Chlodon/Chleric [PRS]

Tur att Brandon inte var rädd för lite action, för annars hade Chloe nog blivit besviken. För så fort han fick något som i alla fall liknade ett tillåtande från henne började han försöka dra av hoodien. Och än bättre gick det när Chloe drog sig undan från hans läppar och det blev mer plats mellan dem. Sen så sa det bara vips, och båda låg på sängen utan tröjor. Underbart, hur saker fungerade. För inte alls länge sedan hade allting känts skit. Nu var allting nästan helt hundra. Han slängde ner hoodien på golvet innan han återigen lät placera händerna vid hennes midja.
"Mycket bättre utan", mumlade han tillbaks och började pussa henne längs käkbenet.

Lite svalt blev det. Men inte kallt. Bara svalare än med tröja på. Wow, fin analys.
”Tror jag ska ta och kasta alla dina tröjor” mumlade Chloe och njöt av pussarna längs med käkbenet. Händerna lät hon vandra ned över Brandons bröstkorg och senare magen.
”Dem döljer utsikten”, fortsatte hon tyst och fortfarande med rosiga kinder. Något som sminket annars hade dolt. I början hade hon vägrat ta av det. Inte när de låg. Inte ens när de sov tillsammans första natten(fräscht). Men sedan hade Brandon vunnit hennes tillit(vilket var rätt ironiskt nu) och nu för tiden hade hon nästan inga problem med att gå utan. Väldigt skönt.

—-(jag hoppar över the devil’s tango)—-

En stund senare låg de under täcket. Brandon höll på och pillade med Chloes blonda hår. Tydligen en av hans favoritsaker att syssla med. Sammanlagt hade han nog spenderat ett par timmar med att göra det. Men det var så mjukt och fint och svårt att motstå. Kort sagt precis som Chloe i sig. Cheesy, Brandon. Men du får ett fripass. Du är ändå superkär.
Förmodligen rådde det tystnad mellan dem när han plockade upp sin mobil från nattduksbordet för att stänga av musiken. Vilket han gjorde, och därefter möttes han av ett meddelande i fotbollslagets gruppchatt.
”Men vad fan?!” utbrast han och skummade igenom meddelandet igen. ”Jag får inte starta på måndag. Fucking lovar att det är Parker som är bakom detta.” Och så släckte han skärmen innan han oförsiktigt kastade mobilen tvärs över sängen. Frustrerat drog han händerna över ansiktet. Hur fan kom det sig att Parker alltid lyckades förstöra hans humör?

Dumt gjort. Fast det hade ju känts bra. Så helt fel kunde det väl inte vara? Hmm, kanske inte helt sant. Det gick ju att må bra och skada någon annan. Lika mycket som det gick att må dåligt utan att skada någon alls. Men vad fan. Det var som det var. Lev i nuet. Carpe diem, typ.
"Det är ju inte han som bestämmer sånt", svarade Chloe snabbt och bet sig därefter i läppen. Inte ett smart drag det där. Fan. Det var ju pojkvännen som skulle försvaras. Varför behövde Brandon tycka så förfärligt illa om Eric? Kanske var det bra dock. Det skulle väl vara värre och hon varit otrogen med Brandons bästis eller så? Eller? Nu behövde hon hur som helst rädda upp detta.
"Jag menar, det är ju upp till tränaren...och Eric är ju äldre än du", lade hon till snabbt, fast med en lugnare röst. Började stryka över den andres kind, med ena handen.

Brandon tog bort händerna som täckte ansiktet och tittade på Chloe med rynkad panna. Det där lät farligt nära ett försvar av Eric. Vad fan var det där? Varför fick hon för sig att typ försvara världens vidrigaste människa? Hon visste ju att Parker var hemsk. Det var liksom inte som så att Brandon höll tyst om sitt hat för den äldre. Nej nej, verkligen inte. Så mycket hat kunde han inte bara hålla inom sig.
Men sedan räddade hon upp det. Typ. Kanske? Okej nej, inte helt. De tidigare orden ekade kvar i huvudet. Hur kunde hon på allvar säga sådär? Försöka försvara en idiot?
”Han slickar så mycket röv att hans tunga nästan sitter fast i tränarens rövhål”, mumlade han irriterat. Omedveten om hur äckligt (eller bisarrt roligt) det lät. Herregud. Men det var ju ändå sant. Eric Parker = skolans största rövslickare utan tvekan.
”Skulle liksom inte bli förvånad om jag fick höra att han typ sugit av tränaren eller något för att stryka mig från startelvan. Varför annars skulle jag bli utbytt mot Martinez?” Åh herregud Brandon, du skämmer ut dig utan att ens veta om det. Stackars liten.

