Ancient Greece [prs]

Trots hennes hårda ord så kunde han inte låta bli att le lite. Den här pratsamma sidan av henne uppskattade han. Ytterst sällan var det någon som var intresserad av kvinnors åsikter. Liksom utlänningar och barn hade de inget att säga till om, de räknades inte som medborgare. Men hon var ärlig. Hon förfinade inte sanningen utan sa rakt ut som det var. Kunde han anklaga henne för det? Nej. Tankspritt riktade han blicken framåt igen. Han tog inte hennes ord personligt då det knappast var riktat mot honom men de var ändå ord värda att tänka extra över.

Aurelia insåg vad det var hon sa och till vem och bet sig hårt på läppen.
"Jag ber om ursäkt, det är inte min plats att kommentera hur ni sköter ert jobb. Förlåt." sade hon hest, avskydde att be om ursäkt när hon inte gjort något fel men hon fick lov att svälja sin stolthet ibland.

Då hon bad om ursäkt viftade han med handen som om han sjasade iväg en fluga. Vilken kvinna som helst skulle kanske inte ha varit lika rättfram som unge Aurelia vilket var ännu en anledning till att han var intresserad av just henne.
"Kanske inte, men nu frågade jag faktiskt om din åsikt. Jag tycker det är viktigt att se saker och ting från andras perspektiv, annars kan inga förändringar ske."

"De hade skrattat ut dig om de fick veta att du bad om en kvinnas åsikt." log hon och granskade honom. Hon log nöjt då de var framme vid berget. Hon hoppade ner från hästen och gick mot kanten, älskade utsikten därifrån.

"Kanske det." Med tanke på att hon gled ner från hästryggen antog han att de var framme. Han följde hennes exempel och närmade sig bergskanten, undrade samtidigt om det var någonting speciellt med stället hon ville att han skulle uppleva eller om det bara var den vackra utsikten de skulle beundra.

"Det här är ett av mina favoritställen." log hon och kollade på honom. Hon la huvudet på sned, som om för att fundera lite innan hon log smått. "Jag tänker svalka mig." sade hon och började gå neråt mot stranden då det fanns en liten stig neråt.

"Ligger det någon sentimental historia bakom det hela eller är det bara på grund av utsikten?" frågade han då hon konstaterade att det här var ett av hennes favoritplatser. Adonis hade aldrig varit mycket för att bada, främst för att han inte tyckte om vatten och den maktlösa känslan han upplevde då, men han kunde inte direkt vara sämre än Aurelia så han tog några långa steg för att komma ikapp henne.

"Det var här jag senast såg min far." sade hon enkelt och kollade bak på honom lite snabbt. Hon log smått och gick direkt ner till vattnet. Hon log svagt och vände sig sedan mot den unga mannen. "Förlåt, men vad heter du?" Hon hade ingen aning ifall han ens sagt sitt namn eller inte.

"Jaha," sa han enkelt då hon förklarade att det var här hon senast sett sin far, antog att det betydde att det var frågan om en lite känslosammare historia. Då hon frågade om hans namn brast han ut i skratt.
"Jag vet inte om jag ska känna mig förolämpad eller inte." Antingen hade hon inte lyssnat då han presenterat sig tidigare eller så var han inte tillräckligt intressant i hennes ögon. "Adonis."

Aurelia spärrade lätt upp ögonen och kände hur hennes kinder blev varma, hon tittade bort från honom då hennes kinder antog en röd ton. Skämdes för sitt bristande engagemang och minne.
"Förlåt..." Hon tittade försiktigt på honom och log så gulligt hon vågade.