Unlucky charms [PRS]

Under den korta tid Renji hade ögonen fästa på den upplysta mobilskärmen, passade Tsukiya på att studera honom mer ingående. Han hade visserligen försökt sig på detta några gånger tidigare under de två timmarna som passerat, men nu var det enklare. Den andre fokuserade på något annat och det var ändå relativt mörkt runtom dem. Hårbandet som dragit tillbaka den mörka luggen tillät honom att betrakta de där stora ögonen som han inte sett på så otroligt länge. Även läpparna var lika röda som de brukat vara, men det kunde mycket väl bero på att artonåringen fortfarande gick omkring och gnagde hål i dem.
”Jadå, men tror nog ändå att jag vill se till att du kommer på god väg innan jag själv gör det”, förklarade sjuttonåringen och grävde ner händerna i fickorna på jackan. ”Jag vill inte skrämma dig, Rennie, men det kommer att göra ont som in i helvete. Speciellt de första gångerna..däremot måste du ta dig igenom det, okej? Annars blir det bara värre”, fortsatte han och flackade med blicken från skorna till barndomsvännen. Frös han? Det verkade nästan som det. De rosiga kinderna kunde ju förvisso bero på något annat, men av någon anledning kunde han nästan känna på sig att den äldre även frös.
”Är du fortfarande lika frusen som förr?” Undrade han med höjda ögonbryn och slängde en arm runt Renji, efter att ha makat sig en gnutta närmare. Förr i tiden hade det varit likadant - vännen hade alltid varit frusen av sig. När de skulle sova på kvällarna hade Tsukiya bäddat ner honom under några extra filtar fler än en gång. Ganska gulligt ändå.

Det artonåringen nämnde därnäst kunde den yngre däremot inte acceptera. För det var inte sant, inte alls. Hade sjuttonåringen inte insisterat på att hälla alla sina känslor på Ren hade saker och ting kanske inte gått som de nu gjort. Den äldre hade kanske till och med inte behövt genomgå det han nu skulle om Tsukiya varit där. En ganska möjlig spekulation faktiskt.
”Åh..nej jag tror faktiskt att det kommer hinna försvinna innan du själv kommer känna av dig. Det borde ju dra väck redan efter din första förvandling”, sade han och himlade lätt med ögonen. Ett leende strök sig över de välformade läpparna och han lutade sig lite närmare den andre. Åh, han hade nog saknat det här mer än han själv mindes. Det kändes så sjukt naturligt. ”Men helt ärligt är du nog den som har haft den minst störande lukten..de flesta andra brukar verkligen stinka. Om jag lutar mig riktigt nära..” Han tystnade och böjde sig ännu närmare Ren. ”Kan jag känna doften av kokosnöt och vanilj”, fortsatte han och lutade sig sedan kvickt tillbaka med kinder som brann. Nästan genast tittade han bort, mot ett annat håll. Tystnaden lade sig mellan dem och tankarna drev iväg mot det där med biblioteket istället. Fan heller, det kunde han inte tillåta.
”Du inser att jag inte kommer låta dig gå nu va? Mina föräldrar kommer säkert ändå bli glada över att se dig”, sade han sanningsenligt och styrde stegen mot en ännu mindre gränd.

