftersom de närmade sig korsningen där de skulle ta av åt vänster. Jodå, det brukade alltid komma en hel drös med katter, men det spelade ingen större roll då Callie alltid brukade vara en av dem. Annars hade det ju varit totalt meningslöst.
”Det brukar alltid komma några stycken springandes, men de går alltid så snart jag stänger locket. Så länge Callie kommer spelar det ingen större roll”, svarade han och torkade bort en liten strimma med blod som letat sig ut. Förmodligen såg det betydligt värre ut än vad det egentligen var.
Blicken flackade mellan fönstren och Jacob. De ville väldigt gärna falla på den jämnårige eleven, vilket var någonting nytt. Under deras första år hade det inte varit speciellt mycket gräl dem sinsemellan, vilket hade ändrats under det tredje och fjärde året. Merlin, Christopher hade verkligen varit ett monster under de två åren, ingen tvekan om den saken. Sedan under den femte årskursen hade han inte ens vågat slänga en blick på gryffindoreleven, och så hade det varit fram tills gårdagen. Saker och ting ändras.
”Du kan ju alltid lämna lådan öppen strax utanför sjukhusflygeln, men då måste vi se till att inga andra katter kommer och norpar åt sig”, föreslog sextonåringen, som strax därefter ryckte till när blixten slog ner rakt utanför ett av fönsterna.

Det där flinet på den andres läppar går inte omärkt, nehej då. Jacob blänger mot den andre, samtidigt som han försöker att röra kroppen framåt. Självklart är han inte helt seriös, med blängandet alltså. Han förstår själv att det måste se oerhört löjligt ut, men han ändå. Han gillar att blänga mot folk lite då och då. Kanske det är så att han vant sig så mycket vid att blänga på den jämnårige att han inte kan sluta göra det, trots att han är långt ifrån arg på honom. Hmm, jobbigt. Förhoppningsvis är inte det något som Christopher kommer att ta sig illa vid.
”Visst gör det? Kanske skulle färga den rosa..” Han är såklart inte seriös, han skulle aldrig färga kissemissens päls. Men det skulle se ännu mer ut som sockervadd om den varit ljusrosa. En gullig tanke bara, som passerar rätt snabbt. Han hör hur några tassar rör sig över det svala golvet. Än en gång lyser ögonen upp när den lilla ragdollen kommer framgåendes mot honom. Hon är alldeles våt, och trött. Stackarn, hon kanske inte hittade så snabbt i skolans korridorer som han trott. Jacob sjunker ner på huk, vilket gör hemskt ont. Stackars svanskota och rumpa, allt göra ont efter slaget mot golvet.
”Hej gumman,” Mimmi stryker sig mot benen på honom, jamar högljutt. Hon skulle nog fortsätta klaga om hon inte blir uppburen, så han tar upp den blöta katten i famnen. ”Den här grejen är underbar, trots att den luktar förjävligt. Tack så mycket,” med ett leende mot slytherineleven ger han tillbaka plastförpackningen till honom. Saker och ting verkar ha förändrats en hel del… hur kommer det sig att de bägge två drömt om varandra, och nu stöter på varandra? Han har inte riktigt låtit sig själv fundera på det än, han har fokuserat på Mimmi hela tiden. Men nu när hon är här, ja då finner han det underligt. Och nu ska de till sjukhusflygeln tillsammans.
”Nu kan vi fokusera på ditt hål i tungan, måste göra förskräckligt ont.”

