a tale of two seekers [PRS Emma07 & boknörd_]

Cytherea kunde inte låta bli att skratta åt Hamions ursäkt.
"Varför står du där och ber om förlåtelse? Det har varit en av de bästa kvällarna i mitt liv", sade hon. Det var helt mörkt nu, och himlen blixtrade av fyrverkeriregn. Folkmassorna hurrade när de olika figurerna upplöstes. Cytherea log för sig själv och lade huvudet på sned för att noggrant kunna studera Hamions ansikte. "Och oroa dig inte för pappa." Cytherea vet att Aragorn menade det han sade, och det förstod säkert Hamion också, men hon ville inte skrämma bort honom i hopp om att hans intentioner var lika goda som hennes. Skulle han däremot mot all förmodan bete sig som ett svin kunde hon gott och väl ta hand om det själv. Ibland kunde likväl pilbågen och knivarna komma till nytta i andra tjänster än deras ursprungliga syfte var tänkt för.
"Hur kunde allt gå såhär fort?" undrade hon sedan, lät sig själv tänka högt. "Vi möttes liksom, och helt plötsligt... ja." Hon skrattade, vände sig mot himlen samtidigt som hon lutade sig mot mannen bredvid. "Vad det än är, så klagar jag inte. Inte alls."

Hennes ord lockade fram ett leende hos Hamion, någon slags blandning emellan ett urskuldrande och ett glatt leende. För han var ju milt sagt lycklig över att hennes fars uppdykande inte fått henne att ångra sig och komma på bättre tankar eller något i den stilen - utan att hon fortfarande ville vara med honom, och verkade tycka att kyssen varit lika fantastisk som han tyckt.
"Jag är glad att du inte ångrar dig då." log han glatt, ett leende som bara breddades ännu mer då han kände hur hon lutade sig emot honom. Nästan genast lade han armarna omkring hennes midja, lutade huvudet lätt ner emot hennes hår. Bara den fantastiska doften och känslan av att ha henne så nära intill sig.
"Jag vet inte, det är väl rätt galet egentligen. Men ändå är jag väldigt lycklig när jag är med dig." skrattade han lätt för att göra en kort paus. Ja, vad hade hänt egentligen? Det här hade han då verkligen inte väntat sig föregående morgon när han gav sig ut och red.
"Jag tänkte att kärlek vid första ögonkastet och sånt var skitsnack, men så sprang jag på dig." log han.

Hamions ord lockade fram ett leende ur Cytherea.
"Det känns som om så mycket förändrats nu", mumlade hon, suckade nöjt. Lugnet och bekvämligheten gjorde att hon dåsade till, vilket inte var något under med tanke på den hemtrevliga känslan som fanns hos Hamion. Det var som om hans närvaro var tillräcklig för att få henne att smälta. "Jag trodde aldrig att jag skulle möta någon som dig", lade artonåringen till och skrattade. "Inte ens i mina drömmar." Hon såg upp på honom och log, vr tvungen att nypa sig själv. Faktumet att inget hände fick fjärilarna i magen att flyga omkring rejält - det var alltså ingen magisk dröm.
"Vi måste ses igen!" ubrast hon sedan, lyfte upp händerna till Hamions hår än en gång. Prinsessan kunde liksom inte låta bli, det var som silke mot fingrarna. "Annars är det ju som att gå emot ödet. Vad vill du göra nu?" Hon vågade inte säga det, men det kändes nästan som om de var skapta för varandra. Cytherea kunde bara hoppas att hon hade rätt, och att Faramirs son kanske kände detsamma. "Förresten, vad sa Arien till dig förresten? Jag såg honom tala med dig förut", frågade hon sedan. Hon hade glömt bort sig själv lite, men den mörkhåriga tjejen ville så gärna veta. Hon kunde inte stå ut med Arien om han skrämde bort Hamion eller talade illa om henne.

