Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik stirrade på honom och var nära att tappa cigaretten av denna nyhet som helt gått honom förbi.
"Åh." sa han endast och drog ett djupt bloss. Lättnaden över att han inte tänkte anmäla honom drunknade snart i mannens andra ord. Kärlek? Oj, då, det hade inte Karl-Henrik räknat med.
"Ligger runt, jo det är sant." mumlade han och drog dem avsides till en liten bänk dit gatlyktans sken inte kunde nå dem.
"Så du gillar mig?" ler Karl-Fredrik och egentligen var det ingen fråga utan mer ett konstaterande då han inte visste hur han skulle hantera detta faktum.
Han visste att Aaron var mer borglig och stabil än vad han var. För honom var ligga runt lösningen på det mesta då han var rädd att binda sig vid någon som skulle svika.
"Jag" började han men avbröt sig, för han visste inte vad han skulle säga.
"Att jag ligger runt ska du inte ta så hårt, det är så jag gör, du vet." han tystnade, besvarade han den andre mannens känslor.
"Men det var något speciellt med dig." erkände han slutligen.

Tydligen måste hans ord iallafall ha påverkat honom på nåt sätt, även om han försökte avfärda sina förhoppningar. Inte än, för som han sade så låg han runt. Och uppriktigt talat trodde inte Aaron han klarade av det, att gilla någon som höll på så. Eller ja, han klarade ju knappt av det - han kände det som om han inte visste vart han skulle ta vägen eller göra, som om han skulle kunna gå i bitar vilken sekund som helst. Ändå följde han med och slog sig ner bredvid honom, och att få höra att det kanske fanns hopp fick hjärtat att ta några extra slag. Ändå tvingade han sig själv att tänka lite mer sansat än så.
"Men gör det i såna fall ens någon skillnad? För jag är inte sådan, och jag skulle knappast klara att vara med någon jag inte ens vet om jag kan lita på." Han ville bara hålla om honom, kyssa honom igen, men han tvingade sig att hålla sig lugn. För han visste med sig att han bara skulle såra sig själv mer med att vara med honom och sen bli sårad då han sprang iväg till nästa person.

"Jag vet inte." sa Karl-Fredrik slutligen och mötte hans blick.
Han drog ytterligare några bloss och fimpade sedan det sista. Han vände bort blicken mot den nersläckta staden och sedan mot Aaron igen tydligt nervös då han darrade på handen.
"Jag vet inte, för jag vågar inte lita på någon. Inte ge mig åt någon som sen sviker och sticker." han vänder sin blick mot honom. Det var framförallt familjen som svikit, men också vänner han haft. Hans trygga punkt var kollektivet, men de var inte här nu.
Aaron pratade om et seriös förhållande och Karl-Fredrik visste inte om han skulle klara av det, han var rädd.

Den där blicken fick allt att bli svårare, allting som han trodde han hade bestämt sig för men som nu ställdes på sin spets bara av att prata med honom. Han ville hålla sig på sitt avstånd tills han visste mer, litade mer på honom och de båda var mer på samma plan, men det kändes lönlöst. Istället kunde han inte låta bli att sträcka ut handen och lägga den över hans då han upptäckte hur han darrade.
"Snälla, försök lita på mig. Jag vet egentligen inte vad jag kan göra för att förtjäna det, men allt det här är väldigt nytt för mig. Jag skulle inte ge mig in i det ifall det inte var någon jag verkligen gillade." Det borde väl iallafall visa lite på att han tänkte göra sitt bästa för att inte svika honom, även om han var väldigt osäker på allt vad det här innebar så blev han ändå säkrare för varje dag på att kärleken till honom inte bara var något som skulle gå över.