Christopher tvivlade starkt på att Mimmi skulle uppskatta att få sin päls färgad rosa. Nu förstod han att den andre förmodligen aldrig skulle göra något sådant, men ändå. Hade han försökt sig på att färga Callies päls hade det blir ett blodbad, bokstavligen. Han hade fått så många rivsår att det inte ens gick att föreställa sig.
”Se där, hon kom trots allt”, sade han sedan när den lilla kissemissen kom tassandes. Det kunde inte ha varit längesen hon hittat in, då pälsen var alldeles dyngsur och droppande av vatten. Stackars lilla skrutt, det kunde verkligen inte vara skönt, särskilt inte eftersom det var så pass kallt utomhus. Som om det inte var nog med att det blåste och spöregnade. Vädergudarna verkade inte särskilt glada på sistone.
”Du måste ju ge henne en bit också”, påpekade sextonåringen och öppnade locket en smula, för att fiska ut en bit torkad fisk. Därefter stoppade han den framför nosen på den lilla kissemissen, tills hon slutligen norpade åt sig den. ”Men du har rätt”, fortsatte han och drog på munnen, samtidigt som han stängde locket igen. ”Det luktar alldeles förskräckligt.” Slytherinaren stoppade tillbaka den lilla lådan i en av fickorna, med blicken fäst på ett av fönstren. Han kunde inte kolla på den jämnårige eleven, då skulle hans kinder bara bli röda och eländiga igen. Lyckligtvis var de inte långt ifrån sjukhusflygeln nu, så förhoppningsvis skulle han lyckats undvika förnedringen han så intensivt försökte undvika.
”Det gör faktiskt inte så förfärligt ont, även om jag förstår varför man kan tro det”, svarade Chris och vände ner blicken mot golvet istället. ”Alla råkar bita sig i tungan någon gång, förr eller senare läker det”, mumlade han därefter och kvävde en gäspning. Skulle de båda två bli utan middag nu? Bra, sänd iväg tankarna mot oväsentliga småsaker, på så sätt slipper du fundera över Jacob Greene och hans blåa ögon.

Jacob blir faktiskt lite överraskad, han hade faktiskt inte förväntat sig att den andre skulle erbjuda kissemissen mat. Kanske han har för låga tankar om honom, men uppenbarligen har han haft fel. Vem skulle egentligen inte ge en sån gullig katt mat om de hade det? Speciellt när man lockat fram henne med den stinkande fisken.
”Jag visste inte om du ville det eller ej,” förklarar han med ett glatt leende strykandes över de fylliga läpparna. Det lätta bråket de haft under morgonen har helt försvunnit ur tankarna. För att inte prata om alla andra bråk de haft under de senaste två åren. Han har faktiskt kommit till ro med tanken av slytherineleven, under den senaste halvtimmen har han inte verkar halvt lika illa som han varit innan. Under tystnad lägger han Mimmi över sin ena arm, så att den andra kan klura fram sin mantel nere i väskan. Utvidgningsbesvärjelsen räddar verkligen liv. Åtminstone hans, och Mimmis. När han fått fram den snurrar han in henne, så att hon kan torka och bli varmare. Hon verkligen skakar av kylan och regnet utifrån. Hon kan inte ha varit inne särskilt länge. Ragdollen slickar honom i ansiktet några gånger, innan hon lägger sig tillrätta i famnen. När han fått till det så att hon ligger perfekt börjar han röra på benen igen.
”Jo, alla kanske råkar bita sig i tungan, men det är inte alltid det blir ett hål och börjar blöda.” Det har åtminstone aldrig hänt Jacob, men kanske det hänt alla andra. Vad vet han. ”Hur som helst kan det aldrig skada att kolla upp det, eller hur?” De ljusblå ögonen glider över Christopher ett slag, som verkar envisas med att inte kolla på honom. Han vet inte riktigt om det är pågrund av drömmen, eller om det är för att den jämnårige visat sig vara bättre än han trott.. men det är nog för första gången han insett hur gullig han är, stilig. Det här tänker han inte medge för sig själv, eller för Chris, men ja.. varför han inser det nu vet han inte, och han hatar sig själv för det. ”Vi kan alltid fixa mat från köket om du oroar dig för det.”