Hamion kunde inte annat än att hålla med henne om det. Det här ändrade på så väldigt mycket, aldrig hade han väntat sig något sånt här egentligen. Nu hade han helt plötsligt en kvinna han var helt hopplöst, upp över öronen förälskad i och inte vilken kvinna som helst utan en av Gondors prinsessor.
"Det här känns fortfarande som någon slags dröm, men isåfall en dröm jag aldrig vill vakna upp ifrån." log han stort, hennes ord värmde något otroligt och fick honom ännu mer löjligt lycklig. Vilket han egentligen redan var tillräckligt utav - han kände sig som om han skulle kunna explodera vilken sekund som helst av rent glädjerus av dagens utveckling. Bara en sådan sak som att hon ville ses igen betydde mycket, för att inte tala om hennes händer som skickade rysningar ner längs hans ryggrad. Han vågade sig på att än en gång lägga händerna om hennes midja.
"Jag kan komma på en hel mängd saker jag vill göra med dig. Vad tror du om att hälsa på i Ithilien?" sade han hoppfullt, precis allting lät just nu väldigt lockande bara för att det var ihop med henne.
"Åh, inget särskilt." svarade han enkelt - han ville inte oroa henne så mycket med hur han betett sig gentemot honom.
"Men jag verkar inte vara din enda beundrare." påpekade han.

"Men jag verkar inte vara din enda beundrare". Cytherea hade ingen aning om vad han menade med det, så hon fokuserade istället på Hamions lockande inbjudan till Ithilien. Hon hade väl säkert varit där förut, men inte så länge hon kunde minnas - vilket var ironiskt med tanke på hur nära Gondor låg. Cytherea hade nu hade möjligheten att besöka Hamions hem, stället där han växt upp och säkert delat många minnesvärda stunder med. Det gav sjuttonåringen samtidigt chansen att lära känna honom ännu djupare. Det var något med att se folk vara i sina hem, där de kände sig bekväma och fria, som rörde henne på något konstigt sätt.
"Det låter strålande!" svarade Cytherea, log så stort hon kunde förmå sig med sina värkande kinder. Fortsatte hon såhär skulle hon snart le så att hela huvudet gick itu, men så länge hon kände sig såhär spelade det ingen roll. "Du måste visa mig aaallt! Och hade jag varit Nienna hade jag ritat av allt, men den talangen besitter tyvärr inte jag." Hon ryckte på axlarna, stoppade sin ordspya i sista stund. "När tror du det blir, Hamion?"

Hamion hade förberett en mängd argument för varför hans idé var så strålande innan han skulle lägga fram den åt sina föräldrar, om varför Cytherea skulle få komma dit. Han hade tänkt sig att få argumentera om hur hon ville se mer utav världen eller åtminstone deras områden och lära sig, och att just utbildningen skulle vara den egentliga anledningen till varför hon kom dit - men han hade blivit positivt överraskad av att hans far varit väldigt snabbt med på noterna. Först hade det väl mest förvirrat Hamion, men det hade inte tagit lång tid att lista ut att han och Aragorn måste ha talat med varandra och antagligen också skvallrat. Det var väl bara det att Hamion varit så uppe i sina egna tankar att han inte lagt märke till att de verkat veta något.
Men nu var dagen äntligen kommen till att hon skulle komma hit, och han kunde knappt bärga sig - än en gång hade han knappt hängt med på vad som hände annars runtomkring honom, något som hans föräldrar haft alldeles strålande roligt om.