Fingrarna fortsätter att knappa på, de darrar försiktigt medan de rör sig över skärmen alldeles frusna. Bara några minuter ute i den svala luften och han känner sig redan genomfrusen. Tillslut åker mobilen tillbaka ner i jackfickan där den hör hemma, för att rikta sin uppmärksamhet tillbaka till Tsukiya. Det gör honom lite mer rädd. Nu kan Renji inte riktigt föreställa sig smärtan, hur skinnet byts ut, benen bryter ihop och bildar nytt. Om nu detta är sant så går det verkligen inte för hans stackars huvud att hantera det. Nu är han starkare mentalt.. men fysiskt? Förvisso har dansen gett honom muskler, men jösses han kan verkligen inte hantera fysisk smärta. Det har han aldrig varit särskilt duktig på, trots att det hände flera gånger.
”Måste jag verkligen det? Kan jag inte gräva ner mig under jorden istället?” Gnäller han med putande underläpp, med blicken fäst på sina fötter som rör sig framåt. Klart han inte kan göra det, men det skulle vara värt att försöka, inte behöva gå igenom den där smärtan. Lyckligtvis kommer han snabbt på andra tankar när en arm slänga runt honom, och de två blir allt närmre varandra.
”Jo, jag är lika frusen som förut,” det är faktiskt rätt jobbigt, han kan finna sig själv med gåshud i vilket väder som helst. Därför brukar han klä sig i flera lager, det påminner honom faktiskt om de många gånger de varit nergrävda under filtar och tecken tillsammans. För att lilla Renji frusit häcken av sig.

Leendet blir blygsamt än större när barndomsvännen lutar sig närmre. Komplimanger kan göra susen i tillfällen som denna, trots att Renji fortfarande är väldigt nervös inför morgondagen. Kinderna blir än mer rosiga, och blicken fäster sig godtroget på den gamla barndomsvännen, både när han lutar sig närmre honom och när han glider tillbaka. Det verkar lite som att båda deras kinder blir blir rosiga, men de kan lika gärna skylla på vädret. Det är iallafall vad Renji tänker göra.
”Vad bra, jag jobbar hårt för det där,” bekänner han med ett nöjt, löjligt leende över ansiktet. Kanske han borde ha hållit käften om det där med biblioteket, han vet ju faktiskt ändå att Tsukiya är väldigt duktig på att ta hand om folk. Många gånger har han gjort det för den ett år äldre, och det är väl klart att den aspekten inte förändrats de senaste två åren. Men går de inte för snabbt framåt? De har trots allt just träffat varandra igen… äsch, det kanske är precis vad de bägge två behöver vid det här laget. Däremot känner han sig angelägen vid att protestera.
”Du, jag kan ta hand om det.”

Gräva ner sig i en grop för att slippa det hela? Hm, kanske det skulle funka, kanske inte? Tsukiya skulle nog däremot inte testa då det förmodligen inte skulle göra någonting bättre. Men visste skojade Renji? Jo, det gjorde han nog. Han kunde väl ändå inte ärligt fundera över att gräva ner sig i marken? Äsch, klart han inte gjorde! Sjuttonåringen suckade inombords åt sig själv. Gud, han kunde verkligen komma in på sidospår av olika slag lite hipp som happ.
”Du, det kommer att gå jättebra. Om jag klarade det så kommer du göra det”, försäkrade han och putade likadant med läpparna. Telefonen hade åkt ner i fickan igen och de kunde ännu en gång fokusera uteslutande på varandra. Det kändes som sagt naturligt men ändå konstigt. Kunde de verkligen vara så pass nära varandra efter all denna tid? Av någon anledning kändes det lite fel men samtidigt inte. Åh, det var minst sagt svårt att förklara dilemmat som susade omkring inom den yngre. Han hade varit så besviken på artonåringen under de där två åren, hatat honom utan att egentligen hata honom. Och nu befann de sig där igen, precis på samma sätt som de gjort innan - tillsammans. Inte i ett förhållande eller så, utan som vänner. Precis som innan, så som det varit innan Tsukiya gjort bort sig sådär smärtsamt förfärligt.
”Det är alltså därför du går omkring med halsduk och tjock jacka?” Undrade han trevande och försökte sprida värmen från sin egen kropp till den äldres. Lite svårt när en massa lager med olika klädesplagg befann sig mellan dem. Hade de inte gjort det hade det nog varit betydligt lättare. Dock hoppades han ändå på att den andre kände sig lite varmare åtminstone.