Dörrarna in till sjukhusflygeln var stängda, vilket de inte varit under morgonen. Kanske madam Pomfrey valt att stänga dem för att behålla värmen inne i salen? Det var ju trots allt ett jävla oväder utomhus och de svala korridorerna höll knappast kylan ute.
Christopher sneglade mot den jämnårige eleven, bara för att genast råka möta de där blåa ögonen. Hur hade han aldrig lagt märke till dem innan? De var så stora och blå, nästan som havet om inte ännu blåare. Det var nästan så pass att han kunde drunkna i dem. Tänk om det faktiskt var möjligt, alltså att drunkna i någons ögon. Fast å andra sidan var ju Jacobs ögon så pass stora att han förmodligen skulle kunna drunkna i dem om han råkade komma för nära.
”Nej, det är sant..å andra sidan är det inte alla som ramlar rakt på räven när de springer in i mig och smackar till min stackars haka”, svarade sextonåringen och frustade till. Naturligtvis menade han inget illa med det där, men ordvalet hade varit bristfälligt och tja, han hade alltid varit värdelös när det kom till att uttrycka sig själv. ”Förlåt, det där kanske lät drygt”, mumlade han efter ett slag och slöt ögonlocken, för att därefter kväva en djup suck. Kanske han hade fel? Men med tanke på hur det gått under morgonen vågade han inte ta några risker.
”Nej nej, jag är egentligen inte hungrig”, försäkrade slytherinaren och skakade på huvudet. ”Det är bara det att jag blev så otroligt sugen när jag började närma mig den stora salen..och sedan har jag inga planer på att gå tillbaka till min egen sovsal ikväll, några idioter stökade till den så pass att de typ måste sanera den”, förklarade Chris fortsättningsvis och gjorde en grimas. Han höjde en av händerna och knackade på den stora dörren. Skolsystern brukade vara där, men hade de otur hade hon lämnat flygeln för att gå ner och äta. Sekunderna tickade förbi och ingen madam Pomfrey fanns inom synhåll - inte konstigt med tanke på att dörren var stängd. Efter att närmare en minut passerat kände han på dörren. Upplåst. Äsch, hon skulle säkert komma tillbaka förr eller senare.
”Jag tänker gå in och vänta, hon kommer säkert om någon minut eller så”, konstaterade slytherinaren och slängde en blick bak mot Jake, när han pressade upp dörren ytterligare och steg in. ”Kommer du?”

Höll Jacob på att överreagera, eller verkar det som att den jämnårige slytherineleven är lite rädd för honom? Åtminstone rädd för att möta hans blick. Det har nog inte hänt förut, iallafall inte lika klart för att han skulle notera det. Vilket är underligt då han brukar notera allting.. så måste vara någonting nytt. Vad har han gjort för att få den udda reaktionen? Ögonbrynen skjuts upp i pannan på honom, samtidigt som kugghjulen i huvudet börjar puffa på. Har han gjort något dåligt? Nu är inte det något ovanligt, han har nog gjort en massa skit, men han är nyfiken på vad det är som får den andre att inte vilja se honom i ögonen. Kanske han bara är generad, lite blyg. Chris har alltid verkat lite försiktig i sociala sammanhang, eller ja.. bortsett från varje gång han snackat för mycket och gjort ett flertal arga. Jake kan inte riktigt komma på någon annan förklaring. Fråga tänker han inte göra, det skulle nog bara göra det hela betydligt värre. Istället låter han blicken glida ner mot Mimmi, som slutit ögonlocken en stund. Förhoppningsvis är de inte för högljudda så att de stör henne.
”Det lät inte drygt,” protesterar han med ett litet leende och ruskar på huvudet. Nej, han har faktiskt inte sagt något drygt sen i morse, vilket förvånar honom. De brukar inte kunna gå fem minuter utan att blänga och irritera sig på varandra. ”Och nej, det skulle nog vara jobbigt om det var något som regelbundet hände dig.” Jacob lutar sig mot en av de vita väggarna med en utdragen suck. Det hade nog varit väldigt krävande om Christopher behövde bita sönder sin tunga regelbundet pågrund av att någon krockade in i honom. Lyckligtvis är det inte så. De kristallblå ögonen glider ner mot sin egna mage, som är undangömd under molnet av vått fluff. Hans lilla mage knorrar allt, vilken tur att Chris inte är hungrig, tyvärr är han inte lika lyckligt lottad. Dock fångar den andre hans uppmärksamhet av nästa påstående. Sovsal?
”Varför gjorde de det?” han är trevandes, osäker på om han ens vill veta av svaret. Mycket möjligt att det är hans vänners fel, de dumma idioterna. Med en liten grimas följer han efter honom in, kanske han kan snurra in Mimmi i ett tjockare täcke.. Madam Pomfrey behöver inte veta något.

