The Woods Are Safe

Avis Fortunae


Pixelow


boknörd_


Mintygirl89 


Som en del av er kanske la märke till, åtminstone ni som följer Avis Fortunaes fanfic
Prinsen, dök Miriam upp i föregående kapitel och jag är verkligen glad över att få använda henne!
Jag vill även tipsa om min fina vän Pixelows fanfic Run for safety, Amelia!

Men nu, här är nästa kapitel och jag uppskattar verkligen att ni läser, allihop!
Kommentarer och tips uppskattas alltid!

___________________________________

Kapitel 5
Första dagen
Nästa morgon vaknade jag med ett ryck. Först förstod jag inte vart jag var, men när jag såg de smaragdgröna gardinerna spreds en varm känsla i hela kroppen. På sängen till höger om mig låg Abigail och småsnarkade, och på den till vänster sov Madison med tysta andetag. Plötsligt slog hon upp ögonen och vred huvudet mot mig.
“Godmorgon”, sa jag och hon sträckte på sig. Hon sa godmorgon tillbaka och vi reste oss upp, för att tyst göra oss i ordning. Jag misstänkte att Abigail gärna sov vidare, att döma av hur sent hon hade kommit och lagt sig gissade jag att hon hade varit med Daxton ganska länge. Förmodligen hade hon varit utmattad när hon kommit in i sovsalen klockan tre. Jag tog upp mitt alldeles nya märke, som visade att jag var försteprefekt, ur min koffert. Omsorgsfullt nålade jag fast det på min klädnad och Madison tittade på mig.
“Du behandlar det som en diamant”, sa hon lite retsamt och jag skrattade.

I uppehållsrummet mötte vi Noah, och tillsammans gick vi två och Madison ner till frukosten. Vi gick mot Slytherins bord, men när vi passerade Jensen och några andra renblodiga elever ställde de sig upp i vår väg. Jag lade armarna i kors.
“Kan vi få passera?” frågade jag med vad jag hoppades var en tålmodig röst. De skrattade till, hånfullt.
“Och varför skulle ni få göra det?” frågade Jensen kaxigt. Jag suckade.
“Jag vet inte hur ni gör i ert hemland, men här är vi artiga mot varandra”, sa jag och Noah nickade. Madison stod tyst, med blicken sänkt. Precis som Noah var hon mugglarfödd, men hon hade aldrig varit lika tuff som Noah när det gällde renblodiga häxor och trollkarlar.
“Flytta på er nu”, sa Noah och var för en gångs skull irriterad.
“Hörde ni någon prata?” Jensen skrattade och personerna runt honom hängde på. Han verkade ha skaffat sig en skara snabbt - de flesta av de renblodiga Slytherineleverna i år sex och sju tillhörde släkter med före detta Dödsätare, Voldemorts anhängare. Ordet smutsskalle spred sig snabbt från mun till mun.

Nu fick Noah nog, han tog tag i min handled och knuffade sig förbi Jensen och en sjätteårsflicka, Grace Hall med rötter i släkten Lestrange, och Madison skyndade sig efter.
“Smutsskallar!” ropade de när vi satte oss en liten bit bort. “Blodsförrädare!” Vi suckade åt dem igen, men Madison satt med blanka ögon. Jag lade armen om henne och kastade en förbannad blick över axeln. Sekunden senare kände jag en mjuk hand mot min rygg och när jag vände mig om möttes jag av Miriams vänliga blick.
“Är det problem?” frågade hon och jag nickade lite.
“De håller på med smutsskalle och sånt”, svarade jag och Noah satt tyst. Han var förbannad, det syntes i hans ögon.
“Jag går och säger till Severus, de lyssnar väl troligtvis inte på mig”, nickade hon.
“Tack Miriam”, sa jag när hon vände sig om och gick mot lärarbordet. Hon bytte några ord med Snape, som inom en minut anlände likt en fladdermus, men den svarta manteln fladdrande bakom sig.
“Tio poängs avdrag från Slytherin för er räkning, mr Jensen”, sa han kallt med armarna i kors. “Och ni har alla fem en kvälls strafftjänst att avklara, vi bestämmer straffet senare.” Han nickade i tur och ordning mot Jensen, Hall, sjätteårseleven från perrongen och två från sjätte året jag inte visste namnet på. De var inte lika kaxiga längre, de skulle aldrig sätta sig upp mot Snape.

De fem kilade iväg från frukosten, och Snape kom fram till oss. De svarta ögonen hade nu en varm glimt.
“Hur mår Harry, Ron och Hermione?” frågade han. Snape hade, äntligen enligt Harry, börjat kalla dem vid deras förnamn efter att de hade räddat hans liv vid slaget på Hogwarts.
“De mår bra”, log jag. “James”, Snape ryckte nästan omärkligt till när han hörde namnet, ”Harrys och Ginnys äldsta son, har ju börjat i år.” Snape nickade med en blick mot Gryffindorbordet. James var ju döpt efter Harrys pappa, som mobbat Snape under deras egen skolgång så han var fortfarande lite kylig angående Harrys son.
“Nåväl”, sa Snape. “Nu måste jag gå och förbereda inför lektionerna, vi ses efter lunch.” Han såg upp mot lärarbordet, där han fick ett varmt leende av Miriam innan han försvann ut från Stora Salen. Vi tog för oss av frukosten och några ögonblick efter att jag hade frågat hur Madison mådde, kom posten. Hundratals ugglor som gick i färgerna brunt, svart och vitt svävade över salen, och Amy landade framför mig med ett brev, adresserat av mammas handstil. Jag klappade Amy som gav ifrån sig ett tillgivet läte, innan jag öppnade brevet och min uggla nappade åt sig lite bacon från min tallrik.
“Vad skriver hon?” frågade Noah som också hade känt igen handstilen. Jag harklade mig lite och läste högt.

Hej Ber!

Du måste svara på detta brevet! Du måste! Annars kommer jag bli helt galen!
Jag saknar dig och James och Noah och Teddy och Victoire och Dominique och
Louis! Jag saknar er så mycket!

PS. Det är din mamma som skriver på order av Lily. Jag tror hon saknar dig ganska
mycket. Hälsa Noah, vi fick inte mycket tid att säga hej på perrongen! Och hälsa
självklart till alla andra också.

Kram
Lily och hela släkten.