”Jag känner igen det där, du har alltid brytt dig om liknande saker”, mumlade Tsukiya och drog på mungiporna. De mörka ögonen gled då och då upp mot månen. Ibland täcktes dess ljus av moln som därefter passerade och tillät strålarna att nå jorden. Nu visste han självfallet att månen i sig inte hade ett eget sken, men det såg nästan ut så. En väldigt bra illusion.
”Du är dig ganska lik, Rennie”, fortsatte sjuttonåringen och försökte fånga Renjis blick. ”Det känns betryggande att veta att det alltid finns vissa grejer som kommer hålla sig som de en gång var..i alla fall till viss del”, sade han sedan. Rösten tynade bort och han stannade till när de nått fram till tunnelbanan som skulle ta honom den korta distansen hem. ”Du har någon annan, eller hur?” Frågan slank ut utan förvarning. Det hade inte varit meningen, inte alls. Fan. Nu hade han gjort bort sig, precis som han alltid gjorde i slutändan.
”Är du helt säker? För jag menar det verkligen när jag säger att du kan följa med hem till mig, men om du nu vill sova på en soffa i biblioteket så kan jag inte direkt hindra dig.”

Det är inte så säkert det där. Renji har alltid tyckt att den ett år yngre är betydligt bättre på att genomgå alla möjliga saker. Plus är det här helt nytt, fullt ut. Hur ska han klara det där? Nu kanske det underlättar med Tsukiyas sällskap, bättre än att gå igenom det ensam.. att ha någon som man känt sedan länge, kanske det är något positivt. Kanske det kommer förstöra för deras nystartade vänskap, men det är nog bra att ge det ett försök åtminstone.
”Var inte så säker på det,” förvarnar han med en liten gäspning. Att de är så nära varandra känns lite underligt, de har trots allt inte träffat varandra på flera år. Plus brukar han vara rätt känslig när det kommer till kontakt, åtminstone hud mot hud. Modern har förstört det där lite för honom. Tveksamt lutar han huvudet mot sjuttonåringens axel medan de går. Främst för att försöka få upp värmen lite, men även för att han saknat deras vänskap väldigt mycket. Nu kanske det inte riktigt går att bygga upp det lika bra som det varit innan, men det är en början. En bra början. Dock glider tankarna till sin halsduk och sin kappa när det därnäst kommer ut. Blicken som varit fäst på Tsukiya glider ner i marken igen. Nu är det väl så att han har kläderna för värmens skull, men det är inte riktigt så det står till. Han har inte kläder som räcker i olika väder, ingen vårjacka som han kan använda sig av. Inget mittemellan helt enkelt. Nu gillar han inte direkt att prata om sina finansproblem, han brukar få kläder av sina vänner när de inte vill ha dem längre, eller av Yuuta, men inga som passar honom. Renji har kortfattat inte råd att köpa kläder till varje väder, särskilt inte nu när han försöker spara till att få en egen lägenhet.
”Det är en av anledningarna, jo.”

Är han sig lik? Kanske, egentligen har han nog inte ändrat sig så mycket, trots att det känns som det. Det enda som förändrats är vilka han umgås med, Yuuta, de nya klasskamraterna.
”Vad bra att det känns betryggande.” Definitivt, Renji själv känner också den där betryggande känslan när de går tillsammans, tätt ihop. Precis som förr, med en person han alltid varit oerhört bekväm med. De tankarna går däremot i spillror rätt snart. Frågan som kommer får benen att stanna till, och huvudet att höja sig från den bekväma axeln.
”Ja.. det har jag, varför undrar du?” Gnagandes i underläppen trampar han på stället. Frågan hade verkligen kommit från ingenstans, och det får hjärtat att sjunka. Ska de ha samma bråk som de haft för två år sedan?
”Klart jag kan, tack så mycket för att du erbjuder dock. Vill bara inte kliva för inpå.”

