PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Fanny
Precis när Fanny skulle klättra ännu längre in bland buskarna så trampade hon på en kvist och ett ljudligt knack hördes.
"Hallå? Är det någon där?", ropade en av personerna.
Fanny kände hur någon närmade sig hennes buskar och woops så var hon hittad.
"Hallå! Du där!" ropade en av dem. Fanny hade nu sett att de alla 3 var killar i typ 16-19 års åldern. Fanny reste sig upp och började springa genom parken.
"Hon måste vara halvgud, kanske en spion. Annars hade hon inte kunnat se oss...", var det sista hon lyckades urskilja ur killarnas efterföljande samtal. Hon sprang bort bland träden och stannade inte förrän hon nådde en damm. här hade hon aldrig varit förut, och central park var stort, hon hade nog helt enkelt lyckats springa vilse.
_____
My
Precis när hon var påväg ut genom dörren med sin blåa ryggsäck hängande över högra axeln krockade hon med sin halv-syster, Wilma.
"Är du på väg någonstans eller?", frågade Wilma.
"Har fått ett uppdrag", svarade hon och trängde sig ut genom dörröppningen. På verandan stod hennes två halvbroder och tittade förvirrat på henne.
"Vi ses!", sade hon innan hon sprang bort över gräsmattan och stannade där de skulle mötas. Någon minut senare kunde hon urskilja Lanas gestalt komma gående.

Lana
"Hinner vi prata med Kieron tror du?" frågade Lana bekymrat. Hon hade börjat känna sig orolig. Det kanske inte var en bra idé att ge sig av så plötsligt. Nervöst pillade hon med hårsnodden som satt runt hennes arm, som egentligen inte var en hårsnodd utan en pil och båge förtrollade att döljas i form av en hårsnodd.
Men hon var osäker. Hon ville inte utmana ödet genom att prata med Kieron om de borde ge sig av på den utsatta tiden.

My
”Det är 15 minuter kvar så det kan gå. Men börjar tiden rinna ut får vi bara sticka därifrån”, sa My.
Hon började gå med raska steg mot huset som Kerion bodde i. Lyckligtvis var det inte speciellt långt och de var framme inte ens en minut senare.
”Ska vi knacka eller bara gå in?” frågade hon.

Lana tvekade. Hon sträckte fram handen och knackade hårt tre gånger. Inget svar hörde inifrån. Hon mötte Mys blick, och gav dörren ett lätt knuff. Den gick upp och de två tjejerna klev in i Kierons hall.
"Hallå?" ropade Lana

När dörren väl öppnades skakade My, om det var pågrund av kylan, nervositet eller rädsla visste hon inte. Hon öppnade väskan och drog fram sin jacka spm hon satte på sig samtidigt som de klev in i den stora hallen.
”Han kanske sover?”, sade My.
”Kerion? Hallå!?” ropade hon medan de fortsatte in i huset.

"Jag tror inte han är hemma.." sade Lana med tvekande röst. "Kanske ska vi bara gå," hon tittade nervöst ned på sin armbandsklocka som visade på 23:50.
"Vad tror du?" frågade Lana

"Du har rätt", sa My och kikade runt hörnet. "Men vi kanske borde lämna en lapp eller något?" fortsatte hon. "Annars kanske det inte är någon som vet att vi ska ut på uppdrag", sa hon. Rummets tystnad stressade helt klart My, det enda som hördes var sekundvisaren på Keirons stora väggklocka, absolut det ljudet som de behövde hör nu.

Lana nickade. Det lät som en rimlig idé, förutom deras halvsyskon i deras stugor visste ju ingen att de skulle ge sig av.
"Finns det penna och papper?" frågade hon

- Jag går och kollar, sade My. Hon gick fram till det stora skrivbordet och drog upp den första lådan. Bingo, där låg en hög med post-it lappar och ett gäng bläckpennor. Säkert något Keiron använder när han får blixt-idéer, om han någonsin får det då alltså. Hon krafsade snabbt ner lite text om att hon och Lana skulle på uppdrag och att de hör av sig så fort som möjligt.

När My kom tillbaka slog klockan precis 23:55. Lana tog ett djupt andetag. Det var dags.
"Vi borde vara utanför lägrets gränser när klockan slår midnatt," sade hon. "Det brukar ta ett tag att gå, så vi måste skynda oss."