Vi skrattade lite, hon var så gullig. Jag skrev ner ett svar på ett pergament jag hade i väskan och Amy flög iväg igen efter några klunkar av min pumpajuice.
“Här har du ditt schema för terminen, miss Wood”, sa McGonagall några minuter senare när hon gick runt och delade ut scheman.
“Tack, professorn”, sa jag och log. Jag kollade igenom det och såg att min första lektion var örtlära, och efter det hade jag mugglarstudier. Efter lunch hade jag dubbeltimme i trolldryckskonst och dagen avslutades med försvar mot svartkonster. Jag log, alla favoritlärare på en och samma dag.

Vi åt upp det sista av vår frukost, och sedan reste vi oss upp. På vägen ut passerade vi återigen den renblodiga skaran, som nu bara kastade hånfulla blickar mot oss, och en liten bit bort satt nu Daxton och Abigail och matade varandra. Vi himlade med ögonen innan vi styrde stegen mot växthusen. Än så länge var vi de enda som hade kommit, förutom Neville såklart, vår lärare.

Jag log mot Neville, vi hade inte setts på hela sommaren. Han hade inte haft möjlighet att komma på festen.
“Hej Amber!” sa Neville glatt och gav mig en snabb kram. Han hälsade på Noah också, och snart kom resten av klassen. Vi gick in i växthuset, och terminens första lektion började.

Vi packade ihop våra saker under tiden Neville avslutade lektionen.
“Okej, eftersom det är er första lektion så kommer jag vara snäll och inte ge er några läxor.” Han log mot oss och slog ihop händerna. “Vi ses på onsdag!” Klassen strömmade ut ur växthuset och vi delade upp oss. Några styrde stegen mot Norrtornet för att ha spådomskonst, medan resten gick mot första våningen där klassrummet för mugglarstudier låg. Jag och Madison gick mot vår lektion, medan Abigail, Daxton och Noah gick mot Norrtornet. Vi gick uppför en trappa och genom en korridor, och sedan var vi framme vid klassrummet. Dörren stod på glänt, och genom springan skymtade jag Miriam som just då fick en kyss av Snape.
“Vi väntar lite”, viskade jag till de få elever som hade valt att studera ämnet, och vi spridde ut oss i korridoren. Det var fortfarande tio minuter kvar till lektionen, och vi småpratade lite om allt möjligt. Jag kände mig alltid tom utan Noah eller någon i släkten vid min sida, även om jag tyckte om Madison. Hon var lugn, tyst och tålmodig, men jag var fortfarande inte så bra vän med henne.

Fem minuter innan lektionen kom Snape ut ur klassrummet, och Miriam, med aningen rosa kinder, öppnade dörren helt så att vi kunde komma in. Vi satte oss på våra platser och Miriam stängde dörren.
“Hej på er”, log hon. “Välkomna tillbaka!” Hon gick snabbt igenom det vi skulle jobba mest med denna terminen.
“Okej, vi kommer köra ett enkelt glostest på olika tekniska prylar som mugglarna behöver, för att se hur mycket ni kommer ihåg sedan förra terminen. Ni ska kryssa i rätt förklaring för ordet.” Miriam delade ut pergament och sa åt oss att vi fick sätta igång. Jag skummade igenom listan lite snabbt innan jag satte igång.

1. En telefon är ett...

a) föremål mugglarna använder för att förflytta sig.

b) väldigt unikt sätt att skapa ett konstverk.

c) föremål mugglarna använder för att göra i princip allt.

Och så fortsatte det på två sidor. Hermione hade lärt mig väldigt mycket om mugglarna, och sedan kände jag ju Miriam också, så det var ganska enkelt. Dessutom var det ju frågor anpassade för sjätte årskursen.

Det tog inte mycket längre än tio minuter att fylla i alla uppgifter, och jag var den första att räcka upp handen. Miriam log mot mig och tog emot det ifyllda pergamentet. Några minuter senare började händer räckas upp runt mig, och snart var alla tio som tog klassen klara.
“Toppen!” sa Miriam. “Om ni nu vill vara så snälla och kolla på tavlan…” Hon vände sig om, där hon hade skrivit Mugglarfordon drivna med el och lektionen fortsatte.
“Gick det bra på spådomskonsten?” frågade jag Noah en och en halv timme senare, vid lunchen. Han nickade ivrigt.
“Vi ska studera mycket djupare i år”, svarade han. Utöver försvar mot svartkonster var spådomskonst Noahs favoritämne. Jag log mot honom, han var verkligen glad över det avancerade ämnet.
“Gud vad kul”, sa jag lyckligt. “Vi ska gå igenom mugglarnas sätt att driva fordon och hur stora tekniska saker fungerar utan magi.” Noah log tillbaka, och vi tog för oss av lunchen.

När vi hade ätit upp reste vi oss och började gå mot fängelsehålorna. Men i dörröppningen hörde vi ett högljutt snyftande, och Teddy och Rylan lutade sig över den som snyftade och omfamnade den. Jag skyndade mig fram och lade en hand på Teddys axel. Han sträckte på sig och James kastade sig i min famn. Förskräckt klappade jag honom i nacken - James var en av de tuffaste jag kände. Vad hade gjort honom såhär ledsen? Han stod i min famn i några minuter och bara skakade och snyftade.
“Såja J”, viskade jag. Några hade kastat blickar mot oss, men de trodde nog att det bara var någon som hade brutit ihop av skolan. James lättade lite i sin kram, och jag kunde andas igen. Han tittade upp på mig med stora gröna ögon och lyfte en arm, som gick förbi mig. Jag vände mig om, och såg vart han pekade.
“Nej, nu jävlar”, sa jag förbannat när jag såg Jensens stora hånflin.

Åh nu kommer det jag längtat lite extra efter! Ambers liv i Slytherin. Smaragdgröna gardiner. Jag har alltid känt en dragning ner till dessa dunkla regioner i slottet

Vad intressant med Abigail och Madison. Måhända avspeglar deras sovstil deras personligheter? Abigail låter mer. Få se om det kommer att stämma fortsättningsvis i berättelsen.

Vilken fin liknelse att Amber behandlar prefektmärket som en diamant.

Madison står tyst när Jensen kaxar sig ... ja, det verkar stämma med hennes personlighet, hur hon sov med tysta andetag. Stackars Madison som måste vara rädd för de där skitstövlarna.

ÅH OMG NU KOMMER MIRIAM! Haha hon går och säger till Severus såklart Det gör hon nog rätt i.