”Äsch då, du kommer visst klara det alldeles utmärkt”, envisades Tsukiya och började puta med underläppen på samma sätt som Renji hade en tendens att göra. I samma veva drog han ihop ögonbrynen medan ögonen smalnade en smula. Det fick honom att se väldigt bestämd ut på ett ytterst barnsligt sätt. Han var egentligen inte speciellt barnslig av sig, särskilt inte längre, men ibland kunde även de sidorna lika fram. Att den aspekten av honom valt att komma fram i just den stunden var förmodligen inte heller någon tillfällighet - han tvivlade i vilket fall på det.
Vinden drog genom de mörka lockarna på den yngre av de två ungdomarna och i någon sekund eller två slöt han ögonlocken. Lungorna fylldes till bredden med ny, ren luft innan den släpptes ut som koldioxid och vatten. Därefter slogs ögonlocken upp igen och blicken fäste sig på Ren, som hade lutat huvudet mot en Tsukiyas starka axlar. Nej, han tränade inte. Aldrig, faktiskt. Helt ärligt hade han inte den blekaste aning om var all muskelmassa kommit ifrån. Sport och gröning hade aldrig intresserat honom någe vidare och det enda han egentligen ägnade sig åt var matematiken och pianot. Utöver det var han inget stort fan av fysiska aktiviteter. Däremot visste han med stor säkerhet att det inte hade någonting att göra med det tillstånd han befann sig i. Nåväl, han klagade verkligen inte.
”Finns det fler anledningar?” Undrade sjuttonåringen utan att vända bort blicken från den äldre. Pengar var troligen en stor del av ekvationen för Renji, vars familj i stort sett alltid verkade ha haft det svårt med ekonomin. Det var synd att en så härlig person tvingas leva under sådana förhållanden. Nästan lite absurt att det var så världen fungerade faktiskt, en fundering som den längre hade stora svårigheter att släppa.

Vad Tsukiya visste kunde det han nyss sagt låtit skitskumt, däremot menade han det verkligen. För det kändes betryggande av någon anledning, nästan lite som om det var hemvant. Jo, som att komma hem - med alla välkända dofter och lukter, känslan och så vidare. Det var svårt att beskriva för honom, hur mycket han än försökte.
När artonåringen plötsligt stannade till efter frågan som kommit därnäst, sjönk hjärtat ända ner till tårna på den yngre. Shit, hade han typ låtit anklagande nu? Det hade absolut inte varit menat att vara påträngande på det sättet! Fan.
”Jag vet inte..för att jag gör det?” Svarade Tsukiya långsamt och vek slutligen undan med blicken, fäste istället ögonen ner i asfalten. ”Nej men..äsch, jag antar att jag är nyfiken?” Föreslog sjuttonåringen, även om det mest var menat som en fråga åt honom själv. Vilken takt han hade! Det var ju helt makalöst utan dess like. Jösses.
”Om det nu är vad du vill. Däremot borde vi byta nummer.” Orden var tysta, nästan lite skrajsna vid det laget. Hade han låtit svartsjuk? Påträngande? Jobbig? Han ville verkligen inte förstöra allting mellan dem igen innan det ens hunnit börja. Plus att Renji behövde honom för tillfället. Med andra ord fick det inte ske. Ta tillbaka, gör om, gör rätt. Punkt.

Renji kan verkligen inte undgå att skratta till, att se vännens gamla ansiktsuttryck kan verkligen vara roande ibland. Han har uppriktigt sagt saknat det. Hur nära vänner de är, och hur allt det här kan kännas naturligt trots åren borta från varandra. De verkar helt enkelt vara menade att vara bästa vänner. Punkt slut. Det blir ett lite mer seriöst samtalsämne när det där med kläderna kommer på tal. Jösses, Tsukiya vet praktiskt taget allt om honom, åtminstone hur det sett ut innan två år sedan. Men det är ett känsligt samtalsämne, någonting han inte ens vågar prata med Yuuta om helt och hållet. Kanske det är ett tecken, att det är lättare för honom att diskutera sitt liv med en barndomsvän han bråkat med än sin pojkvän. Detta faktum puttar han däremot undan. Bort, bort.
”De pengar jag väl har måste jag lägga på huset.. kan inte köpa kläder till väder,” han grimaserar, och kan inte undgå att fly från den yngres ögon och stirra ner på sina egna kängor. ”Men jag har snart råd! Och då kanske jag kan lyxa till det med en ny jacka.” Skämtar artonåringen med lätt höjda ögonbryn, och kinderna blossiga. Som sagt, känsligt samtalsämne som tar väldigt mycket på honom, och får kinderna att bli lite röda.

