Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Nathaniel flinade tillbaks emot henne, glad för att saker var mer som förr emellan dem - det hade varit otroligt svårt att gå omkring och låtsas som om han inte alls kände henne under de här veckorna. Medan han egentligen hade saknat henne otroligt mycket och inte ville något hellre än att få umgås normalt med henne igen, att få avslöja vem han var. Fast just det var väl lite kluvet - han ville avslöja det för henne, men samtidigt inte med tanke på den risken det innebar.
Men gjort var gjort, nu visste hon och det fanns ingen återvändo.
Att hon helt plötsligt lutade sig mot honom fann han lätt förvånande, men det gladde honom också - och utan att egentligen tänka något större på det lade han armen omkring henne medans han fortfarande lyssnade på henne.
"Har du försökt träna något på det?" frågade han nyfiket, han måste säga att han var väldigt nyfiken på allt det här med henne. Även om deras magi inte var likadan, så var det ändå väldigt kul att få prata med någon annan som hade magi - de var trots allt inte så många, och utöver sin familj då var hon en av de fåtal andra som han träffat med det.

Iselia blev förvånansvärt lycklig och lättad över att han la sina armar om henne. Det kändes på något sätt så normalt trots att de sett varandra på många år, samma sak gällde talet. Det var otroligt lätt att prata med honom trots att även det hade gått många år det kändes ändå som de pratat senast igår.
Att hennes livvakt faktiskt var Nathaniel var konstigt, han hade ju alltid varit så mycket över henne och hon hade både avundas honom men också varit rädd för just den delen.
Men hon försökte släppa de tankarna, hon behövde ha mer tid att processa att faktiskt Nathaniel var här. Hon slöt sina ögon lite och funderade på frågan han ställde. "Jag har försökt." Flinade hon och slog upp ögonen. "Jag har insett att vatten är som tidigare nämnt medgörligt och du behöver vara i en ganska flytande sinnesstämning om det är förståeligt. " Viskade hon och bet sig lite i läppen. "Elden är stark och ilsken, det krävs både kontroll men också känslor för det. Jag är mest rädd för eld." Viskade hon ärligt, hon drog med handen igenom sitt hår. "Jord är typ envist och tungt så du måste vara väldigt bestämd då." Flinade hon och såg upp mot honom. "Luft är föränderligt och ganska lurigt så du måste vara klipsk och snabbtänkt." Flinade hon med ett skratt. "Så jag försöker träna, jag har försökt men det är svårt. " Viskade hon ärligt och såg på honom.

Hon verkade nästan bli på allt bättre och bättre humör, vilket var något som också gladde honom - det hade ju minst sagt varit ett dåligt tecken om läget varit det motsatta, att hon verkat bli på allt sämre och sämre humör efter att han avslöjat sig. Det om något borde väl vara ett tecken på att hon inte uppskattade det, eller kanske inte alls hålla sitt löfte.
Han kunde inte påstå att han till hundra procent kände igen hennes förklaring på magin - hon verkade mer kunna påverka de olika redan befintliga elementen, medans hans magi snarare kom rent inifrån. Om han ville göra något, baserades det snarare på hans ursprungliga känslor och inte att han exempelvis ville påverka just vatten. Från början var det mest att han ville göra något, och så blev vägen dit lite som det blev - om det var med vatten eller något annat han åstadkom det var oviktigt då, men när han senare kommit längre kunde han ha mycket mer kontroll över den.
"Vill du att jag ska försöka lära dig? Nu är ju vår magi inte precis likadan, jag tror min är något mer baserad på känslorna innan man lär sig kontrollera den ordentligt. När jag skulle lära mig kunde jag bara använda mig av magin vid tillräckligt starka känslor, men numera behöver jag i princip bara koncentrera mig lite på vad jag vill. Även om jag även idag kan få svårt att kontrollera det vid riktigt kraftiga känslor. Men jag tror båda egentligen baserar sig på det?" sade han, det sista något frågande - han visste ju egentligen inte alls hur det fungerade för henne.

Hans förslag eller kanske snarare erbjudande fick henne att lysa upp- för henne lät det som en otroligt bra idé. Hon nickade ivrigt och greppade tag om hans armar och satte sig mer rakt. " Ja! Låt oss börja nu."Utbrast hon lyckligt och var på väg att ställa sig upp när hon insåg att hon betedde sig som ett otåligt barn.
Iselia svalde några gånger och samlade sig. " Vi behöver planera det bättre i så fall. Både din och min magi behöver förbli dold." Sa hon i en lugn men allvarlig ton.
Frågan Nathaniel hade ställt fick henne att tänka till och nickade sedan sakta. "Jag antar det, att det handlar om känslor." Sa hon fundersamt och försökte minnas de gångerna hon fått något att ske- de alla hade varit i olika känslosamma situationer. Ledsen, arg eller rent av lycklig men också alla underkategorier som fanns. " Tog det långt tid för dig att kontrollera det?" Frågade hon och bet sig försiktigt i läppen. Hon mindes att redan när de varit små att han hade haft lektioner som fokuserat på magin.
"Kan du göra något nu?" Frågade hon nyfiket och greppade hoppfullt tag om hans hand och såg på honom med stora ögon.