NEJ JAG DÖR: “Tack Miriam”, sa jag när hon vände sig om och gick mot lärarbordet. Hon bytte några ord med Snape, som inom en minut anlände likt en fladdermus, men den svarta manteln fladdrande bakom sig. ÄLSKAR HUR DU BESKRIVER DEM Snape bestraffar dem när de beter sig dåligt mot så kallade smutsskallar. Han har förändrats ♥♥♥ Åh, trion räddade Snapes liv? Wow! Och alla favoritlärare på samma dag i schemat, jag bara NAAAW.

Daxton och Abigail matar varandra *spontant skratt* Gillar dessa små sido-iakttagelser.

Åh så fint att de tänker på sin lärare med förnamnet: Neville. Precis som Miriam. Det visar att de står dem nära. Lite mer som lärare-elev i Sverige. Och de väntar utanför lektionssalen när de ser Snape kyssa Miriam. Jag dör. Jag har dött. Återuppliva mig please. Rosa kinder. Nej nu dog jag igen.

Vad kul med testet om mugglarnas föremål! Och det är den moderna versionen av telefon som beskrivs, eftersom man kan göra i princip allt med den Sedan ler jag gott åt att Miriam ska förklara en massa tekniska saker ... men hon fixar det nog om hon läser på ordentligt innan!

NEJ! Vad har hänt med James? Vad har Jensen gjort? Väntar ivrigt på fortsättningen!

Tack för att du taggade Amelia ♥ ♥! Fina du, kapitlet var bra som alltid, behöver jag ens nämna det? JAAA annars kanske du tror att jag inte tycker det och det tycker jag så du får stå ut med att de första orden i mina kommentarer är "JÄTTEBRA KAPITEL!!!".

Till det faktiskta kapitlet nu då!
Abigail snarkar, såklart. Jag känner igen mig själv lite där haha och SÅKLART att hon behandlar sitt märke som en diamant!? Det är ju torts allt bara två pår ÅR som får ett sånt och hon har jobbat hårt för det! Grattis till Amber!


Jensen, den duma pågen. Varför måste han vara så kaxig?? Jag fattar inte såna människor, som bara vill vara ivägen för skojs skull. Nej, jag gillar inte honom. Ooooh Noah kaxar till sig lite, snyggt grabben! Jag gillar verkligen inte ordet smutsskalle. Det är så nedvärderande och jag fattar inte vad som får en att använda det.

JA heja Noah! Badass Noah Stackars Madison, jag kan fatta att det tar hårt, Noah är förbannad, förståeligt. Du får med alla kännslor så bra! Det är tur att Miriam och Snape kommer till undsättning! Inte så kaxiga längre nu, jag skulle vilja se Snape konforntera E, HA. Han hade inte gillat det...

JA, han har kommit över sitt hat mot trion! Men det är lite okej att Snape fortfarande skyr namnet James. SOm du så fint beskriver var det ju trots allt samma namn som orsakade Snape några inte jätteroliga år när han var liten. Men han kommer att komma över det, James är en duktig pojke.

Ugglepost!
Vad gulligt att även Ambers mamma kallar henne för Ber! ♥
Nej, vänta det var Lily. Det är ändå gulligt ♥!!!
Såklart att Amber svarar! Hoppas jag... Vad fint att hon riktar sig till alla genom Amber, det visar verkligen hennes centrala position i den stora gruppen!

(Det är nu jag inser att jag bara läst halva kapitlet ♥ och har halva framför mig ♥)

Phew... Hon skickade ett svar direkt. Lily kommer att bli glad
Scheman, jag gillar scheman och det är bra att Amber har sina favoritlärare!

Hur kan de skratta åt Daxton och Abigail? Det är ju supergulligt! Och romantiskt. ♥ Men när jag tänker efter hade jag nog också tyckt att åsynen var lustig! Never mind xD.

Åh, Sniriam ♥. Vad trevligt av dem att hålla sig lite på avstånd ♥

Jag ÄLSKAR Miriams frågor, det vill säga om alla är i stil med den första!

Stackars James... Den där Jensen verkar verkligen inte vara trevlig. Jag fattar inte varför man tycker att det är kul att göra någon anna illa... Jag hoppas att James blir bättre snart! ♥




Här kommer lite tips på förbättringar!!

Den här meningen är ganska lång och kan behöva lite uppelning.

Vi gick mot Slytherins bord, men när vi passerade Jensen och några andra renblodiga elever ställde de sig upp i vår väg.

Till exempel såhär:

Vi gick mot Slytherins bord. När vi kom fram till gruppen av renblodiga som anslutit sig till Jensen så blev vi stoppade. De hade ställt sig i vår väg.

Jag tror att det har blivit lite fel på ett ord här:

Jag log mot Neville, vi hade inte sett på hela sommaren.

Testa:

Jag log mot Neville, vi hade inte setts på hela sommaren.

Det här stycket tycker jag är lite konstigt:

Jag log mot Neville, vi hade inte sett på hela sommaren. Han hade inte haft möjlighet att komma på festen.
“Hej Amber!” sa Neville glatt och gav mig en snabb kram. Han hälsade på Noah också, och snart kom resten av klassen. Vi gick in i växthuset, och terminens första lektion började.
Vi packade ihop våra saker under tiden Neville avslutade lektionen.
“Okej, eftersom det är er första lektion så kommer jag vara snäll och inte ge er några läxor.” Han log mot oss och slog ihop händerna. “Vi ses på onsdag!” Klassen strömmade ut ur växthuset och vi delade upp oss. Några styrde stegen mot Norrtornet för att ha spådomskonst, medan resten gick mot första våningen där klassrummet för mugglarstudier låg. Jag och Madison gick mot vår lektion, medan Abigail, Daxton och Noah skulle till spådomskonsten. Vi gick uppför en trappa och genom en korridor, och sedan var vi framme vid klassrummet. Dörren stod på glänt, och genom springan skymtade jag Miriam som just då fick en kyss av Snape.
“Vi väntar lite”, viskade jag till de få elever som hade valt att studera ämnet, och vi spridde ut oss i korridoren. Det var fortfarande tio minuter kvar till lektionen, och vi småpratade lite om allt möjligt. Jag kände mig alltid tom utan Noah eller någon i släkten vid min sida, även om jag tyckte om Madison. Hon var lugn, tyst och tålmodig, men jag var fortfarande inte så bra vän med henne.