De stora ögonen granskar Tsukiya tveksamt, osäker på vad det är han ska svara på det. Renji minns att en av anledningarna till att han inte tackade ja till den gamla vännen pågrund av sexualiteten. Och ja, nu är han tillsammans med en kille. Självklart var det inte enda anledningen, mycket var på gång vid den tiden, men det känns ändå väldigt underligt att diskutera det med killen bredvid sig.
”Okej.. har du någon annan?” Frågar han tillbaka. Han är faktiskt lite nyfiken på det där, trots att det inte känns naturligt för dem att prata om det än. Jösses, stämningen har gått ner drastiskt, och det är väl Renjis egna fel. Igen. Han tar emellertid upp sin mobil igen, och sträcker fram den till sjuttonåringen efter han tagit upp kontakter. ”Du kan kanske skriva in ditt nummer?”

Så mycket förstod Tsukiya, alltså att de pengarna Renji hade skulle bli tvungna att gå till den nya lägenheten. Det var ju inte direkt billigt att köpa bostad i Tokyo vart man än befann sig. Sjuttonåringen tillsammans med familj bodde mitt i gyttret förvisso, men det var på en liten, smal gata och bostadsytan var absolut inte stor. Ramen shoppen som befann sig på våningen under var precis tillräckligt stor för en bar med fyra barstolar och två mindre bord vid sidan om. De kunde max ha åtta kunder samtidigt, vilket ändå inte var lite i jämförelse med andra restauranger.
”Jag förstår, Rennie, det är ingenting att skämmas över”, försäkrade den yngre med ett smalt leende och vände också ner blicken mot sina skor. Han hade själv inte en jacka för varje väder och det var mest tur att han inte frös särskilt mycket. För tillfället bar han en svart munkjacka och den vita skjortan under. Skulle han haft ännu fler laget hade han nog börjat svettas faktiskt då kroppen antagit en ny grundtemperatur. Förut hade han också varit ganska frusen av sig, men nu var det verkligen tvärtom. Visst skulle han frysa om han blev utslängd mitt på ett snötäckt fält utan kläder. Utöver det var det däremot ganska otroligt.
”Vart hade du tänkt att köpa lägenhet då?” Frågade sjuttonåringen och såg uppmuntrande ut. ”Ska du dela på kostnaden med någon?”

Tsukiya ryckte på axlarna. Konversationen hade tagit en ganska olustig vändning vid det laget och han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Svara på frågan kanske? Jo, det lät som en plan det.
”Jag? Nej, jag har ingen annan”, erkände han med en liten axelryckning och sneglade upp mot månen. Usch, han behövde verkligen försöka skynda på stegen. Tunnelbanan var förvisso öppen ett ganska bra tag till, men han ville komma i sängs innan midnatt. Morgonen efter skulle han bli tvungen att vakna tidigt.
”Åh, visst”, svarade han frånvarande och tog emot mobilen, för att hastigt knappa in sitt namn och därunder även numret. ”Tja..då ses vi imorgon då?” Fortsatte han och rynkade på ögonbrynen. ”Nej förresten, du får skriva in ditt nummer också.” Tsukiya fiskade upp sin egen mobiltelefon och räckte den till artonåringen efter att ha knappat in koden.