Hennes så tydliga glädje över erbjudandet fick också honom att le stort. Både på grund av att hon blev så glad över det, men också att hon faktiskt tackade ja - det kändes som om dem på det viset hade något mer gemensamt, vilket han uppskattade högt.
Visserligen skulle han ju få tillbringa större delen av all sin tid ihop med henne som hennes livvakt, men ändå - det var ju inte någon direkt stor del av den tiden som de verkligen fick tala ifred och utan att behöva oroa sig för lyssnande öron.
"Ja. Då är jag åtminstone lite mer med på hur din bör fungera." nickade han, han hade ju egentligen inte någon större aning om hennes magi - bara att den borde vara lik på något sätt åtminstone.
"Jag fick visserligen börja träna rätt tidigt, men det dröjde nog några månader innan jag hade det iallafall lite under kontroll. Men att verkligen kunna använda det fullt ut och att kunna behärska sig trots känslor tog år - och då är det ändå fortfarande kritiskt ifall jag kan behärska det vid väldigt starka känslor eller smärta ibland. Men å andra sidan är min magi kanske lite bredare än vad din är." försökte han förklara, för att sedan le lite roat åt hennes fråga - hur skulle man ens kunna säga nej till dem där ögonen? Eller ja, han skulle väl ha svårt att säga nej till henne annars också.
Han funderade lätt på vad han skulle hitta på för roligt, för att strax rikta blicken emot en av alla de stenarna som låg på marken. Han lät den lyfta ifrån marken, sväva runt där lite efter hans vilja och därefter förvandlas till stoft som föll ner på golvet igen.

Hon lyssnade på hans förklaring och hennes leende dog ut lite, vilket också hoppet gjorde- år? Hon hade inte år. Men hon försökte maskera dessa känslor och nickade. " Då får vi börja snart." Viskade hon men när han poängterade att hans egna magi var lite bredare så tändes hoppets låga lite mer- då kanske det inte skulle ta år för henne? Hon hoppades innerligt att det inte skulle ta år. Hon såg hans roande leende och väntade spänt på vad som skulle ske. När han flyttade sin blick så gjorde även hon det och hon såg på stenen som svävade med allt större ögon och kröp lite närmare för att verkligen studera den. Hon följde den ivrigt med sin blick när den flyttade sig och pep till då det helt plötsligt blev stoft.
Hon drog med handen över stoftet som fallit ned och såg på honom med ett brett leende på läpparna. "Så häftigt." Skrattade hon lyckligt och klappade lite i händerna.

Nathaniel kunde inte undgå att märka hur hon verkade bli lite besviken på tiden, vilket inte alls var hans mening. Men han förstod henne också - oj så bråttom han hade haft i början, han ville kunna allt med en gång och när man var så ung som han varit menade han verkligen på en gång.
"Men det behöver verkligen inte ta så pass lång tid." sade han, log ett leende han hoppades var uppmuntrande.
Hennes reaktion på hans lilla magiuppvisning gjorde honom åtminstone inte besviken, tvärtom kände han sig nästan lite stolt och löjligt glad över att hon tyckte det om något han hade gjort. Han sken riktigt upp av berömmet, beröm ifrån henne var verkligen något som värmde.
"Tycker du?" log han glatt, försökte dra tillbaks tankarna till uppgiften igen och inte bara sitta och tänka på henne.
"Din tur. Försök att koncentrera dig på stenen, koncentrera alla dina känslor ditåt. Du behöver inte tänka på något särskilt den ska göra - bara försök påverka den." försökte han förklara, det var en bra början att bara påverka på vilket sätt som helst.

Iselia log stort och nickade. "Såklart. " Log hon ärligt och fick hindra sig själv från att kyssa honom. Hon hade ingen aning om vart den tanken kommit ifrån och vände bort blicken. Vad tusan höll hon på med?
När han gav henne uppgiften så tog han tacksamt emot den och vände sin blick och sitt fokus mot stoftet som låg på golvet.
Hon tvingade sina känslor ut från kroppen och till stenen och flyttade ut handen mot den för att liksom förlänga sin kraft och så såg hon hur stoftet började röra sig och forma sig. Den blev till en sten ganska fort men skapade om sig själv och formade ett hjärta och föll tungt ned till marken. Hon stirrade på det, verkligen stirrade på det och svalde hårt. Hon önskade att hon kunde dölja stenen för honom, eller hjärtat men han hade antagligen sett varenda del av det och hon bet sig i läppen.
"Det gick." Viskade hon lågt, osäkert och vågade inte riktigt titta på honom.

Att hon plötsligt vände bort blicken kunde han inte riktigt tyda, och han kunde inte heller sätta fingret på varför det tycktes få honom så osäker.
Han försökte ägna tankarna åt något annat än det, vilket ju blev hennes försök till att påverka stenen. Han blev riktigt imponerad - och hon påstod att hon inte tränat något direkt på det? Det som förvånade honom litet var kanske formen stenen tog, magin borde ju vara en produkt av hennes känslor och han förstod inte riktigt varför den blev ett hjärta just efter att hon bråkat med sin far.
"Det gick jättebra ju!" log han emot henne, fick försöka lägga fokuset på det istället för formen på stenen för tillfället. Dessutom kunde han inte undgå att lägga märke till hur hon tycktes ha blivit lite påverkad av det.
"Var det svårt?" frågade han nyfiket.

Iselia kunde skratta sig lycklig över att han inte hade lagt märkte till stenen, eller snarare förstått varför det blivit så. I hennes huvud var det ju solklart. Hon log mot honom som tack och släppte fokuset från stenen och den återgick till sin ursprungliga form- som en sten.
Hon svalde hårt och ryckte på axlarna. " Lite, men det var mest skönt. Som att jag fick utlopp för magin." Viskade hon lågt och svalde hårt. Såg upp på honom och lät sin blick stanna vid hans ansikte i ett försök att försöka lista ut något. Tystnaden mellan dem byggdes upp och hon svalde hårt. Bet sig lite i läppen och såg på honom. "Så du blev räddad, den kvällen för många års sen. Vad hände egentligen? Med dina föräldrar. Alla säger så olika." Viskade hon lågt och tog hans händer försiktigt och kramade dem. "Du behöver inte berätta om du inte vill, men jag finns här." Log hon och släppte taget om honom.