Jag tror att det skulle passa att göra ett stycke här:

Jag log mot Neville, vi hade inte sett på hela sommaren. Han hade inte haft möjlighet att komma på festen.
“Hej Amber!” sa Neville glatt och gav mig en snabb kram. Han hälsade på Noah också, och snart kom resten av klassen. Vi gick in i växthuset, och terminens första lektion började.

Vi packade ihop våra saker under tiden Neville avslutade lektionen.
“Okej, eftersom det är er första lektion så kommer jag vara snäll och inte ge er några läxor.” Han log mot oss och slog ihop händerna. “Vi ses på onsdag!” Klassen strömmade ut ur växthuset och vi delade upp oss. Några styrde stegen mot Norrtornet för att ha spådomskonst, medan resten gick mot första våningen där klassrummet för mugglarstudier låg. Jag och Madison gick mot vår lektion, medan Abigail, Daxton och Noah skulle till spådomskonsten. Vi gick uppför en trappa och genom en korridor, och sedan var vi framme vid klassrummet. Dörren stod på glänt, och genom springan skymtade jag Miriam som just då fick en kyss av Snape.
“Vi väntar lite”, viskade jag till de få elever som hade valt att studera ämnet, och vi spridde ut oss i korridoren. Det var fortfarande tio minuter kvar till lektionen, och vi småpratade lite om allt möjligt. Jag kände mig alltid tom utan Noah eller någon i släkten vid min sida, även om jag tyckte om Madison. Hon var lugn, tyst och tålmodig, men jag var fortfarande inte så bra vän med henne.

En lite konstig mening:

Jag och Madison gick mot vår lektion, medan Abigail, Daxton och Noah skulle till spådomskonsten.

Testa att fica det såhär:

Jag och Madison gick mot vår lektion, medan Abigail, Daxton och Noah gick mot Norrtornet.

Du har missat ett mellanrum i den här meningen:

c)föremål mugglarna använder för att göra i princip allt.

Nu ska jag avlsuta den här ganska långa kommentaren på samma sätt som jag började den!
Tack, återigen, för att du nämner Amelia i "förtexten". JÄTTEBRA KAPITEL!!! xD ♥

Klart att jag läser! Du läser ju min berättelse! (Längtar till din kommentar, men ta god tid på dig! ♥ )

I alla fall så verkar Jensen vara en riktigt skitstövel! Grrr! Vi får se hur det går med den typen!

Fast jag ska nog inte säga så mycket.
Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts":



Roligt att Miriam och Snape är med.

Lite tips!

Och så fortsatte det på två sidor. Hermione hade lärt mig väldigt om mugglarna, och sedan kände jag ju Miriam också, så det var ganska enkelt. Dessutom var det ju frågor anpassade för sjätte årskursen.

Om du ser den röda delen, kan det vara bra att lägga till ett ord, så det låter bättre, samt att meningen känns naturlig. Sedan borde det kanske finnas en förklaring att Hermione är mugglarfödd, och därför kan hon allt om mugglarna. Men det gör du förstår som du vill.


Och så fortsatte det på två sidor. Hermione hade lärt mig väldigt mycket om mugglarna, och sedan kände jag ju Miriam också, så det var ganska enkelt. Dessutom var det ju frågor anpassade för sjätte årskursen.

Avis Fortunae


Pixelow


Mintygirl89 


Nu är det äntligen snart sommarlov, det är en vecka kvar! Ska ni göra något roligt i sommar, som tillåts av denna förbannade corona?
Själv ska jag jobba och åka till Öland, troligtvis i slutet på juli

Tack för att ni läser, allihop!

___________________________________

Kapitel 6
Claudelle
Förbannad styrde jag stegen mot Slytherins bord. Noah grep tag i min hand för att få mig att stanna, men jag slet mig loss. Mig kunde de såra hundra gånger om, men när det gällde mina vänner och framförallt min familj hade jag noll tålamod.

På bara några steg hade jag rusat fram och gett Jensen en ordentlig höger. Förvånat flämtade han till, och några av lärarna reste sig upp. Miriam, Snape, Neville och McGonagall skyndade sig fram. Miriam, som med nöd och näppe var längre än Jensen, kom fram först. Trots det hann hon inte gör något när Jensen gav tillbaka.

Min vänstra kind brann som eld, han var inte svag, den här råttan.
“Nu räcker det!” fräste Snape. James, Teddy och Noah skyndade sig fram. Noah strök med fingret över min illröda kind.
“Varf…” började han, men tystnade när McGonagall gav honom en blick.
“Mr Jensen, miss Wood och mr Potter följer med mig till mitt kontor”, sa hon. “Nu.” Jag och James lydde utan ett ord medan Jensen envist stod kvar. Jag tryckte Noahs hand och mötte hans oroliga blick. Jag skakade lugnande på huvudet. Jag kunde max få strafftjänst för det här. Jag gav Rylan en blick också, men jag hann inte prata med honom nu.
“Jensen”, sa McGonagall skarpt, och med en suck följde han efter oss mot McGonagalls kontor. James famlade efter min hand och jag tog den för att lugna honom. Han var helt kall.

McGonagall stegade förbi oss i rask takt, och vi skyndade oss för att hänga med. Nu följde alla oss med blicken, de vi passerade i Stora Salen och de vi mötte utanför. Vi gick uppför trapporna och in i korridoren, där en staty av en ovanligt ful fågel stod inskjuten i en öppning i väggen.
“Ismöss”, sa McGonagall till statyn, och genast började den röra på sig och avslöjade en trappa upp till hennes kontor. Förutom Jensen som muttrade svordomar var vi knäpptysta när McGonagall öppnade den massiva trädörren till det runda kontoret. Vi klev in efter henne och jag kände hur James skakade. Dörren stängdes med en smäll och McGonagall satte sig bakom det stora skrivbordet. I ett av skåpen glittrade något ljust, skimrande, som tog min uppmärksamhet.
“Miss Wood!” sa McGonagall. Det verkade som att det var andra gången hon sa till. “Sätt dig ner”, fortsatte hon med en gest mot en stol, mellan James och Jensen. Generad satte jag mig ner och McGonagall började prata.
“Okej, jag vill veta hela historien”, sa hon och genast började jag och Jensen tala upprört i munnen på varandra, men avbröt oss när vår rektor höjde handen och sa en i taget. James satt knäpptyst. Tjurigt knep jag ihop munnen - jag hade ju inte varit med från början.
“Vadå, den äckliga lilla förstaåringen irriterade mig när jag gjorde läxorna”, fräste Jensen med något han trodde var självsäkerhet, men det syntes lång väg att han ljög.
“Lägg av”, fnös jag. “Vi har bara gått en halv dag, vi har inte ens fått några läxor.” McGonagall nickade.
“Sanningen tack.”