”Säker? Av någon anledning känns det som om allting jag någonsin säger framstår som drygt”, mumlade slytherinaren och lät dörren glida igen efter den andre. Sjukhusflygeln var helt tom och det enda ljudet som ekade genom den långa salen var ljudet av regn. Dropparna slog mot rutorna och de höga träden utanför glaset svajade rejält i vinden. Andra hade kanske funnit det underligt, men Christopher fann det hela fascinerande och allmänt vackert. Visst älskade han när solljuset sken ner på jordens knastriga yta, däremot var det någonting magiskt med regn - no pun intended.
”Det kan jag hålla med om, hade nog blivit galen tillslut”, erkände sextonåringen och slog sig ner ovanpå en av sängarna. Lakanen var kritvita och mjuka, betydligt trevligare att sova på än en massa stök. För att inte tala om lukten. Röran kunde Snigelhorn utan tvekan städa upp inom några minuter, det var stanken som skulle hålla sig kvar. Hade elevhemmet legat över marken hade de kunnat öppna några fönster för att vädra, men tyvärr gjorde det inte det.
Ryggen slog slutligen mot den mjuka madrassens och en suck trängde sig fram. Jo, han var fortfarande väldigt förbannad över röran i sovsalen. När han fick tag på dem som åstadkommit dem tänkte han utan tvekan klå upp dem. Nu skulle det säkert sluta med att det var de som spöade honom, men tanken var ändå trevlig.
”För att Slytherin är elevhemmet som alla andra hatar”, svarade Christopher och ryckte på axlarna. ”Och inte nog med det verkar vår årskurs vara extra utsatt..du vet, dina vänner älskar att hacka på Snape. När de spelar en massa spratt på honom brukar det gå ut över oss andra också”, fortsatte han och drog fingrarna genom håret. Ända sedan de gått in i salen hade ögonen varit fästa på antingen fönstren eller taket. Varför han inte längre vågade slänga blickar mot Jacob var ett mysterium, däremot hade han på känn att det hade något att göra med..tja, vad det nu var. Sextonåringen slängde händerna över ansiktet och rullade över på mage istället. Skorna sparkade han därefter av sig, så att de föll ner på golvet istället. Skor i sängen? Nej, det var inte acceptabelt.
”Hur mår katten? Har hon slutat skaka?”

Nu tänker inte Jacob påpeka varför det mesta som kommer ut ur den andres läppar kan anses som drygt, men han tänker inte heller protestera. Han har många gånger tyckt att han slängt ut sig en del dryga, korkade saker. Men det verkar däremot som att han själv inte förstår hur det hela kan uppfattas. Jobbigt problem, det löper ju ut över det sociala, svåra att skaffa vänner när munnen konstant slänger ut sig saker som kanske får folk att rynka på näsorna.
”Inte allting du säger, men en hel del,” påpekar han trevandes. Ett exempel hade ju varit det som inträffat under morgonen, rätt nyligen. Men som sagt tänker han inte slänga det i ansiktet på Christopher, inte nu när stämningen är så lugn. Det skulle nog ändra en hel del. Gnagandes i underläppen sätter han sig ner på sängen bredvid den andres. Därefter bär han ut Mimmi från den lätt våta manteln. Hon verkar misstycka, och sträcker sig efter det värmande tyget. Jacob är envis, och lyckas tillslut få bort henne från det. Nu gör han inte det för att vara elak, snarare tvärtom. Istället tar han upp det tjocka täcket som ligger fint och prydligt över sängen, och snurrar in henne som en burrito. Hon verkar inte klaga på det, utan lägger sig till rätta. Manteln hade varit för tunn, och blivit lättare blöt än täcket blir. Betydligt bättre. Efter att ha tagit av sig sina skor, och vikt ihop manteln lägger han sig ner på sängen, bara för att dra katten närmare intill sig. Nu kan han fokusera mer på det den jämnårige säger.
”Jag skulle inte säga att alla hatar det, absolut inte.” Nej, det är nog mer flera av eleverna som man hatar. Så många av skolans mobbare är satta i Slytherin, självklart blir inte elevhemmet en ljus punkt direkt. Jacob hade inte höga tankar om Chris heller förrän de stötte på varandra för någon halvtimme sedan, och det är helt förståeligt, i hans ögon. Han har ju varit långt ifrån snäll. ”Jo, jag vet. Har pratat med dem ett flertal gånger om det.. de verkar inte riktigt lyssna på mig.” Leendet bleknar lite. Helt ärligt är han skamsen över att vara vänner med James och Sirius ibland, de kan vara förskräckligt elaka mot Severus. Av någon anledning stannar han hos dem, betyder däremot inte att han accepterar det. Långt ifrån.
”Lite bättre, men hon fryser fortfarande stackarn.”

