In the dark PRS Vidomina & Medi

Alice nickade och lade ner skeden. Blicken flackade medan hon sig om.
"Jo jag har hört det. Det är därför jag..." Hon bet sig i läppe och såg ner. foten gjorde så ont.
"Så jag är er fånge? Jag är här fö att stanna?"
Rösten blev tjock och hon lyfte huvudet.
"Om jag säger nej? Kommer ni jaga mig igen?"

"Vaddå? Vad är det du har hört?", sa Leo och såg mot henne.
Rion lutade sig fram igen för att se åt henne håll. "Fånge, fånge..", han smakade på ordet. "Det är ett sådant starkt ord. Låt oss inte kalla dig det. Du är vår gäst på obestämd tid.". Han rörde på handen igen när han pratade och lät som om han övertygat sig själv att de faktiskt hjälpte henne, inte höll henne fången.
Rions beteende gjorde Leo obekväm. Han var inte van att se honom så. Vad hade flugit i honom? Var det förnekelsen av avbrottet med deras far? Eller att de faktiskt kidnappat någon? Kunde han inte prata med Leo?
"Jaga dig?", ekade Rion. "Du är inte vårt byte, men jag försäkrar dig, att du är mer trygg med oss här inne, än där ute.". Han nickade mot fönstret när han menade utanför byggnaden.

Hon såg upp och såg sedan mot Rion.
"Vad jag vet kan ni inte ta er in i hus ni inte är välkomna in. Jag kan då låsa in mig och vägra gå ut." Hon reste sig och tog käppen och började gå mot dörren.
"Jag går och lägger mig." Hon vände på huvuvdet och såg sedan sorgsen ut.
"Gäst är jag inte. Ni tog hit mig av er vilja." Hon visade sin harm där Rion kramat och den var blå.
"Så jag är er fånge. Men så fort jag är frisk så lovar jag att jag ska rymma."

"Jag har ingen aning om vad du pratar om.", sa Rion och ryckte på axlarna. På kroppsspråket var det tydligt att han hånade henne. Leo vände bort blicken och suckade. Vad höll han på med?!
Leo ställde sig upp för att gå efter henne, men Rion stoppade honom. Han sa åt Leo att sätta sig igen. "Hon kommer förstå snart ändå. Hon kommer inte orka vara kvar därinne helatiden.", sa Rion och lät sådär fundersam igen. Han visste något, men ville inte berätta för Leo än. Leo nickade. Han orkade inte ta diskussionen medRion hur en behandlar en gäst, men det var visserligen försent, kvinnan hatade de. De skulle gå att prata med henne. Inte än iallafall. Leo fnös av frustration. Dumma folk, svor han tyst och ställde sig upp igen. Han lämnade Rion för att gå till salongen där en ny brasa var tänd. Han satte sig ner på golvet och tittade in i elden. Det var något terapeutiskt med att stirra in i elden sådär, tyckte han. Genast blev det tydligt för Leo att hans puls hade ökat, men nu verkade den lugna sig igen. Vad hade de gjort?!

"Sir Leo?" Pigan kom fram och visade en klänning, en lätt men vacker och såg upp på honom.
"Tror ni hon skulle gilla den? Hon måste ha något varmt på sig med så hon inte fryser." Hon log och hängde klänningen över armen.
"Ska jag göra i ordning en brasa hos henne med?" Hon log och studerade sedan de övertäckta fönsterna.
"Jag ska inte störa er mer sir."

"Hm?". Leo hade hört pigans röst och reagerade först inte helt, men vred sedan på huvudet för att få syn på klänningen hon höll i sitt grepp. "Åh. Ja, det blir säkert bra.", sa Leo och vred huvudet tillbaka till elden igen. "Det är ju inte som om hon har något val ändå..", muttrade han lågt och förbannade sig själv och Rion för deras dåraktighet.
"Ja, gör det, det är säkert kallt hos henne."

Hon försvann och gick upp till Alice rum, hängde upp hennes kläning och gjorde iordning en brasa och såg på kvinnan som satt i sängen. Men hon sa inget och ämnade henne ifred.

Alice hade sett å pgan under tystnad och svalde hårt. Var hon en vampyr med? Hon lade handen mot sn hals och svalde.
Hon var tvungen att fly men med sin skadade fot skulle det inte gå.
Med en suck sjönk hon ner bland kuddarna och slöt ögonen.

Rion hade gjort sällskap hos Leo inne i salongen. Leo var för bitter för att ens titta på sin vän. Han rynkade pannan och låtsades som om Rion inte var där- ett barnsligt beteende.
Rion fann det roande och log brett åt det. Han ställde sig längst Leos sida och såg in i elden. "Har den gett dig något svar än?", frågade han i ett försök att vara rolig, men Leo svarade inte. Rion suckade då och gav upp att vara rolig. "Var inte bitter, Leo. Det är onödigt, en fas. Se det positiva- hon har tak över huvudet och mat på bordet.". "Tills hon själv blir mat.", muttrade Leo som svar.
Rion satte sig ner på golvet bredvid Leo och såg in i elden. Han svarade honom först inte. "Jag vet att det är svårt. Allt det här. En hel omställning faktiskt. Men.. jag menar, det kan väl bara bli bättre? Det måste väl bli bättre? Så vitt jag förstår, så är vi såhär i all evighet.". Leos uttryck övergick till förvåning. Rion lät så osäker, och kunde Leo ana, också en rädsla i hans röst? Öep vred på huvudet då och såg på sin vän. Rion mötte hans blick och höjde en hand för att placera den på Leos kind. "Ingen fara, min vän. Vi har varandra. Inget kan skada oss.". Leo log då och tog Rions hand i sin. Deras blickar möttes. "Jag tänkte lägga mig ett tag.", sa Rion sedan och släppte taget om Leos händer och ställde sig igen. Han gäspade stort. Leo nickade och vände sig till elden igen. "Jag stannar ett tag till." Rion nickade, trots att Leo inte såg det, och lämnade sedan rummet för att gå mot sitt sovrum.

Hon hade lyckats somna igen och låg och andades lugnt.Hennes hår låg mjukt omkring hennes huvud och hon vred sig på sidan. Hon trivdes bätre på sidan.
Några timmar senare vaknade hon till av en knackning och hon öppnade ögonen och satte sig hastigt upp.
"Ja?" Hon sa det med en skrovlig röst och pigan kom in.
"Jag ska göra iordning er till maten. Sätta upp ert vackra hår." Hon log och nickade mot klänningen.
"Tills vidare. Ni kan inte ha skjorta på er."
Alice klev ur sängen och gick emot kvinnan och nickade bara till svar.

Leo gick till matsalen då han hörde hur tjänarna börjat duka i ordning för middagen. Istället för att lägga sig ner, hade han hållit sig vaken vid brasan och läst ur en bok. Men ljudet från stöket fick honom att bli ofokuserad, så han gick för att hjälpa till att duka bordet. "Här, låt mig hjälpa.", sa Leo och plockade de staplade tallrikarna ur en tjänares händer och placerade de på bordet för att duka.
Någon annan placerade den varma maten, som ångade så och hällde upp dryck i en karaff, något som liknade vin.
Leo tog besticken från den lilla vagnen som tjänarna använde för avlastning och placerade de omsorgsfullt och försiktigt vid sidan av tallrikarna. "Så fint. Tänd ljusen också, är ni snälla. Och ni kan öppna för fönstret, det är tillräckligt mörkt nu.", sa Leo utan att titta upp.