Då började James prata, han sa att Jensen och hans gäng hade hållit på och kastat kommentarer om att Harry var hans pappa. Om att någon gång skulle någon nästan lika stark som Mörkrets Herre komma efter James, för att han hade fel blod.
Efter historien stirrade han ner på sina händer. Jag satt knäpptyst, men en storm pågick inom mig.
“Får jag gå nu?” Jensen avbröt tystnaden. McGonagall tittade på honom med en vass blick.
“Är detta sant, mr Jensen?” frågade hon. Jensen flackade med blicken.
“Det är klart det är”, sa jag och James i kör. Varför skulle James ljuga? McGonagall nickade igen.
“Straffkommendering, Jensen”, sa hon. “Imorgon kväll, med professor Snape.” Jensen muttrade något innan han försvann iväg. McGonagall kollade på mig.
“Och du då, miss Wood”, sa hon. “Du vet mycket väl att det inte är okej med mugglarslagsmål.”
“Jag vet”, suckade jag. “Men han skadade James, och kallade mig och Noah blodsförrädare och smutsskallar.” McGonagall tittade förvånat på mig, vilket fick rynkorna i hennes ansikte att veckas på ett annat sätt.
“Du är väl inte mugglarfödd?” Jag skakade på huvudet och sa att det bara var Noah, och att jag var en så kallad blodsförrädare för att han var min bästa vän. McGonagall suckade igen innan hon sa åt oss att gå. Hon började verkligen bli trött. Innan jag stängde dörren bakom mig, vände jag mig om och tittade på henne. Hon hade knäppt händerna och lutade pannan mot dem.
“Professorn?” Hon höjde blicken.
“Trötta inte ut dig bara för att jag inte har något tålamod”, sa jag och hon log ett av sina sällsynta leenden.
“Vad sa hon?” frågade Noah tio minuter senare, när vi väntade på att Snape skulle öppna in till klassrummet. Jag återberättade snabbt vad som hade hänt på kontoret, och jag var precis klar när vi fick komma in till lektionen. Vi ställde oss vid våra kittlar, jag, Noah och Madison arbetade bredvid varandra. Vi tog fram våra böcker och slog upp rätt sida, med recept för hostelixiret.
“Som ni ser på tavlan”, började Snape, “ska ni idag tillreda ett hostelixir för att väcka upp hjärnan efter sommaren. Det är ett elixir för sjätteårselever, och ni har alla här fått antingen U eller Ö, så jag förväntar er att ni alla har ett elixir klart vid slutet av den här dubbeltimmen.” Men de orden slog han sig ner vid katedern, och sedan sa han åt oss att börja. Jag satte genast igång med att hacka upp alla ingredienser i exakt lika stora bitar. Snape skulle inte bli besviken, jag hade pluggat över sommaren för att behålla mitt U vilket var det högsta betyget, Utomordentligt.

Men efter tio minuter av noggrant hackande avbröts vi av ett knackande på dörren, och Snape, som avskydde när lektionerna blev avbrutna, reste sig irriterat upp och öppnade dörren.
“Ja?” frågade han, men mjuknade genast när han såg vem det var som stack in huvudet. Miriams ljust blonda hår hängde fram över axlarna när hon klev in i klassrummet med flickan med halmblonda flätor efter sig. Hennes stora, blåa ögon såg sig osäkert men nyfiket omkring, hon fick syn på mig och log. Jag log tillbaka, hon bar nu Hufflepuffs klädnad. Hon var deras student.
“Hej Severus, förlåt att jag avbryter lektionen, men miss Claudelle Büchner hade tappat bort sig”, sa Miriam. “Du har väl Slytherins och Hufflepuffs sjundeårselever nu?” Snape nickade.
“Självklart Miriam, det gör inget”, sa han. Det syntes hur mycket båda två älskade att kunna dua varandra. “Miss Büchner kan stå hos miss Wood.” Han visade med en gest mot mig, han misstänkte väl att jag låg före i mitt arbete. Flickan strålade mot mig, och jag gjorde vänligt plats åt henne på mitt bord.
“Toppen”, sa Miriam. “Vi ses senare.” Men ett leende vände hon sig om och lektionen fortsatte.
“Okej, kan jag få veta vad du heter innan vi börjar?” sa flickan med ett skratt.
“Jag heter Amber, Amber Wood”, log jag och räckte fram handen. “Vi sågs på tåget.” Flickan tog min hand och nickade.
“Ja, jag kommer ihåg det.” Jag funderade fortfarande på varifrån hon kom. Jag hade inte träffat så många utanför Storbritannien och kände därför inte igen hennes accent.
“Jag är Claudelle Büchner, men det kanske du förstod”, presenterade hon sig. “Jag är från Tyskland, jag ser att du funderar på mitt ursprung.” Förvånad kollade jag på henne. Hade det synts så tydligt? Hon skrattade lite när hon såg mitt ansikte.
“Kalla mig Claudelle, jag blir så obekväm att att bli kallad vid efternamn.” Fortfarande aningen förvirrad nickade jag, innan jag började gå igenom elixiret.

Efter lektionen mötte jag James, som såg betydligt gladare ut, och Amelia. De var fulla i skratt och nyfiket gick jag fram till dem.
“Ber”, frustade James. “Amelia vet inte vad tum är!” Jag skrattade till.
“Det är klart”, sa jag, och nu var det James tur att se undrande ut. Amelia förklarade om svenskarnas centimeter, vilket jag hade fått reda på via Miriam. Hon hade också haft svårt att ställa om till de nya måttenheterna. Både Miriam och Amelia var från Sverige och jag älskade deras accent. James ryckte på axlarna, innan ögonen började lysa igen.
“Vad var det du kallade professor Snape, Amelia?” frågade James och flinade. Amelia skakade på huvudet.
“Obildad britt, fast på svenska”, skrattade hon, innan de två studsade iväg till eftermiddagsteet i Stora Salen. De skulle förmodligen inte dricka te (jag hade aldrig sett en av elvaåringarna dricka te första dagen) utan istället mumsa på de kakor som fanns. Jag skrattade lite för mig själv innan jag gick mot uppehållsrummet.

