PRS botillia1 & Lupple

Amelia såg ljuset skina upp och skrek till, hon såg hans röda ögon och tänderna. Hon satte händerna för munnen för att inte skrika och fick verkligen behärska sig för att inte röra vid hans tänder, de såg väldigt vassa ut.
Hon hoppade till när dörren flög upp och självfallet var hon ganska sugen på att springa ut problemet var bara att där ute fanns hans familj som hon inte tyckte om och hennes hela kropp verkar ha slutat fungera.
Så hon satt bara där och försökte begripa det han sagt. Vampyr. Hennes pojkvän var en vampyr. Hon fnittrade nervöst till av ren skräck och förvirrning och skakade på huvudet.
"Finns inte. "Viskade hon om och om igen eftersom det var det logiska. De skulle inte finnas.

Han kollade på hennes reaktion och bet sig hår i läppen.
- jag antar att du vill att jag följer dig ut, oroa dig inte jag kommer inte störa dig igen så han tyst och såg ner i marken, ångrade verkligen att han berättat för henne eftersom han nu förstört allt. Såklart skulle hon inte ta den nyheten bra utan vilja fly därifrån.
- jag är ledsen att det blev såhär, men jag tycker om dig för mycket för att inte berätta sanningen sa han tyst.

Amelia såg åt hans håll, skräckslagen av att ens höra honom.
"Nej." Sa hon snabbt. Oavsett hur rädd hon var eller hur omöjligt detta var så fanns det en del av henne som vägrade att gå därifrån och den delen verkade vara väldigt stark.
"Du vill inte bita mig va?" Viskade hon lågt och såg på honom. Han hade sagt att han inte drack från levande människor - det var ju alltid något.
Han tyckte om henne, hon slöt ögonen hårt och försökte dra några djupa andetag.
"Jag tycker om dig med." Viskade hon. För det om något var sant, hennes känslor för honom var otroligt starka.

Han log mjukt mot henne och satte sig försiktigt bredvid henne.
- nej och jag kommer skydda dig mot alla som någonsin vill skada dig sa han och kysste försiktigt hennes kind. Han gick fram till sin byrå och tog upp en lite spetsig träpinne som han räckte henne.
- jag vill att du tar den, det enda som dödar en vampyr är att spetsa dem med en påle. Jag vill att du använder den om något händer, okej? Sa han.

Amelia gav honom ett litet litet svagt leende och kände hans kyss och svalde hårt. Hon ville inget hellre än att krama om honom men hon satt som fastfrusen.
Hon såg på pinnen han gav henne. Hon verkligen stirrade på den.
" Vart?" Sa hon försiktigt och höll den hårt i sin hand.
Vände upp sin blick mot honom och tog in alla hans drag. Han var vacker.

Han såg på henne och tog hennes hand och la där hans hjärta skulle vara.
- precis här i hjärtat och då kommer de dö så han tyst och släppte hennes hand försiktigt. Han hade inte berättat exakt allt, inte om att han var en mäktig vampyr som hade kontroll över många andra. Hans syster Elizabeth kom in.
- Åh du umgås fortfarande med den dödliga, med din ställning borde du veta bättre fnös hon och la armarna i kors. Theodor reste sig upp.
- gå ut härifrån Elizabeth och tilltala henne intr så sa han kyligt

Amelia lät honom ta hennes hand och lägga den mot hans hjärta. "Precis där." Viskade hon tillbaka och såg på honom men hoppade högt när hon hörde Elizabeth komma in.
Amelia vände snabbt blicken åt dörren och såg på henne. Det var en hon absolut inte gillade. Hon verkade så ovänlig. Så hatiskt- vad hade Amelia någonsin gjort henne?
Hon hörde hennes ord och reste sig snabbt upp och gömde sig bakom Theodor. slängde armarna om hans midja och vägrade att titta på henne.
Hon höll ögonen hårt slutna i hopp om att Elizabeth bara skulle vara en mardröm.
Hans ställning? Vad då hans ställning? Hon lovade sig själv att fråga honom om detta vid ett bättre tillfälle.

Theodor stod framför henne och såg på sin syster.
- kom igen Theo, du vet att det aldrig kommer hålla att vara med en dödlig. Dessutom har du gett henne en liten påle, vilket innebär att hon kan döda dig närsomhelst fnös hon irriterad. Theodor blängde på sin syster.
- ut härifrån sa han kyligt och pekade mot dörren och hans syster suckade och gick därifrån. Theodor vände sig mot Amelia.
- nu har du din chans, du står nära mig och har all möjlighet att döda mig, jag är ju ett mönster, eller hur? Så han mjukt

Amelia hade en väldigt stark lust att förklara för den där Elizabeth att hon inte skulle lägga sig vad som skulle hålla eller inte. Det var faktiskt inte upp till henne. Men hon var tyst.
Såg henne gå ut från rummet och Theodor som vände sig mot henne och hon såg upp på honom.
"Säg inte så." Viskade hon och släppte pålen hon höll i och smekte hans kind försiktigt.
"Vad menade hon med din ställning? Är du nån sorts vampyrkung eller?" Sa hon och skrattade mjukt. Det roade henne att se vampyrerna som nått eget hemligt sällskap eller något.

Han skrattade svagt och nickade sakta.
- Vi kallar inte det kung utan typ den utvalde. Då och då föds vampyrer som blir så kallad utvald till att ha kontroll över andra vampyrer. Visst, man har mer kraft än andra och kan bestämma över dem men det är mest ansvar. Jag måste hindra vampyrer från att anfalla människor och de vampyrer som fortsätter bita ihjäl människor måste jag tyvärr få bort så han som en kort förklaring, visste inte hur han skulle förklara bättre.