Det är väl troligen en sak som de har gemensamt. Ingen av de två ungdomarna simmar i pengar, och har långt ifrån råd med en jacka till varje väder. Men det spelar ingen roll, han skäms oavsett. Det är inte direkt så vanligt att dela med sig av sina problem angående finans eller psykisk ohälsa i den stad de bor i, eller i landet överhuvudtaget.
”Jag antar att du har rätt, du brukar ha det.” Det är faktiskt sant, nu brukar Renji också kämpa för att ha rätt, och blir lite för angelägen att ha det ibland. Hur som helst slingrar han armarna om sin stackars kropp ovanpå jackan. Försöker beslutsamt att värma upp sig själv en aning. Nu är Tsukiya rätt duktig på det, men han behöver allt som han kan nå. En kort stund sluter han ögonlocken, med huvudet fortfarande begravt i axeln på den ett år yngre. Kylan är jobbig förvisso, men en liten del vill bara tänka tillbaka på hur de två haft det som små. Så många roliga, mysiga stunder som grävt sig djupt ner i minnet på Renji. Det gör ont att tänka tillbaka, han vill så väldigt gärna åka tillbaka till den biten av sitt liv.
”Ingen aning, det är rätt dyrt överallt. Men när jag väl får ett jobb så kommer jag kunna lägga ut.”

Hade det varit en dålig idé av Renji att fråga samma fråga till den andre? De har liksom precis träffats igen, att diskutera förhållanden och liknande känns faktiskt.. ja, annorlunda. Lite för snabbt. Den kluvna blicken ser ner mot mobilen som sträcks fram till honom. Jösses vad allt gått snabbt. För strax över två timmar sedan hade han aldrig trott att de skulle stöta på varandra igen, men nu är de här. Ger varandra sina nummer igen och kommer gå igenom rent helvete under morgon dagen. Riktig fin start på deras alternativa vänskap.
”Absolut,” svarar han tillslut, och knappar in sitt nummer på mobilen. Sedan går han in på kameran, tar en inzoomad bild på sitt ansikte för att ha som kontaktbild. Rolig och gullig, bra. ”Jag skriver när jag slutar imorgon.” Renji räcker fram Tsukiyas mobil till ägaren igen.

Tja, det där hade kanske varit en överdrift, då Tsukiya inte alls brukade ha rätt om saker och ting. Vissa grejer, visst, men långt ifrån det mesta. Däremot orkade han inte säga emot och sände istället iväg ett fånigt leende mot den äldre. Nåväl, den här gången hade han i alla fall rätt, det var ett som var säkert.
”Den här gången har jag i alla fall det”, konstaterade han stolt och sköt ut hakan en aning. Ansiktet vreds gång på gång ner mot Ren så att ögonen fick en chans att studera det. Nu var bilden lite snedvriden med tanke på ett den andres huvud vilade på sjuttonåringens axel, men han kunde fortfarande notera en del drag. Ögonen hade han redan stirrat på, så nu gled blicken istället över den gulliga lilla näsan, de fortdarande rosiga kinderna och över de fylliga, röda läpparna. Det var inte konstigt att han fallit för vännen, inte underligt alls. Han var söt både på in- och utsidan. Fin, rättare sagt.
”Du kommer att få ett jobb förr eller senare, Ren”, försäkrade Tsukiya och vände blicken framåt. Några elever hade vandrat förbi dem mot tunnelbanan, troligen efter att ha gått i helgskolan. De hade slängt några blickar åt deras håll innan de försvunnit nerför rulltrapporna. Ingenting att bry sig om direkt, de var säkert bara nyfikna, precis som unga människor brukade kunna vara.
”Kaféet jag jobbar på kanske måste anställa snart igen och jag vet att det finns fler ställen som söker anställda..”