Åååååh jag saknar Y... men jag tycker helt ärligt att han mer liknar den andra E? Aja vi kan ta allt det här i en uggla! Let’s move on to the chapter!

Oj, hon slog honom... och han slog henne också?! Åh jag tror att jag uttryckte det väl i förra kommentaren men jag vill bara säga att jag verkligen inte gillar Jensen. Stackars James!

Ooo badass McGonagall jag hade nog också blivit trött om jag hade att göra med människor som Jensen.

Snape och Miriam♥
Nya tjejen verkar trevlig! Undrar om vi får reda på mer om henne!

Superbra kapitel!! Jag väntar tålmodigt på din respons på Run for safety, Amelia! Men ta din tid ♥

Bara för att retas lite med min kära vän så skrev jag ordet pågen i min förra kommentar men jag vill förtydliga att min skånska är ingenting jämfört med min bors xD

Precis! Vem älskar inte långa kommentarer *hint hint* nej, jag skojar, kommenterar gör man i mån av tid, lust, möjlighet. Och jag gillar att ge långa kommentarer ibland, speciellt när jag gillar en text så mycket som den här. Du skriver så fängslande, och man börjar komma in mer och mer i berättelsen nu, med alla karaktärerna. Nu håller jag lättare reda på dem och kan verkligen känna igen det där att man drar paralleller till personer i verkligheten. Visst har jag stött på en och annan Malfoy, och definitivt flera Hermione och Ginny. På samma sätt kanske det finns likheter mellan karaktärerna och personerna som du och Pixelow känner.

Kapitlet rivstartar med en incident, och de vuxna ingriper. Jag gillar skarpt att både Miriam och Snape skildras som så pass schyssta vuxna. Det är precis så jag föreställer mig att de är. Och McGonagall är ju sträng men rättvis. Jag undrar dock vad hennes trötthet beror på? Det känns som om det finns mer mellan raderna här.

Hehe, Jensen fick straffkommendering och det var inte mer än rätt. Och Snape verkar vara en bra lärare på trolldryckslektionen. Fortfarande sträng och kanske lite bister, men så kommer Miriam och självklart fangirlar jag detta totalt! Med några små detaljer beskriver du dem så levande ♥

Claudelle verkar vara snäll och intressant, och Amelia börjar komma in i gänget i Gryffindor. Undrar hur det ska fortsätta. Längtar!

Oj, vilket bra kapitel! Rätt åt Jensen att han fick en rak höger! Jag skulle göra likadant. Claudebelle verkar väldigt snäll. Vi får se hur det går med henne.
Håller med Avis Fortunae om att Snape är en bättre lärare än vad han var i böckerna. (Sorry, jag kan inte glömma hur han betedde sig!) Det är Miriams förtjänst, kan jag tro!

Pixelow


Avis Fortunae


Mintygirl89 


Ajdå… en dag sent denna veckan också! Jag ber hemskt mycket om ursäkt, men jag har haft enormt mycket att göra! Det har varit skolavslutning, studentfester på videolänk, jobb, och jag har varit väldigt trött.
Nåja, nog med ursäkter, här kommer nästa kapitel! Och jag har redan lagt ut kapitel i sju veckor, snart två månader. Hur sjukt är inte det?

Tack för att ni läser ♥

___________________________________

Kapitel 7
Quidditch
Några veckor senare var det Rylan som bröt ihop. Jensen och gänget hade nu övergett James och gått på min bror, vilket hade lett till att jag och Noah nu stöttade honom på väg mot sjukhusflygeln. Klockan var över elva på kvällen, Rylan hade suttit i biblioteket och jobbat tillsammans med Claudelle, men när de skulle gå tillbaka till Hufflepuffs uppehållsrum hade Jensen kommit. Han hade tydligen rivit sidor ur Rylans älskade böcker och sedan hade de följt både honom och Claudelle med spydiga kommentarer som var för fula för att ens nämna. En av Claudelles nya vänner hade räddat henne utanför köket men lämnat Rylan kvar. Det var tur att jag hade mitt vaktpass just då, jag hade hittat honom ihopkrupen bakom en gobeläng, snyftandes och skakande. Han hade fått en blåtira efter att ha sagt åt dem att sluta. Snabbt hade jag såklart sprungit och hämtat min klippa, och tillsammans hade jag och Noah lyckats få honom med oss.

Nu hade jag armen runt honom på väg uppför trapporna. Jag torkade bort en tår som rann nerför hans kind och han suckade djupt. Han var mörk under ögonen och hade slappa kinder, det var troligtvis inte första gången det hände.
Efter vad som kändes som en evighet i tystnad var vi äntligen framme vid sjukhusflygeln, där vi togs emot av sjuksystern, madam Pomfrey. Hon ojade sig lite, men styrde sedan Rylan mot en säng.
“Vad har hänt?” frågade hon samtidigt som hon letade genom ett skåp. Jag förklarade snabbt medan Noah lyssnade uppmärksamt på min förklaring. Jag hade bara svamlat igenom allting för honom, eftersom jag var så arg. Kunde de sluta ge sig på mina familjemedlemmar?
“Okej, jag förstår. Rapportera till en lärare så snart som möjligt”, sa madam Pomfrey och gav Rylan ett elixir. Så fort han hade tagit en klunk slutade han att skaka, och hans andning blev lugnare. Madam Pomfrey gav honom en till bägare som Rylan lydigt drack upp innan han somnade av effekten.
“Tack”, sa jag i en utandning till madam Pomfrey. Hon nickade kort.
“Gå ni och lägg er, så kan ni besöka mr Wood imorgon”, sa hon och vi började gå ut från sjukhusflygeln. Noah tog min hand och jag suckade.

Nästa morgon, lördag, gick jag och Noah tillbaka till sjukhusflygeln. När vi nästan var framme, stötte vi ihop med Claudelle.
“Hej!” flämtade hon. “Jag har lite bråttom, Mia ska ta mig till quidditchplanen så jag kan kolla när de tränar, så kan ni vara jättesnälla och be Rylan om ursäkt för att vi inte hjälpte honom igår?” Hennes blåa ögon var fyllda av ånger, och jag nickade.
“Självklart”, sa jag, och hon log mot mig. Sedan gick hon iväg mot quidditchplanen med Mia Smith, samtidigt som jag och Noah gick mot första våningen där sjukhusflygeln låg.