Karl-Fredrik log snett och smekte försiktigt hans hand med tummen.
"Det är väl inte du personligen jag inte litar på. Det är jag själv och alla andra." han suckade men log sedan åter.
"Blev utkastad ur mitt föräldrahem när min far såg mig med Magnus, en av dem jag bor med. Tja, hela min värld brakade samman." sa han men lutade sig försiktigt fram och kysste honom.
"Men ja, jag ger det gärna ett försök och jag kan hålla mig undan andra. Men för syns skull tänker jag dansa med någon tjej eller så medans vi är ute." han nickade mot krogen. Mest för att hålla upp den fasad han hade här, den som han inte behövde ha där hemma.

Det var en lättnad att höra, även om det kanske var smått ologiskt enligt honom - men det var kanske inte heller helt hans egen sak att döma. Men han fick ju också förklaring till det.
"Jag har visserligen inte blivit utkastad, men jag förstår dig. Min far är väl ganska... Speciell. Han betyder en hel del för mig, men han har alltid varit ganska besviken på mig. Att bli polis, att vara med här, dels är det väl saker jag velat sen jag var liten men mest i hopp om att kunna göra honom stolt en dag. Jag tänkte att jag skulle kunna bli av med alla de här tankarna och känslorna här, men så sket det sig när jag träffade dig." sade han med ett svagt leende, log bredare och besvarade kyssen han fick. Vilken genast fick honom på tio gånger bättre humör.
" Tack." log han.

"Jag är stolt över dig om det kan hjälpa något." log Karl-Henrik och smekte hans kind innan han tog hans hand.
"Kom så går vi tillbaka innan de andra." sa han och släppte hans hand för att det inte skulle väckas misstankar.
"Ibland har jag faktiskt tänkt att gå på en sån behandling du vet. För att bli av med alla känslor och kunna bete mig normalt." han tystnade när de gick genom parken.
"Men sen, ja det handlar ju inte bara om mitt liv eller ditt. Det finns fler som oss, som lever gömda. Gay barer som är olagliga, kollektiv som vårt. Som att kommande generationer kanske ska få göra det öppet." han log snett och tystnade åter.
"Sorry, lite väl djupt för att vara så full." flinar han och drar in dem bakom ett träd för att kyssa honom.

Hans ord fick genast Aaron att le, bara tanken på att han var stolt trots hur lite han egentligen åstadkommit här var ju härlig.
"Tack. Säger du så för att flörta eller för att du tycker det?" flinade han, dock enbart på skämt och var inte sen med att nicka ivrigt då han ville ge sig tillbaka med honom. Han var snabbt uppe på fötter igen, med blicken fäst på honom medans han lyssnade.
" Jag tror inte jag skulle ha modet att gå till nåt sånt.", sade han, kunde inte låta bli att skratta till lätt sen.
"Kanske. Men det är gulligt vilken poet du blir som full", flinade han, var snabbt med och besvarade kyssen. För en gångs skull kände han sig riktigt lycklig.

"Jag ska ta med dig till Stockholms största gaybar, Christer du vet är dragqueen där. Han gillade dig förresten." Karl-Fredrik ler och kysser honom.
"Ibland måste man vara rebellisk för att få till något." där hemma gjorde vi aktioner och demonstrationer mot mycket, Vietnamkriget och så." Karl-Fredrik ler.
"Sen ska du få följa med till Woodstock, musiken människorna, allt." han ler, kysser honom och låter hans händer glida upp under Aarons tröja medans kyssarna går vidare till nacken.

"Mig på en gaybar?" skrattade han med höjda ögonbryn, det var något han aldrig ens tänkt sig att han skulle ge sig iväg på och det vore väl sannerligen en syn. Han fick sannerligen honom på bättre humör iallafall, det hade han verkligen lyckats med.
"Jag kan riktigt tänka mig dig som rebellisk." flinade han, besvarade engagerat kyssen och rös genast till av både händerna och kyssarna, allt det här var egentligen ganska nytt för honom och han var lite osäker på hur han själv skulle agera.
"Borde vi inte gå tillbaka till rummet?" frågade han leendes, där skulle de kanske vara mer ifred.