Där och då var Chloe allt annat än stolt över sin pojkvän. Och ja, självklart hade det varit annorlunda om Eric och hon inte hade haft en fling men nu var det som det var.
”För fan, Brandon. Det räcker!”, utbrast hon. Var det där misstänkt? Ja, troligtvis. Ughhh, om du bara kunde hålla käft vid rätt tillfälle Chloe, vore inte det fint?
”Jag fattar att du inte tycker om honom och det är ju inte direkt som att du behöver övertala mig”, fortsatte hon, lite lugnare. Det där hade ju varit en lögn. Hon tyckte ju verkligen inte illa om Eric. Men återigen behövde hon passa sig. Vara en sån där bra flickvän. En sådan som hon verkligen inte var.

Den där höjda rösten hade han verkligen inte förväntat sig. Återigen lät det som att Chloe tog Erics parti. Varför i hela helvete skulle hon göra det? Ren idioti. Vad fan var det där liksom? Försvara Parker? Det var ju bisarrt! Han vände och la sig på sidan för att tydligare kunna titta på henne. Den där bisarra varelsen bredvid. Fast okej, det var väl till att överdriva en del. Men han undrade vad som försiggick där inne som fick henne att försvara sin pojkväns nemesis, mer eller mindre. Tvi!
”Jag försöker inte övertala dig?!” svarade han irriterat och aningen frågande. ”Jag bara säger som det är? Eller ska jag censurera mig? Huh?”

Dåligt stämning. Inte konstigt egentligen, men det var inte kul, obviously. Hon mötte pojkvännens blick
”Nej, men...”, började Chloe men insåg snart att det inte var någon mening att dra igång ett bråk. Hon hade redan ställt till det tillräckligt.
”...förlåt”, suckade hon. ”Det klart du ska kunna prata om allt, jag bara...” Hon lade ena handen på Brandons kind.
”jag fick väldigt jobbiga bilder i huvudet”. Hon log snett. Bilden av Eric och tränaren var verkligen inget trevligt att ha på näthinnan. Men det gick väl att använda för att lätta upp stämningen?

Chloes bortförklaring var inte jätteövertygande, men det fick funka. Så länge hon inte skulle envisas med att stötta upp Parker så var han nöjd. Fine att hon bara var hans flickvän och att han inte hade rätten att styra över vem hon skulle gilla och inte, men helvete, vissa personer fick man väl reservera och säga att de var förbjudna att gilla eller försvara. Fullkomligt rimligt argument i Brandons huvud. Förmodligen inte i någon annans.
”Fyfan vad äcklig du är”, fick han fram med svag skämtsam ton och grimaserade bara av bilderna som dök upp på näthinnan. Fan Chloe, var hon tvungen att säga så? Nu fick han ju upp bilder i huvudet! ”Jag är ärrad för livet”, fortsatte han och gosade in sitt huvud vid hennes bröstkorg för att markera att han var skämtsam och att han inte var arg. I alla fall inte längre. Innan hade han definitivt varit påväg att bli det.

Phew. Brandon verkade godta bortförklaringen. Åtminstone nästan. Chloe skulle definitivt behöva öva på det där. Att inte göra bort sig. Att inte skydda Eric. Vilket inte var det lättaste, men absolut nödvändigt om relationen med Brandon skulle funka(vilket den uppenbarligen inte gjorde, men ändå).
"Det säger du alltså?", svarade femtonåringen med ett skratt. Hon räckte ut tungan och slickade skämtsamt i luften. När pojkvännen gosade in sig vid hennes bröstkorg drog hon en tyst lättnadens suck. Hon var typ förlåten för det där. Kanske. Typ. Skönt. händerna fann sin väg ned under täcket och om den starkare kroppen. Varmt och mysigt.