Nu var Christopher kanske inte den absolut klokaste människan på jordklotet, men han insåg mer än väl att han slängde ur sig en hel del dryga kommentarer lite då och då. Det var därför det inte ens gick att förneka det den jämnårige sa, vilket kändes ganska ruttet när allt kom omkring. För även om det kanske inte verkade som det, så önskade han att inget av det faktiskt var sant.
”Med andra ord i princip allt jag säger”, rättade sextonåringen med ett blekt leende och skakade på huvudet. De mörka ögonen betraktade Jacob när han bäddade ner den lilla kissemissen under ett av de tjocka täckena. Hon såg ut lite som en burrito när han var klar med henne, väldigt gulligt. På tal om burritos hade magen börjat ge ifrån sig klagande läten. Man kunde nästan missta dem med ljudet av åska, i alla fall om man inte lyssnade särskilt noga. Inte för att han ljugit om att han inte var hungrig innan, utan saker och ting ändrades helt enkelt.
”Alltså jag antar att vi får vårt dåliga rykte eftersom vi elever är värdelösa hela bunten..inte akademiskt nödvändigtvis, men du förstår vad jag menar”, sade slytherinaren och stödde sig på armbågarna, så att han kunde ta sig en liten titt på Jake. ”Och ska jag vara helt ärlig är Severus inte den trevligaste människan på jorden. Varje gång han tittar på mig ser han äcklad ut”, fortsatte han och bet sig själv löst i underläppen. Tungan hade slutat blöda men han kunde känna hålet klart och tydligt. Det var allt annat än komfortabelt i vilket fall.
Blicken rörde sig från gryffindoraren till Mimmi, som inte såg ut att klaga. Tänk vad skönt att vara så liten att man bokstavligen kunde drunkna i ett hav av varmt, fluffigt täcke.
”Hon blir nog varm och gosig förr eller senare, särskilt när den där våta pälsen torkar.” Christopher slog sig själv löst över kinderna för att försöka få ner rodnaden som återigen spridit sig. Jävla skit.

Kanske Jacob borde ha varit lite snällare i sin tolkning, han borde nog inte ha sagt en hel del. Nu är det sanningen, åtminstone det som han själv har uppfattat. Men ändå, kanske han borde ha sugarcoated, varit mer mild. Skulle nog få den där rynkan mellan ögonbryn på den andre att inte vara lika drastisk. Med en suck vänder han sig om, så att han ligger på sidan. Detta gör det lättare för honom att se på den jämnårige, göra det lite mer humant.
”Det har inte jag någon aning om, jag har ingen aning om hur du är mot andra. Det är liksom bara den uppfattningen jag har fått. Du har nog inte fått en så bra uppfattning av mig heller, antar jag.” Jodå, förklara dig själv. Förhoppningsvis gör det det hela åtminstone lite lättare och snällare. Som han borde ha varit från början. Med huvudet vilandes mot kudden kan sextonåringen verkligen känna hur bulan ligger och trycket mot tyget. Det gör förskräckligt ont, och att röra på svanskotan gör ingenting bättre. Men han ska inte klaga, han har varit inne i sjukhusflygeln med betydligt värre skador. Han har en tendens att göra sig själv illa, på alla möjliga sätt. Hur vet han inte. Återigen skakar han på huvudet åt sig själv, och lägger sig fokus på Christopher. Det han säger är ju faktiskt lite intressant. Att han tycker att eleverna i elevhemmet är värdelösa hela bunten. Det är inte riktigt så vanligt att en Slytherinelev påpekar det. Nu håller Jacob verkligen inte med, men de flesta av de han stött på är alldeles för självkära för att medge det.
”Du är inte värdelös, känner faktiskt en del från ditt elevhem som är trevliga. Det är bara att folk som Lucius och Lucas tar större plats än er,” Både Lucius och Lucas är hemska människor, det är inte ofta han tänker så om människor, men de två är undantag. Alla människor som beter sig som de två är inte värda någon tankekraft. Till det som kommer därnäst både nickar Jacob och skakar på huvudet, uppenbarligen lite kluven när det kommer till Severus. ”Han är nog inte så värst snäll… men det betyder inte att han förtjänar allt de gör mot honom,” Gnagandes febrilt i underläppen tar han en närmare titt på Chris ansikte. Varför är han så rosig om kinderna? Det ser lite roligt ut, men det får tyvärr tankarna att gno. Hade han gjort något fel?
”Det blir hon säkert. Du däremot, din mage låter lika mycket som åskan. Ska jag försöka hämta något?”