Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew suckade lite, anade att han nog varit lite genomskinlig med tanke på att hon redan verkat ha förstått att det var något som hänt. Han lade också andra armen ordentligt om henne, var tyst en liten kort stund innan han svarade henne.
"Jag ska till fronten", svarade han till sist tyst, han ville inte alls ut i kriget men han visste att han inte hade något val heller. Han måste dit vare sig han ville eller inte, hur gärna han än ville vara kvar här hos henne.

Hon stirrade upp på honom utan att kunna säga något, det kunde bara inte vara sant. I så många månader hade hon inbillat sig att han säkert inte skulle bli inkallad men nu hade han just det.
- nej, det kan inte vara sant, du måste missförstått något Matthew sa hon och kämpade för att hålla tillbaka tårarna, det skulle inte hjälpa att gråta men han kunde inte åka, inte nu. Hon hade precis fått klart för sig att hon var med barn men inte vågat säga något och hon skulle inte klara av att säga det med vetskapen om att han sen skulle behöva oroa sig.

Matthew ville så gärna att hon skulle ha rätt, att han inte skulle behöva resa dit. Men det hade varit klart och tydligt, och sanningen att säga så hade han väl alltid egentligen misstänkt att han förr eller senare skulle bli inkallad. Frågan hade väl mest bara varit när egentligen, han hade bara inte velat inse det.
"Jag önskar verkligen att du skulle ha rätt, men jag har inget annat val än att åka", sade han tyst, kramade om henne för att på något vis trösta både henne och sig själv.

En tår rann nerför hennes kind innan hon tyst nickade.
- jag antar att vi båda egentligen bara gått och väntat på det medan vi inbillat oss själva att det aldrig skulle hända sa hon tyst och torkade sina tårar med handen.
- när måste du åka? Mumlade hon och kröp ihop i hans famn, satt så nära hon kunde. Tänk om han inte skulle klara sig och hon skulle bli lämnad ensam, skulle hon verkligen klara av det?

Att se henne sådan också fick det att kännas ännu sämre, för han hatade att också behöva lämna henne här.
"Kanske, ja", instämde han tyst, lyfte handen för att stryka bort hennes tårar med tummen.
"Den 20e", svarade han och höll om henne ordentligt, lutade huvudet och ansiktet emot hennes hår, det var bara strax över en vecka de hade kvar här.

Hon nickade sakta och lutade huvudet mot hans bröstkorg.
- då vill jag att vi försöker ha det normalt, jag vet att det inte kommer gå helt men jag vill inte ha den sista veckan med att vi bara går runt och gråter och är ledsna sa hon tyst och lyssnade till hans hjärtslag, gud vad hon skulle sakna att ligga i hans famn, att skratta med honom och allt annat, hon skulle sakna honom helt enkelt och hon kunde bara önska av hela sitt hjärta att han kom tillbaka vid liv.

Matthew nickade tyst, insåg dock att hon kanske inte såg det när hon hade huvudet emot honom.
"Jag håller med. Jag vill att den sista stunden jag har kvar här ska vara någorlunda som vanligt", svarade han tyst, hoppades bara innerligt att han snart skulle få komma tillbaka hit igen. För som han skulle sakna henne.

Hon nickade och satte sig upp igen.
- får jag se brevet? Sa hon tyst, egentligen skulle hon nog inte tro på det hundra procent förrän hon faktiskt läst vad det stod, det var alldeles för svårt att ta in att han skulle lämna henne och tvingas ge sig ut i ett krig där flera tusen män dog dagligen.

Matthew nickade tyst och satte sig lite mer rakt upp, för att kunna få fram brevet ur sin kavajs innerficka.
"Här", sade han och räckte det till henne, det förklarade ganska ingående allt om att han kallats, vart han skulle tjänstgöra vid fronten, vilket tåg han skulle med och ordentligt information kring allt.

Catherine tog emot brevet och började läsa det med smått darriga händer, allt var verkligen äkta, han skulle verkligen resa ifrån henne för att ta sig ut i strid och antingen dödas eller tvingas döda folk
- jag antar att det inte finns så mycket vi kan göra åt saken sa hon tyst och räckte honom brevet igen, höll sig hårt för att inte börja gråta igen, det skulle ändå inte hjälpa.