PRS Daphne & Medi

Hon tog tacksamt emot brödet och åt av det. Det var lite torrt, men Camille orkade inte bry sig om det. Hungern från dagens händelser hade slått henne hårt och plötsligt.
"Hur många timmar är det tills det blir mörkt?" frågade hon. Hon hade hela sitt liv befunnit sig i bakoms slottets beskyddande murar och skrämdes av tanken på att vara ute när mörkret föll. Leon hade sagt att det var ett par timmar till närmsta stad.

"Många timmar. Kanske 14 om vi har riktigt tur." Han såg på henne och log.
"Är ni rädd för mörkret? Oroa er inte jag är en mästare på att jaga bort mörkret." Han suckade.
"Hur mår du? Mår du bättre"

"Jag gillar inte mörkret," sade hon lite undvikande som svar på frågan. Hon tog en tugga av brödet och studerade sina händer.
"Jag känner mig... jag vet inte. Det känns typ inte verkligt. Som att någon ska komma fram till mig och berätta att det är ett skämt... eller ett test av något slag," mumlade hon. Det var sant, hon kände sig ovanligt likgiltig.

"Att vara rädd för mörkret är inget att skämmas för. " Han log.
"Du är trots allt prinsessa." Han tog hennes hand ocg kysste de försiktigt.
"Förlåt det var inte meningen."

Hon kände hur hennes kinder hettade, och hoppades att det inte var för uppenbart.
"Åh.. det gör inget," mumlade hon tyst och tittade ner. Hon var så lätt förlägen runt män, särskilt när hon var ensam med en. Och vad visste hon egentligen om Leon? inte så mycket. Hon visste inte ens hur gammal han var.

Léon log lite och såg sedan på hästarna.
"Vi borde verkligen fortsätta. Vill di sova lite? Du kan sova bland höet. Det är faktiskt rätt mysigt." Han log och pekade på vagnen.
"Du måste vara rätt rädd för alla förändringar."

"Jag är... rädd. Men det känns inte verkligt än.." mumlade hon till svar och tittade mot vagnen.
"Jag sover gärna en stund," sade hon och gick mot den. Hon kände sig faktiskt ganska trött. En trötthet som satt i huvudet, snarare än kroppen.

"Det är förståerligt."
Han log och gick med henne och hjälpte henne upp på höet och log mot henne.
"Du kan sova här och det är väldigt skönt att sova på hö." Han log och såg sedan sig om.
"Jag kan sjunga för dig så du kan somna."

"Tack," svarade hon med ett leende. Hon lade sig ner mot höet och stirrade upp mot den klarblå himlen. Hon tittade på molnen och undrade hur det skulle kännas att röra vid ett av dem.

Han fäste hästarna och klättrade upp, Snart började han sjunga medan hästarna satte sig i rörelse.
Han kände sig bekväm med det här. Han hade alltid älskat prinsessan, på avstånd.