Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron stämde lätt in i hennes skratt.
"Jag avundas dig", sade han retsamt, med ett stort leende på läpparna - han trivdes verkligen i hans sällskap, något som var guld värt. Att hitta någon man verkligen genuint gillade och gillade att vara med. Men han avrundades henne också just av den anledningen att hennes föräldrar var stränga - det var ett tecken på att de brydde sig mycket om henne och ville hennes bästa. Väl framme hos henne så vände han sig emot henne, fortfarande med ett litet leende på läpparna.
"Kom, låt mig värma dig", bad han mjukt, lade armarna om henne i en kram för att försiktigt närma sig henne och kyssa henne igen.

Hon såg på honom när han vände sig mot henne och kröp mjukt ihop i hans famn och besvarade den mjuka kyssen medan hon la handen på hans bröstkorg.
--
spolar
--
Sophie låg på sin säng med huvudet på Aarons arm medan hon såg på honom. Hon hade bytt om till ett enkelt nattlinne och hade satt håret i en fläta. Men hon kunde ändå inte fatta att det var sant, att hon låg på sin säng och myste och kysste en kille hon inte ens hade känt särskilt länge. Hon stelnade dock till när hon hörde steg i trappan och undslapp sig ett kort "fan". Mer hann hon inte göra innan dörren öppnades och hennes pappa stod där.
- Du skulle inte vara hemma förrän imorgon ju sa Sophie och svalde hårt och hennes pappa såg iskallt på henne.
- jag trodde jag uppfostrat min dotter bättre än att ta med sig killar hem när jag är borta sa han kyligt och tog ett hårt tag om hennes handled och drog upp henne ur sängen innan han vände sina iskalla ögon mot Aaron.
- och vem fan är du? Sa han kyligt.

Att vara här kändes rätt overkligt, men otroligt bra. Han var redan upp över öronen förtjust i henne, trots den korta tiden han hade känt henne. Men den stunden avbröts snabbt, han märkte först att hon stelnade till och rynkade pannan lite innan han hörde stegen utanför. Han var snabbt uppe på fötter han med, såg lite osäkert mellan Sophie och hennes far utan en aning om vad han skulle säga eller göra. Hur han skulle förklara vem han var - säga sitt namn lät ju inte särskilt lockande om han inte behövde, ifall han inte frågade om det.
"Hennes pojkvän", svarade han till sist, visserligen hade de inte sagt att de var ihop men det verkade som bättre att säga till hennes far än att de träffats idag och kyssts.

Sophie svalde hårt och såg ner i marken när hennes pappa såg på henne, som att hon var rädd för att möta hans blick.
- när jag frågar vem du är så vill jag gärna ha ett namn sa han och vände blicken mot Aaron igen med armarna hårt i kors över bröstet. Även Sophies mamma kom in i rummet med ett höjt ögonbryn och såg scenen, men hon sa ingenting.
- och du är mycket väl medveten om att du inte tar hem någon när jag och mamma är borta, ibland beter du dig så otroligt tanklöst. Inte alls som den dotter som jag uppfostrade sa han kyligt till sin dotter och gav henne en örfil. I deras hem var fysisk bestraffning vanligt, något hennes pappa aldrig pratade om och som resten av familjen var förbjudna att prata om eftersom det egentligen inte var okej att fysiskt straffa sina barn. Men hennes pappa var så desperat över att ha ett perfekt skal för alla som var runt honom så de skulle tro att hans familj var perfekt. Hennes mamma gick fram till sin man och la handen på hans arm.
- snälla lugna dig sa hon mjukt innan hon gick till sin dotter och omfamnade henne mjukt.

Aaron önskade att han kunde hjälpa till, försöka stötta henne mer och ryckte till då hon fick en örfil. Han ville gå fram och ställa sig emellan, ville hindra honom - men han misstänkte också att han skulle göra allting värre. Trots att han väl var ganska van vid sådant själv, så hatade han att se henne stå ut med det. Än en gång såg han osäkert emot Sophie, vände sedan blicken till hennes far igen.
"Aaron", presenterade han sig först, tog medvetet inte med sitt efternamn. Hade han tur så kanske han bara menade vad han hette i förnamn, även om det väl var hopplöst att tro det.

Hennes pappa suckade frustrerat.
- ja, Aaron vad? Frågade han ilsket och höll blicken fokuserad på Aaron. Sophie såg på Aaron med tårfyllda ögon, hon skulle verkligen inte tagit med honom hit. Såklart han aldrig skulle vilja träffa henne igen efter att ha blivit utsatt för detta. Hon visste att hennes pappa bara ville henne väl men hon kände samtidigt att det just nu gick alldeles för långt. Hur skulle Aaron kunna krångla sig ur situationen nu när han tvingades säga sitt efternamn? Hennes pappa skulle bli galen.

Aaron var ganska osäker vid det här laget, men visste att han inte skulle kunna slingra sig undan det något mer. Och att ljuga skulle säkerligen bara göra allting värre - det var redan illa nog som det var visserligen, men att ljuga skulle bara innebära framtida problem istället.
Om det nu skulle bli någon. Efter det här fanns väl inte mycket hopp om att hon skulle vilja fortsätta ses, villkoret hade ju varit att hålla det hemligt vilket hade skitit sig med en gång.
"Gilreyd" svarade han till sist tyst, slog ner blicken något - han skämdes för sitt efternamn, det skulle han inte ljuga om.

Hennes pappas ögon blev om möjligt ännu svartare.
- ut ur mitt hus. Jag vet vem din far är och du är säkerligen exakt som honom sa hennes pappa med hög röst. Sophie skakade på huvudet och drog sig ur sin mammas grepp.
- nej han är inte som sin pappa okej? Han är som vilken annan kille som helst sa hon nästan bedjande och gick fram till Aaron och kröp ihop i hans famn.
- Sophie, vad vet du om det? Hans pappa är kriminell och han är uppväxt med det. Du vet inte om han kommer våldta dig, kidnappa dig eller utsätta dig för fysiskt våld sa hennes mamma, dock med en mjukare röst, nästan som om hon kände sympati med Aaron att han vuxit upp med en sån pappa.

Aaron öppnade munnen för att protestera emot hans ord, men Sophie hann före och han var evigt tacksam för hennes stöd, för att slippa stå till svars helt på egen hand. Han lade genast armarna om henne också, vände blicken till hennes mamma och blev ännu mer irriterad över vad de trodde om honom.
"Ni känner mig inte ens. Jag kanske är uppvuxen i en sådan värld, men det innebär verkligen inte att jag är sådan", svarade han, försökte hålla sig lugn även om han blev irriterad av deras nästan anklagelser - sådant var för honom otänkbart. Han hade själv varit utsatt för tillräckligt mycket under sin uppväxt för att aldrig någonsin vilja utsätta någon annan för nåt liknande.

Hon såg på sin mamma.
- han skulle aldrig göra något sånt mot mig. Han har varit helt underbar och försiktig eftersom det är min första pojkvän. Dessutom, om han skulle slå mig någon gång är det väl inte annorlunda än det är nu, eller? Sa hon kyligt och vände blicken mot sin pappa som hade iskalla ögon och bara såg på dem. Sophie bet sig löst i läppen och stod så nära Aaron hon kunde, hon ville bara känna hans närhet.
- Han ska ut ur mitt hus om jag så ska släpa bort dig från honom och sen lyfta ut honom sa hennes pappa kyligt.