Vikings PRS Emma07 & wolfy

"Eller så vad?" Ceolwyn la armarna i kors över bröstkorgen. Hon hade ingen aning om vem han trodde sig vara egentligen. Jarl tydligen men det spelade ingen roll för henne. Ville han bli behandlad med respekt så fick han visa respekt för henne också. Respekt och lojalitet var något man förtjänade. Just nu hade hon enbart lust att spotta vid hans fötter och gå därifrån. Men hon skulle inte klara sig länge ute i skjulet så hon fick ignorera alla dumheter. Majoriteten av dem i alla fall.
"Fint," nickade hon då han menade att det nog skulle ordna sig med att hon skulle få lära sig slåss. Lite framsteg verkade de göra ändå.


Audun lutade sig mot dörröppningen och vilade blicken på Darelles ryggtavla. Han var glad över att se att hon tagit hans ord på allvar, att hon gjorde lite nytta av sig.
"Berätta om England." Han var faktiskt ganska nyfiken på landet till väst. Han visste vad han sett med egna ögon men det kunde knappast jämföras med vad hon visste. I sin tur skulle han berätta om Danmark för henne. Om och när hon åkte tillbaka till England så skulle en bit av Danmark alltid följa med henne, det skulle hon aldrig komma ifrån.

"Eller så förlorar du skyddet du har här." förklarade han enkelt, kan hända att han inte ville att hon skulle bli skadad men det betydde inte att han tänkte tåla vad för otrevligheter ifrån henne som helst - han hade varken humör eller tålamod till sånt här, särskilt inte när han faktiskt skyddade henne. Då väntade han sig allt lite respekt åtminstone som tack för det, det var väl det minsta man kunde begära tyckte han.

Darelle hade hört att han kommit dit men mest bara slängt en blick över axeln dit, var mest bara lättad över att han inte påpekade något eller misstyckte till att hon börjat fixat mat. Vad som dock förvånade henne var hans fråga när han väl tog till orda - hon hade inte trott att de var mycket mer intresserade av England än att få plundra där. Hon var först tyst lite på jakt efter de rätta orden, visste inte riktigt vad hon skulle berätta.
"Det är vackert. Kan hända lite långtråkigt ibland, men hemma. Men också lite stelt på ett vis, särskilt om du är kvinna ska du bara hålla käft och se fin ut."

"Då återvänder jag till skjulet." Ceolwyn mötte stadigt hans blick. Med tanke på att han låtit sina män kidnappa henne och tagit ifrån henne så gott som allt, så skulle man kunna tycka att värme och skydd var det minst hon kunde begära av honom. Hon tänkte inte knäböja sig och kyssa hans smutsiga skor för att visa tacksamhet.
"Det kan jag göra med det samma, jarl." Det lät som en förolämpning för att det mer eller mindre var avsedd som en.