När Cytherea hade presenterat Hamions förslag möttes hon av sluga leenden och uppspelta, men inte alls förvånade, föräldrar. Reaktionen var så otroligt misstänksam att Cytherea lyckades skapa minst nio olika scenarier i huvudet på vad hennes och Hamions far skvallrat om. Sedan kom debatten. Eldarion ansåg att det var nog allt ett brott mot alla oskrivna regler inom en familj, någonsin, att inte få följa med och möta denne Hamion. Modern retades ett tag, men tyckte antagligen lite synd om Cytherea när hennes humör synligen började svikta och gav henne bara en förstående blick. Men Aragorn gav sig inte, och Nienna hejade med sina dumma kommentarer på deras pappa. För visst skulle han följa med - han vill nog försäkra sig om att det inte blir en massa barnbarn i första taget, hade Nienna frustat - det var ju trots allt sonen till en av hans trognaste vänner!
Till slut, när de insåg att Cytherea inte skulle ge sig, någonsin, var det hon som stolt kunde sadla hästen och ge sig iväg mot Ithilien. Visserligen andades och levde hon inte med hästar likt Hamion, men de var vackra djur värda hennes respekt, trots att hon helst tog sig fram till fots. Fördelen med att tillhöra kungafamiljen var att stallarna alltid var fyllda med välridna - och utbildade - hästar.
Cytherea satte av i ett lite högre tempo än det hon brukade ha, de få gångerna hon väl red själv. Hon kunde helt enkelt inte låta bli. Hamion hade befunnit sig i hennes bakhuvud hela tiden, och bara tanken av honom var tillräcklig för att skapa ett fjärilsuppror i magen. Det var också hans ansikte som ristat in sig på Cythereas näthinna och bilden hängde kvar hon nådde Itihliens portar.

Hamion hade sett något otroligt mycket fram emot att hon skulle komma, men nu när dagen väl var kommen så slutade det med att han istället var otroligt nervös. Också, han var ju självklart samtidigt också glad över att det äntligen var dags. Han hade nästan svårt att bara sitta still och vänta, och att åtminstone hans mor tog tillfället i akt att retas med honom om det gjorde inte saken bättre. Hon fann det otroligt roande att han var så nervös, medans han far tog det hela något mer med ro - men det gick inte heller att undgå att märka hur komiskt också Faramir tyckte att det var. Bara det där lilla, luriga leendet han ständigt hade på läpparna fick Hamion att hålla undan blicken.
Då hon till sist kom var han enastående snabbt på plats, hade inte lyckats ägna tankarna på särskilt mycket annat under dagen. Hans känslor var verkligen rena berg och dalbanan idag, då det väl var dags kände han sig som någon slags blandning mellan en nervös och blyg sörja.
"Hej." log han direkt, skulle inte ens om han försökte kunna sudda bort det breda leendet som dykt upp så fort han lagt blicken på henne.

Cytherea kände sig som en riddare med skinande rustning som kom ridandes på sin vita springare för att rädda en dam i nöd när portarna öppnades sådär dramatiskt. Hon kunde föreställa sig att hon bytt liv med en hjälte. Fast nu var hon ju inte i närheten av någon, och i Ithilien fanns ingen ungmö i behov av undsättning - såvitt hon visste, i alla fall. Det smäckra stoet verkade liksom blänga mot henne när hon hoppade av, men det måste ha varit Cythereas fantasi. Den äldre skimmelmärren skulle nog inte kunna bry sig mindre.
"Hamion!" utbrast Cytherea och ignorerade omedvetet hans hälsning när hon kastade sig i hans armar. Det kändes som om hon befann sig i en av dedär dumma kärlekssagorna hennes mamma läst för Nienna när de var små. All nervositet, alla tankar på "tänk om de inte gillar mig" försvann när hon borrade in huvudet i hans bröstkorg. Hamion doftade hemma. Han var lika beundransvärd att se på som han var första gången de möttes, och den andra. Magen gjorde kullerbyttor åt alla möjliga håll när hon mindes den där kyssen. "Hur är det med dig?"

Det leendet han redan haft på läpparna blev många gånger bredare då hon hälsade honom med en kram. Han besvarade den genast med att rejält krama om henne, bara att ha henne i sin famn och känna hennes helt underbara doft var ju nog för att få honom helt knäsvag. Helt plötsligt kändes det som om det bara gått en kort tid sedan de setts, för varje ansiktsdrag var lika vackert som han kom ihåg det, men samtidigt hade det gått alldeles för länge.
"Det är strålande." log han, särskilt nu när hon var här. Han tvingade sig att dra sig något undan bara för att kunna se bättre på henne.
"Hur är det med dig?"