När vi kom in såg vi genast att Rylan mådde bättre. Han såg betydligt gladare ut, även om han fortfarande var blek. Nu satt han upp och log ett trött leende mot oss, blåtiran såg ut som en mörk insjö, med ögat som en ö i mitten. Jag satte mig på sängkanten bredvid honom och, efter en godkännande blick från madam Pomfrey, gav jag honom en kram. Han kramade mig hårt tillbaka och jag kände hur Noah satte sig ner bredvid oss.
“Hur mår du?” frågade jag och Rylan suckade.
“Jag har väl varit bättre”, sa han lite skämtsamt, men tystnade. Han hade inte berättat exakt vad Jensen hade sagt till honom, men det verkade vara ännu allvarligare än jag hade trott. Dolde min bror något från mig?
“Vad sa de, egentligen?” Jag var tvungen att veta, så att Jensen fick rätt straff. Men Rylan skakade på huvudet.
“Jag säger sen”, viskade han. “Här ligger andra inne och jag vill inte att madam Pomfrey hör heller.” Jag lade en hand på hans axel och sa att han skulle berätta, det skulle ändå vidare till en lärare. Men han knep bestämt ihop läpparna, och jag suckade innan jag reste mig upp.
“Hur som helst”, sa jag och Noah reste sig också. “Skicka en uggla till mamma och pappa när du kommer ut igen. Och just det, jag skulle hälsa från Claudelle också. Varför pluggade ni tillsammans egentligen?” frågade jag med retsam röst och Rylan blängde på mig.
“Tro inget”, sa han. “Hon berättade att hon bara gillar tjejer.” Jag kände en konstig stöt i magen när han nämnde det, men skakade känslan av mig.
“Jaja”, sa jag. “Vi ses senare, det är quidditchträning snart.” Med de orden gick jag och Noah för att hämta våra kvastar, våra Åskviggar. Vi spelade båda två som jagare och hade gjort det i fyra år nu.

På vägen till omklädningsrummen mötte vi sjätteårseleven Alex Carter som även var vår lagkapten och sökare. Detta var hans andra år som lagkapten och det var tack vare honom vi hade vunnit förra året. Dock hade vår förre vaktare gått ut Hogwarts förra året och en kraftig tredjeårselev hade tagit hans plats.
“Är ni redo för träningen?” frågade Alex och följde med oss till planen. Vi nickade och Alex började genast gå igenom olika taktiker inför terminens första match om exakt en vecka. Jag suckade, Alex var himla lik pappa. Alltid taktiksnack, alltid en enorm nervositet.
“Och kom ihåg, Amber, Hufflepuffs nya vaktare brukar stanna vid vänster målstolpe, så sikta mo…” Jag avbröt honom med en harkling.
“Jag vet, Alex”, suckade jag. “Skulle vi träna?”
“Eh, ja, såklart”, sa han och tillsammans gick laget ut på planen. Förutom mig och Noah var det femteårseleven Tyler McCain som jagare, tredjeårseleven Cole Scott som ny vaktare, Alex som sökare och sjätteåringarna Ezra Hunter och Colin Hughes som slagmän. Jag var den enda tjejen i laget, men jag trivdes rätt bra med killarna. Jag skulle aldrig orka med att träna med Abigail.
“Okej laget, vi har bara några pass kvar innan den första matchen”, sa Alex och slog ihop händerna. Oktobersolen strålade och gjorde att kvastskaften glänste. Vi hade alla, förutom Cole, Åskviggar, som blivit billigare sedan de kom ut 1993. Cole hade en Nimbus 2002, som nästan gick i klass med Åskviggarna, men som var en stadig kvast perfekt för vaktare. Alex gick igenom taktiken inför matchen innan vi sköt iväg på våra kvastar. Jag steg och sjönk snabbt och såg till att kvasten svängde precis som jag ville. Sist av alla stampade Alex ifrån den fortfarande ganska torra marken efter att han hade släppt ut den gyllene kvicken och dunkarna. Han kastade upp den röda, fotbollsstora klonken och jag fångade den direkt. Jag susade förbi Noah som agerade motståndare och han satte iväg efter mig. Snabbt tog jag sikte mot målstolparna på andra sidan planen och snett under mig låg Tyler över sin kvast och var beredd att ta emot en pass.
“Tyler!” ropade jag och släppte ner klonken till honom, vilket fick Noah att hejda sig och sedan byta riktning mot Tyler. Noah knappade in och jag flög ner för att kunna få tillbaka klonken. En dunkare fick mig att gira ur kurs, men jag var snabbt tillbaka i det läget att Tyler kunde passa. Snart fick jag klonken i famnen och ökade hastigheten ytterligare och Tyler och jag flög ifrån Noah. Det var bara Cole, vår vaktare, vi var tvungna att ta oss förbi innan vi kunde göra mål. Jag fintade och Cole flög till höger samtidigt som jag kastade och klonken seglade igenom den vänstra målstolpen. Spelet stannade av och Cole applåderade.
“Det var riktigt bra, Amber”, sa han när vi landade på marken igen. Alex hade fångat kvicken samtidigt som jag hade gjort mål, och han skulle nu berätta nästa övning. Jag log mot Cole.
“Tack”, sa jag och riktade sedan uppmärksamheten mot vår lagkapten.
“Det var bra jobbat, laget. Spelar ni så på lördag kommer vi definitivt vinna!” sa Alex och presenterade sedan nästa övning. Vi jagare skulle turas om att göra straffkast mot Cole, men på vägen till målstolparna var vi tvungna att undvika dunkarna som Ezra och Colin skulle skjuta mot den som kastade.
“Okej, Cole, flyg till målstolparna. Jagare, ni har en kö vid mitten av planen. Ezra och Colin, ni ska vara mellan kön och målstolparna”, sa Alex och återigen flög vi upp. Jag hamnade sist i kön, bakom Tyler, så Noah började när Alex blåste i sin visselpipa. Dunkarna flög kors och tvärs, men Noah smet smidigt som en katt förbi dem, men Colin räddade hans skott.
“Snyggt!” ropade Alex. “Tyler, din tur!” Tyler klarade sig nästan förbi dunkarna, men en av dem klippte av några kvistar från hans kvast. Däremot gjorde han mål, och lämnade sedan över klonken till mig.
“Amber!” ropade Alex och jag satte fart. På mindre än tio sekunder hade jag kommit upp i en hastighet som fick läktarna att se ut som suddiga klumpar, och jag tog mig snabbt förbi dunkarna i ett sicksack-mönster. Jag siktade mot den mittersta målringen och klonken nuddade precis Coles fingerspetsar, men flög förbi och jag gjorde mål.
“Wow Amber!” ropade Alex. “Snyggt!” Vi flög ner till marken och adrenalinet rusade i kroppen. Det hade gått bra på de senaste träningarna, och det gick bara bättre.
“Toppen, superbra jobbat idag laget!” sa Alex. “Nästa träningspass är på tisdag, vi ses då!” Med de orden skickade han iväg oss, och tjugo minuter senare var vi på väg upp mot slottet för att äta lunch. Jag krokade arm med Noah och vid Stora Salen mötte vi Rylan.
“Mår du bättre nu?” Jag lade huvudet lite på sned och granskade honom noga. Han hade fortfarande inte berättat vad Jensen och gänget hade sagt, och jag misstänkte att det var allvarligt. Jag tog tag i hans arm.
“Det är lugnt”, sa han. “Jag mår bra.”
“Jag vet”, suckade jag. “Men efter lunchen måste du berätta, annars kommer det aldrig bli bättre.” Jag släppte Rylans arm och han suckade.
“Jaja”, sa han. “Jag kommer till dig sen.” Jag nickade och gick och satte mig vi vårt bord, och för en gångs skull möttes jag inte av gliringar. Jag åt snabbt, och väntade för en gångs skull inte på Noah.
“Vi ses sen”, sa jag bara och han nickade när jag reste mig upp. Jag gick fort till Hufflepuffs bord och fram till Rylan, som inte hade ätit mycket att döma av den knappt smutsiga tallriken.
“Kom.” Jag lutade mig fram och viskade. Rylan reste sig upp och tillsammans gick vi ut utomhus. Vi gick över den långa bron och ner till stencirkeln där vi slog oss ner på två stenar. Vinden bet lite i kinderna trots solen och det märktes att hösten var här. Några röda löv virvlade förbi och jag drog upp min smaragdgröna halsduk. Jag tittade på Rylan, som stirrade ut mot den förbjudna skogen.
“Berätta”, bad jag. “Det blir inte bättre av att du bär bördan själv.” Jag tog hans hand och han mötte min blick.
“Okej”, suckade han. “Jag vet inte om det var sant, men Jensen påstod att han hade hört en… en profetia.” Han pausade. “En profetia om mig.” Jag drog efter andan. En profetia? Rylan nickade och det frågande uttrycket i mitt ansikte, innan han drog ett djupt andetag och fortsatte.
“Han sa att.. den hade talat för att vår familj, skulle få grov olycka. Vi skulle förlora nära människor, och att en blond flicka är räddningen.” Jag kände en stöt i magen igen, precis som i sjukhusflygeln.
“Var det något mer?” Jag kände mig dyster, orolig och nyfiken, jag visste ju inte om det gällde hela släkten eller bara vi fyra. Jag, mamma, pappa och Rylan.