Det hon berättade sa inte mycket om England utan hon fick det snarare att framstå som ganska tråkigt. Fint hade de väl här också men inte var det det han stod och berättade om, ifall någon skulle be honom beskriva Danmark. Men alla på sitt sätt. Han kommenterade inte saken något mer utan tog istället en titt på vad hon tillagade för mat, han kunde ju inte stoppa i sig vad som helst heller, innan han gick för att syssla med sitt.

~~~~

Tiden hade gått snabbt, och Darelle hade underligt nog funnit att hon trivdes riktigt bra här. Här hände det något hela tiden, och kulturen här passade väl henne bättre egentligen än Englands - även om det tagit lite tid för henne att inse det. Men hon hade åtminstone till sist insett det och mycket annat. Det kändes som om hon passade in här, när männen väl vant sig mer vid att hon var en kvinna som sade precis vad hon tyckte och tänkte - och kunde slåss, även om hon kunde det långt ifrån så bra som hon skulle vilja. Men hon hade planer för den saken, hon hoppades att Audun skulle kunna hjälpa henne med det. Sanningen att säga hade hon väl från början sett honom som en av de bättre där som erbjudit henne skydd, något som växt sig väldigt mycket starkare under tiden hon tillbringat här. Växt till något helt annat, växt vidare till känslor för honom även om hon först haft svårt att erkänna det för sig själv. Det var också just honom hon letade efter för tillfället - vilket började bli sen eftermiddag - just för att försöka övertala honom till att träna henne. Hon kunde ju ändå inte få mer än ett nej, så hon hade knappast något att förlora. Om inte annat fick hon väl hoppas att han snart dök upp hemma när klockan började bli mycket. Också hon hade ändrats då hon börjat slappna av mycket mer i hans sällskap och börjat känna sig säker - istället för att hela tiden ha taggarna utåt hade hon ändrats till att kanske skämta mer, var visserligen lika snabb i tungan ännu men det var långt ifrån lika anklagande och ilsket som tidigare.

Tiden med Ceolwyn i hemmet hade minst sagt varit prövande för Harek, han visste inte hur många gånger hans tålamod varit på bristningsgränsen. Men det hade åtminstone blivit bättre och bättre, och nu trivdes han riktigt gott med hennes sällskap - han skulle kanske inte erkänna det för någon annan, men kanske att hon till och med var lite väl långt bort. Han hade haft rätt fullt upp efter återvändandet hem, hade haft en hel drös saker att ordna med men tack och lov hade det till slut börjat lugna ner sig igen.

Med tiden hade Ceolwyn faktiskt börjat trivas i Hareks sällskap. Ibland, då han inte var hemma utan iväg och sysslade med sitt, hade hon ofta kommit på sig själv med att sakna honom. Något som på sätt och vis kändes lustigt men samtidigt... naturligt. De var kanske inte så olika varandra som de från början varit starkt övertygade om. För tillfället var hon ensam i huset då dörren plötsligt slogs upp och en man kom in. Ceolwyn visste inte vad han hette vilket betydde att mannen inte var från den här byn. Han hade ett brett flin på läpparna och började genast krångla med sina byxor, det var uppenbart att han förväntade sig få något av henne som hon inte tänkte ge. I brist på annat sträckte hon sig efter eldgaffeln och slog till mannen med järnet. Helt hopplös var hon inte när det kom till att försvara sig själv.
"Dra härifrån," varnade hon honom.


Audun hade spenderat en del av dagen nere vid älven för att fiska med några andra män, därefter hade han tagit sin pilbåge och gett sig av till skogen. Senare på eftermiddagen kom han hem med en hjort men gav sig nästan genast av igen då han hade några ärenden till att sköta. Det var först på kvällskvisten som han var tillbaka hemma. I början hade det inte gått så bra för honom och Darelle att bo under samma tak. Deras personligheter var inte en bra kombination. Men med tiden hade det förändrats - mycket till hans förvåning. Det kändes inte längre så tokigt att komma hem till henne. Tvärtom var det en rätt trevlig tanke. En tanke som han inte riktigt ville erkänna för sig själv än.
"Så, jag har tänkt på en sak," började han och tog för sig av maten då han var hungrig, "du borde byta namn. Darelle kanske funkar i England men det gör det inte här."

Harek kände det lite som om han till sist landat hemma igen, och trivdes riktigt bra där med Ceolwyn. Sen skulle han väl inte erkänna det varken för henne eller någon annan, men det var en helt annan sak. Han hade varit iväg under några timmar med lite småsaker och ordna upp lite saker han planerade framöver då han framåt kvällen återvände hemåt igen. Han rynkade pannan lite då dörren stod på glänt, visserligen kunde väl Ceolwyn ha lämnat den öppen men han förstod inte varför hon skulle göra det. Mycket riktigt var det inte heller hon då han kom in, utan det tog inte många sekunder att fatta vad som hände. Dock förstod han inte vad den där mannen gjorde här, det var inte någon ifrån hans by och han förstod inte vad han hade här att göra över huvud taget. Han var snabbt framme och smällde till honom, även om Ceolwyn verkade ha skött det rätt bra hittills hade han aldrig haft lätt att kontrollera sitt temperament.
"Du får tre sekunder på dig att förklara varför jag inte borde kastrera dig för fräckheten att ta dig in i jarlens hus och försöka ge dig på hans tjänare," morrade han fram.

Darelle hade väl mest ägnat dagen hemma, även om hon ägnade mer och mer tid ute - hon älskade att vandra runt och se sig omkring, något hon ägnade sig mycket åt. Det var ett helt nytt ställe, ett helt nytt land, och självklart var det roligt att få se mer av det. Hon hade ganska precis hunnit med att bli klar med maten då Audun dök upp, som hon också misstänkt - hon slog sig ner för att äta hon också, rynkade pannan lite åt hans förslag.
