A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

Nathaniel hade inte undgått att märka vakternas bråk, men hade heller inte väntat sig mycket annat. Lite lätt road lät han dem dock vara, tänkte inte avbryta såvida det inte blev värre. Efter att med en nästan lite road min ha sneglat bak på dem vände han äter blicken emot henne och log lätt.
"Bra. Jag är äntligen hemma igen, och sakta men säkert börjar vardagen komma tillbaka" sade han, som han hade saknat livet här. Inte själva lyxen eller så, utan saknat sitt hem helt enkelt. Han förde henne vidare in i själva slottet, in emot ett av mötesrummen.
"Jag hoppas inte att jag förstörde hela balen för dig" sade han med ett uppriktigt vänligt leende mot henne.

"Det är trevligt att höra," sa hon med ett uppriktigt leende. Att vardagen sakta men säkert började rulla på för honom var inte annat än bra. Mycket behövde ju fortfarande göras men det hade helt klart kunnat vara värre.
"Jag skulle inte ge dig så mycket ära och påstå att du förstörde hela balen för mig," tillade hon sedan med en menande blick. Det var ju att tänka lite väl höga tankar om sig själv om han trodde att han förstört hela kvällen för henne. Dock kunde hon ju inte tala för de andra gästernas del, de delade kanske inte samma syn med henne om saken.

Nathaniel log lite tillbaka, han var väldigt glad över att allt flutit på så pass bra som det gjort och fick bara hålla tummarna för att det skulle hålla i sig. Han brast i skratt av hennes ord - det var då något positivt iallafall. Både att det inte blivit förstört och att hon hade humorn ännu - han hade ju inte varit kvar där länge efter sitt lilla tal, men han kunde förstå ifall stämningen hade blivit lite rubbad efter det.
"Jag är glad att höra det. Jag hade åtminstone en väldigt trevlig början på den" sade han uppriktigt, hade stortrivts i hennes sällskap.
"Jag hoppas inte att du hamnade i problem på grund av mig?" frågade han, vågade inte riktigt säga för hjälpen när hennes vakter var tätt intill - han visste inte vad de visste om det hela. Han var strax framme vid rätt rum och klev in, ett litet rum med en bokhylla, en mindre soffa och bord med stolar vilket var den centrala inredningen.

"Nej. Det var mitt ord mot vakternas berättelse. Även om far hellre trodde på vakterna så kunde de inte bevisa att jag hade något med saken att göra." Adele stannade upp vid dörröppningen för att vända sig om mot sina följeslagare. Hon talade om att de snällt och lugnt fick vänta utanför, de skulle inte alla få plats i det lilla rummet. Hon stängde sedan dörren innan någon skulle komma med invändningar. Hon tog sig friheten att sätta sig ner på en av stolarna och fäste blicken på Nathan.

Nathan nickade, det var en lättnad att höra att hon inte råkat ut för en massa problem för hans skull.
"Bra. Du tog en stor risk och jag vet än idag inte varför - men jag är väldigt tacksam" sade han med ett leende. Själv hade han redan innan förvarnat vakterna om att de inte skulle delta i rummet, vilket förstås orsakat en del surt mummel men de fick mumla på bäst de ville. Han slog sig ner på en stol och vilade blicken på henne.
"Det är verkligen en trevlig överraskning att det var du som kom. Du är en av de få inom den högre adeln jag verkligen gillat" sade han uppriktigt - han sade i princip alltid vad han tyckte, både på gott och ont och han såg ingen anledning till att nu inte säga att han var glad för det. Han suckade lätt och rätade lätt på sig.
"Men hur gärna jag än bara skulle vilja prata med dig så är du här av en anledning. Jag gissar vilt att ni har något slags förslag?" frågade han, tvivlade på att de skulle ha skickat dit någon ifall de inte hade några förslag eller krav.