Såhär på efterhand ångrade Tsukiya att han ens ställt den där frågan om den andre hade någon eller ej. Det hade förändrat stämningen helt - på ett dåligt sätt då. Egentligen hade den konversationen kunnat vänta ett bra tag, kanske inte ens behövt komma in i ljuset på flera månader. Gjort var däremot gjort och han kunde inte direkt ta tillbaka det. Att de båda halvt om halvt låtsades som ingenting gjorde bara saken ännu stelare. Det var inte bra att gå omkring och känna sig olustig innan fullmånen sådär, särskilt inte då det hade en tendens att resultera i konstiga beteenden under själva förvandlingen, före och efter.
”Fint, du ser ut lite som en kanin”, påpekade sjuttonåringen med ett skratt och rufsade till den äldres mörka lockar. Oja, han älskade att vara längre. Blicken fäste sig återigen på bilden innan han släckte ner mobilskärmen och släppte ner manicken i fickan igen. Nej, han tänkte inte falla ner i det där hålet igen. Han vägrade.
”Bra, då ses vi imorgon”, svarade Tsukiya och grävde ner händerna i fickorna, efter att ha börjat ta några steg mot tunnelbanans nergång. ”Glöm inte att ta med dig ombyte och en filt! Det kan även vara bra med en vattenflaska och något att äta”, ropade han fortsättningsvis och steg på rulltrappan som sakta men säkert tog honom ner mot tågspåren. Herregud, vilken jävla dag.

Renji kan verkligen känna blicken som vilar på honom själv, det får det att bita ihop lite i hjärtat på honom. Nu är det inte förbjudet att kolla på någon, men han är orolig över att det kommer leda till något annat. Att den yngre kanske får nya känslor för honom, viket han verkligen inte kan förstå då Tsukiya är så mycket bättre än honom. Han förtjänar någon mycket bättre, snällare, roligare, bara helt enkelt bättre. Men förhoppningsvis kommer det gå undan snart, och de två kan återgå till att vara bästa vänner efter ett litet tag. Med en liten gäspning rör han på de stackars fötterna på stället, försöker få upp värmen där de står alldeles bredvid tunnelbanan. Han själv kommer inte att åka något tåg, utan kommer nog vandra lite mer ute i kvällen, skynda sig in i biblioteket innan de stänger.
”Jadå, jag kommer få ett jobb förr eller senare,” instämmer artonåringen med ett glatt litet leende. Han har ingen lust att tynga den andre mer än han redan gjort, så det får vara nog. Förhoppningsvis kommer han få ett jobb snart, och förhoppningsvis kommer inte modern tvinga honom att gå därifrån hela tiden. Det blir lättare att jobba när han flyttar hemifrån, då kommer inte modern kunna hota med att slänga ut honom. Plus så kommer han inte behöva lämna mitt i arbetet.
”Jag håller på att söka efter några jobb, kommer nog få ett snart.” Katthemmet ger även rätt mycket jobb, men ingen inkomst.

Kanin. Jo, många gånger har Renji blivit kallad för en Bunny, och flera gånger han fått den komplimangen av den andre bredvid sig. Innan hade han tagit det lite som en förolämpning, men kaniner är ju så söta. Kan inte vara mycket mer än en komplimang, trots att han själv då inte tycker att han är särskilt söt. Men det är bra att någon annan tycker det åtminstone.
”Okej, vi ses imorgon.” Med en nick ser han efter Tsukiya. Ombyte, filt, vattenflaska och mat, han gör en mental notering för att inte glömma bort allt det där. Kan nog tänkas sig vara väldigt viktigt om de ska ut till ingenstans. Renji är fortfarande osäker över vad det är som kommer ske imorgon, om den ett år yngre talat sanning.. men han bestämmer sig för att barndomsvännen är alldeles för snäll för att planera ut någonting ont att göra. Han litar helt enkelt på honom, och kanske det är dumdristigt att göra. Efter en stund ensam ute i vinden vänder han på klacken, för att röra sig mot statsbiblioteket.