Privatroll mellan Masato och Vidomina

Arwen såg på henne såg att hon sett mannne i huva och sa.
- Skum typ det där, men bry dig inte om honom.
Jag tror att han kan vara en sådan där vandrare, och de ska
man tydligen inte reta upp i onödan.

Hon suckade och såg sig runt och sa.
- Men vad vill du ha?

Adelaide tittade tillbaka på Arwen och följde henne till ett bord som de satte sig ner vid. När hon kikade runt i rummet förstod hon att det fullt av gäster. Hon upptäckte bandet och kände sig genast lugnare. Det var fin musik som spelade, tyckte Adelaide.
När Arwen berättade att mannen kanske var en vandrare spärrade hon upp ögonen. "har du träffat en vandrare? Var han farlig? Var han på äventyr?", frågade hon henne och kom på sig att vara för ivrig och satte sig tillrätta på stolen.
"Jag tar det du tar, du vet säkert vad som är bäst.", svarade Adelaide henne.

Arwen såg på henne och sa.
- Jag har träffat på flera.
Det enda jag vet om de är att de brukar inte försöka döda, men att man ska hålla sig på avstånd eftersom de är inte kända för att vara trevliga.

Hon höjde handen mot en alverna som jobbade där och hon beställde deras finaste rätt med det finaste tillbehöret att drika till.

Adelaide häpnade. Vem var Arwen egentligen? Hon hade aldrig träffat någon som varit så äventyrlig som hon. Men det skyllde hon såklart på sig själv. Adelaide höll sig alltid i närheten, gångavstånd, till sin egen by och hade därför inte utforskat större områden, vilket också innebar att hon inte träffat fler människor, varelser, än de som bodde eller hälsade på i byn.
"Han ser inte trevlig ut.", konstaterade Adelaide och kikade på alven som tog beställningen av Arwen. Hon kände hungern och tog sig för magen. "Var är din pappa?, jag tänker, för att han är så upptagen.", sa hon sedan och tittade igen på Arwen.

Arwen såg på henne och sa.
- Han är ledaren i byn, och det är han som bestämmer.
men vi får gå och komma som vil vill i stort sett.

Hon sneglade mot mannen i hörnet.
Han hade i alla fall hittills inte försökt skada en alv.
Visserligen var alver odödliga, vad hon visste, men de kunde skadas.

Adelaide lyssnade och nickade. "Jag förstår.", svarade hon. Hon följde sedan Arwens blick mot mannen i hörnet igen. Han vilade sina fötter på en pall och verkade fortfarande smaka på sin pipa. "Varför tror du han är här?", frågade Adelaide med en låg röst för att inte fånga någon onödig uppmärksamhet från någon annan i huset. "passerar han bara, eller är han på uppdrag i byn tror du?".
Adelaide förde en hårslinga bakom örat och fuktade läpparna. Nu verkade mat bli serverad och för ett ögonblick glömde hon mannen i hörnet.

Arwen suckade och sa.
- Tyvärr sitter han här i alla fall på kvällarna, det är bara någon enstaka gång han inte gör det.

Hon såg Alven komma med mat och något att dricka.
Perfekt, detta var något hon älskade att dricka.

"vad gör han på dagarna då?", frågade Adelaide Arwen, som om hon visste svaret. Hon kikade åt mannens håll igen, men sedan tillbaka på Arwen. "Han verkar inte ha ett gå gott rykte om sig, förstår jag.", sa hon sedan och smakade av ett blad från något som liknade en sallad. "Berätta mer om er by. Vilka är människorna som är här?", sa hon sedan för att försöka byta ämne.

Awen hade ryckt på axlarna om henne fråga om mannen och åt lite av maten och kollade sig lite omkring och sa efter en stund.
- Många av människorna här är vän med far, men de flesta kommer från en större mänsklig by.

Hon tog sedan en klunk av drickan.

Adelaide nickade igen. "Mänsklig by..", hon smakade på orden. Hon hade varit i andra byar, men det var längesedan. Tillsammans med familj och vänner. Men en sådan resa var planerad så långt i förväg och det var dessutom flera år sedan, så hon kom inte ihåg så mycket från byarna i närheten av hennes egen.
"Han kanske är en vän till din far.", sa hon sedan och tog åt sig av maten som stod framdukad åt de.