James, Teddy, Hermione, Bill och alla andra susade förbi på näthinnan och det kändes som att jag hade en sten i magen. Rylan öppnade munnen igen, men bruset steg i mina öron och jag hörde bara lösryckta ord.
“Ber? Lyssnar du?” Jag ruskade på huvudet för att få ordning på tankarna, och bad Rylan att ta det från början. Det rödblonda, korta håret viftade lite i vinden, när han började prata igen.
“Det var inget mer om profetian. Så jag vet inte hur stor del av vår familj det är som kan drabbas”, sa han när jag öppnade munnen. Jag lade ansiktet i händerna och suckade djupt.
“Varför“, stönade jag. Rylan satt tyst bredvid mig.
“Sedan började de jaga efter mig och kalla mig för blodsförrädare, och allt det vanliga.” Jag nickade igen.
“Det enda vi kan göra för att veta om profetian är sann, är att ta oss till Ministeriet och kolla i profetisalen”, sa jag.
“Hur kan vi göra det?” frågade Rylan.
“Jag skickar en uggla till Harry”, sa jag bestämt och tillsammans, så lika men så olika, gick jag och Rylan mot uggletornet för att hämta Amy.

Okej, jag hade planerat att följande halvtimmen skulle gå åt till att läsa och skriva ner mina tankar på kapitlet, here we go!!!

Jensen. Jag vet inte vad jag ska skriva om honom som jag inte redan uttryckt ganska tydligt. Han påminner starkt om en viss person, när du inte kan komma åt en så går du till nästa. Suck, kan inte människor som denna bara upphöra att existera? Min nemesis är fjorton och omogen som få men Jensen ska föreställa 17? Väx upp, vill jag säga till honom med så mycket drypande ilska som det bara går.
Böcker? Rev han sönder böcker? Madam Pins hade gett honom en blåtira om hon fick reda på det.



Tur att Pomfrey är en sån Queen
Stackars Rylan, han har varit med om samma sak förut, jag tror redan att du vet detta men, jag gillar verkligen inte den där Jensen



Claudelle är lite quidditchintresserad? Intressant... Men det är bra att hon vill be om ursäkt, jag personligen hade nog tagit tid från träningen men det är ju bara jag. Det är en intressant karaktär du målar upp, jag vill veta mer om Claudelle.

Stackars Rylan (igen). Såklart att han är skakad efter vad som hände...
Woho lite pride-action här!!! Najs! Claudelle blir bara mer och mer intressant.
Och såklart har båda två åskviggar
När jag tänker efter har det gått typ 20 år sedan åskviggen kom ut så det kanske inte är den bästa? Eller? Jag antar att den frågan antingen förblir obesvarad eller så får jag bara vänta och se



Quidditchträningen var otroligt bra skriven. Jag kan se det framför mig, tydligt.

Rylans berättelse var ryslig, profetian bådar inte gott. Jag kan inte låta bli att undra vem den blonda flickan är eller varför Amber får stötar i magen.

Skicka uggla till Harry är en bra idé, han vet ju hur man gör när man...



Väldigt bra och kännslosamt kapitel. Kan man få lite feedback på upplägget av kommentaren, gillar du det bättre när jag samlar allt du kan förbättra längst ner eller såhär? Det är nog lättare att hitta såhär, antar jag.
Jag vill också säga att om karaktärerna är baserade på vår gamla klass så tycker jag synd om Amber xD, hoppas att det går bra!