Hennes ansiktsdrag mjuknade märkbart då han uttryckte sin tacksamhet för att hon hjälpt honom. Först tänkte Adele avfärda det som ingenting, men hon beslöt sig för att hålla munnen stängd angående saken. Det betydde dock en hel del för henne att det var något han tagit sig tid att tacka för, istället för att ha sopat in det under mattan som om det varit det minsta hon kunnat göra för honom.
"De andra är inte mycket för skämt och humor, så det vore tragiskt om någon av dem satt här istället för mig och uttråkade dig." Adele lutade sig bakåt mot stolens ryggstöd och studerade honom med en svårtolkad blick.
"Det tycker jag att vi kan diskutera i morgon istället." Trots att hon kommit dit för att diskutera något som var oerhört viktigt, så var det också oerhört tråkigt att långsamt och med tydlig artikulation högläsa villkoren de kommit fram till för någon som skulle anteckna allt på ett papper.
"Istället skulle du kunna ta med mig på en rundtur i slottet." Hon kastade en blick mot den stängda dörren och ett finurligt leende växte sig långsamt fram på hennes läppar.
"Utan vakter," tillade hon och såg på honom med glittrande ögon.

Nathan skrattade till igen - trots att hon nyss kommit hade hon redan bjudit på några skratt, vilket han skattade högt.
"Du har rätt - ännu en sak för mig att vara tacksam för" sade han med ett roat leende, lade huvudet lätt på sned då hon verkade ha ett bristande intresse för några förhandlingar idag - vilket förvånade honom. Hon hade trott att de skulle vilja få det gjort så snart som det bara var möjligt. Hans min ändrades dock mer och mer till ett flin istället.
"Du är allt lite fräck du. Men jag kan inte säga annat än att en rundtur med dig låter lockande" flinade han roat, men uppriktigt - det lät mycket roligare än att diskutera villkor och krav. Han reste sig upp igen, för att med retsanma men glittrande ögon erbjuda henne sin arm igen.
"Vad kan damen tänkas vilja se först?" frågade han nyfiket.

"Det verkar inte vara dig emot dock," anmärkte hon med en betydligt mer oskyldig min. Hon reste sig upp för att ta armkrok med honom igen, glad över att han gått med på hennes förslag om att lägga allt formellt på hyllan fram till morgondagen.
"Något spännande." Det gav honom förvisso nog inte mycket att gå efter, men någon liten aha-upplevelse kanske han upplevde snart om de hade tur. Han kände ju till slottet betydligt bättre än vad hon gjorde, vilket inte alls var så konstigt med tanke på att hon aldrig förr satt sin fot där, så hon skulle vara nöjd och intresserad oavsett vart han tog med henne.

Hon hade så rätt så. Efter att ha upptäckt att det var hon var han inte längre särskilt sugen på förhandlingarna, utan ville allt hellre vara med henne istället - och att hon till och mer kom med förslaget var ju bara strålande.
"Kanske inte" svarade han bara med ett litet leende, för att därefter höja lätt på ögonbrynen samtidigt som han styrde stegen åt den andra dörr som fanns ansluten till rummet vidare ut i en korridor.
"Något spännande - du är uppvuxen i ett slott liksom mig, jag vet inte vad jag skulle kunna tänkas imponera på dig med?" sade han med ett flin, ville inte gärna göra henne besviken. Samtidigt var väl spännande olika definierat utav alla - vissa skulle säga att fängelsehålorna vore spännande, medan andra skulle vara desto mer nyfikna på biblioteket.

"Då är det bara för dig att lista ut något," sa hon angående hans fundersamhet över hur han skulle lyckas välja ut något hon skulle bli imponerad av, fick det att låta som en liten grej.
"Hemliga korridorer?" föreslog hon ändå tillslut för att hjälpa honom på traven lite. Det var alltid roligt att se var någonstans man kunde hamna om man följde hemliga korridorer. Det hade satt henne i både roliga och obekväma situationer hemma i Westron. Adele kände sig lekfull i hans sällskap: som om hon vore ett barn som inte hade mycket att bekymra sig för. Om det ändå vore så enkelt.