"Så du vill att jag ska ändra mitt namn?" frågade hon, det kändes konstigt - men samtidigt kunde han ha en poäng med det, hon var trött på alla som gjorde sig lustiga över namnet eller inte förstod.
"Jag ska tänka på det. Vad skulle jag ens kalla mig annars?" frågade hon, lutade sig bak lite och lade huvudet lite på sned.
"Jag har också tänkt på en sak. Jag vill få träna med mig. Visserligen kan jag slåss lite, men inte som ni." sade hon uppriktigt.

Då Harek uppenbarade sig bakom deras oinbjudna gäst, rätade hon på sig och ställde ifrån sig eldgaffeln. Med smala ögon betraktade hon mannen som verkade lite blekare om näsan nu. Flinet han tidigare så stolt och självsäkert låtit spela på läpparna hade bleknat, och var istället ersatt av en allvarligare min. Ceolwyn skulle nästan våga påstå att han var rädd. Det hade han varje orsak till att vara också med tanke på att han förolämpat jarlen. Han hade förolämpat henne. Han var ett patetiskt svin. Nej, det var inte ens rätt att jämföra honom med grisar.
Mannen bokstavligen flög förbi Harek i riktning mot dörren. Han ville uppenbarligen inte förklara sig för någon utan han ville komma därifrån med livet i behåll.


"Jag tycker att det är en bra idé, ja," nickade han då hon sökte bekräftelse på ifall han ville att hon skulle byta namn eller ej. Darelle skulle passa in i deras samhälle betydligt bättre om hon klippte av alla band hon hade till sitt före detta liv, inklusive hennes namn. Audun ansåg inte att det behövde vara så svårt men han hade heller aldrig varit särskilt finkänslig.
"Finns väl en massa nätta namn," fortsatte han med munnen fylld av mat. Nu var det dock inte hans sak att säga vad hon skulle heta och inte, det var inte något hon behövde bestämma just denna minut heller.
"Du vill slåss?" upprepade han, något roat och nickade lite igen. Det var väl i sig ingen tokig idé.

Harek blängde ilsket efter mannen då han begav sig iväg, tänkte åtminstone försöka ta reda på ifrån vilken by han kom - han tvivlade dock på att mannen skulle bege sig tillbaka hit igen, vilket nog var säkrast för hans egen skull. Först då han försvunnit längre bort vände han blicken till Ceolwyn igen, en betydligt mjukare blick än den som han gett till mannen.
"Är du okej?" frågade han, faktiskt lite oroligt trots att hon verkade ha klarat sig galant innan han kom in. Hon hade nog kunnat klara sig utan hans hjälp också då Harek fått allt mer förtroende för henne, men han var inte riktigt villig att ta risken att hon skulle skadas.

Darelle var fortfarande lite osäker på ifall det verkligen var en bra idé, men hon fick som sagt tänka över det och försöka komma på något som lät passande. Hans lilla beskrivning fick dock ett ögonbryn att höjas på henne, samtidigt som hon fick kväva ett litet skratt av hur han pratade med all mat i munnen.
"Nätta?" ifrågasatte hon roat, åt själv något mer belevat än honom även om hans bordskick lockat fram ett litet leende mot honom.
"Ja? Jag har ju ändå fått träning innan jag kom hit." envisades hon, sprack desto mer upp i ett leende då han verkade gå med på det.
"Tack." utbrast hon genast glatt.

Ceolwyn vände blicken till Harek och nickade lite. Hon var oskadd. Att hon haft situationen under kontroll var något hon gärna ville tro på, men skulle hon vara ärlig så hade hon ingen aning om hur det hade kunnat sluta om inte Harek hade dykt upp. Kanske hon hade lyckats jaga iväg mannen på egen hand också, men nu var det Harek som förtjänade applåderna för det var hans närvaro som skrämt slag i mannen.
"Det finns mat om du är hungrig." Hon vände sig om för att sätta sig ner på huk vid elden hon hade gjort upp. Chansen att det hade kunnat sluta illa fanns där och det skrämde henne en aning. Om hon hade misslyckats med att försvara sig... Hon ville inte ens tänka på det.


Något förvirrad såg han på henne. Hade han sagt något roligt som han själv inte hade uppfattat?
"Brukar inte ni kvinnor använda ordet 'nätt'?" frågade han, var dock inte särskilt intresserad av att få svar på frågan utan viftade bara lite avfärdande med handen. Audun öppnade munnen för att påpeka att han inte alls hade gått med på något ännu, men då hans blick fastnade på hennes glada min så hade han inte hjärta att säga till om den saken. Herregud, han kände knappt igen sig själv längre. Vad gjorde den här kvinnan med honom egentligen?
"Vi börjar imorgon," sa han bara innan han fortsatte stoppa i sig mat.

Uppriktigt talat hade den här händelsen skrämt upp också honom, bara tanken på vad som hade kunnat hända henne ifall han inte lyckats komma i tid. Eller ja, kanske hade hon skött det iallafall - men ifall det inte gått? Han ville inte ens tänka på det.
"Kom han nyss?" frågade han, ville fortfarande inte riktigt släppa det där - men det var en stor lättnad att hon påstod sig vara oskadd. Han övergick till att nicka som svar, smet iväg för att hämta mat - han hade varit utsvulten då han kommit hit, men för en liten stund hade han helt glömt bort det då han upptäckt mannen där när han kommit in. Då han gjort det beslöt han sig för att slå sig ner bredvid henne coh äta, vände blicken till henne - han ville säga något, fråga om hon verkligen var okej, men samtidigt kändes det som om han inte riktigt fann de rätta orden.

Darelles leende levde glatt kvar på läpparna, en inte helt ovanlig min hos henne.
"Kan hända, men sist gång jag kollade såg du ut att vara en man iallfall." kvittrade hon retsamt, blev ännu gladare då han så lätt gått med på det här. Strålande. Hon nickade ivrigt, såg genast fram emot morgondagen och att få träna med honom - hon tvivlade inte en sekund på att det skulle bli både lärorikt och svårt. Men hon borde väl ändå klara av lite iallafall, med den träningen hon fått.
"Jättebra" utbrast hon glatt, återgick mer till maten igen vilket hon snart var klar med - hon var inte så stor i maten.